Ingrid Magnusson Rading om sin jakt på Haverdals historia

Jag fick anledning att dammsuga, när Ingrid Magnusson Rading skulle komma hem till mig, på den ofashionabla sidan av Haverdal. Hon möter min kommentar om de olika Haverdalssidorna med att vi har kvällssol, vilket hon tycker om. Och det har hon rätt i. Jag gillar kvällssol, och tar för givet att man bara har det. Men inte på den fina sidan av Skallen, tydligen…

Jag sätter min iPod-mikrofon på bordet framför Ingrid, och hon säger att hon gärna hade velat spela in när hon intervjuade de äldre i Haverdal, men att de för det mesta inte tyckte om tanken på att bli inspelade. Så hon skrev för hand. ‘Det är ju mycket lättare om man kan spela in det, och ibland kan man inte läsa vad man skrivit heller.’

‘Hur var det, tvivlade du aldrig på att du skulle kunna skriva en bok?’

‘Nja, på ett sätt kanske. När jag började var det inte helt bestämt vad det skulle bli, men jag har alltid tyckt om att skriva uppsats i skolan. I tredje klass delade de upp oss så pojkarna hade slöjd och flickorna skrev uppsats, och veckan efter var det tvärtom. Det var liksom högtidsstunden det, att slippa pojkarna.’ Hon skrattar. ‘För då blev det mycket lugnare i klassen, och att bara få sitta och skriva, det var fantastiskt.’

‘Mm, det förstår jag.’

‘Sedan har det gått många år utan att man har skrivit. Har skrivit en del på jobbet, men inte något annat. När det här dök upp hade jag bara tänkt göra ett litet häfte, och så blev det mer och mer. Det blev en utmaning. Det har tagit nästan fyra år, kanske skrivtiden har varit tre, och sedan har det legat nere under perioder. Det jag oroade mig lite för var dels det jag skrev för tre år sedan; är det samma stil på det som jag skriver nu? För jag har inte skrivit kapitlen i ordning.’

‘Du har utvecklats under tiden.’

‘Så tänker man att om någon läser ett kapitel och det ser ut som om det är en helt annan bok, eller annan skribent… Så där var lite att fundera på.’

‘Ja.’

‘Man ställer sig så mycket frågor också, rent grammatiskt. Jag tyckte grammatik var jättetråkigt i skolan, så jag stängde ofta öronen. Sedan glömmer man. Jag känner en som är svensklärare så jag har mejlat henne ibland. Jag vill inte få fel. Jag är nog rätt självkritisk också.’

‘Mm.’

‘Efter hand kände jag att det kan nog bli något i alla fall. Sedan är frågan hur många ex man ska trycka, och kommer det att finnas intresse? Man vill ju att texten ska vara lättillgänglig, och det är många som har sagt att den är det.’

‘Jo, det är den. Jag tycker att sådana böcker lätt kan bli tråkiga, och det anser jag inte den är.’

‘Jag tycker själv sådana där hembygdsböcker ofta är lite torra. Min utgångspunkt var hela tiden “vad har jag funderat på när jag kom hit? Vad har jag velat veta?” Det finns kanske andra som också vill veta. Och jag ville ha lika mycket bilder som text.’

‘Ja, det är hemskt roligt, när det är sådant man känner till väl. T o m för mig som inte är äkta Haverdalsbo.’

‘Först tänkte jag att det kommer nog inte att vara kul för dem som är från Haverdal, utan att det är mer för sådana som jag, som har kommit hit som sommargäst. Det väldigt många Haverdalsbor som säger att de tycker det är jätteroligt.’

‘Vi kom hit när jag var elva år, först i en sommarstuga. Så vi hade ju Götharson som brevbärare under flera år, och det var kul att se att han dök upp i boken.’

‘Ja, ja.’ Ingrid låter glad.’

‘Jag hade inte tänkt på att du har gett ut boken själv, väl?’

‘Ja.’

‘Så det betyder att du inte haft stöd av en redaktör som har gått igenom texten med dig?’

‘Nej.’

‘Då har du faktiskt gjort ett väldigt bra jobb. Det syns lätt annars, folk som inte varit självkritiska nog.’

‘Man blir ju lite blind när man sitter och skriver. Man behöver gå tillbaka, och ändra om. Min äldsta dotter har läst igenom och haft bra synpunkter. Hon kan hoppa ner på någonting och säga “vad menar du med det här?” Det var något som jag hade försökt glida över…’

‘Ja.’

‘Då slog hon genast ner, så jag fick sätta mig och läsa och skriva, så det blev klart.’

‘Men då har du ju fått hjälp.’

‘Ja, och sedan har vi min man som är dataperson. Han har gjort det här med design och att lägga upp mallar och allt sådant. Vi har suttit tillsammans, och han har tagit fram exempel, som vilket format skulle boken ha? Hur bred ska textmallen vara, och var lägger man bilderna?’

‘OK.’

‘När jag väl hade skrivit färdigt tog han in texten och sedan satt jag själv och lade in bilderna. Han har hjälpt till mycket med pilleri-arbetet. Det är mycket jobb att få allting att stämma. Det ska stämma på tusendels millimeter, när man lägger in.’

‘Bara en sådan sak som att bilden finns på en annan sida. Att få det att stämma överens.’

‘Där är faktiskt ett fel, korrigerat nu. Vi fick trycka en ny upplaga , för de tog slut så snabbt.’

‘Jamen så bra!’

‘I första upplagan fattas ett kapitel i innehållsförteckningen. Det ska genereras automatiskt, men han hade väl gjort någon form av mellanslag, så kom det inte med.’ Hon skrattar.

‘Men fel får man i hur proffsiga böcker som helst, från stora förlag.’

‘Det blir nog så. Vi har ju haft hembygdsföreningen. Vi kopplade in dem i februari. Vi hade redan allt, så det såg ut som en bok. Vi trodde vi behövde ett ekonomiskt stöd. Att trycka böcker är svindyrt. Så tänkte vi att om de kan ha ett intresse, så kan de putta in lite pengar där, så man inte går med förlust för varje bok. Sedan har de läst materialet och haft synpunkter och kompletterat lite grann. Så det har varit bra och det känns som att det borgar för kvalitet också.’

‘Absolut.’

‘Sedan hittade vi ett tryckeri här i Halmstad, Bulls.’

‘Ja, jag kände igen namnet.’

‘De trycker inte själva. De trycker i Litauen, och i och med det sjönk priset, så vi valde att inte ta samarbete ekonomiskt med hembygdsföreningen. Man kan bestämma priser, och vill man ge bort en bok kan man göra det. Det är ju en hög startkostnad när man trycker så här, men det gick ihop sig. Vi var väldigt tveksamma om vi skulle trycka en omgång till, men det tog slut på två veckor, så gjorde vi det. Men nu har vi snart sålt dem också, så det har inte gått back i alla fall.’

‘Hur många gjorde ni först?’

‘550 först och sedan gjorde vi 400 till, och vi kunde nog gjort fler.’

‘Inte dåligt.’

‘Det måste finnas en i varenda stuga i Haverdal.’ Ingrid skrattar.

’Jag kände att den skulle vara en alldeles utmärkt present.’

‘Ja, nu har jag en låda med tio böcker, och jag har kanske 15 böcker som ligger i stugan. Sedan har vi en låda i Lund och den ska inte öppnas. Om man får barnbarn,’ hon skrattar generat. ‘Jag kommer nog inte att skriva fler böcker.’

‘Det låter som det gått jättebra.’

‘Ja, det var över förväntan. Vi tyckte vi var lite våghalsiga när vi tryckte 550…’

‘Det är klart det låter rätt mycket på sätt och vis.’

‘Men du skulle sett när de kom. Det var en pall, som vi pushade in i garaget. Roligt att det har gått så här. Sedan får vi se om vi kan trycka fler, eller om marknaden snart är mättad.’

‘Det är ju en idealisk tidpunkt nu, med alla turister.’

‘Så var det en recension i Hallandsposten igår (2012-08-01). Det kan ju göra en del intresserade. Vi släppte boken till midsommarhelgen, och veckan innan publicerade de en artikel.’

‘Jag såg den online.’

’Där stod det bara lite, det var ett helt uppslag i tidningen. Så det hjälpte säkert till. Sedan var vi ute och lade lappar i brevlådorna. Vi hade fullt hus på Annies gård. Jag tryckte upp bilder från boken och så var vi i det som heter hönshuset. Det var lagom stort, och vi hade ett bord där vi sålde böcker och så hade vi vin, och det var oerhört trevligt. Mycket respons från alla.’

‘Det låter som en riktig book launch, som i London och så. Inte bara i Haverdal.’ Vi skrattar.’

‘Vi ville ju göra en grej av det, för vår egen skull.’

‘Ja, du ska inte göra allt jobbet och inte få ha lite kul också.’

‘Veckan innan detta hade vi ett litet mingelparty för dem som varit med. Jag pratade med alla, och så fick de var sin bok. Det var också jättetrevligt.’

Jag passar på att fråga hur Roland Koch från Ankaret mår. ‘När han öppnade affären var det precis efter vi hade flyttat tillbaka hit, så vi såg hans första steg på affärsbanan. Han visste inte allt, men han var väldigt pigg och jobbade hårt. Min mamma handlade alltid på Ankaret av principskäl. Hon ansåg att man ska stödja den lokala affären, så man får ha den kvar.’

‘Jag kommer inte ihåg årtalen?’

‘Det var i början på 1970-talet.’

‘Det måste ha varit riktigt våghalsigt att starta en affär så.’

‘Ja, på den tiden gick det fyra bussar till stan om dagen, så inga biobesök utan vidare. Det står inte så mycket om posten vid Haverdals Livs i boken. Jag jobbade på posten ett antal år, och semestervikarierade i Haverdal.’

‘Vilket postkontor då?’

‘Det intill Haverdals Livs. Det var rätt hårt, för man fick göra allt från tidigt till sent, fast med stora hål mitt på dagen.’ Jag berättar om en incident med larmet, och vi skrattar hjärtligt, så här på lite lagom avstånd.

‘Det dyker upp sådana där anekdoter.’

‘Du tänker inte skriva någon mer bok, väl? Eller tänker du det?’

‘Jag skulle gärna göra det, men känner att nu vill jag ha en paus. Men grannen som har hjälpt mig är väldigt intresserad, och han sa “skulle vi inte göra någonting mer?” Han menar att många av de här personerna vi intervjuade, att man skulle kunna göra djup-intervjuer med dem.’

‘Javisst.’

‘Det tror jag skulle kunna bli rätt intressant. Det är kanske någonting man skulle fundera på. De börjar ju bli väldigt gamla, så man ska nog inte vänta.’

Jag håller med. Det gäller att fråga medan man kan. Och om Ingrid orkar med en bok till, föreställer jag mig att den blir bra den också. Hon verkar ha känsla för vad som kan verka tråkigt, och kan undvika det.

När vi har pratat färdigt, cyklar hon hem till sin fortsatta målning, och jag stannar kvar på sidan med kvällssolen.