Intervjun med Shaun Tan

Ja, här kommer den, intervjun med Shaun Tan, årets ALMA-vinnare. Jag gissar att han inte är alltför förtjust i brysselkål. Men för all del, det måste man ju inte vara. Någon berättade för mig att han och hans finska fru är ena baddare på att laga sushi.

Shaun är oerhört lugn och lågmäld, och därmed avslappande att prata med. Han tog en stund att vänja sig vid mina konstiga frågor, men det verkade som om han tinade upp efter ett tag. Så vi kunde nog hållit på lite längre, men det räckte tiden inte till.

Nästa gång…

En ALMA-vinnare

Det råder inget tvivel om fredagens höjdpunkt. Jag hade diskuterat möjligheten att få intervjua Shaun Tan i Edinburgh i ca fyra månader, och trägen vinner och allt det där. Vi fick en kort stund med Shaun strax efter öppningsdags, och han visade sig vara lika trevlig, på ett tillbakadraget sätt, som jag hade föreställt mig.

Jobbar med intervjun just nu, så den kommer snart. Under tiden går det att njuta av ett foto på denne blygsamme konstnär och författare. Han var förbluffad över hur uppskattad barnlitteraturen är i Sverige.

Det är kanske därför jag håller på med det här, för att jag inte riktigt fattar att de flesta andra ser ner på denna ”ointressanta och omogna” genre?

Skulle bara säga

att nu när ”semestern” är avklarad, så håller vi på att packa och förbereda inför Edinburghs bokfestival igen. I år blir det bara en vecka, men förhoppningsvis blir man inte riktigt lika utmattad som sist.

Det har som synes blivit ganska lite bloggande i sommar, men jag ska se om vi kan klämma in lite festivalsnyheter under veckan. Fotografier, om inte annat.

Bland årets gäster i Edinburgh kan man finna Shaun Tan, som fick Astrid Lindgren-priset i år. En annan fantastisk gäst, eller man ska väl säga gäster, är Fabio Geda med Enaiatollah Akbari. Fabio är en italiensk journalist som skrivit om den sanna resan från Afghanistan som Enaiatollah gjorde som tioåring. Otroligt bra bok.

Nu vill jag bara göra ingenting

Gjorde det där vanliga felet för någon månad sedan när jag bokade in flera resor på kort tid. Tänkte att ”det går så bra så’. Jag visste att jag gjorde ”fel’, men tyckte det var värt det. Och det var det, så länge jag bara kan kollapsa lite nu. (Planer på att ändra om ”lite” hemma är ytterligare en vansinnig grej.)

Efter de två bokpris-evenemangen jag berättat om tidigare, var Dottern och jag bjudna till Orion-förlagets sommarparty i London förra veckan. Vi åkte dit och minglade i ett par timmar och åkte sedan hem igen. Många av Orions författare var där och de vanliga i bokvärlden för övrigt. Intressant plats att ha partyt på ett galleri i Bloomsbury. Vi hade tur med vädret och kunde vara ute på deras gård i värmen och kvällssolen.

Caroline Lawrence var där, och Liz Kessler som precis återkommit från en research-resa på Hurtigruten. Lucy Coats, Lauren St John, Michelle Lovric och Francesca Simon samt många andra kom också. God plockmat, fast som vanligt lite väl mycket kött.

Vi ”kopplade av” med att åka till Skottland över veckoslutet, eftersom Sonens universitetsexamen skulle gå av stapeln i Edinburgh. Trevligt, men inte så värst mycket vila. Kul att se alla studenterna i sina slängkappor och trevligt att gå ut på lunch med Sonen och Farmodern, samt flickvännen Dodo med familj. Det är inte ofta jag lunchar i tre timmar, speciellt inte med champagne. Drack den visserligen inte, men ändå.

Dagen efter passade vi på att luncha med en författare som är nyinflyttad i Skottland. En trevlig pizza- och pastalunch, med äkta italiensk hemgjord glass, även om vi nu bara satt där i två timmar och pratade. Helen Grant hade familjen med sig, och våra gubbar hade mycket gemensamt, och hennes barn var bara en aning rädda för häxan. De arbetar sig igenom den skotska historien (i kronologisk ordning) för att lära känna sitt nya hemland. De hade precis kommit till vikingarna, så det var rätt lämpligt med mig. Så att säga.

Igår kväll var det dags igen. London igen. Med Dottern igen. Det var utdelning av bokpriset Branford Boase, som är för förstagångsförfattare. Deras shortlist var mycket stark, och jag hade omöjligt kunnat välja. Priset gick till Jason Wallace för hans bok om Zimbabwe på åttiotalet. Det speciella med Branford Boase är att även redaktören får pris, eftersom deras arbetsinsats inte är att förakta. Charlie Sheppard hade jobbat med Jason på Out of Shadows.

Mycket folk där, med Jacqueline Wilson som prisutdelare i spetsen. Andra förhoppningsfulla var Candy Gourlay, Keren David, Pat Walsh och J P Buxton. Där var inte så många andra författare närvarande som det brukar vara, men France Hardinge, Simon Mason och Sarah McIntyre syntes i vimlet.

Och roligt som det var, kan jag nu bara tänka på att läsa och sova och ta det lugnt. Men så bra blir det inte. Här skas kånkas runt möbler. Vi var på IKEA i måndags…

Bananer

Det hade blivit betydligt mindre vitsigt utan bananen från 1947. Bananhistorien är tydligen en standardsak som pappa David dragit för sina barn i alla dessa år, så det var naturligt att hans dotter Keren David lät bananen vara med i sitt vinnartal i lördags. Hon var lite nervös, för hon hade faktiskt missat det faktum att vinner man Lancashire Book of the Year så ska man hålla låda i tjugo minuter. Så det gällde att snabbt sno ihop något lämpligt, och som den duktiga författare hon är så klarade hon det.

Tydligen finns det ännu ”värre” historier i familjen, för på facebook dagen efter nämnde hennes syskon lite andra grejer. Men bananen dög fint.

Det var en jobbig, men rolig, dag i Preston för alla inblandade. Jag noterade intressanta fakta och Dottern plåtade så det stod härliga till. Vi kom hem med 395 bilder, vilket kanske var i överkant, t o m för mig.

Många tal hölls, och priser överlämnades och vi applåderade allt vad vi kunde. Sedan signerade de nio av tio författare som var där sina böcker och därefter troppade vi in i matsalen för en god lunch. I ett land där kommunala måltider ofta är rejält hemska, kan folket i Preston sannerligen laga mat.

Det var kul att träffa så många nya författare som jag inte vare sig läst eller pratat med tidigare. Hinner inte läsa alla deras böcker, tyvärr, men en nämndes ofta, så den måste jag kolla in lite närmare. Det var Blackout av Sam Mills, som är en tjej. Likaså är Chris Higgins en dam. Det var bara två manliga författare på årets lista, Jim Carrington och Joseph Delaney, som hade hört talas om mig under veckan, och det är verkligen oroväckande.

Pratade mycket med Jane Eagland, som inte skrivit en tramsig kärleksroman, även om hennes bokomslag såg ut som det. De övriga var Keris Stainton, C J Skuse och Hilary Freeman. Och att återse Adèle Geras för första gången sedan hennes flytt till Cambridge var roligt. Hon hade vett nog att inte ha samma klänning på sig som sist. Hon kom på att då skulle fotona se lite enahanda ut. Och så fick vi ju borsta av henne den gången, när det blivit för mycket fluff på det mörka  tyget.

På tal om kläder (även om det här är en bokblogg) hade den organiserande bibliotekarien en verkligt snygg svid på sig, för att fira att priset fyller 25 år.

Smått och gott

Om jag tog det lugnt på ”semestern” så har jag verkligen slutat med det nu. Hann i princip nästan tömma resväskan, fast inte lägga undan allt. Sedan var det dags igen.

Det var bokprisutdelning i Liverpool-förorten Waterloo i Sefton i tisdags. Trodde inte jag kunde gå, eftersom någon försökt ”lura” i mig att det var i juli. Men när det hastigt och lustigt visade sig vara i juni, så gick det ju bra.

Jon Mayhew vann. Igen. Och sedan gick han och vann ett pris till dagen därpå. Träffade även på Mary Hooper och Ellen Renner som var där, även om de nu inte vann. Mary mindes underligt nog att min frissa gillar hennes böcker. Det var fel. Det är frissans syster som gillar. Men tänk att hon kom ihåg en sådan detalj! Coola Ellen anlände iförd motorcykelmundering. Trevlig var hon också.

Lärde även känna Tony från bokhandeln Pritchards i Formby. Han är en verkligt hårt arbetande och superentusiastisk boksäljare. Precis sådan som man vill de ska vara. Och sällan är.

Mer pris idag, med Carnegiemedaljen, som vanns av Patrick Ness för Monsters of Men. Och det var välförtjänt. Fast många av de andra böckerna hade varit det med.

Jag var inte där, för jag hade besök av Caroline Lawrence som tittade in på frukost och intervju om sin nya serie med Vilda Västern-deckare. Inte dåligt att vara hos oss före nio, när hon rest från London.

Om vi orkar ur våra sängar i morgon, ska Dottern och jag till Preston för ytterligare ett pris. Keren David har vunnit Lancashire Book of the Year, och hon och många av de kortlistade författarna ska dit i dagarna två. Adèle Geras sitter i juryn, så ska också dit.

Stannar över natt gör vi inte, men om orken är extra stor kan vi tänkas åka även på lördag.

Allt det här resandet medför inte enbart stress. Man kan i alla fall sitta på tåget och läsa. Hann med Mary Hoopers Fallen Grace i tisdags, och den boken hade legat och väntat i ett år.

Och lite extra trött blev jag eftersom jag satt uppe halva natten och fick färdigt Julie Bertagnas intervju. Denna trevliga tjej ville sedan bara ändra på ett enda ord! Det är annat än vissa som inte är nöjda vad man än gör.

Å andra sidan ligger mina uppackade persedlar där de ligger. Och det är inte odelat positivt.

Shaun Tan vinner ALMA-priset

Jag hann precis. Det blev mycket på en gång här, på tisdagsförmiddagen. Men jag kom ihåg att sätta mig ner och knappa in Vimmerby med direktlinje till Bologna och världen.

Det var bättre i år. Det såg ut som om de räknat ut hur de skulle undvika de där pinsamt långa minuterna när Larry Lempert bara stod och väntade på klockan. OK, han väntade lite i år med. Och flåsade bra i mikrofonen, men det gick snabbt.

Återigen ett vinnarnamn jag inte känner alls. Dvs namnet har jag ju hört, men inte har jag läst något av Shaun Tan, eller ens tittat på hans bilder, för det är väl egentligen bilderna som vunnit.

Jag tweetar ju inte (än) men fick in en facebook-kommentar inom en minut, som faktiskt ledde till lite diskussion om vinnaren. Det finns folk som har bättre kunskaper än jag, otroligt som det kan verka ibland. Och de som är illustratörer ansåg som en man (kvinna) att priset hamnat helt rätt.

Och nog såg bilderna fina ut. Jag har sedan försökt hitta rätt PR-person att tigga en bok av. Får se om jag kom rätt i PR-djungeln.

Lucia och Zimbabwe

Ska sätta mig på tåget senare idag för att resa till Liverpool och skandinaviska kyrkan för lite Lucia-firande. Har egentligen inte tid. De andra här hemma har definitivt inte tid att använda ett minimum av fem timmar på Lucia i år, så kommer inte att åka alls. Men jag åker. Missade det förra året. Och eftersom jag tar tåget räknar jag med att turen tar sju timmar. Drygt.

Tar något att läsa med mig, förstås. Och hoppas på att jag som ensam resenär kommer att hitta en sittplats.

Håller på med en ungdomsbok om Zimbabwe, som är kortlistad för Costa-priset. Out of Shadows handlar om en engelsk pojke i Zimbabwe 1983, precis efter landet blivit självständigt. Har inte kommit så långt än, men det jag läst (bra, givetvis) får mig att rysa och bli nervös för vad som kommer.

Antagligen ett tecken på en utmärkt bok.

Och så lastar jag en extra ryggsäck med böcker till en stor-läsare i kyrkan. Är så tacksam för en (nästan) tolvåring som tar emot vad jag inte kan konsumera eller är färdig med. Vi släpade två kassar till julbasaren för ett par veckor sedan, och i min iver att få plats med julgästerna har jag klämt fram fler icke behövda böcker.

Det blir liksom flera flugor i en Lucia-smäll.

Liten skandal

Vi har ett rekorderligt barnprogram på teve här, som heter Blue Peter. Det är på flera gånger i veckan efter skolan, och man tittar nog på det när man går på låg- och mellanstadiet ungefär. Vi brukade alltid titta under många år, men sedan växer man ifrån det.

Det ska vara ordentligt, men roligt. Och det lyckas för det mesta. Men de har lite skandaler då och då. Den senaste bröt ut i morse när de som organiserar  Blue Peters bokpris fick lite noja och bestämde att Andy Mulligan som var på kortlistan skulle åka av den igen. Hans bok Trash (som är en utomordentligt förträfflig bok) har ordet skit (fast på engelska) i den. Och man kan också läsa att man inte nödvändigtvis kan lita på polisen (i Manila, Filippinerna). Detta ansågs så vågat att man inte vill riskera att sexåringar skulle bli upprörda.

Själv hoppas jag att uppståndelsen ger Andy så mycket reklam att hans bok säljer bra och blir läst av många, i alla fall.

Lustigt nog finns det en ”filippinsk” roman till på kortlistan; Tall Story av Candy Gourlay.

Bokpris hemma

Man tycker ju att ett bokpris på hemmaplan skulle vara det första man går på och rapporterar från. Men Stockport-skolornas bokpris för barn- och ungdomsböcker i fem olika kategorier är något som rinner mig ur händerna. Det arrangeras av kommunens bibliotek ihop med skolbiblioteken. De sammanställer listor med tre till fem böcker i varje kategori, och så ber de eleverna i varje åldersgrupp att läsa och rösta.

Vinnarna bjuds in till en Oscars-inspirerad kväll då läsarna får klä upp sig och författarna ombeds att glittra så mycket de förmår. Det brukar gå av stapeln på Plaza, som är stans nyligen upprustade Art Deco teatersalong.

Jag var dum nog att be att få vara med för några år sedan, eftersom alla andra liknande evenemang har arrangörer som gärna vill att folk som skriver om det är där. Men det ville de inte, så jag blev lite sur och skrev en blogg som var kritisk, och chefen för biblioteksservicen i Stockport blev så förbannad att han hörde av sig med ett två sidor långt brev.

Vid det här laget har jag kommit fram till att det är bättre att jag håller mig lugn och på avstånd, men så hörde jag från Rachel Ward att hon skulle komma. Och vi ville gärna träffas. Därefter luskade jag ut en vinnare till, och kontaktade Cathy MacPhail om att träffa henne också. När det visade sig att de båda skulle bo på ett hotell några minuter från vårt hus passade det väldigt bra att ses där, före Plaza-ceremonin.

Cathy och Rachel kände inte varandra tidigare, men det gör de nu. Och jag hade inte lyckats räkna ut vem mer som vunnit, men Cathy sa att Julia Donaldson vunnit båda sina kategorier. Hon kom dock inte till hotellet. Däremot såg jag ett elegant par som såg ut att vara klädda för lite glitter på Plaza, och det visade sig vara Andrew Norriss med fru, så på det viset fick jag träffa en tredje författare.

Jag vinkade av dem när de satte sig i taxin och åkte iväg, och sedan gick jag hem för en lugn kväll helt utan glitter, och skrev min blogg.