Brittiskt

Vi tittade just på tvåans dokumentär om Agatha Christie. Frågan är varför de envisas med att uttala Agatha på svenska? Speciellt när speakern (hah…) sedan pratar om Miss Marple och drar till med ett riktigt amerikanskt uttal. Brist på konsekvens, om inte annat.

Vi var lite besvikna, för med Den Bättre Hälften i åtanke hade jag väntat mig att ett BBC-program skulle vara på engelska.

OK, vissa bitar var det, och de bitarna textades. Vi fick oss en ny intressant översättning till livs. Agatha deltog i första världskriget som sjuksköterska. ‘Agatha did it the Vera Brittain way’, sa författaren som skrev hennes biografi. Det bidde ‘på ett väldigt brittiskt sätt’. Och det var det ju på sätt och vis.

Vera Brittain var en mycket känd kvinna, vars självbiografiska bok Testament of Youth handlar om hennes tidiga liv, inklusive första världskriget och hennes upplevelser som sjuksköterska i Europa.

Jag hörde först talas om Vera när Linda Newbery kom till Glinas skola och pratade om inspirationen till sin bok om samma krig. När jag sedan sprang på Testament of Youth i en andrahandsaffär var jag bara tvungen att köpa den. Eftersom 700 sidor kändes som oerhört långt, speciellt när det handlade om så allvarliga saker, räknade jag med att ta ett kapitel då och då.

Men boken var så fantastisk att jag läste ut den på nolltid. Vera växte upp i mina Englandstrakter, och jag roar mig ibland med att tänka på hur hon åkte på samma järnvägslinje som jag, när hon skulle handla i Manchester. Och att vårt hus inte ens var byggt då.

Veras förste fästman dog i kriget, och han var verkligen underbar. Men hon hittade en ny kärlek, mycket senare. Och det var inte förrän långt efteråt som jag fick reda på att Vera var mamma till vår kända politiker Shirley Williams. I somras satt jag en meter ifrån Shirley när hon intervjuades i Edinburgh. Jag var frestad att böja mig fram och berätta hur mycket jag beundrade hennes mamma, men tänkte att det säger säkert alla.

So very British.

Yes. Som man säger i Sverige numera.

Bröllopsbestyr

Inte mina, alltså. Landet är delat mellan dem som älskar kungliga bröllop, och dem som inte gör det. Fast nog måste det finnas något lite i mitten. Om man inte tänker titta på spektaklet på teve betyder det inte en djup avsky för vare sig det unga paret eller kungligheter. Men den cyniska brittiska press som jag läser, anser att man ska hata allt som har med bröllopet i morgon att göra.

Jag hatar inte, men kommer nog inte att tillbringa dagen framför teven heller. En stund kanske. Har inte köpt in flaggor eller bjudit in mina vänner (om jag hade några) att festa i tevesoffan.

Tittade inte för trettio år sedan. Jag var på jobbet. Men jag tyckte det var roligt att upptäcka att jag känner någon som faktiskt var inbjuden på bröllopet den gången. Barnboksförfattaren Lucy Coats har bloggat i veckan om när hennes skolkamrat Diana gifte sig med sin inte alltför justa prins. Och det är intressant, och man blir ledsen, när man tänker på hur det gick.

Och bara därför tycker jag att vi ska önska William lycka till. Hans mamma gjorde honom så  normal man kan bli i det engelska kungahuset. Och jag hoppas Kate har nog med skinn på näsan för att stå pall för framtida vedermödor.

Själv har jag läst lite prinsessiga böcker. Det bara blev så. Bookwitch recenserade Ebony McKennas andra bok om Ondine, i det lilla hertigdömet Brugel. Och Askungen kommer på lördag, i en nygammal version av Sally Gardner. Om den inte vore utsåld, skulle den t o m finnas på svenska. Råttpojken av Philip Pullman är en annan prinsessbok som jag gillar.

Slutligen läser jag, efter att ha haft den i hyllan i tre år, en skojig och lite romantisk vuxendeckare om en utfattig Lady, barnbarnsbarn till drottning Victoria, som springer omkring i London 1932 och hittar lik och träffar kungligheter och annat. Her Royal Spyness av brittiska Rhys Bowen är skriven för den amerikanska marknaden, men är rolig ändå.

Who they?

För ett antal år sedan hade tidningen Vi en intervju med att par kända tjejer. Tyvärr kände jag dem inte alls, pga mitt exilboende. Fast det kunde varit intressant ändå. Man kan ju läsa och lära sig något nytt ibland.

Jag är barnsligt förtjust i (läs beroende av) att ha en bild till stöd för min läsning, så om det finns ett foto i en artikel vill jag veta vem som är vem. Står X till höger eller är det Y?

Normala människor som inte har bott utomlands alldeles för länge vet antagligen vem som är X och vem som är Y. Även utan bildtext. Men nu är man ju inte normal.

Det var inte detta som fick mig att göra en paus i min prenumeration, men det hjälpte till. Jag kände att jag var alltför långt borta från tidningens verklighet.

Nu har jag återupptagit min prenumeration (flera gånger, t o m) och håller nog ut. Men jag har precis läst om Filip och Fredrik. Och, ja ni kan nog gissa. Vem är F och vem är F? Skägg eller glasögon?

Bilderna är väldigt bra. De är många. Och bra. Som sagt. Men trots att jag har hört talas om Filip och Fredrik under årens lopp, så begriper jag fortfarande inte vad de gör. Intervjun med dem hjälpte inte i det fallet.

Antagligen är det helt oviktigt med bildtext om vänster och höger. Eller så är det mitt gamla spöke om att folk aldrig vet vad de vet. Och ännu mindre vet de vad jag vet.

Jag inser att man kan googla dem, och det ska jag nog göra. Men jag har googlat mig själv, så jag vet att det troligaste är att det dyker upp en bild av någon helt annan. Sara Paretsky, t ex. Eller Neil Gaiman. För att inte tala om den lättklädda människan i svart läder. Det är inte jag.

Vi-artikeln har jättefina foton av Evalotta Fredén, och jag vet var de är tagna, för det står. Jag gissar att det är F till höger…

Årets klappar

Vi drog ner ytterligare på klapparna i år. En per man till varje familjemedlem, så det var verkligen inte många paket under granen. Bra, för det är alltid krångligt att dra fram dem vid utdelningsdags.

Men jag är nöjd med vad som låg där. Den Bättre Hälften fixade en sådan där manick som man spelar över sina LP-skivor till sin iPod med. Sonen hade letat fram ett ex av Josephine Teys deckare om den uschla mördaren Richard III, vilken jag till min stora förvåning upptäckt att vi inte redan ägde. När jag gick och skulle plocka fram den på hyllan tidigare, vill säga. Och Dottern bidrog med en splitter ny DVD av Fem söker en skatt. Den riktigt gamla. Den som jag såg på bio när jag var sju år, och älskade.

I år känns det nästan som om jag kan hinna använda/njuta av klapparna meddetsamma, i stället för att bara lägga på hög. Har redan börjat läsa min deckare, och Roger Whittaker ligger på köksbordet i förhoppningen att han kan uppdateras till mp3. Så fort vi har ett hål i tevetittandet ska skattsökarna på.

Dottern fick ett presentkort på böcker av grannarna. Tyvärr. Det är från bokhandeln vi inte går in i. Förra året fick hon också ett presentkort dit, och Den Bättre Hälften körde Dottern dit vid en tidpunkt då vi visste att ägarna var på semester. (De informerade om det på sin website…) Den enda lösning vi kommit på nu är att Den Bättre Hälften skjutsar Farmodern dit och hon får (s)linka in och köpa en bok.

Fast, vi behöver ju inte precis några böcker.

Liten skandal

Vi har ett rekorderligt barnprogram på teve här, som heter Blue Peter. Det är på flera gånger i veckan efter skolan, och man tittar nog på det när man går på låg- och mellanstadiet ungefär. Vi brukade alltid titta under många år, men sedan växer man ifrån det.

Det ska vara ordentligt, men roligt. Och det lyckas för det mesta. Men de har lite skandaler då och då. Den senaste bröt ut i morse när de som organiserar  Blue Peters bokpris fick lite noja och bestämde att Andy Mulligan som var på kortlistan skulle åka av den igen. Hans bok Trash (som är en utomordentligt förträfflig bok) har ordet skit (fast på engelska) i den. Och man kan också läsa att man inte nödvändigtvis kan lita på polisen (i Manila, Filippinerna). Detta ansågs så vågat att man inte vill riskera att sexåringar skulle bli upprörda.

Själv hoppas jag att uppståndelsen ger Andy så mycket reklam att hans bok säljer bra och blir läst av många, i alla fall.

Lustigt nog finns det en ”filippinsk” roman till på kortlistan; Tall Story av Candy Gourlay.

Jag och Dr Finlay

”Ser ut som om det bara blir du och jag” mumlade jag till Dr Finlay. Och det var ju inte precis vad man hade tänkt sig. När jag såg att David Rintoul (som spelade Dr Finlay i den senaste teveserien) skulle läsa från Doctor Finlay’s Casebook ville jag gå och höra på. Fick min biljett, och noterade att det tycktes sitta tanter och köa utanför en timme före.

Så var det Davids tur att stå framför pressfotograferna, och det var då han och jag konstaterade att vi var ensamma där. Liksom. Han tittade på den tjocka kärringen med den pyttelilla kameran, tills de lyckades leta fram en ”riktig” fotograf. En. Så vi plåtade och stod i, men för min del blev det inte bra bilder, tyvärr.

Läsningen var toppen, och det var fullsatt med äldre damer. David läste i sitt anletes svett och alla älskade det. Jag också. Kände att jag eventuellt borde läsa mer av A J Cronin, men det låter som om hans böcker knappt finns att köpa längre.

För min lilla tête à tête med David hade jag varit tvungen att ge upp Cathy Cassidys evenemang i ett tält fullt av småflickor. Det var ju synd, men kunde inte hjälpas. Hann äta lunch med grannen hemifrån och stack sedan till Alex Scarrows signering i bokhandeln. Han var populär med rejält lång kö.

Onsdagen fick jag köpa en biljett för första gången, för jag ville absolut se Debi Gliori ”in action” i ett tält fullt av småbarn som skulle lära sig rita sälar och kaniner. Hängde sedan i bokhandeln igen, men Debi signerade och ritade i barnens böcker i två timmar, så jag kände sedan att det sista hon ville efter det var att ha en häxa efter sig. Pratade däremot med Theresa Breslin som också virvlade runt i bokaffären.

I år fick vi en fotostund med Louise Rennison, som såg sexig ut, och hade ny hårfärg. Efter henne var det Michael Rosens tur, och han spelade pajas som han så ofta gör. Han deklamerade poesi för fotograferna medan de höll på. Hans show var utsåld, men jag kom långt fram i hans signeringskö, innan jag kutade vidare till fotochans med Martin Bell. Martin är BBC-reportern som ställde upp till parlamenstval för att visa att man kan vara oberoende och anständig och parlamentsledamot. Efter en period slutade han, eftersom han bara ville visa att det var möjligt. Numera är han mest känd för sin vita kostym.

”Framed” på svenska

Kan faktiskt inte låta bli att skriva lite mer om Framed, eller En passion för Mr Lester. Jag sa ju att den var bra. Hade bara lyckats glömma riktigt hur bra.

Det är en sådan där film där man sitter och ler på samma gång som man har tårar i ögonen. Hela tiden. I vanliga fall låter vi Den Bättre Hälften stå för tårarna, men nu när jag var ensam framför teven lät jag vattnet trilla relativt fritt.

Vet att jag sa att pojken Dylan var rolig, men hans syster Minnie slår honom med en hästlängd eller två. Hela familjen är underbar, och hela byn med, för den delen. Jag är väldigt förtjust i Robert Pugh, som spelade slaktaren. Han grät så bra. Och vi ”engelsmän” gillar förstås Eve Myles, eftersom hon spelar i Torchwood, och därmed är känd av alla.

Frank Cottrell Boyce är ett geni. Han tror inte själv att han är rolig, men det är han, och det på ett synnerligen intelligent sätt.

För den som missade filmen, föreslår jag internet på det snaraste. Nu, t ex.

En passion för Mr Lester

Sätt på teven! Tisdag kväll på ettan, klockan nio. Fantastiskt bra och rolig film från fantastiskt bra och rolig bok. En barnbok, bör tilläggas.

Framed heter den på engelska, och jag tycker inte att En passion för Mr Lester låter intressant. Brittiskt tv-drama från 2009. Låter heller inte så skoj. Det var bara det faktum att jag såg att Trevor Eve och Eve Myles var med som fick mig att tänka till lite. Hade ju faktiskt sett de två tillsammans i något nyligen. Ja, för ett år sedan. Rätt så ”nyligt”.

Boken och filmmanuset är båda skrivna av Frank Cottrell Boyce, vilket gör filmen så mycket bättre. Boken har inte blivit yxmördad av en främling som inte vet vad boken verkligen handlar om. Jag har satt den på min Asperger-lista, för pojken som är huvudperson i boken, och alltså inte Trevor Eve, är rätt aspig av sig. Men rolig.

Det handlar om en förväxling mellan stor konst och Ninja Turtles och ett bergrum i djupaste Wales. Och en ganska trevlig bensinstation i en lugn by. Lite tragik och mycket humor och aningen romantik, för det är ju film.

Dessutom gör Frank själv en roll på Hitchcock maner. Han är väl lite svår att hitta, så jag talar om nu att han är mannen på loppiset mot slutet.

Titta och njut. Läs sedan boken. Njut lite mer.

Toalettbestyr

Alltsomoftast får jag ”känningar”. Det kan vara om allt möjligt konstigt, men det är därför jag kallar mig Bookwitch. När jag var i Nottingham i helgen besökte jag bokhandelns kundtoalett. Jag tänkte som så att jag kanske skulle stöta på Sara Paretsky där. Hon måste väl ”kamma sig” före sin boksignering, tycker man. Såg inte vem som var i båset intill, men kände mycket starkt att det var Sara. Men så såg jag inte ett spår efter hennes PR-dam, och tänkte att jag nog hade fel. (Ovanligt, men det måste ju hända ibland…)

Men strax efter visade det sig att det måste varit Sara i alla fall, för de hade delat på sig och t o m kommit ifrån varandra. Inte så tokig känning ändå.

Får man blogga om att gå på toaletten? Det får man, väl?

Är det någon som minns George Layton? Han är en skådespelare som var med i någon teveserie för ca 40 år sedan, som jag inte minns namnet på. Men jag tyckte han var hemskt snygg, som man gjorde på den tiden. Typisk engelsman. Sedan visade det sig att hans föräldrar kom från Österrike. Ach.

Efter att ha gillat George så mycket då, var det roligt att träffa honom på riktigt, när det väl hände för så där fem år sedan. Han skriver böcker också, vilket förklarar varför han kom till den näraliggande bokhandeln. Och det första han sa när han kom in var ”Jag måste kissa”. Hade det varit jag hade jag kanske uttryckt det lite mera diskret.

Efteråt var han mera normal, och dagen därpå hade vi gått vidare till att diskutera priset på inlagd sill på Ikea. Samt en svensk artist. Som om jag var typen som skulle vara bekant med svenska kändisar bara för att han var det.

När vi var i Skottland i förra veckan stannade vi till på en bensinstation, och Dottern och jag skulle använda deras toalett. De hade bara en, så när det kom en gubbe med en hink före oss, tyckte vi det var mindre stressigt att låta honom gå först. Han såg ut att jobba ute på parkeringsplatsen, och behövde vatten till sin cementblandare.

Han höll på vansinnigt länge, och jag funderade på att titta in genom den öppna dörren för att kolla vad han hade för sig egentligen, men gjorde inte det. På slutet såg jag hur han satte en pappersmugg ovanpå skötbordet på väggen, och undrade för mig själv om han druckit kaffe därinne, tokigt som det verkade. Nåja, han kom ut till slut.

Vi lade märke till att handfatet var pyttelitet, och funderade på hur han hade lyckats få vattnet i spannen. Lösningen slog oss nästan meddetsamma. Han hade tagit kaffemuggen och fyllt den och hällt i spannen. Och fyllt muggen igen och hällt i spannen igen. Och… Inte konstigt att det tog evigheter. Frågan är hur många gånger om dagen han stod där och slaskade med vatten i sin hink?

Enid och de Fem

”Dom gör ju inget annat än äter” sa Grannflickan. I mitt stilla sinne tänkte jag att det lät underbart, och vad var fel med att äta? God mat sattes framför dem dagarna i ända. Vad kunde vara bättre? (Här måste tilläggas att Grannflickan fortfarande är smal och vacker, medan jag fortfarande inte är det.)

Det handlar alltså om Femböckerna. Visst åt de hela tiden, men inte orkar man med äventyr på en tom mage. Men jag tror att maten var det enda mina svenska barndomskompisar klagade på. Att sedan Den Pensionerade Barnbibliotekarien avskydde Femböckerna, och vägrade ha dem på sitt bibliotek var en annan sak. Skräpböcker var de visst också, för alla över femton eller så.

Men i sitt hemland är Femböckerna avskydda av alla över femton av en annan orsak. Klassamhället märks väldigt tydligt i det engelska originalet. Jag har inte kunnat bestämma mig för om man inte såg det i svensk översättning för att det var bortsuddat, eller för att vi helt enkelt inte ser på samhällsklass på riktigt samma sätt. Alla bovar är givetvis arbetarklass, och gärna lite otäckt utländska eller zigenare, och det är helt OK för barnen att tala om dessa människor med förakt. Man ska vara rätt nedlåtande om tjänstefolket, även om de bakar goda scones, eller bjuder på saft i sina enkla boningar. Och de bugar och tackar. Tjänstefolket, alltså.

Bortsett från denna deprimerande observation är böckerna perfekta som tidigt läsmaterial för barn. Man ska bara klara av att växa ifrån Femböckerna i tid. Jag har tappat räkningen på alla författare, både av barnböcker och av deckare, som anser sig ha fått sin första inspiration till skrivandet från Blyton och de Fem. Och det är väl inte dåligt?

Vi tittade nyligen på en BBC-film om Enid själv, spelad av Helena Bonham-Carter. Det är bara att konstatera att människan var hemsk. Men det förhindrar inte att man kunde älska böckerna. Man kan åtminstone säga att hennes två döttrar fick lida för konsten och för att vi andra skulle få spännande läsning under barndomen. Hennes stackars man hade det inte roligt heller, och det var ändå han som upptäckte henne. Men han ersattes så småningom av en annan man, som hon knyckte från första frun.