Kungligt frotterande

Inte för att han höll mig underrättad om vad han gjorde, den där Sonen. Men tack vare Facebook fick man reda på att han var ute i solskenet i Edinburgh och roade sig med både J K Rowling och Prinsessan Anne.

Det är ju bra att han förstår sig på att frottera sig med betydelsefulla personer. Jag gissar att Sonen befann sig på Prinsessans installering som kansler för Edinburghs universitet för att de tyckte det kunde vara trevligt med några äkta studenter, och inte bara ”fint” folk.

Och Harry Potters mamma var där för att få en sådan där hederstitel på samma etablissemang. Tror där var några fler, men jag har som sagt inte fått veta något, egentligen.

Jag är på väg dit senare i veckan, så kan då fråga ut ordentligt om allt. Det kommer väl inte att finnas några kungligheter kvar till mig. Inte ens i St Andrews där William hade väldig tur med kurskamraten.

Det var ju lämpligt att Sonen hann titta på Anne, eftersom han tidigare har suttit helt oskyldigt i biblioteket och jobbat och funnit att förre kanslern Prins Philip spatserade förbi. Han kanske ville låna en bok…

Färdigmässat?

Hur var det för er? Bokmässan, alltså?

Jag hade gärna åkt, men när tid och ork och pengar brister så avstår man från en del. Det tog många år innan jag först kom iväg till bokmässan, och det krävdes att Philip Pullman skulle dit, och att jag fick en vansinnig idé.

Ville ta Sonen med mig för att se PP, och det var en fredag och en skoldag. Men annars skulle det nog gå bra. Han skulle antagligen gå på en viss gymnasieskola, men man kunde inte säkert veta det i juli när biljetter och annat skulle fixas.

Så jag mejlade rektorn och sa att Sonen eventuellt skulle komma in på hans skola. Och om det var så att han gjorde det, skulle rektorn ha hemskt mycket emot att Sonen tog ledigt en dag i början av terminen? Och jag vet att man inte ska göra det och jag är vanligen en God Mor och allt det där.

Vi fick ledigt! Rektorn tyckte det lät väldigt trevligt och nyttigt, och när det väl begav sig var hela lärarkåren intresserad av Sonens öden och äventyr.

Och sedan gick det som det gick. Vi ”råkade” få en intervju med PP, så vi satt på planet till Landvetter och filade på bra frågor. Kom fram mitt i natten till Skolkompisen och lånade hennes kamera. Vi ägde inte ens en digital kamera! Och sedan upp i ottan för tåg till Gbg och bokmässan.

Allt var underbart, tyckte Sonen och jag med. Gratiskassarna man får för det dyra biljettpriset var trevliga. Första seminariet var bra. Sonen fick in första frågan där. Sedan sprang vi till mötet med PP.

Mycket bra intervju. Efter den svävade vi nog fram på små bokmoln. Resten av de tre dagarna var också bra. Minns inte detaljerna längre.

Avslutade med söndagslunch hos Nya Kusinen, som sedan körde oss till Landvetter och på det viset kom man hem på fyra timmar från deras lunchbord till egna middagsbordet.

Det är den färgmatchade glassen jag tycker är så fantastisk…

Bananer

Det hade blivit betydligt mindre vitsigt utan bananen från 1947. Bananhistorien är tydligen en standardsak som pappa David dragit för sina barn i alla dessa år, så det var naturligt att hans dotter Keren David lät bananen vara med i sitt vinnartal i lördags. Hon var lite nervös, för hon hade faktiskt missat det faktum att vinner man Lancashire Book of the Year så ska man hålla låda i tjugo minuter. Så det gällde att snabbt sno ihop något lämpligt, och som den duktiga författare hon är så klarade hon det.

Tydligen finns det ännu ”värre” historier i familjen, för på facebook dagen efter nämnde hennes syskon lite andra grejer. Men bananen dög fint.

Det var en jobbig, men rolig, dag i Preston för alla inblandade. Jag noterade intressanta fakta och Dottern plåtade så det stod härliga till. Vi kom hem med 395 bilder, vilket kanske var i överkant, t o m för mig.

Många tal hölls, och priser överlämnades och vi applåderade allt vad vi kunde. Sedan signerade de nio av tio författare som var där sina böcker och därefter troppade vi in i matsalen för en god lunch. I ett land där kommunala måltider ofta är rejält hemska, kan folket i Preston sannerligen laga mat.

Det var kul att träffa så många nya författare som jag inte vare sig läst eller pratat med tidigare. Hinner inte läsa alla deras böcker, tyvärr, men en nämndes ofta, så den måste jag kolla in lite närmare. Det var Blackout av Sam Mills, som är en tjej. Likaså är Chris Higgins en dam. Det var bara två manliga författare på årets lista, Jim Carrington och Joseph Delaney, som hade hört talas om mig under veckan, och det är verkligen oroväckande.

Pratade mycket med Jane Eagland, som inte skrivit en tramsig kärleksroman, även om hennes bokomslag såg ut som det. De övriga var Keris Stainton, C J Skuse och Hilary Freeman. Och att återse Adèle Geras för första gången sedan hennes flytt till Cambridge var roligt. Hon hade vett nog att inte ha samma klänning på sig som sist. Hon kom på att då skulle fotona se lite enahanda ut. Och så fick vi ju borsta av henne den gången, när det blivit för mycket fluff på det mörka  tyget.

På tal om kläder (även om det här är en bokblogg) hade den organiserande bibliotekarien en verkligt snygg svid på sig, för att fira att priset fyller 25 år.

Smått och gott

Om jag tog det lugnt på ”semestern” så har jag verkligen slutat med det nu. Hann i princip nästan tömma resväskan, fast inte lägga undan allt. Sedan var det dags igen.

Det var bokprisutdelning i Liverpool-förorten Waterloo i Sefton i tisdags. Trodde inte jag kunde gå, eftersom någon försökt ”lura” i mig att det var i juli. Men när det hastigt och lustigt visade sig vara i juni, så gick det ju bra.

Jon Mayhew vann. Igen. Och sedan gick han och vann ett pris till dagen därpå. Träffade även på Mary Hooper och Ellen Renner som var där, även om de nu inte vann. Mary mindes underligt nog att min frissa gillar hennes böcker. Det var fel. Det är frissans syster som gillar. Men tänk att hon kom ihåg en sådan detalj! Coola Ellen anlände iförd motorcykelmundering. Trevlig var hon också.

Lärde även känna Tony från bokhandeln Pritchards i Formby. Han är en verkligt hårt arbetande och superentusiastisk boksäljare. Precis sådan som man vill de ska vara. Och sällan är.

Mer pris idag, med Carnegiemedaljen, som vanns av Patrick Ness för Monsters of Men. Och det var välförtjänt. Fast många av de andra böckerna hade varit det med.

Jag var inte där, för jag hade besök av Caroline Lawrence som tittade in på frukost och intervju om sin nya serie med Vilda Västern-deckare. Inte dåligt att vara hos oss före nio, när hon rest från London.

Om vi orkar ur våra sängar i morgon, ska Dottern och jag till Preston för ytterligare ett pris. Keren David har vunnit Lancashire Book of the Year, och hon och många av de kortlistade författarna ska dit i dagarna två. Adèle Geras sitter i juryn, så ska också dit.

Stannar över natt gör vi inte, men om orken är extra stor kan vi tänkas åka även på lördag.

Allt det här resandet medför inte enbart stress. Man kan i alla fall sitta på tåget och läsa. Hann med Mary Hoopers Fallen Grace i tisdags, och den boken hade legat och väntat i ett år.

Och lite extra trött blev jag eftersom jag satt uppe halva natten och fick färdigt Julie Bertagnas intervju. Denna trevliga tjej ville sedan bara ändra på ett enda ord! Det är annat än vissa som inte är nöjda vad man än gör.

Å andra sidan ligger mina uppackade persedlar där de ligger. Och det är inte odelat positivt.

Tomorrow, When the War Began

Hade inte hört talas om John Marsden förrän den där dagen i juli 2000 när vi stod i Waterstones med Den Nya Bibliotekarien. Ja, inte för att hon var det då. Då var hon en 16-årig lästokig tjej som faktiskt inbillade sig att bara för att hon var i England så skulle det gå att finna ännu fler och bättre böcker av John Marsden.

Men så lätt var det inte, och jag har en känsla av att det bidde ingenting. Hoppas att det inte var så illa, men det framgick snart att Sverige är bättre för Marsden. Som vanligt tror jag det är för att Sverige och Australien har något gemensamt, som saknas i England. Engelskt är ”bäst” och då blir det mindre av det andra, även om det råkar vara skrivet på samma språk.

Jag fattade i alla fall att John Marsden skriver bra böcker. Har sedan stött på namnet då och då. Och min favorit Meg Rosoff medger glatt att hon knyckte hans historia till Så har jag det nu. Och det gjorde inte mig något, eftersom jag inte läst Tomorrow-serien.

Tänkte eventuellt att jag skulle prova på att läsa nu när jag har min icke-brittiska läsutmaning, men sedan jag fattat att det är ganska många böcker i serien har jag ändrat mig. Men film är ett lämpligt sätt att snabbt ta till sig böcker. Alltså såg jag fram emot dess ankomst.

Läste på svenska bloggar att den inte visas på SF-biograferna, och det är tråkigt, och ganska obegripligt. Men hit kom den, trots allt. Fast den gick bara i ca tio dagar, trots att det är påsklov och allt. Gissar att det faktum böckerna är så pass okända har medfört att intresset är lågt för filmen också.

Dottern hade inte ens hört talas om filmen, och var inte speciellt intresserad. Jag släpade med mig Den Bättre Hälften när det var två dagar kvar, och då bara en sen kvällsföreställning. Vi var ensamma i salongen till en början, fast det kom två tjejer senare. De gick efter så där två tredjedelar av filmen. Så de tyckte nog inte om den…

Det vete katten om Den Bättre Hälften gjorde heller. Men jag gillade filmen. Väntar med böckerna, men vill allt se de andra filmerna också.

Reser som en galning

Ja, var var vi nu? Här har det stressats länge, och inte syns det något ljus i slutet av tunneln, inte.

Eftersom jag faktiskt tyckte det var rätt lyckat med min tripp till Nottingham för att träffa Sara Paretsky förra året, ansåg jag att bedriften kunde upprepas, om än till ett annat ställe. I år blev det Glasgow, vilket inte var närmast precis, men datum och tid och annat bidrog till att göra det ett nästan vettigt val.

Att ta 06.37 tåget var inte helt roligt, speciellt efter en kort och dålig natt, och returresan förde mig hem 23.23. Å andra sidan var det inga problem med något av mina sex tåg, bortsett från att sex tåg är fyra för många.

Traskade genom Glasgow, som är förvånansvärt nergånget fortfarande (andra storstäder har snofsat till sig på senare år), och kom så fram till gatan som faktiskt är en motorväg, men inte som Den Bättre Hälften påstod ”uppe i luften”. Den var nere i underjorden, vilket gör att den inte syns så mycket.

Jag hann precis in på Mitchell Library (fint ställe) innan brandlarmet gick, så det blev ut på gatan igen, och för min del direkt in på puben mitt emot. Inte törstig. Ville bara gå på toa. Lyckades hitta Julie Bertagna på samma sidogata, för vi skulle egentligen setts inne på kaféet. Vi hann slänga i oss en snabb kopp innan vi rusade och satte oss strax före Sara och lokala deckarförfattaren Denise Mina placerade sig på scenen.

De pratade och Sara läste och publiken ställde frågor. Allt var bra, och nu vet vi hur Sara brukade hänga där Obama hade för vana att springa, och att de brukade handla i samma affär. Saras farfar var en duktig skräddare och kommer att gästspela i hennes nästa bok. Och Sara känner ofta för att däcka folk när hon blir irriterad.

Medan Sara signerade böcker och delade ut tillfälliga tatueringar, hittade Julie och jag hennes förlagsrepresentant Jack, som är en riktig pratkvarn. Men trevlig. Han var lite sur för han behövde ta Sara runt ett museum efteråt, och han som var så hungrig.

Det var Julie och jag också, men vi kunde faktiskt gå och sätta oss på restaurang. Vi satt i tre timmar och pratade och skvallrade om bokbranschen, innan Julie gick med till stationen och såg till att jag kom med rätt tåg. Det gjorde hon sist också, så jag måste se verkligt hjälplös ut. Men det var hon som villade bort sig på restaurangens toalett. Så det så.

Fast jag får erkänna att ibland kan jag inte hålla reda på vilken knapp på den nya kameran är den man tar kort med. Ibland blir det avstängningsknappen i stället. Men det blev hyfsat, för en första gång, tycker jag.

Anledningen till att Julie inte blev förevigad alls, är att hon avskyr att bli fotograferad. En vacker dag struntar jag i det och tar bilder ändå. Om jag nu inte stänger av kameran av misstag.

Dumma Dumas

På tal om bokrean så var det inte på rean som jag gjorde mitt värsta köp. Det var på något slags kringresande bokmarknad, när jag var elva eller tolv år. De annonserade i veckor i förväg att de skulle komma till någon lokal. Det kan ha varit Folkets Hus.

Annonserna hade listor på allt underbart de hade att erbjuda. Jag minns inte längre om det var fler böcker som intresserade mig, för jag hade bara ögon för de 24 banden av Alexandre Dumas d.y.

Jag älskade Musketörerna och alla de andra. Hade läst och lånat så mycket jag kunde på biblioteket, men det fanns fler band som jag inte hittat, och en del av dem var med på listan. Jag läste om, och jag drömde om att faktiskt äga allihop, och nu fanns möjligheten.

Det var lite dyrt. 2 kr styck, dvs 48 kr för alla. Jag fick kanske 10 kr i veckan, möjligen mindre. Gjorde som regel av med min veckopeng, så att spara så mycket var inte det lättaste. Men jag skulle ha de där böckerna.

Så kom dagen och jag gick dit. Vilken besvikelse. Banden var i billigt papper och de var kanske ”inbundna”, men bara i en simpel, rödfärgad kartong. Jag var i valet och kvalet. Kände mig lurad, men samtidigt hade jag ju vetat så länge att jag skulle handla och då är det inte lätt att bara gå sin väg. Och det var nog ett par romaner jag inte sett tidigare.

Så jag köpte mina 24 band.

Jag läste givetvis allihop, men det var inte ens särskilt trevligt att hålla i de där vassa kartongpärmarna. Och jag var alltid besviken.

Gjorde mig av med böckerna när jag insåg att jag alltid skulle minnas känslan av min besvikelse varje gång jag tittade på dem.

Kanhända var det inte lurendrejeri, eller ens riktat till lättrogna barn, men det kändes så.

Vi har det nog värre

Allting kan alltid vara bättre, och jag är övertygad om att svenska bibliotek också har det svårt. Eller kanske inte? Ibland när jag ser hur fina de är tänker jag att ”här saknas det minsann inte pengar”. Fast skenet kan bedra.

Och sedan är ju allt relativt, så när svenskar klagar är deras problem inte av samma omfattning som i andra länder. Så, nog kunde det varit värre, även här. Men det ser ut som om vi håller på att förlora våra bibliotek.

Nu på lördag den 5 februari är det National Library Day, och tanken är att vi tillsammans ska kunna protestera högt nog så att det hjälper mot nedskär-ningarna.

Massor med författare har engagerat sig och ska var för sig delta i någon protest på sitt eget bibliotek, eller om det inte är under hot, på ett annat nedläggnings-hotat bibliotek.

Så här ska det protesteras, läsas, sjungas och allmänt visa den där regeringen att vi inte tycker de gör ett bra jobb. Författare ska stå ute på gatan och dela ut sina böcker gratis, på en del ställen.

I Skottland ska en grupp författare och illustratörer lämna in en petition på parlamentet. I min hemkommun vet jag inte vad som händer, för de verkar inte ha bestämt var de ska dra in pengarna. Att de kommer att dra ner på biblioteks-anslagen är självklart, men vi vet inte var hotet ligger.

Så själv kommer jag nog inte att gå ut och skrika och gapa på lördag.

Bokpris hemma

Man tycker ju att ett bokpris på hemmaplan skulle vara det första man går på och rapporterar från. Men Stockport-skolornas bokpris för barn- och ungdomsböcker i fem olika kategorier är något som rinner mig ur händerna. Det arrangeras av kommunens bibliotek ihop med skolbiblioteken. De sammanställer listor med tre till fem böcker i varje kategori, och så ber de eleverna i varje åldersgrupp att läsa och rösta.

Vinnarna bjuds in till en Oscars-inspirerad kväll då läsarna får klä upp sig och författarna ombeds att glittra så mycket de förmår. Det brukar gå av stapeln på Plaza, som är stans nyligen upprustade Art Deco teatersalong.

Jag var dum nog att be att få vara med för några år sedan, eftersom alla andra liknande evenemang har arrangörer som gärna vill att folk som skriver om det är där. Men det ville de inte, så jag blev lite sur och skrev en blogg som var kritisk, och chefen för biblioteksservicen i Stockport blev så förbannad att han hörde av sig med ett två sidor långt brev.

Vid det här laget har jag kommit fram till att det är bättre att jag håller mig lugn och på avstånd, men så hörde jag från Rachel Ward att hon skulle komma. Och vi ville gärna träffas. Därefter luskade jag ut en vinnare till, och kontaktade Cathy MacPhail om att träffa henne också. När det visade sig att de båda skulle bo på ett hotell några minuter från vårt hus passade det väldigt bra att ses där, före Plaza-ceremonin.

Cathy och Rachel kände inte varandra tidigare, men det gör de nu. Och jag hade inte lyckats räkna ut vem mer som vunnit, men Cathy sa att Julia Donaldson vunnit båda sina kategorier. Hon kom dock inte till hotellet. Däremot såg jag ett elegant par som såg ut att vara klädda för lite glitter på Plaza, och det visade sig vara Andrew Norriss med fru, så på det viset fick jag träffa en tredje författare.

Jag vinkade av dem när de satte sig i taxin och åkte iväg, och sedan gick jag hem för en lugn kväll helt utan glitter, och skrev min blogg.

Boråsare på besök

Den Nya Bibliotekariens föräldrar har kommit på besök. Det har mest blivit upprepat kollande av fåglar i vår stora rejäla fågelbok, som jag givetvis hade glömt att vi ens ägde. Vi har inte pippi på fåglar här, men besökarna har det. Upptäckte att sovrumsfönstret stod på vid gavel i morse. Det var väl för att de skulle se hägern som flög förbi.

Nu har vi precis varit inne i storstan – dvs Manchester – och sett filmen Made in Dagenham, som tydligen var bättre än ”herr och fru Skolkompis” hade tänkt sig. Det var en riktigt gammaldags sorts film, trots att den är helt ny och bara hade premiär igår. Den handlar om strejken bland kvinnorna på Fords bilfabrik på 1960-talet. Intressant att se riktigt hur ojämnlika män och kvinnor var så pass nyligen.

Därefter lusläste gästerna menyn på bion Cornerhouse restaurang för middag innan vi åkte hem. Så det blev en helkväll ute, om än en tidig sorts helkväll.

Väl hemkomna har vi detaljkollat kartboken inför deras tripp in till stan för lite shopping och turistande. Man vill ju ogärna att ens besökare villar bort sig.

Pizzabella och katterna väntar i Borås.