Mörkt och vitt, och lite kusligt

Första gången jag hörde talas om Stephen Booth visste jag inte vem han var. Och jag bättrade inte precis på situationen genom att inte gå till bokhandeln där han var och pratade om sina deckare. Men sedan stötte jag på någon som hade gått dit och frågade vad hon tyckte. ”Creepy” sade hon. T o m hans fru hade vid ett tillfälle undrat om han var the Yorkshire Ripper…

Det får ju en att fundera.

Böckerna saknade jag däremot inte alls. Fick den första två eller tre gånger om, och det hela blev lite av en sorglustig cirkus, som jag inte ska gå in på här. Så fick jag den andra också, och båda var signerade. Köpte två till, och sedan hittade Dottern den femte i välgörenhetsaffären här hemma, och den onda cirkeln tog slut.

Det var inte det enda som tog slut. Jag läste ut femman när jag träffade Stephen för fyra år sedan när vi båda var på Crimefest i Bristol. Sedan har jag inte ”hunnit” läsa den sjätte boken som suttit här och väntat och väntat.

Men jag fick mig en intervju med Stephen, och det var trevligt så.

Därefter har jag misslyckats med att gå på ett enda evenemang som han varit på, och det är svagt, eftersom han inte bor så långt bort. Men nu har den onda cirkeln också brutits. Jag såg att han skulle vara med på en liten endags bokfestival, ca en halvtimmes bilresa ”upp i bergen.” Så i söndags tog jag Den Bättre Hälften och åkte.

Det var en trevlig liten festival, fastän det regnade. Lyssnade på Philip Caveney, om hans nyaste biograf-bok, och sedan var det dags för Stephen. Vi hade inte kommit längst. Den bedriften stod hans fan från Australien för.

Innan Stephen gick in för att hålla låda, stod han ute i regnet och samlade sig, så jag troppade ut på trottoaren och pratade med honom en stund. Vi pratade bl a om de svenska översättningarna av hans böcker. Sverige kommer ofelbart först varje gång han har en ny bok ute. Och det är ju roligt.

Jag berättade för honom att jag nyligen kommit i kontakt med Häxmoderns väninnas son, som jag inte sett på 40 år, men som hade hittat till bloggen och läst om Stephen, vars böcker han gillar.

Stephen har hört om mycket konstigt som fansen gör eller tror. Han berättade om gruppen med norrmän som absolut skulle bo på samma hotell som en av hans mördare, när de gjorde en Stephen Booth-tur i the Peak District. En del fans blir saliga bara av att stå i samma telefonkiosk som detektiven. Och de var nog inte ens från Norge…

Jag blev så pigg på fler böcker att jag köpte en till, fastän sexan inte är avklarad. Men med nummer tolv alldeles strax i en bokhandel nära mig, gäller det att lägga på ett kol.

Vi skvallrade lite om den av Mrs Thatchers ministrar som varit på bokfestivalen tidigare samma dag och pratat. Och sedan dök hon upp med en kommentar på Bookwitch. Ach. Man får väl känna sig halvt hedrad. Liksom. Kanske.

Och inte är Stephen creepy, inte. Normal typ, som bara mördar folk i det vackra landskapet. Han gillar kontrasterna mellan the White Peak och the Dark Peak.

Makt. Eller bara tur?

Känner mig allt lite nöjd, i alla fall.

På engelska Bookwitch är mitt absolut populäraste inlägg en fyra år gammal intervju med Derek Landy. Hans fans är lite extra galna och söker upp ”allt.” Verkar det som. Många kan inte läsa så bra. Verkar det som. De tror att jag är Derek, eller de ser inte att jag sagt tusen gånger att det inte finns några filmplaner, så det är ingen idé att be att få rollen som Valkyrie, även om de är tolv år och ser ut på precis rätt sätt.

Men så kom Derek och gästbloggade hos mig i oktober, och nyligen var det en tjej som lämnade ett par kommentarer och önskade sig att Derek skulle se vad hon sagt. Jag svarade att det var ju inte så troligt, men det är klart att jag kunde fråga honom.

Och så gjorde jag det, och så svarade han. Faktiskt.

Han skrev i sin oefterhärmliga stil, så nu har hon en personlig hälsning, vilket kan vara kul för en sådan enorm fan. (Tror inte hon är tjock. Bara en stor fan.)

Man kan inte be folk göra så särskilt ofta. Speciellt inte litterära superstars.

Det var kanske för att jag utmanade honom?

Skandinaver och nordbor

De har lite svårt för detta med Skandinavien, här i ”England” som skandinaver och nordbor ofta säger när de faktiskt menar Storbritannien. Inte lätt, men vi får nog fortsätta att förolämpa varandra.

Yrsa Sigurðardóttir som inte är skandinav, men inte har alltför mycket emot att kallas för det i alla fall, och hennes norska kolleger K O Dahl och Thomas Enger var i Manchester igår kväll på stans litteraturfestival. Det ösregnade, men det var utsålt och fullt ändå. Nordmord säljer.

De tre pratade med Barry Forshaw, som är något av en specialist på nordiska deckare, och alldeles särskilt på Yrsa, verkade det som. Och det är rätt roligt, för det som många tänker på först när det gäller de syndiga och våldsamma nordiska länderna är ju sex och våld. Och ingen av dem gillar våld och försöker undvika det.

Och sex är inget de vill skriva om heller. Som Yrsa sade, Island är för litet för sex. Så det var det. Däremot tycker de nog att det ska vara politiskt juste bakgrund i böckerna, även om de inte ville kalla sig vänstervridna eller så.

Egentligen är det rörande hur förtjusta i nordiska deckare folk här är. Det är som om att är det nordiskt så är det likadant och lika bra som allt annat de läst. Nog måste det skilja ganska mycket mellan alla dessa ”skandinaver’?

Jaja, folk köpte och ville ha signerade böcker. Mest Yrsas. De andra två fick leka lite med sina mobiltelefoner mot slutet. Yrsa var roligast i diskussionen. Inget tvivel om det.

Skrivkurs!

Nej, inte jag. Men hemma hos deckarförfattaren Annika Bryn i Stockholm nu på söndag. Det låter väl trevligt? Vore jag där skulle jag gärna gå bara för att det verkar kul, fastän jag absolut inte vill/kan skriva böcker.

Brittiskt

Vi tittade just på tvåans dokumentär om Agatha Christie. Frågan är varför de envisas med att uttala Agatha på svenska? Speciellt när speakern (hah…) sedan pratar om Miss Marple och drar till med ett riktigt amerikanskt uttal. Brist på konsekvens, om inte annat.

Vi var lite besvikna, för med Den Bättre Hälften i åtanke hade jag väntat mig att ett BBC-program skulle vara på engelska.

OK, vissa bitar var det, och de bitarna textades. Vi fick oss en ny intressant översättning till livs. Agatha deltog i första världskriget som sjuksköterska. ‘Agatha did it the Vera Brittain way’, sa författaren som skrev hennes biografi. Det bidde ‘på ett väldigt brittiskt sätt’. Och det var det ju på sätt och vis.

Vera Brittain var en mycket känd kvinna, vars självbiografiska bok Testament of Youth handlar om hennes tidiga liv, inklusive första världskriget och hennes upplevelser som sjuksköterska i Europa.

Jag hörde först talas om Vera när Linda Newbery kom till Glinas skola och pratade om inspirationen till sin bok om samma krig. När jag sedan sprang på Testament of Youth i en andrahandsaffär var jag bara tvungen att köpa den. Eftersom 700 sidor kändes som oerhört långt, speciellt när det handlade om så allvarliga saker, räknade jag med att ta ett kapitel då och då.

Men boken var så fantastisk att jag läste ut den på nolltid. Vera växte upp i mina Englandstrakter, och jag roar mig ibland med att tänka på hur hon åkte på samma järnvägslinje som jag, när hon skulle handla i Manchester. Och att vårt hus inte ens var byggt då.

Veras förste fästman dog i kriget, och han var verkligen underbar. Men hon hittade en ny kärlek, mycket senare. Och det var inte förrän långt efteråt som jag fick reda på att Vera var mamma till vår kända politiker Shirley Williams. I somras satt jag en meter ifrån Shirley när hon intervjuades i Edinburgh. Jag var frestad att böja mig fram och berätta hur mycket jag beundrade hennes mamma, men tänkte att det säger säkert alla.

So very British.

Yes. Som man säger i Sverige numera.

En sommarlätt bok

Den vanliga frågan brukar vara om en barnboksförfattare ”snart kommer att skriva en riktig – dvs vuxen – bok’. Många förutsätter att en barnbok är lätt att skriva och att när man väl lärt sig sitt hantverk så kommer man att gå vidare till ”riktig” litteratur.

Detta brukar komma från antingen utomstående eller vuxenförfattare som inte riktigt fattat att de inte nödvändigtvis är bäst och duktigast. Barnboksförfattare vet att deras jobb inte är vare sig lättare eller mindre värt.

Jag satte nästan filmjölken i halsen i morse när jag läste en intervju med Denise Rudberg i Hallandsposten. Hon har semester, så kopplar av med att skriva en barndeckare. Hon har inte ”samma prestationskrav” och det ”är ett lustfyllt arbete.”

Så bra.

Man får verkligen en känsla av att denna deckare kommer att hålla hög kvalitet. Det är givetvis roligt att den kommer att delvis utspela sig i Varberg. Mindre roligt att den mest är ett semestertidsfördriv.

Jag har inte hört talas om Denise förut. Hon kanske är bra. Och duktig. Även på semestern.

Nu vill jag bara göra ingenting

Gjorde det där vanliga felet för någon månad sedan när jag bokade in flera resor på kort tid. Tänkte att ”det går så bra så’. Jag visste att jag gjorde ”fel’, men tyckte det var värt det. Och det var det, så länge jag bara kan kollapsa lite nu. (Planer på att ändra om ”lite” hemma är ytterligare en vansinnig grej.)

Efter de två bokpris-evenemangen jag berättat om tidigare, var Dottern och jag bjudna till Orion-förlagets sommarparty i London förra veckan. Vi åkte dit och minglade i ett par timmar och åkte sedan hem igen. Många av Orions författare var där och de vanliga i bokvärlden för övrigt. Intressant plats att ha partyt på ett galleri i Bloomsbury. Vi hade tur med vädret och kunde vara ute på deras gård i värmen och kvällssolen.

Caroline Lawrence var där, och Liz Kessler som precis återkommit från en research-resa på Hurtigruten. Lucy Coats, Lauren St John, Michelle Lovric och Francesca Simon samt många andra kom också. God plockmat, fast som vanligt lite väl mycket kött.

Vi ”kopplade av” med att åka till Skottland över veckoslutet, eftersom Sonens universitetsexamen skulle gå av stapeln i Edinburgh. Trevligt, men inte så värst mycket vila. Kul att se alla studenterna i sina slängkappor och trevligt att gå ut på lunch med Sonen och Farmodern, samt flickvännen Dodo med familj. Det är inte ofta jag lunchar i tre timmar, speciellt inte med champagne. Drack den visserligen inte, men ändå.

Dagen efter passade vi på att luncha med en författare som är nyinflyttad i Skottland. En trevlig pizza- och pastalunch, med äkta italiensk hemgjord glass, även om vi nu bara satt där i två timmar och pratade. Helen Grant hade familjen med sig, och våra gubbar hade mycket gemensamt, och hennes barn var bara en aning rädda för häxan. De arbetar sig igenom den skotska historien (i kronologisk ordning) för att lära känna sitt nya hemland. De hade precis kommit till vikingarna, så det var rätt lämpligt med mig. Så att säga.

Igår kväll var det dags igen. London igen. Med Dottern igen. Det var utdelning av bokpriset Branford Boase, som är för förstagångsförfattare. Deras shortlist var mycket stark, och jag hade omöjligt kunnat välja. Priset gick till Jason Wallace för hans bok om Zimbabwe på åttiotalet. Det speciella med Branford Boase är att även redaktören får pris, eftersom deras arbetsinsats inte är att förakta. Charlie Sheppard hade jobbat med Jason på Out of Shadows.

Mycket folk där, med Jacqueline Wilson som prisutdelare i spetsen. Andra förhoppningsfulla var Candy Gourlay, Keren David, Pat Walsh och J P Buxton. Där var inte så många andra författare närvarande som det brukar vara, men France Hardinge, Simon Mason och Sarah McIntyre syntes i vimlet.

Och roligt som det var, kan jag nu bara tänka på att läsa och sova och ta det lugnt. Men så bra blir det inte. Här skas kånkas runt möbler. Vi var på IKEA i måndags…

Smått och gott

Om jag tog det lugnt på ”semestern” så har jag verkligen slutat med det nu. Hann i princip nästan tömma resväskan, fast inte lägga undan allt. Sedan var det dags igen.

Det var bokprisutdelning i Liverpool-förorten Waterloo i Sefton i tisdags. Trodde inte jag kunde gå, eftersom någon försökt ”lura” i mig att det var i juli. Men när det hastigt och lustigt visade sig vara i juni, så gick det ju bra.

Jon Mayhew vann. Igen. Och sedan gick han och vann ett pris till dagen därpå. Träffade även på Mary Hooper och Ellen Renner som var där, även om de nu inte vann. Mary mindes underligt nog att min frissa gillar hennes böcker. Det var fel. Det är frissans syster som gillar. Men tänk att hon kom ihåg en sådan detalj! Coola Ellen anlände iförd motorcykelmundering. Trevlig var hon också.

Lärde även känna Tony från bokhandeln Pritchards i Formby. Han är en verkligt hårt arbetande och superentusiastisk boksäljare. Precis sådan som man vill de ska vara. Och sällan är.

Mer pris idag, med Carnegiemedaljen, som vanns av Patrick Ness för Monsters of Men. Och det var välförtjänt. Fast många av de andra böckerna hade varit det med.

Jag var inte där, för jag hade besök av Caroline Lawrence som tittade in på frukost och intervju om sin nya serie med Vilda Västern-deckare. Inte dåligt att vara hos oss före nio, när hon rest från London.

Om vi orkar ur våra sängar i morgon, ska Dottern och jag till Preston för ytterligare ett pris. Keren David har vunnit Lancashire Book of the Year, och hon och många av de kortlistade författarna ska dit i dagarna två. Adèle Geras sitter i juryn, så ska också dit.

Stannar över natt gör vi inte, men om orken är extra stor kan vi tänkas åka även på lördag.

Allt det här resandet medför inte enbart stress. Man kan i alla fall sitta på tåget och läsa. Hann med Mary Hoopers Fallen Grace i tisdags, och den boken hade legat och väntat i ett år.

Och lite extra trött blev jag eftersom jag satt uppe halva natten och fick färdigt Julie Bertagnas intervju. Denna trevliga tjej ville sedan bara ändra på ett enda ord! Det är annat än vissa som inte är nöjda vad man än gör.

Å andra sidan ligger mina uppackade persedlar där de ligger. Och det är inte odelat positivt.

Semesterboken

Ja, det var rätt. Boken. Släpade med mig fem böcker på min niodagars-tur, väl medveten om att jag inte skulle hinna med alla. Men det är skönt att ha lite att välja på.

Satte den tunnaste i handbagaget på utresan, och den läser jag fortfarande. Det är Eoin Colfers nya vuxendeckare, Plugged. Den är bra, så det är inte anledningen till att det går sakta. Har väl bara haft annat för mig under veckan. Och det är kanske också bra.

Man bli aningen förvånad över hur Eoin kan skriva så hårdkokt och med så mycket svordomar, när man vant sig vid den skojiga tonen i Artemis Fowl och de andra barnböckerna. Men en bra författare kan mer än en sak, och Eoin bevisar att han vet vad som ska till för hårdkokta deckare.

En annan sak är att han skriver så övertygande om USA, även om hans huvudperson är irländare. Daniel McEvoy är fd soldat, och numera utkastare på en sliskig klubb. Hans ”flickvän” hittas mördad, och själv ”råkar” han ta livet av någon samma dag. Sedan gäller det för honom att inte åka fast och att hitta den som dödade tjejen.

Har som sagt inte kommit till slutet, men kan gissa ungefär hur det går. Frågan är om Eoin kommer att skriva fler vuxenböcker. Han gör det ju bra, men på sätt och vis skulle jag föredra att han inte slösar bort sin talang på vuxna. Barnen behöver honom.

Den andra frågan är om Eoin kommer att tjäna lika mycket, eller t o m mer, pengar på den här boken. Vanligen blir det bättre förtjänst på vuxenböcker, men risken finns väl att han mest ses som en barnboksförfattare, och att sk ”vuxna” läsare inte är så intresserade som jag anser att de borde vara.

(Ska tillägga att fotot är urgammalt. Nyligen har Eoin lagt sig till med skägg, och jag har inte riktigt vant mig vid det.)

Jo, har ni sett

att Lars Kepler-intervjun är färdig? Här finns den att läsa.

Den tog lite tid, eftersom jag har försökt göra mig märkvärdig med att få ont i handen som skriver, för att inte tala om fingret. Så det talar vi inte om. Översättningen till engelska kommer strax, men originalet har i alla fall fixats.

Nu ska jag iväg till Tyskland över veckoslutet, så det blir om möjligt ännu tystare här på bloggen i några dagar. Väskan är packad med nästan bara böcker. De flesta ska jag ge min värdinna i Bonn, men några hoppas jag på att läsa själv.