Så in i Norden nordiskt

Det där radioprogrammet jag nämnde för ett tag sedan, ledde till mer intressanta kontakter. Fick napp på en fantasyroman som utspelar sig i Edinburgh, på facebook (som allt annat numera), när författarens agent pratade om den. Bad att få se ett ex av Roy Gills bok, och när den anlände fanns det också en liten katalog med på annat som förlaget publicerar.

Jag blev intresserad, eftersom de hade böcker av Elsa Beskow och Astrid Lindgren, och det är ju inte vardagsmat, precis. Tänkte fråga efter dem när jag skickade dem länken till recensionen på Roys bok, men blev förekommen. Det visade sig att deras PR-dam är norska och hon hade redan hittat mig, och läst om radioprogrammet, och undrade om jag ville titta på deras böcker.

Det är en liten värld.

Så nu har jag Hatt-stugan och Skymningslandet på engelska. Först var jag lite orolig att den senare skulle visa sig vara Karlsson på taket, som jag egentligen inte gillar, men Skymningslandet tycks vara en föregångare till den gode Karlsson. Och konstigt nog har jag antingen inte läst den tidigare, eller så har jag ett mycket dåligt minne. Möjligen bådadera.

Och jag blev egentligen lite förvånad över Hatt-stugan också. Mindes inte alls att den var riktigt som den visade sig vara. Fast jag kom ju ihåg det när jag läste.

Det är kul att gamla svenska böcker dyker upp så här, och att det inte bara är nytt, eller nordiska deckare som publiceras. Fast det är rätt typiskt att det mestadels är små förlag som ger sig på gamla udda klassiker. Det var likadant med Pettson och Findus som jag stötte på för några år sedan.

Mörkt och vitt, och lite kusligt

Första gången jag hörde talas om Stephen Booth visste jag inte vem han var. Och jag bättrade inte precis på situationen genom att inte gå till bokhandeln där han var och pratade om sina deckare. Men sedan stötte jag på någon som hade gått dit och frågade vad hon tyckte. ”Creepy” sade hon. T o m hans fru hade vid ett tillfälle undrat om han var the Yorkshire Ripper…

Det får ju en att fundera.

Böckerna saknade jag däremot inte alls. Fick den första två eller tre gånger om, och det hela blev lite av en sorglustig cirkus, som jag inte ska gå in på här. Så fick jag den andra också, och båda var signerade. Köpte två till, och sedan hittade Dottern den femte i välgörenhetsaffären här hemma, och den onda cirkeln tog slut.

Det var inte det enda som tog slut. Jag läste ut femman när jag träffade Stephen för fyra år sedan när vi båda var på Crimefest i Bristol. Sedan har jag inte ”hunnit” läsa den sjätte boken som suttit här och väntat och väntat.

Men jag fick mig en intervju med Stephen, och det var trevligt så.

Därefter har jag misslyckats med att gå på ett enda evenemang som han varit på, och det är svagt, eftersom han inte bor så långt bort. Men nu har den onda cirkeln också brutits. Jag såg att han skulle vara med på en liten endags bokfestival, ca en halvtimmes bilresa ”upp i bergen.” Så i söndags tog jag Den Bättre Hälften och åkte.

Det var en trevlig liten festival, fastän det regnade. Lyssnade på Philip Caveney, om hans nyaste biograf-bok, och sedan var det dags för Stephen. Vi hade inte kommit längst. Den bedriften stod hans fan från Australien för.

Innan Stephen gick in för att hålla låda, stod han ute i regnet och samlade sig, så jag troppade ut på trottoaren och pratade med honom en stund. Vi pratade bl a om de svenska översättningarna av hans böcker. Sverige kommer ofelbart först varje gång han har en ny bok ute. Och det är ju roligt.

Jag berättade för honom att jag nyligen kommit i kontakt med Häxmoderns väninnas son, som jag inte sett på 40 år, men som hade hittat till bloggen och läst om Stephen, vars böcker han gillar.

Stephen har hört om mycket konstigt som fansen gör eller tror. Han berättade om gruppen med norrmän som absolut skulle bo på samma hotell som en av hans mördare, när de gjorde en Stephen Booth-tur i the Peak District. En del fans blir saliga bara av att stå i samma telefonkiosk som detektiven. Och de var nog inte ens från Norge…

Jag blev så pigg på fler böcker att jag köpte en till, fastän sexan inte är avklarad. Men med nummer tolv alldeles strax i en bokhandel nära mig, gäller det att lägga på ett kol.

Vi skvallrade lite om den av Mrs Thatchers ministrar som varit på bokfestivalen tidigare samma dag och pratat. Och sedan dök hon upp med en kommentar på Bookwitch. Ach. Man får väl känna sig halvt hedrad. Liksom. Kanske.

Och inte är Stephen creepy, inte. Normal typ, som bara mördar folk i det vackra landskapet. Han gillar kontrasterna mellan the White Peak och the Dark Peak.

Indiska äventyr

Läste/läser vi svenskar indiska böcker eller böcker där handlingen utspelar sig i Indien? Jag minns inget, men det kan ju vara att jag inte tittade ordentligt, eller att det finns numera, där det inte fanns förr.

Jag tar just nu ett indiskt bokbad, och det är både intressant och lite chockerande nytt. Så det är inte bara M M Kaye som kommit fram ur vrårna, pga Sonens indiska resa. Det lustiga är väl att jag hittade annat på hyllorna när jag bara skulle ta fram mina gamla romantiska romaner.

Hittade en (vuxen) deckare om Inspector Ghote. Visserligen skriven av en engelsman, men ändå. Han fick snart sällskap av en oläst bok av Siddhartha Sarma och en av Jamila Gavins böcker.

Siddharthas bok, The Grasshopper’s Run, var en fantastisk skildring från Assam 1944. Lite Alistair MacLean för barn, med tyngdpunkten på indier och inte britter. Lite väl full med vapen, kanske, och inte en enda kvinna/flicka, men det kunde det inte ha varit i den här situationen.

Läser just nu Jamilas bok, The Wheel of Surya, om två syskon som 1947 måste ta sig till England från Punjab. Liksom Jamilas andra böcker viker handlingen inte undan när det blir grymt eller blodigt. Det hände hemska saker på riktigt. Och då finns de med i boken.

Har också tagit fram sådant jag läst relativt nyss, som Bali Rais City of Ghosts, och Carlos Ruiz Zafóns The Midnight Palace. Balis bok handlar om de indier som slogs för Storbritannien i första världskriget, och slutar med blodbadet i Amritsar 1919. Carlos har skrivit om Calcutta 1932, och även hans bok handlar både om britter och indier. Det kan ju kännas fel att så många indiska böcker är fulla med engelsmän, men de fanns ju där i verkligheten, och kan inte bara skrivas bort.

Sonen har precis anlänt i Shimla, M M Kayes födelsestad. Där ska han bo hos en maharaja. Kollade in ”gubbens” hus på internet och såg att huset ligger strax intill den internatskola jag läste om i Jamilas bok för en stund sedan. Över weekenden, medan jag läste Siddharthas bok, var Sonen i Darjeeling, som ligger vid kanten av Assam. Och om några dagar ska Sonen flyga hem från Amritsar. Förhoppningsvis utan blodbad. Och jag har inte ens vågat nämna M M Kayes Death in Kashmir än.

Så det såg ni inte här.

Gårdagens vampyrer

Jag har plockat fram några gamla pocketböcker av M M Kaye. Med en Son som springer runt i Indien just nu, fick jag för mig att titta på lite ”indisk” litteratur. Nu är ju M M Kaye inte indiska, men hon föddes där och växte upp där och bodde där även som vuxen, till och från.

Givetvis är hennes böcker skrivna från en brittisk synvinkel, men hon visste vad hon skrev om. Och en god romans är alltid en god romans.

Det var en väninna till Häxmodern som läste M M Kaye och som lät mig låna hennes böcker, när jag var i tonåren och hon var en tant. Konstigt egentligen, att man ville läsa sådant som en så pass ålderstigen människa läste. Hon var ju faktiskt över fyrtio.

Host.

Förmodar att man måste räkna läsandet av den här typen av vuxenromans som gårdagens version av vampyrromaner? Det fanns inte mycket om kärlek eller sex för tonåringar, utan man fick ju ge sig på vuxenböcker. Enda skillnaden – bortsett från att de gamla böckerna ofta var mera välskrivna – är att personerna är vuxna, även om det betyder att hjältinnan är arton år. Det var vuxet då.

Så jag läste de M M Kaye-romaner som handlade om vackra flickor som träffade tjusiga och modiga män under spännande omständigheter, i en relativt modern tidsperiod. Därför var det extra roligt att hitta hennes historiska romaner i vuxen ålder, eftersom det innebar flera långa böcker till att läsa.

Två av dem handlar om Indien och en om Afrika. Snabbtittade genom den första indiska alldeles nyss, och den håller fortfarande. Jag skulle gärna läsa om den. Har kollat för att se om Shadow of the Moon finns på svenska, men hittade inget. Det betyder ju inte att den inte blev översatt, men det är mindre troligt.

Jag gissar att vi svenskar alltid varit mindre kunniga om Indien, och att vi därför inte känner till vad brittiska läsare gör. Sepoyupproret hette det, the Indian mutiny. Det visste jag inte förrän jag kollade på Wikipedia just nu. I alla fall så utspelar sig romansen mot bakgrunden till detta. Folk dör som flugor, men kärleken består.

Och tänk att en så gammal tant tyckte om att läsa om kärlek och spänning!

Redaktör’n i receptionen

Jag borde kanske kalla mig för redaktör? Det låter präktigt och fint. Så här i bloggturnéernas skede får jag allt fler erbjudanden om författare som kan skriva inlägg åt mig.

Och efter att ha fått ett sådant nyligen, som jag blev besviken på, måste jag nog snart insistera på att jag styr vad som skrivs. Jag vill absolut inte ha några högtravande historier om varför någon skrev sin nya bok om just detta ämne, och hur mycket de vet om bakgrunden till allt möjligt.

Jag vill ha en underhållande bit skriven av ett proffs som precis kommit ut med en ny bok, så att folk blir intresserade av den. Lite roligt, och intelligent.

Så i veckan som gått bestämde jag mig för att hoppa över förlags-personen och skrev direkt till Josh Lacey och sa vad jag ville han skulle skriva. Han blev lite rädd för att göra mig besviken, men jag har precis fått hans inlägg och det passar perfekt. Vem vill inte ha inlägg som kallar Sarkozy för diktator?

Och med min ”journalist’-hatt på var jag ute på vift för ett par dagar sedan, för att träffa amerikanske författaren Michael Grant (egentligen Reynolds) på hans hotell i Manchester. Han hade en ledig stund mellan frukost och ett skolbesök, så jag tog ett tidigt tåg in till stan.

Och sedan stod jag där i hotellreceptionen och kollade in läget, medan jag väntade. Det är rätt intressant att se hur hotell funkar, och vem som bor där. I det här fallet väntade jag också på en PR-tjej som jag inte känner, så visste inte hur hon ser ut. Hoppades medan jag kollade in alla damer som passerade, att hennes kollega sagt att hon skulle se sig om efter en kort och tjock människa.

När Michael dök upp, visade det sig att hon redan var där och var en av dem jag ratat, pga hennes väska… Så det var tur att Michael och jag visste vem vi var, så att säga. Inte för att han visste att han skulle till Manchester, men det visste jag.

Trevligt att ses igen och att prata om hans nya böcker, men varför måste alla hotell ha musik på så hög volym i bakgrunden? Man märker det inte förrän man försöker prata, och sedan igen när inspelningen från samtalet dränks i musik och allmänt slammer och oljud.

Vad jag försöker säga här är att jag kommer ut ibland, och att jag får kontakt med många intressanta människor via mejl. Och det passerar förvånansvärt många författare genom Manchester. Så egentligen behöver jag inte åka långt. Och klämmer skon kan jag ju bestämma och domdera via datorn.

Kändisboken

Det finns ju kändisar, och sedan finns det kändisar. Och egentligen är jag inte speciellt galen i någon. Tycker man om en person så gör man, och det sitter inte i graden av kändis-het. (Det kan man inte säga, va?) Kändisskap…

Känner ni i Sverige överhuvudtaget till John Barrowman? Snygg skotte och amerikan som varit med i Doctor Who och Torchwood, och som numera är sångstjärna också, förutom att han är på teve och spelar i julpantomimer. Och annat jag nog glömt.

Nåväl, nu har han även skrivit en barnbok. Eller snarare inte skrivit den. Men det sticker han inte under stol med. Storasyrran Carole har skrivit.

Och eftersom det är en barnbok, och eftersom han är så känd och populär så tyckte jag att han, och boken, skulle kollas in lite mera. Boken är sådär. Spännande och lagom för åldersgruppen 10-13 år skulle jag tro. Fast Dottern gillade den skarpt. Hon gillar ju JB också.

Så jag anhöll om intervju när John och Carole kom till barndomsstaden Glasgow igår, och jag reste dit hemifrån och Dottern/fotografen reste från sitt håll i Skottland. Johns fans köade i fyra timmar för en autograf, men vi kom in utan mer kroppsliga besvär än att resa halva morgonen.

Och nog var det värt det. De är båda fantastiskt trevliga och roliga och allt annat möjligt. Man kanske skulle bli trött på allt sprudlandet efter ett tag, men det vi gjorde var helt lagom. Och för en gångs skull var folk på facebook relativt imponerade.

Hela veckan har jag kollat in alla deras besök på olika teveprogram där de suttit i soffan och pratat om sin bok. Utom ett program där Carole inte fick vara med… Kul att se, i alla fall.

Har skrivit lite på intervjun nu i kväll och skrattat igen. Hela inspelningen är rolig. Och så fort de pratar! 200 ord i minuten, mot vanliga drygt 100.

Hästigt, men inte bara

Skrev någon gång i början om ett litet förlag med tillhörande bokhandel i Edinburgh som återutger gamla barnboksfavoriter. Bl a Jill med hästarna, som jag minns sedan min egen hästboksperiod. Däremot ignorerade jag då K M Peyton som också har ett par nygamla hästböcker där. Det var för att jag så vitt jag vet inte läste henne på den tiden. Trodde det kanske var för att hon inte var översatt, men enligt Wikipedia finns det en del, inkluderande några från 1960-talet. Men jag tror ändå inte att jag läste dem.

Men så var det ju så att min egen favorit, Meg Rosoff, älskar inte bara hästar nu, och då, men är en i vuxen ålder nybliven Peyton-fan. Hon skrev t o m ett beundrarbrev till Kathleen, som hon heter, när hon upptäckt att hennes älskling inte var död. Det är ju lätt att tro när folk blir äldre. Sedan lyckades hon med konststycket att få äta middag med Kathleen en gång, och senaste påhittet var att alla andra gamla fans också kunde vilja träffa sin idol.

Alltså bjöd hon hem Kathleen till sig, och bjöd sedan halva litteraturvärlden också. Som tur är hörde jag dit. Allt jag själv ansåg att jag behövde göra var att läsa en bok. Medan vi höll på att bära runt på alla våra böcker tidigare i år, upptäckte jag till min förvåning att jag redan hade en i min ägo, men kunde inte räkna ut var den kommit ifrån.

Så den läste jag. Det var inte en hästbok, utan en deckare i internat-miljö, med en pojke i huvudrollen. Mycket bra. Och sedan fick jag tag på en av hästböckerna från Fidra i Edinburgh, som jag läste på tåget till träffen. Tydligen blir man aldrig trött på hästböcker. Inte ens när man inte rider eller så.

Kathleen var en trevlig dam, i en ålder där man inte ens för att vara artig måste veta vad en bloggare är. Och hon hade inte räknat med att ha roligt bland alla oss, men det hade hon visst. Och det var ju roligt. Ca 65 personer trängdes i Megs nyombyggda kök/ matsal/ vardagsrum. Plus en hund och några servitörer och en kock som gjorde god plockmat.

Det var en av de trevligaste tillställningar jag varit på i bokvärlden. Antagligen för att det var en ovanlig blandning med folk. Jag kände många, men från olika håll. Och så fick vi välja var sin bok att ta med oss hem. Inte dåligt, som partypåse betraktat. När jag kommit fram till att där nog fanns ett överflöd måste jag medge att jag diskret tog en bok till…

(Ber om ursäkt för suddiga bilder. Kameran blev aningen sömnig mot slutet av dagen. Tror jag.)

Eldsjälar

De finns, men inte överallt. Tony, som just har övertagit den bokhandel han jobbat i under många år, är en eldsjäl. Jag har länge hört talas om Pritchards of Formby, men har aldrig varit där. Formby ligger strax norr om Liverpool och är ett ganska välmående samhälle.

Många många författare har varit där och har bara bra saker att säga om Tony, som älskar barnböcker. Han t o m läser dem! Nu har han startat Formby Books i en mindre affärslokal efter att Pritchards stängde (svårt att konkurrera med amazon).

Han arrangerar en väldig massa evenemang. Så många att man undrar hur han hinner och orkar. Allt är inte perfekt, men kärleken till böckerna finns med hela tiden. Och inte är han fisförnäm som vissa, som inte ska nämnas.

Var på en tidig Halloween-tillställning igår kväll. Sex författare ställde upp, och gjorde skolbesök under dagen och var sedan med på en tretimmars grej i Seftons stadshus på kvällen. Så det blev rätt många hundra barn som fick sig till livs en eller flera författare.

Jag har läst böcker av Philip Caveney och Jon Mayhew tidigare. Har träffat Barry Hutchison och Joseph Delaney, medan Tommy Donbavand och Curtis Jobling var nya bekantskaper. Barry avslutade och gjorde det som den komiker han skulle kunna vara. Bajs. Ekorrar. Kul.

Så väldigt svenska

Det kan ofta bli lite bonus så där, när man gör saker. Igår var jag i Newcastle och jag ville nästan inte åka. En kort period med resor till Skottland och en tandläkarvecka i Sverige var verkligen nog. Men jag hade ju en tågbiljett till Newcastle, så jag kravlade ur sängen och hoppade inte tillbaka in.

Det var en privat visning av en ny utställning om Jacqueline Wilson på Seven Stories, som är ett museum för barnböcker, som fick mig att inte somna om. Jacqueline var själv där, och likaså hennes illustratör Nick Sharratt.

Vi blev visade runt och sedan följde en presskonferens och fotografering. Eftermiddagste i deras café före det officiella öppnandet med tal och annat. Medan jag satt där och sörplade te i ett hörn (ville ha ett bord, så det var inte antisocialt beteende den här gången) tittade jag på folk.

Man gör ju det. Stirrar på folk. Och det var värst vad de två damerna framför mig (mamma och dotter) såg svenska ut. Pojken de hade med sig var blond och fin. Men man kan inte alltid gå omkring och ”anklaga” folk för att vara svenska.

Så det var inte förrän vi kom upp på vinden (!) för att lyssna på alla talen som jag hörde dem prata. Visst var de svenska. Och i samma ögonblick insåg jag att den yngre av dem var Brita Granström, svensk konstnär och illustratör av barnböcker med maken Mick Manning.

Var ju tvungen att prata lite med dem, fastän det var ytterligare ett sådant där tillfälle när jag måste medge att jag inte läst en persons böcker. Och vi har nästan sprungit på varandra på olika festivaler, men antingen var det fel dag eller så kolliderade tiderna med annat.

Men nu har vi alla fall träffats. Kanske t o m kommer att kolla in en bok eller två, trots att bilderböcker är min svaga sida.

Kungligt frotterande

Inte för att han höll mig underrättad om vad han gjorde, den där Sonen. Men tack vare Facebook fick man reda på att han var ute i solskenet i Edinburgh och roade sig med både J K Rowling och Prinsessan Anne.

Det är ju bra att han förstår sig på att frottera sig med betydelsefulla personer. Jag gissar att Sonen befann sig på Prinsessans installering som kansler för Edinburghs universitet för att de tyckte det kunde vara trevligt med några äkta studenter, och inte bara ”fint” folk.

Och Harry Potters mamma var där för att få en sådan där hederstitel på samma etablissemang. Tror där var några fler, men jag har som sagt inte fått veta något, egentligen.

Jag är på väg dit senare i veckan, så kan då fråga ut ordentligt om allt. Det kommer väl inte att finnas några kungligheter kvar till mig. Inte ens i St Andrews där William hade väldig tur med kurskamraten.

Det var ju lämpligt att Sonen hann titta på Anne, eftersom han tidigare har suttit helt oskyldigt i biblioteket och jobbat och funnit att förre kanslern Prins Philip spatserade förbi. Han kanske ville låna en bok…