Tycker dessutom att det låter så obekvämt med att ha en bok i sig. Kantigt. Vasst.

Fast, det måste medges, att det kunde vara kul att föreviga internet-versionen av bloggen med något på papper. Det skulle kännas mera permanent, vilket bara det är en orationell tanke. Papper kan brännas upp, t ex. Och nätet är så där halvpermanent. Det finns ju inga garantier för vare sig WordPress framtid eller hela internet. Och då kunde en bok vara trevlig att ha.

Svindyrt är vad det är. För det finns ju. Man kan köpa sig sin blogg i bokform. Jag tittade på det, men bortsett från priset, var deras layout dålig. (Min egen är ju så hemskt snygg…)

Men, så fick jag en kontakt-mejl idag. Från någon litterär agent, som tyckte att min blogg var så trevlig. (Det hade hon ju i och för sig rätt i.) Och så ville hon veta om jag planerade att skriva någon bok. Antingen en roman eller sakprosa, baserat på bloggen, eller inte. Bara att höra av mig.

Jovisst. Men varför skulle en agent kontakta mig? Det är ju svårt nog för folk med riktigt bra romaner på gång att få en agent att ta sig an dem. Antingen skulle inget hända. Eller så skulle de sko sig på mig, på något sätt. Kollade in namnet. Agenturen finns, men deras hemsida har bara en adress.

Kollade därefter hur det hade gått för en annan bloggare. En av Englands populäraste bokbloggare fick kontrakt på en bok för några år sedan, och det slog mig att jag inget hört om det på länge. Googlar man finns det inget annat än hennes blogg. Och på den stora nätbokhandeln finns hon inte.

Så det säger ju en del. Och varför skulle folk vilja köpa i (dyr) bokform vad de redan har läst/kan läsa på nätet? Gratis.

Och en bra grej med bloggar är hur snabbt man kan komma ut med vad man vill säga. Och hur fort och lätt det går att starta en blogg. Ett av mina fans (ja tänk, jag har fans!) frågade mig nyligen om råd om att börja blogga. Hon är en tonåring från Irland, och fantastiskt bra på att skriva. Här finns hennes nyårslöfte. Det hade inte gått med en bok.

Fast jag skulle inte bli förvånad om hon har en i sig. De där irländarna är bra.

Arvet handlar om Jems son Adam, som precis som sin mamma kan se när folk ska dö. Han bor med sin farmor (egentligen gammalfarmor), och när de evakueras till London från västra England blir han orolig, för halva bussen är full med människor som alla ska dö på samma datum. Snart.

Inte blir det bättre när han börjar skolan, för de flesta där ska också dö på nyårsdagen. Adam träffar en tjej, Sarah, som blir livrädd för honom, för hon har upprepade gånger sett Adam i en återkommande mardröm.

Men deras vägar möts hela tiden, fast Sarah är rädd, medan Adam gillar henne. Och sedan föder Sarah barn (inte Adams) och nyårsdagen närmar sig, och de vet att de måste göra något, men vad?

Året är 2026 och i London har de en regering som inte litar på befolkningen. Alla är ‘chippade’ så att man kan kolla var de är och vad de gör. Adam behandlas som en brottsling. Och sedan kommer nyåret 2027 och vad han sett och fruktat händer. Det Sarah sett i sin mardröm händer också.

Frågan är vad som kommer att ske härnäst.

Detta är en fantastisk bok, och man vill bara läsa mer och mer. Bortsett från huvudpersonerna har Rachel skapat ett par intressanta småroller, som jag egentligen önskar jag kunde få se mer av.

Jag börjar bli trött på de nu alltför populära dystopiska romaner som publiceras, men Rachels böcker är av en helt annan kaliber.

Boken är ju vansinnigt lång, och handlingen omspänner en hel del, med massor av småintriger. Med en film på 90 minuter måste det mesta skäras bort, så egentligen var det bara Henrys familjegåta som blev kvar. Lite filmografi och lite skola, men mest inte. Det var en aning Harry Potter över den. Man undrar om folk som inte läst boken ens kan hänga med.

Och har man läst boken saknar man en hemsk massa bra saker. Dessutom dubblerade de rätt många av rollerna. Jag kan förstå varför, men det blev nästan lite tokigt ibland. Och mycket av det bästa försvann genom det.

Men, det var trevligt med gammaldags miljöer, och Sheila Hancock som Henrys farmor var en super-ragata av ordentliga mått. Fast inte ens hon var riktigt så uschlig som farmodern i boken.

Det roligaste med filmen var nog att biografen som Henry och hans kompisar gick på bio på, var ‘vår’ gamla bio här i Stockport. Eftersom allt utspelade sig 1949, så behövdes en äkta, gammal biograf, och vår Plaza är nyrenoverad och ser ut som en riktig trettiotalsbio. Det finns förmodligen inte så många sådana, och det är kul att Plaza kan användas på det här sättet.

God Jul!

Förmodar att det är bröd till bagarbarn som gör att jag inte är galen i vikingar eller gamla fornnordiska gudar. Oftast undviker jag dessa böcker till förmån för något brittiskt eller annat exotiskt. Men nu har jag frotterat mig med Tor och Oden och diverse vikingabarn, mm. Och helt hemskt var det inte.

Brita Granström och Mick Manning gjorde en bilderbok om vikingar för några år sedan. Den tyckte deras PR-dam skulle passa mig. (Man undrar ju varför..?) Boken handlar dels om några familjer och deras båtar, och har dessutom en massa vikingafakta som man inte alltid får. Fina bilder.

Joanne Harris (hon med Chocolat) skrev en barnbok för ett tag sedan, och nu har Runemarks fått sällskap av Runelight. Jag hade inte läst den första, så blev rekommenderad att börja med den. Därför har jag inte ännu läst den nya boken, men det blir väl lite senare.

Jag tyckte Runemarks hade många bra bitar. Joanne är fin på dialog, där hon har en hel del humor. Och hennes action-scener är bra. Däremot fann jag att många bitar däremellan blev i längsta laget. Jag ville liksom skynda på Oden när han förklarade för mycket.

Efter Joannes relativt vackra gamla gudar, läste jag Francesca Simons The Sleeping Army, där samma gudar är betydligt fulare och luktar mera illa och uppför sig t o m värre än i Runemarks. Så jag var nöjd med ordningen jag läste dem i. Francescas bok är för yngre läsare, och handlar om ett England idag, men där kristendomen inte hänt. De gamla nordiska gudarna dyrkas fortfarande.

Freya råkar av misstag blåsa i ett gammalt horn på British Museum och väcker ett par vikingabarn, en bärsärkare och en häst. Tillsammans hamnar de på ett äventyr där de ska rädda gudarna från att dö genom att hitta en kidnappad gudinna. Jag tyckte den var rätt rolig, även om den nu handlade om fornnordiska saker.

Men så var det ju så att min egen favorit, Meg Rosoff, älskar inte bara hästar nu, och då, men är en i vuxen ålder nybliven Peyton-fan. Hon skrev t o m ett beundrarbrev till Kathleen, som hon heter, när hon upptäckt att hennes älskling inte var död. Det är ju lätt att tro när folk blir äldre. Sedan lyckades hon med konststycket att få äta middag med Kathleen en gång, och senaste påhittet var att alla andra gamla fans också kunde vilja träffa sin idol.

Alltså bjöd hon hem Kathleen till sig, och bjöd sedan halva litteraturvärlden också. Som tur är hörde jag dit. Allt jag själv ansåg att jag behövde göra var att läsa en bok. Medan vi höll på att bära runt på alla våra böcker tidigare i år, upptäckte jag till min förvåning att jag redan hade en i min ägo, men kunde inte räkna ut var den kommit ifrån.

Så den läste jag. Det var inte en hästbok, utan en deckare i internat-miljö, med en pojke i huvudrollen. Mycket bra. Och sedan fick jag tag på en av hästböckerna från Fidra i Edinburgh, som jag läste på tåget till träffen. Tydligen blir man aldrig trött på hästböcker. Inte ens när man inte rider eller så.

Kathleen var en trevlig dam, i en ålder där man inte ens för att vara artig måste veta vad en bloggare är. Och hon hade inte räknat med att ha roligt bland alla oss, men det hade hon visst. Och det var ju roligt. Ca 65 personer trängdes i Megs nyombyggda kök/ matsal/ vardagsrum. Plus en hund och några servitörer och en kock som gjorde god plockmat.

Det var en av de trevligaste tillställningar jag varit på i bokvärlden. Antagligen för att det var en ovanlig blandning med folk. Jag kände många, men från olika håll. Och så fick vi välja var sin bok att ta med oss hem. Inte dåligt, som partypåse betraktat. När jag kommit fram till att där nog fanns ett överflöd måste jag medge att jag diskret tog en bok till…

(Ber om ursäkt för suddiga bilder. Kameran blev aningen sömnig mot slutet av dagen. Tror jag.)

Många många författare har varit där och har bara bra saker att säga om Tony, som älskar barnböcker. Han t o m läser dem! Nu har han startat Formby Books i en mindre affärslokal efter att Pritchards stängde (svårt att konkurrera med amazon).

Han arrangerar en väldig massa evenemang. Så många att man undrar hur han hinner och orkar. Allt är inte perfekt, men kärleken till böckerna finns med hela tiden. Och inte är han fisförnäm som vissa, som inte ska nämnas.

Var på en tidig Halloween-tillställning igår kväll. Sex författare ställde upp, och gjorde skolbesök under dagen och var sedan med på en tretimmars grej i Seftons stadshus på kvällen. Så det blev rätt många hundra barn som fick sig till livs en eller flera författare.

Jag har läst böcker av Philip Caveney och Jon Mayhew tidigare. Har träffat Barry Hutchison och Joseph Delaney, medan Tommy Donbavand och Curtis Jobling var nya bekantskaper. Barry avslutade och gjorde det som den komiker han skulle kunna vara. Bajs. Ekorrar. Kul.

Yrsa Sigurðardóttir som inte är skandinav, men inte har alltför mycket emot att kallas för det i alla fall, och hennes norska kolleger K O Dahl och Thomas Enger var i Manchester igår kväll på stans litteraturfestival. Det ösregnade, men det var utsålt och fullt ändå. Nordmord säljer.

De tre pratade med Barry Forshaw, som är något av en specialist på nordiska deckare, och alldeles särskilt på Yrsa, verkade det som. Och det är rätt roligt, för det som många tänker på först när det gäller de syndiga och våldsamma nordiska länderna är ju sex och våld. Och ingen av dem gillar våld och försöker undvika det.

Och sex är inget de vill skriva om heller. Som Yrsa sade, Island är för litet för sex. Så det var det. Däremot tycker de nog att det ska vara politiskt juste bakgrund i böckerna, även om de inte ville kalla sig vänstervridna eller så.

Egentligen är det rörande hur förtjusta i nordiska deckare folk här är. Det är som om att är det nordiskt så är det likadant och lika bra som allt annat de läst. Nog måste det skilja ganska mycket mellan alla dessa ‘skandinaver’?

Jaja, folk köpte och ville ha signerade böcker. Mest Yrsas. De andra två fick leka lite med sina mobiltelefoner mot slutet. Yrsa var roligast i diskussionen. Inget tvivel om det.

Det var en privat visning av en ny utställning om Jacqueline Wilson på Seven Stories, som är ett museum för barnböcker, som fick mig att inte somna om. Jacqueline var själv där, och likaså hennes illustratör Nick Sharratt.

Vi blev visade runt och sedan följde en presskonferens och fotografering. Eftermiddagste i deras café före det officiella öppnandet med tal och annat. Medan jag satt där och sörplade te i ett hörn (ville ha ett bord, så det var inte antisocialt beteende den här gången) tittade jag på folk.

Man gör ju det. Stirrar på folk. Och det var värst vad de två damerna framför mig (mamma och dotter) såg svenska ut. Pojken de hade med sig var blond och fin. Men man kan inte alltid gå omkring och ‘anklaga’ folk för att vara svenska.

Så det var inte förrän vi kom upp på vinden (!) för att lyssna på alla talen som jag hörde dem prata. Visst var de svenska. Och i samma ögonblick insåg jag att den yngre av dem var Brita Granström, svensk konstnär och illustratör av barnböcker med maken Mick Manning.

Var ju tvungen att prata lite med dem, fastän det var ytterligare ett sådant där tillfälle när jag måste medge att jag inte läst en persons böcker. Och vi har nästan sprungit på varandra på olika festivaler, men antingen var det fel dag eller så kolliderade tiderna med annat.

Men nu har vi alla fall träffats. Kanske t o m kommer att kolla in en bok eller två, trots att bilderböcker är min svaga sida.

Det är ju bra att han förstår sig på att frottera sig med betydelsefulla personer. Jag gissar att Sonen befann sig på Prinsessans installering som kansler för Edinburghs universitet för att de tyckte det kunde vara trevligt med några äkta studenter, och inte bara ‘fint’ folk.

Och Harry Potters mamma var där för att få en sådan där hederstitel på samma etablissemang. Tror där var några fler, men jag har som sagt inte fått veta något, egentligen.

Jag är på väg dit senare i veckan, så kan då fråga ut ordentligt om allt. Det kommer väl inte att finnas några kungligheter kvar till mig. Inte ens i St Andrews där William hade väldig tur med kurskamraten.

Det var ju lämpligt att Sonen hann titta på Anne, eftersom han tidigare har suttit helt oskyldigt i biblioteket och jobbat och funnit att förre kanslern Prins Philip spatserade förbi. Han kanske ville låna en bok…