Lansering, introduktion, eller vad?

Jag kan inte riktigt bestämma mig för vad ”launch” egentligen blir på svenska. Ordet är nog lansering, men inte lanserar man en bokfestival?

Tja, i alla fall var jag iväg och gjorde det där igår. Manchesters barnboksfestival kommer tillbaka i juni, och programmet var färdigt så det skulle markeras på något sätt. De ”hyrde” in sig på en nybyggd högstadieskola och tog med sig vår hovpoet Carol Ann Duffy och Manchester Metropolitans Vice Chancellor och bjöd in lite pressfolk.

Det pratades och fotograferades, och undertecknad blev tvungen att säga något på lokalradion, som förhoppningsvis blir bortraderat innan det kommer ut i etern. Så anlände 150 mellanstadieelever för att lyssna på hovpoeten, och Carol Ann läste sin bok om en frusen prinsessa, med musik av hennes bästis John Sampson. Han spelade en massa flöjtar och liknande, och det var lika trevligt som när jag sist såg det hela.

När vi hade lanserat färdigt åkte Den Bättre Hälften och jag till Ikea. Först stack vi in på den näraliggande indiska vegetariska restaurangen och hämtade lite lunchmat, som vi sedan satt i bilen på Ikeas parkering och åt, medan vi tittade på bergen i fjärran. Sedan köpte vi (säng)ben till Sonen och osten Ost och kaviaren Smörgåskaviar och annat smått och gott.

(Fotot är dåligt. Jag hade en konstig kameravecka, men nu begriper jag vad jag gjort för fel. Ska försöka att inte upprepa det. Blir väl ett annat fel nästa gång.)

Halmstadbarn

Lika barn? Tja, på skolfotot från 1968 är Per Gessle förvånansvärt lik mig, från mitt klassfoto året före. Tjejerna har ”samma” kläder på sig, vi står likadant, samma hår, osv. Men sedan gick Per och blev lite olik mig. Våra bankkonton skiljer sig en aning, och jag kan inte spela gitarr eller sjunga. Och jag är fortfarande tjock.

Nu har jag arbetat mig igenom Sven Lindströms biografi om Per och den var bra mycket intressantare än väntat. Kul att se hur lika våra tidiga år tedde sig, i närliggande stadsdelar av Halmstad. Nu var ju, och är fortfarande, Per tre år yngre, men på avstånd syns inte det.

Livet i exil har medfört att jag inte följt med i hans karriär. Tyckte Gyllene Tider var ett barnsligt pojkband på den tiden. Roxette hörde jag knappt talas om alls i England. Men när de gamla musikerna återupplivades för ett antal år sedan lade jag märke till dem och köpte t o m en del CD till Glina. De har hamnat på min iPod också, så lite bildad har jag blivit med åren.

Efter Bokmässan 2007 skaffade jag mig Att Vara Per Gessle. Eller rättare sagt, Den Bättre Hälften fick gå ut och handla, då boken är både stor och tung. Jag hade hoppats få tag i den på Bokmässan, men genom någon miss var den inte färdig, så jag fick nöja mig med att titta på Per själv.

Och nu, närmare fem år senare har jag läst ut boken. Den är förvånansvärt intressant. Jag hade ingen aning om hur mycket småpill det är med att spela in skivor. Eller att ordna turnéer över hela världen. Men nu vet jag.

Boken är svårläst, inte bara pga storleken, utan för att varenda sida är superdesignad och ser ut som en LP-skiva. Smart och snyggt, men tidvis närmast oläsligt. ”Allt” är med, eller så verkar det i alla fall. Detaljer, listor (kanske samma sak?), foton, intervjuer med dem som levt eller arbetat med Per, etc, mm. En CD med sju sånger får man också.

Man pratar ibland om nutidshistoria. Det är nog det Att Vara Per Gessle är.

Vad jag har för mig nu

Här pågår blogg-ransonering. Skriver så lite jag kan, för att vila handen. Övar upp vänsterhanden att slira runt på egen hand på min mouse pad (Vad heter det på svenska?) för det som går att klara utan högerstyrd mus. (Det här låter nästan som politik…)

Tvingade mig igenom Kepler-intervjun på engelska, så med Sonens hjälp blev den faktiskt färdig. Och när det är som värst måste jag välja bort nästan allt, och då läser man bara.

Har just avslutat Bjørn Sortlands bok vars titel jag har svårt att minnas på både norska och svenska. Kva tåler så lite at det knuser om du seier namnet på det? Tonårsboken rekommenderade den för min icke-brittiska utmaning, och den var verkligen bra. Det var ju intressant att upptäcka att den är på nynorsk, som jag inte är van vid.

Samtidigt med den slängde jag mig över en faktabok som anlände. Nicola Morgan har skrivit en bok om att skriva böcker och hur man faktiskt blir publicerad. Nicola är så trevligt vanvördig och spydig om det mesta att det är en njutning att bara läsa, även för den som inte drömmer om att bli publicerad författare. Write to be Published heter den, och nu på onsdag, tror jag det är, ska hon ha ett lanserings-party på Foyles i London, vilket inte är dåligt alls. Jag fick t o m en kasse som hon låtit tillverka speciellt för sin bok. Det är inte alla kvinnor som självmant kallar sig för Tjurig gammal fladdermus.

Sitter även halvvägs igenom den nya Hilary McKay, som fick ge vika när jag var på resande fot förra veckan, eftersom den är en stor och hård bok. Då tog jag med mig en ny bok av Aidan Chambers, The Kissing Game, som var bra, men inte fantastisk. Den lämnade jag hos min värdinna i Bonn, ihop med ca 25 andra. Hade hoppats kunna stoppa ner hennes hund i den nästan tomma resväskan på hemvägen, men det gick inte.

En annan bok som lästes under Tysklandsturen var Julie Bertagnas nyaste, Aurora, som kommer ut nu i veckan och avslutar hennes dystopiska trilogi om en värld som mestadels ligger under vatten. Julie kommer hitåt om en dryg vecka, så jag ville hinna med den.

Såg på John Connollys blogg i kväll att hans nyligen avslutade bokturné för den nya barnboken, Hell’s Bells, var jobbig. Det här är bara Johns andra barnbok och tydligen är det bra mycket svårare med barn som publik. Dottern och jag hörde honom i Manchester för tio dagar sedan, och han var fantastiskt bra. Precis som sin bok.

Och han har absolut inte plagierat Anthony McGowans Hellbent. Jag recenserade Hell’s Bells samma dag, och Anthony hörde av sig och var sur. Sedan hörde jag inte mer eftersom jag var inne i stan och träffade John, men vid hemkomsten möttes jag av mejl från Julie Bertagna som undrade vad jag hade satt igång, för nu var internet fullt av hans ilska. Som tur var hade jag frågat John om han läst Anthonys bok. Det hade han inte. Han tillade lite generat att han faktiskt aldrig ens hört talas om Anthony…

Det är inte lätt alltid.

Lämnar er med en Tysklandsbild. Kanske det verkligen var Roger Whittakers sista turné?

Årets klappar

Vi drog ner ytterligare på klapparna i år. En per man till varje familjemedlem, så det var verkligen inte många paket under granen. Bra, för det är alltid krångligt att dra fram dem vid utdelningsdags.

Men jag är nöjd med vad som låg där. Den Bättre Hälften fixade en sådan där manick som man spelar över sina LP-skivor till sin iPod med. Sonen hade letat fram ett ex av Josephine Teys deckare om den uschla mördaren Richard III, vilken jag till min stora förvåning upptäckt att vi inte redan ägde. När jag gick och skulle plocka fram den på hyllan tidigare, vill säga. Och Dottern bidrog med en splitter ny DVD av Fem söker en skatt. Den riktigt gamla. Den som jag såg på bio när jag var sju år, och älskade.

I år känns det nästan som om jag kan hinna använda/njuta av klapparna meddetsamma, i stället för att bara lägga på hög. Har redan börjat läsa min deckare, och Roger Whittaker ligger på köksbordet i förhoppningen att han kan uppdateras till mp3. Så fort vi har ett hål i tevetittandet ska skattsökarna på.

Dottern fick ett presentkort på böcker av grannarna. Tyvärr. Det är från bokhandeln vi inte går in i. Förra året fick hon också ett presentkort dit, och Den Bättre Hälften körde Dottern dit vid en tidpunkt då vi visste att ägarna var på semester. (De informerade om det på sin website…) Den enda lösning vi kommit på nu är att Den Bättre Hälften skjutsar Farmodern dit och hon får (s)linka in och köpa en bok.

Fast, vi behöver ju inte precis några böcker.

Beautiful Blogger

Emmas Bokhylla tycker att jag är så bra att jag förtjänar en bloggaward. Trevligt med folk som förmår uppskatta kvalitet när de stöter på det! Tack Emma.

Sedan följer det en massa instruktioner om vad man ska göra, och det är ju alltid lite besvärligt.

♥ kopiera in awardbilden i din blogg för att visa att du har fått den

♥ tacka och länka till den som nominerade dig

♥ nominera sju andra bloggare och länka till dem

♥ berätta sju intressanta saker om dig själv

Jag gillar ju långt fler än sju bloggar, men tänkte jag skulle hålla mig till svenskspråkiga sådana den här gången. Men det gick inte. Läser inte så hemskt många bloggar alls just nu, p g a tidsbrist, och flera har redan fått denna, så vill väl inte ha den igen.

Tonårsboken för att den skrivs så bra av två 15-åriga tjejer, som både läser och tycker till.

Arga Bibliotekstanten går omkring och retar upp sig på allt möjligt och talar om det också.

Annika Bryns Blog skriver en alldeles lagom blandning om allt.

Enn Kokk bloggar om allt från Melodikrysset till politik på hög nivå.

DJs Krimiblog är en danska som bloggar om deckare på engelska.

Christine leser är en norsk tjej som läser mycket samma som jag och mycket som inte är samma.

Scandinavian Crime Fiction skrivs av Barbara Fister från ett ”svenskt” college i Minnesota, och hon håller ordentlig koll på skandinaviska deckare.

Så kommer vi till de sju intressanta sakerna om mig. Jag är så vansinnigt intressant att det blir svårt att sålla.

1) När jag var två och ett halvt år stoppade jag in ett russin i näsan. Det passade perfekt, men kom inte ut igen. Det blev läkarbesök, och det var ju bara trettondagsafton och min mosters 50-årsdag, så mamma hade inget bättre för sig.

2) Vid nitton års ålder mönstrade jag på som sjöman, vilket är idiotiskt när man blir sjösjuk.

3) Jag är bra på att räkna pengar. Speciellt stora sedelbuntar.

4) I tjugoårsåldern anlände jag i London, och kilade in på en restaurang på Queensway första dagen. Började prata med en man från Libanon, så där lite som man gör. Efter en stund sa han ”du, jag tror jag hört talas om dig”. Så klart.

5) Skulle aldrig ha drömt om att bli vegetarian som barn, eftersom morötter är så äckliga. Nu är jag vegetarian, och jag äter morötter, fast helst inte kokta.

6) Numera kan jag gå fram till en författare jag beundrar och säga att jag är The Bookwitch, och så vet de vem jag är.

7) Förra året fick jag intervjua min favoritsångare, Roger Whittaker.

Det var väl allt då.

Tankar om språk

Alltsomoftast får jag mindervärdeskänslor om vad jag är bra på och vad jag inte kan så bra. Fast som tur är upptäcker jag snart igen hur duktig jag är på det mesta, så lider bara en kortare period. Ibland gnäller jag på Bookwitch, i hopp om att några trevliga individer ska protestera och tala om för mig hur underbar jag är.

I förra veckan gnällde och gnall jag om intervjuer, baserat på det faktum att det är nästan hur lätt som helst att fixa en intervju med en författare, medan min CultureWitch blogg har det mycket svårare att komma någon vart. Det verkar som om musiker och skådespelare är förmer än författare, och inte kan sänka sig så lågt att de blir intervjuade på en blogg. Eller att ens svara på förfrågan.

Som ett brev på posten fick jag ett mejl samma dag från en av mina favoritförfattare som påpekade än en gång att jag inte ska oroa mig, och att jag skriver bra. Det är ju tur att man har någon sådan person när man behöver det.

Men det var inte det jag skulle prata om, utan att jag faktiskt gjorde en kulturintervju i söndags. Förmodar att det gick vägen på grund av att jag hittade dem på Facebook, och kunde undvika agenten. Och att Fascinating Aïda är tjejer hjälper nog också. Så de sa ja. Det är en grupp som jag beundrat i över 25 år, så det var mer än roligt att prata med dem.

FA sjunger ironiska sånger om livet i allmänhet och om den politiska situationen och allt möjligt annat. Och de skriver allt sitt material själva, och de skriver fort. Som regel har de en ny sångtext nästan varje dag så att något är superaktuellt. Och så skriver de en sångvariant för varje stad på sin turné. Även om de var jättedåliga på att sjunga (och det är de alltså inte!) så skulle jag beundra deras skrivande. Både sångtexter och mellansnacket är bland det bästa man får.

Det är nog Dillie Keane som skriver det mesta, och det är definitivt hon som spelar piano medan hon gör de underligaste krumbukter på pianopallen. Hon berättade för sin förbluffade kollega att hon tränar varje vecka, även när de inte turnerar. Så att hon kan.

I denna showen låtsas hon försvinna på puben i pausen. Lite senare dricker hon ett glas vatten på scenen, och låter påskina att det är första gången hon smakar vatten, och säger ”it is quite refreshing, in an unpleasant sort of way”. Det är sådant jag gärna skulle velat komma på först.

Nu ska vi (inte) sjunga

Ibland undrar jag hur folk tänker. Eller möjligtvis gör de inte det. Hur bestämmer man sig för vilket språk folk pratar?

Om du bor i ditt födelseland antar du kanske att invandrare till slut (eller kanske meddetsamma?) pratar sitt nya lands språk hemma. Och då är det rätt logiskt att ta för givet att din egen landsman som flyttar utomlands genast börjar prata på det nya språket där.

Nu gör ju inte alla likadant, men en bra startpunkt är att vi kanske är duktiga, men så bra är vi inte att vi genast blir som de infödda med allt språkligt. Och vad är mer, vi vill inte. Vi är den vi är. Flyttar du från Kiruna till Malmö sätter du inte genast igång att köpa mjölk på skånska. Med tiden kan man ändra på medvetet, eller upptäcka att vissa saker omedvetet filas bort från ens dialekt.

I en tidigare blogg på engelska funderade jag på om hur man beskriver saker från sin barndom på ett språk som man inte talade när man var barn och upplevde det man vill prata om. Det är inte så lätt som det låter. Jag har svårare att dra barnsliga historier på engelska. Fast å andra sidan har ju lite av svenskan passiviserats, så orden finns inte omedelbart till hands på svenska heller.

Och det jag bara gjort på engelska, som att köpa hus eller föda barn, det kan jag bäst på engelska. Därför blev jag både irriterad och förvånad när någon från skoltiden hörde av sig med en begäran. Hon krävde (önskade inte, utan begärde) att få veta vilka barnsånger jag sjungit med Glina när de var små, så att hon kunde använda dessa exotiska engelska sånger i sitt jobb med barn.

Min reaktion var att varför trodde hon att jag sjöng alls? Det gjorde jag ju inte tidigare, så varför börja nu? Jag var inte barn i England, så jag kunde faktiskt inte engelska sånger för små barn. Alltså kunde jag inte sjunga dem. Det lilla jag trallade var svenska klassiker som Bä bä vita lamm, och Mors lilla Olle. Engelska Nursery Rhymes fick Glina lära sig på lekskolan, och jag snappade upp en del där också, men inte så att jag går omkring och sjunger.

Sen var det släktingen som ringde upp och sa att nu fick jag minsann försöka prata svenska en stund. Så jag fick säga att det var väl inget konstigt, för det gör jag ju varje dag med Glina. ”Gör du?” Tja, OK, det är kanske inte självklart, men eftersom de pratar svenska när de är i Sverige förstår jag inte hur de skulle ha lärt sig det annars. Med modersmjölken?

Och grannen som tyckte det var slöseri med tid och kraft när Dottern fick byta ut ett års oönskade franskstudier på högstadiet mot svenska med mig för att förankra det lite ordentligare. ”Men hon kan ju redan svenska” sa grannen. Alltså kan inte det behöva studeras. Men om jag skulle säga att hennes barn då inte skulle läsa engelska i skolan eller på universitetet, för de pratar ju redan engelska, så är det en annan sak. Eller?

Glinas vänner blir alltid lika förvånade när vi brister ut i ”utländska” sinsemellan. Men en av dem lärde sig åtminstone att säga ”hej då” när han gick hem.

Jag kan sjunga God Save the Queen. Det kan inte Glina. Jag lärde mig det på det svenska mellanstadiet. Här har det inte lärts ut alls. Inte ens hos scouterna.