Skandanaviska (sic) mord

Ja, usch ja. Blev lite missförstådd när jag påpekade för Bloody Scotland (deckarfestival i Stirling i september) att de kunde fundera lite mer på sin stavning av ordet skandinavisk före de skickar ut sitt newsletter. De bad om ursäkt (för de trodde jag blivit förnärmad av någon anledning…) och ändrade sedan på ett av tre felstavade ‘skandanaver.’

Själv bryr jag mig inte om det, men ansåg att en festival för skrivande och läsande av böcker ska kunna stava. Och gör man samma fel tre gånger så är det inte tyrkfel, utan  bristande kunskap.

Men, i alla fall, så ska denna nya skotska festival ha rätt många nordiska deckarförfattare med i år. Sist tror jag bara det var Yrsa Sigurðardóttir. Och det är ju trevligt. Jag sitter och kollar diverse program för att se om jag ska sammanstråla med folk i Edinburgh i augusti eller i Stirling några veckor senare. I Manchester blir det tydligen inte, eftersom Jo Nesbø är där samma dag som Bloody Scotland börjar, dit han anländer dagen därpå.

Försökte säga på facebook att jag egentligen inte vet så mycket om nordiska deckare, men blev inte trodd. För är man nordbo så vet man givetvis allt om detta. Sade att jag bara läst Jos Doktor Proktors Pruttpulver, men blev fortfarande inte trodd. Och Arne Dahl gav jag upp efter första teveprogrammet. Fast folk sade att det blev bättre sedan.

Läste Barry Forshaws bok Nordic Noir, om samma ämne, tidigare i år. Han var med i Stirling förra hösten, och jag pratade lite med denne expert på nordiska mord. Det är lustigt hur folk blir experter nästan av en händelse. Man råkar läsa rätt sak, som blir populär, och sedan bara fortsätter det, och man kan skriva artiklar och böcker och bli intervjuad på teve.

Själv har jag fått reda på att Andreas Normans En rasande eld relativt snart kommer ut på engelska (Into a Raging Blaze). Frågan är om den kan bli nästa Stieg Larsson, och om den räknas som deckare eller thriller. Har bara läst början än så länge, men hoppas hinna med resten nu i sommar.

För jag behöver ju inte vänta på översättningen.

Mitzi i mitten

Den är väldigt svensk, Mårten Sandéns bok Mitzi i mitten. Jag vet att det kanske är fånigt att påpeka en sådan sak, men det var vad som slog mig, när jag satt där och läste och njöt.

Mitzi har precis börjat skolan (vilket bara behövs nämnas för att man får en idé om hennes ålder), och hon tycker om att ha det tyst och lugnt omkring sig. Antagligen mer än många andra. Men det får hon inte alltid. Hennes föräldrar bråkar rätt ofta, och gör de inte det, så är de helt enkelt högljudda i alla fall.

Det är bättre med farfar. Han är lugn och snäll, och de spelar schack tillsammans.

Det är tur att Mitzi har farfar den där dagen när Mitzis pappa flyttar ut på balkongen. Farfar är bra på att ta hand om Mitzi, och bra på att lösa problem. Det är lite som att spela schack.

Som jag sade, en väldigt svensk bok. Kort och gullig, med en sorts medkänsla man inte ser så mycket av i engelskspråkiga böcker. Helt fri från drakar och magi. Familjerelationer i stället för äventyr.

Biblioteket på landet

Det är svårt att veta vad man ska kalla det. Ja, ett bibliotek är det. Inte ett vanligt sådant, men man kan visst låna böcker där. Eller kunde, i alla fall. Både herrskap och tjänstefolk lånade, vilket förhoppningsvis betyder att även de ‘lägre stående’ klasserna kunde läsa.

Den Bättre Hälften och jag var i Skottland för ett par veckor sedan. Vi hade en hel del på programmet, så jag var väl en idiot som kontaktade Helen Grant och föreslog att nu kunde det passa att hon gav mig den där guidade turen till biblioteket i Innerpeffray som hon tjatat om så länge. Sedan hon flyttade från Belgien till en liten stad i Perthshire för två år sedan har hon hängt på biblioteket väldigt mycket.

Det ligger ute på vischan, och har hon inte bilen en dag, så cyklar hon. Det är ett vackert landskap, men ändå.

Den Bättre Hälften körde oss till Helens hem ‘den långa vägen’ och sedan åkte vi vidare till Innerpeffray. Slutet på maj är den vackraste årstiden och allt var precis så vackert som man vill att det ska vara. Stigen från parkeringen till biblioteket var gräs, täckt med små margeriter. Jag skulle inte ens ha brytt mig om böckerna, när det var så fint där ute.

Helen hade förvarnat bibliotekarien (och jag hade försökt beställa te med scones, men det gick inte, för man får inte kladda på böckerna) om vårt antåg. Det är inte på varje bibliotek man kan skaka hand med en bibliotekarie, som sedan tar en runt på biblioteket och som plockar fram intressanta böcker, baserat på vad man pratar om.

För min del innebar det att när Lara insåg att jag är svensk, så berättade hon om de två svenska böcker hon har där. Hon hittade bara den ena (så jag måste tillbaka, eftersom hon ska leta efter den andra) och den handlade om Gustav II Adolf och trettioåriga kriget.

Det är ett gammalt bibliotek. Bara byggnaden är 250 år. Nu ligger det mitt ute i geografin, men på den tiden var det ett stråk där folk kom förbi, både på vägarna och på floden utanför huset.

Vad som skiljer detta biblioteksmuseum från andra institutioner är att man får ta i allt. Böckerna kommer fram och man bläddrar i dem, och ber en stilla bön att man inte råkar riva sönder en boksida.

Begränsad öppettid, med vinterstängt, samt lunchstängt mitt på dagen så Lara hinner äta, för hon är ensam där. Innan hon fick jobbet måste hon gå på en stegklättrarkurs. Och hon får bara klättra om andra människor är där, om ifall att.

Men så vackert! Och med egna zombier (!) på kyrkogården intill. Man kan gifta sig i kapellet. Nu behöver jag tyvärr inte göra det, men jag skulle gärna ha kalas där.

För vår del blev det lite kalas på bröd och ost hemma hos Helen efteråt. Och hon hade goda jordgubbar. En väldigt fin dag, med andra ord. Innan vi åkte, gav Helen mig sin nya samling skräckhistorier…

Verity, och Rose

Jag nämnde visst att jag läste Elizabeth Weins nya bok i förra veckan. Rose Under Fire var hemskt bra, och innehållet var på sina ställen fruktansvärt hemskt. Amerikanska 18-åriga Rose var civil pilot för Storbritannien i andra världskriget, och hamnade pga ett misstag i koncentrationslägret i Ravensbrück.

Det är inga lättsamma historier precis, om vad som hände där. Hoppas boken kommer på svenska snart.

Relativt snart (september) kommer boken före, dvs Kodnamn Verity, ut i Sverige. Läs den! Den är inte enbart en av de bästa böcker jag någonsin läst, och bästa boken 2012, och kortlistad för Carnegiemedaljen i nästa vecka, men den kommer före Rose. Om man vill få full behållning av Rose Under Fire, ska man läsa Verity först.

Det är en sådan där situation där man blir så glad över att få se hur det gick för ‘sina vänner’ när de (som överlevde) finns med i nästa bok.

Publiceringsdag

Det har publicerats en vansinnig mängd böcker idag. Jag skulle vilja tro att det var min födelsedag de hade i tankarna, men det var det antagligen inte.

När första boken kom i brevlådan tyckte jag att det var trevligt, och att den skulle jag minsann recensera på rätt dag. Sedan kom det fler och jag tänkte det fick bli de omkringliggande dagarna. Efter det blev det så mycket att jag inte tänkte alls.

Eller recenserade.

Men det var ett fint datum att se på alla press releases, och för att fira dagen bloggade jag på Bookwitch om de som jag fått och var intresserad av. En del kommer t o m att bli recenserade så sakteliga, tills juli kommer och får mig på julitankar.

En bok som faktiskt skulle komma i juli var Malorie Blackmans nya, men sedan upptäckte jag att den kom minsann idag den med. Jag gissar att det ändrades, pga Malories utnämnande till Children’s Laureate i förrgår.

I morgon har jag en recension på en glassbok (Elen Caldecotts The Great Ice-Cream Heist). Dvs ett äventyr där en glassbil spelar en inte oansenlig roll. Sedan får jag väl beta av en bok i taget.

Födelsedagen – som faktiskt var både varm och solig för en gångs skull – tillbringades med att äta scones på altanen och att läsa Elizabeth Weins nya bok, Rose Under Fire. Den ser ut att vara lika bra som Code Name Verity.