För 30 år sedan flyttade jag från Sverige för att bosätta mig i ett land som var i krig. Visserligen krigades det inte på hemmaplan, men det kändes ändå rätt konstigt att lämna det ‘fridsamma’ Sverige för Mrs Thatchers Storbritannien.
Det var ju mycket av en klass-sak. Om man inte kunde få ett bättre jobb, blev man soldat. Och blev det krig så kunde man dö på ‘jobbet.’ Min nye svågers flickvän hade tidigare varit ihop med en soldat, och på universitetet delade hon lägenhet med en tjej vars bror dog på Falklandsöarna.
Och nu har vi precis firat 30-årsminnet av detta krig. Varför firade vi? Det sägs att fler f d soldater har dött efter kriget, än under de där månaderna. De har tagit livet av sig, pga allt det hemska som hände. Och vi är ju i ett nytt krig nu. Det har även funnits tid för minst ett par andra krig under mellantiden.
Böcker om krig fortsätter att skrivas. Vi är fascinerade av våld och elände. Det blir givetvis böcker om de nya krigen, men också från de två stora världskrigen. Mest, skulle jag tro, från andra världskriget. Nu kan det inte vara för att de som skriver levde då, utan nu är det andra som ‘hittar’ på romaner från den tiden.
Jag tycker inte om krig, men jag måste medge att jag också är fascinerad av krigshistorier. Är inte säker på detta, men nog skrivs det ganska få krigsböcker på svenska? Här i Thatchers efterföljares land finns det hur många böcker som helst.
Jag dras till dem. Det är som om det är ‘lite mysigt’ med den perioden, på något sätt. Det är ju heltokigt, för det var både farligt och fattigt och inte trevligt alls. Vi har en teori att Farmodern (5 år då kriget bröt ut) har så många bord hemma för att de fick gömma sig under dem som bombskydd. Det låter löjligt, men det var faktiskt så.
Men det är ju något man glömmer när man läser om England under kriget. Jo, tyska plan attackerade och bombade. Men på det stora hela bodde man med sina egna, med få spioner och inga utländska soldater som bestämde. Man behövde inte gömma flyktingar med risk för sitt eget liv.
Jag har nyligen läst flera böcker som utspelar sig i andra europeiska länder, och man blir påmind om hur det måste ha varit att ha tyskarna i det egna landet och att alltid leva med hjärtat i halsen och att inte veta vem man kunde lita på.
Code Name Verity av Elizabeth Wein utspelar sig till stor del i Frankrike, med en motståndsrörelse som dagligen slåss mot tyska armén. Shirley Hughes har just kommit ut med en roman från Florens 1944, Hero on a Bicycle. Där håller visserligen tyskarna på att dra sig tillbaka, men faran är kvar. Att vara tvungen att gömma allierade soldater fastän man är rädd och i fara själv. Frågan vad man gör när ens tyskvänliga granne oanmäld stolpar in och ser saker. Att vara för ung för att gå med i motståndsrörelsen.
Eller K M Peytons Blue Skies & Gunfire, där huvudpersonen blir skickad ut på landet från London, men hamnar ur askan i elden, med tyska plan som bombar varje vecka, och en kärlekshistoria med en pilot. Måste han dö?
Häromveckan nämnde jag ett par indiska romaner. Siddhartha Sarma skrev om kriget i Assam och Burma, och det var verkligen inte enbart britter som slogs eller dog. Och Bali Rai skrev en hel bok om de indiska soldater som åkte till Europa för att kriga för snart hundra år sedan. Även Jamila Gavins bok har en bit om hur barnens pappa som var i London 1939, ryckte in som soldat och slogs för imperiet.
Så har jag precis avslutat Noel Streatfeilds A Vicarage Family, som är självbiografisk, och som slutar sommaren 1915 med att hennes kusin kommer hem på permission från kriget i Europa. Han gråter och är rädd, men måste återvända. Och givetvis kommer han aldrig hem igen. Det fanns tecken på detta genom hela boken, men man hoppas ju ändå… Och så gråter man en skvätt när telegrammet kommer.
