Översatt och efterlyst

För några veckor sedan tog jag mig i kragen och efterlyste lite böcker. Det gick sådär. Hyfsat, t o m. Två av tre böcker kom.

Jag hade inte varit säker på om jag skulle be om dem, för två var översatta, från svenska och norska till engelska. Jag borde läsa originalen. Men Andreas Normans De Otrogna ville jag åtminstone läsa på svenska.

Det är ju Sonen som ska, håller på att, översätta den till engelska, och man borde kanske kolla hur den är på svenska först. Jag frågade Andreas vem jag skulle fråga, och den personen i sin tur frågade någon annan. Denna var helt OK med att skicka mig boken, bara hon fick mitt telefonnummer!! Det var lite ovanligt, men varför inte?

Sedan hade jag sett att Sonens kollega Guy Puzey nu har översatt norska Maria Parrs nästa bok, så jag frågade Guy vem jag skulle fråga. Och det gick bra, t o m utan telefonnummer… Astrid the Unstoppable heter den, eller Tonje Glimmerdal på norska. Den ligger nu högt upp på Måste Läsa högen.

Därefter gav jag mig på Frida Nilssons Ishavspirater som nyss kommit ut på engelska, översatt av Peter Graves. Han har precis fått ett pris för sin förra svenska barnbok, The Murderer’s Ape (Mördarens Apa) av Jakob Wegelius, det amerikanska Mildred L Batchelder Award för bästa utländska barnboks-översättning till engelska.

Frågade Peter om vem att fråga, och fick en mejladress till någon i Nya Zeeland, som därför kunde svara meddetsamma på min måndagskväll, för hos henne var det tisdag morgon. Hon i sin tur skickade mig till en kontakt i London, som jag haft att göra med tidigare.

Men några Ice Sea Pirates har jag inte sett till. Och tur är väl det. Man hinner inte hur mycket som helst. Det får bli lite Survival of the Fittest; man läser det som kommer fram.

Kul ändå att hålla kontakten med folk, och att hitta nya kontakter, samt att få reda på att solen sken där i Nya Zeeland.

Annonser

Spara och Slösa

Jag kunde genast se att det var en bild av John Bauer.

I en Facebookgrupp för konstnärliga kvinnor i Skottland frågar folk ofta om allt möjligt. Denna gången var det en författare (gissar jag) som hade gjort sitt eget bokomslag till en bok som hon ville ge ut, utan att det skulle bli för dyrt.

Så långt håller jag med och jag förstår att man behöver vara sparsam.

Hon hade tydligen letat efter en bild som passade in på vad hon skrivit, och sedan gjort en framsida och en baksida för att visa hur det kunde se ut.

Jag inser att många böcker jag tyckt om under årens lopp har haft ett konstverk på omslaget. Med t ex historiska romaner kan det passa rätt bra in. Men av någon anledning störde mig detta, och jag vet inte varför. Kanske bara för att hon ville ha ett gratis konstverk till sin bok.

Man kan ju ha en bild på sitt omslag utan att det vare sig är lånat av någon, eller att det kostar en förmögenhet. Det finns massor med konststuderande som skulle kunna göra ett original, och som inte skulle vänta sig ett stort arvode. Eller man kan (i detta fallet) gå ut i skogen och fotografera något som passar in på bokens innehåll, och sedan använda fotot. I princip helt gratis.

Hon hade givetvis rätt; Bauer har varit död länge nog. Han är ‘gratis.’

Det bara känns fel.

Julhälsning 2017

Christmas card

God Jul!

Fri passage

Varje gång jag går in i köket nu – eller när jag lämnar köket för att gå åt andra hållet – så prisar jag det faktum att jag kommer fram så lätt. Inget står i vägen.

För lite drygt tio år sedan köpte jag ett fd kontorsskåp av en granne. Han var LP-fantast, så hade praktiskt taget miljoner LP-skivor i det, för som alla äldre människor vet, är det svårt att hitta rätt dimensioner för att ställa LP-skivor i hyllor.

Jag ställde för all del mina LP på en av hyllorna också, men jag hade inte så många som grannen. Så jag fick plats med mina fotoalbum, och diverse andra stor-dimensionerade artiklar.

När vi möblerade om blev det mer av en byrå, fortfarande med LP och album, men med IKEA-korgar som innehöll allt möjligt. Det var lite av min favoritmöbel, för det var både praktiskt och snyggt (mörkt träfanér av något slag) och varken för litet eller för stort.

Så flyttade vi, och det kunde inte stå där jag tänkt mig, utan fick vara allt-i-allo i uterummet, där ett av dess sista jobb blev att vara bar när vi hade kalas, och Sonen tillsades att servera drycker, och flyttade om tills det blev perfekt och lagom och allt det där. Det hade nämligen en snygg baksida, också. Och lagom höjd.

När uterummet revs för att vi skulle bygga en matsal, fick det tillfälligt vara ‘skafferi’ en trappa upp. Därefter våndades jag ordentligt ett tag medan jag funderade på vilken roll skåpet skulle få härnäst. Tyvärr kom jag fram till att det borde flytta hem till någon annan, så Den Bättre Hälften satte upp det på vår version av Blocket.

Många var intresserade, men det var antingen alltid för stort, eller för litet. Definitivt för litet för mannen med en enorm samling enorma familjebiblar. De är större t o m än LP-skivor.

Eftersom vi hade räknat med att adoptera bort skåpet med det snaraste, så hade vi burit (läs: släpat) ner det och satt utanför köket. Det var ju liksom tillfälligt.

Men tiden gick och passagen var trång och julen närmade sig. Som tur var pratade någon på Facebook om att hitta möbler i diken, mm. Jag erbjöd mig att ‘sätta skåpet i ett dike’ men det var för långt bort, tyckte hon. Som tur var vaknade min lokala författare upp och ansåg att hon kunde nog behöva ett skåp. Och så skickade hon hit sin make och vi kånkade ut vårt älskade kontors-LP-byrå-bar-skåp till deras bil, och numera tror jag att några miljoner DVD huserar på hyllorna.

Mångsidigt är vad det är. Och jag kommer in i köket igen.

Maria Turtschaninoff om kvinnor och självständighet

Lagom till Finlands självständighetsdag – om än några månader senare än jag tänkt mig – kommer min intervju med Maria Turtschaninoff.

Att prata med Maria var något jag kände jag ville göra, efter jag läst ett par av hennes böcker. Och när jag läst ett par till, på svenska, så var det ett verkligt behov.

Maria Turtschaninoff

Och jag vet det låter löjligt, men att läsa Marias blogg var nästan som att läsa mig själv. Lite som när man råkar stöta på ett foto av en person som man vet fullt väl inte är av en själv, men det faktiskt ser ut som det är.

En annan sak är att det var skönt att träffa någon som ser kvinnor som självklart starka. Det händer inte riktigt så ofta som man skulle vilja.

Så, här pratar Maria om hur hon skapat en ny värld för alla sina flickor och kvinnor; en värld där de kan samarbeta för att förbättra sina liv.

Varbergsmässa

Jag har precis lärt mig att Varberg har en alldeles egen bokmässa, som går av stapeln nu på lördag. I Varberg…

Ingrid Magnusson Rading, Haver ni sett Haverdal

Halländsk Bokmässa, heter det visst. Och den ser riktigt trevlig ut. Lagom stor, och så där. Fick reda på det av Ingrid Magnusson Rading, som finns med i programmet, med sin bok om Haverdal.

Bo Lindblom

Men det finns andra gamla bekanta också. Bo Lindblom är ett namn från mitt förgångna, på den tiden han var ordförande för Amnesty i Sverige. På den tiden när man trodde att vi kämpade för något som skulle segra och att allt skulle bli bättre, om än så sakteliga. Det skulle vara intressant att höra Bo prata, fast det kan jag ju inte, med tanke på att jag befinner mig i fel land.

Elsa Grave-sällskapet har också en programpunkt. Tydligen skulle Elsa fyllt 100 nästa år. Jag minns henne väl. Första gången såg jag henne på ett tåg, i sällskap med en tonårig tjej, som att döma av hur bra de bråkade antagligen var hennes dotter. Sedan dök hon upp i en Femina-artikel, och då insåg jag vem hon var. Ännu senare brukade ‘mina’ lantbrevbärare (dvs kolleger på posten) prata om henne, för de blev ombedda att mata katten och vattna blommorna när hon inte var hemma. Jag t o m hittade en av dem –  lantbrevbärare alltså – i en veckotidning, där Elsa nämndes.

Elsa Grave

Så Elsa var verkligt folklig av sig.

Haverdals Therese Loreskär kommer också. Givetvis, kan man säga. Therese tycks vara med på det mesta.

Där är många, många författare, som pratar om sina böcker på ett par olika scener/rum. Och om man så önskar kan dagen inledas med frukost med Aino Trosell, vilket låter rätt civiliserat.

Och om jag befann mig i Varberg, så vet ni vad jag skulle ha för mig.

Varför inte försöka med Kina?

Det är ju självklart, egentligen. Ett land med så många invånare som Kina (jag vill inte ens gissa hur många, och i nästa vecka är det väl ganska så många fler), bör ju ha en väldigt stor mängd med läsare också. Och till skillnad för hur det var när en annan var ung, så finns det numera pengar, och kontakter med västvärlden i detta stora land.

Jag är ganska säker på att jag inte hört talas om Claire McFall innan hon vann ett skotskt bokpris i våras. Men sedan blev jag kontaktad av hennes förlag som ville att jag skulle prata med henne, och de kunde berätta hur denna relativt okända tonårsförfattare från en skotsk småstad, plötsligt hade blivit stor i Kina.

Tydligen hade hennes debutroman Ferryman (hon har skrivit fler böcker sedan dess), som handlar om en flicka som dör i en tågolycka, och som blir ledsagad av en snygg ung kille genom dödsriket till ‘Himlen’ och allt som händer på den färden, blivit funnen av en kinesisk redaktör. Hon gillade boken, och ville ge ut den på kinesiska.

Och Claire hade väl ingen direkt anledning att säga nej, även om hon inte väntade sig mycket. Så kontrakt skrevs, och lite senare kollade hon in en av de stora nätaffärerna i Kina för att se om boken fanns med där. Hon blev lite chockad när hon såg att Ferryman hade 50.000 recensioner!

Boken har nu sålts i en miljon exemplar, och på en turné i Kina i början av året blev hon mobbad som en superkändis. En film lär vara på väg. Och hon och hennes man och deras lille son har kunnat köpa ett hus och hon har råd att jobba halvtid som högstadielärare i engelska.

Claire McFall

Ja, det var anledningen till att jag skulle prata med henne. Och det lät ju annorlunda och kul, så vi träffades på bokfestivalen i Edinburgh, där jag upprepade gånger lyckades tjata om hur rik hon blivit…

Samtalet – på engelska – finns att läsa här.

En sak som man inte tänker på, är att alla dessa kinesiska piratversioner av böcker och annat, har en effekt på kulturlivet där. Läsare vill ha en ‘riktig’ bok, och många av kommentarerna på nätet handlade just om detta. Folk sa att boken såg ut att vara god kvalitet, och att den nog var äkta. Och då är de beredda att betala ordentligt. Och än så länge finns det inte så många utländska tonårsböcker på den kinesiska marknaden. Därav det stora antalet sålda exemplar.

Jag stötte på en liknande grej på deckarweekenden Bloody Scotland, där de skotska deckarförfattarna pratade om att ta sig in på den indiska bokmarknaden. Där läser de visserligen på engelska, men vill ha en ‘Indian Edition’ och med de enorma mängderna läsare i landet, borde det också medföra stora framgångar.

Det konstiga är väl att ingen tycks ha tänkt på det här förut.