Rondellfri

Jag har en ledig helg från rondellen. Dvs, jag latar mig och åker inte till Edinburgh på flera dagar. Det regnar. Vi fick sex dagar med sol, eller åtminstone uppehåll, och det var trevligt nog.

Charlotte Square

Denna litterära rondell mitt inne i stan behöver inte regn. Då blir gräset till lervälling, och man kan förstå att icke bokmänniskor ojar sig över förstörelsen och vill att bokfestivalen ska flytta någon annanstans. Men det vore inte detsamma.

Man blir van vid att sitta i ett tält och lyssna på 1) en författare, 2) barnen som skriker precis på andra sidan tältväggen, 3) trafiken som dånar förbi några meter bort.

Jackie Kay and Nicola Sturgeon

Än så länge i år har jag sett författare som jag känner väl, och sådana jag aldrig hade hört talas om förut. Bra blandning. Har ätit lunch på en bänk med Simon Callow en meter bort på samma bänk. Har passat Shappi Khorsandis handväska, fast det visste hon inte om. Försökte uppföra mig när Skottlands Första Minister anlände, genom att stå bakom de mycket längre och vanare yrkesfotograferna. Hittade en ny författare som visade sig vara en gammal, med ett nytt namn.

Och så vidare.

Richard Byrne

Just nu tror jag det är söndag, fast det bara är lördag. Så jag har en rondellfri dag till innan jag ska kasta mig ut bland en hög nya och gamla skribenter.

Kanela din inre gympafröken

Det kan hända att mitt språk idag avslöjar riktigt hur gammal jag är. Vad kallar man gymnastikläraren idag? Har man ens gymnastik? Det kanske heter något annat. Och läraren kallas väl vid förnamn. Osv.

T o m i min ungdom var gymnastiklärarna rätt trevliga men förfärligt hurtfriska. De som Glina hade var alla helt OK. Det var mest ämnet som sådant som inte alltid var så kul. Fast jag fick bättre betyg (från en etta till en högst oförtjänt tvåa) när min sista Gymnastikdirektör upptäckte att jag var dotter till den kollega hon åt lunch med varje dag. Så kan det gå.

I alla fall. I måndags var jag på Edinburghs bokfestival, och dagens enda betalda föreställning var mina två Facebookvänners Edinburgh-debut. Jo Cotterill skriver mest för lite yngre, ca tio-åringar, medan Kathryn Evans första bok är ett tonårsdrama. Hur skulle det gå? Är man nervösare eller sämre första gången?

Jo Cotterill and Kathryn Evans

Inte dessa två! Kathryn var underhållande om bakgrunden till sin bok. Och sedan kom Jo och förklarade hur atomer är uppbyggda, eftersom hennes nya bok är lite elektrisk. Hon plockade till slut upp halva salongen att delta i att vara atomer och elektroner och strömbrytare. Och sedan behövdes ett batteri, i form av en gymnastiklärare.

Det blev Kathryns roll, och hon var hurtig men sträng gympafröken av den lite gammaldags sorten. Den som skriker åt flickorna att sluta slöa, att springa fortare och att de inte har hela dagen på sig, och att hon kan se dem, etc. Hon var verkligen en naturbegåvning för detta.

Men det slog mig efteråt att det nog inte skulle funka i det jämlika Sverige, där man måste vara snäll. Det här var mer brittiska skoltag, där lärarna adresserar barnen lite hur som helst, för de kräver att de ska uppföra sig.

Någon kanel var det förstås inte fråga om. Frasen Jo använde när hon instruerade Kathryn var ‘channel your inner gym mistress.’ Och hon hade uppenbarligen en på insidan, väntande. Vilket i sin tur är lite oroväckande eftersom hennes roman handlar om en flicka som ersätts av en ‘syster’ som gräver sig fram inifrån hennes kropp, och tar över hennes liv, medan de före detta flickorna bara sitter hemma.

Books by Jo Cotterill and Kathryn Evans

Kan jag möjligen ha fel?

Det gläder mig att mina gamla skolkompisar har börjat läsa Meg Rosoff nu. Visserligen är jag lite sårad över att Meg behövde vinna Astrid Lindgren-priset för att de skulle tro på mig, men bättre sent än aldrig.

Jag började tjata om Megs förträfflighet strax efter hennes första bok kom ut 2004. Har burit runt flera av hennes böcker och givit bort som presenter till folk, utan att insistera på att de måste läsas. Men man hoppas ju.

Meg Rosoff

Och efter åratal av detta börjar man undra om man har fel. Inte om jag har fel såtillvida att Meg är min favoritförfattare. Det vet jag att jag har rätt i, för det är en helt subjektiv sak. Och inte – egentligen – om hon är bra på att skriva, heller. För tillräckligt många människor som begriper sig på böcker delar min åsikt.

Men ändå. Hade jag fel? Kunde det inte vara dags att få en ny favorit?

Meg själv undrade om jag verkligen hade trott att hon kunde få ett så fint pris som ALMA. Och det är klart att jag hade. Därmed inte sagt att jag kunde räkna med att ALMA-juryn skulle hålla med. För det är ju möjligt att nästan vinna, men att ändå missa med en noslängd eller så.

När kompisarna började läsa Megs böcker oroade jag mig för att jag i alla fall skulle ha ‘haft fel’ eller åtminstone att de inte skulle hålla med mig. Fastän de är trevliga människor som jag har mycket gemensamt med. Man kan aldrig veta.

Jag börjar tro att jag faktiskt inte har fel alls. De tycker om Megs böcker, och den första har inte blivit den enda, och det är gott nog betyg.

Festival eller mässa?

Ja, är det någon skillnad? Inte vet jag. Antagligen inte.

Jag övervägde faktiskt att ha min egen bokfestival ett tag. Tyckte det kunde vara ett bra sätt att få göra saker precis så som jag ville ha det. Att få dit (hit) just de författare jag tycker skulle passa bäst. Det är förmodligen så de flesta festivaler föds.

Och det är givetvis en massa jobb med det, och det är anledning nog att inte sätta igång. Jag gick mera matvägen, till slut. I Stockport började jag föreslå en gemensam middag för författarna kvällen före bokprisutdelning i Salford (kranskommun nära Stockport). Men bara de som kom och bara på restaurang, och belöningen för att jag tussade ihop ibland helt främmande författare med varandra, var att jag fick sitta med på ett hörn.

För det är ju det man vill.

Nu i sommar kom jag med nästa vanvettiga idé. Nja, idén kom för rätt länge sedan, men det hela förverkligades en dag i juni. Efter två familjekalas på tre veckor, var jag så i farten att ett kalas till borde gå bra, och i femte veckan, s a s, hade jag – en del – av Skottlands barnboksförfattare i min trädgård. Enbart spinnsidan. Man skvallrar så mycket bättre utan pojkarna, och dessutom var det ett sätt att inte få fler än man har stolar till och orkar laga mat till.

J K Rowling kunde inte komma. Och inte en del andra heller. Men en förvånansvärt stor del av de inbjudna kom, och det var hemskt. Roligt, alltså. Det blev – nästan – tretton vid bordet, vilket innebar att varje gång någon reste på sig fick någon annan stå upp också. Allt för att vi skulle överleva, eftersom min right-hand-woman, Helen Grant, är skrockfull.

Hemma hos bokhäxan

Det var avkopplande för alla att bara sitta och äta och prata, utan att de skulle stå inför en publik om fem minuter, eller ta emot ett pris. Jag kände i stort sett alla förut, men var extra stolt över att en känd och ansedd bilderboksillustratör som bor flera timmars tågresa härifrån och som aldrig hört talas om mig förut, kom ända från Inverness-trakten för att äta lunch. Jag var inte den enda där som blev lite bländad. (Denna trevliga dam har nu erbjudit Den Bättre Hälften en sängplats när han når hennes trakter på sin ‘vandra genom hela Skottland-vandring.)

I alla fall, det här var ingen mässa. Eller festival. Bara lunch. Dvs, ingen publik.

Nästa gång, om det blir en nästa gång, skippar jag smörgåstårtan. Den begrep ingen sig på. Och bland dem som inte kunde komma, finns det redan önskemål om repris.

The bottles

Ja, jag började det här eftersom Haverdal nu har sin egen bokmässa. Man kan tycka att det är en alltför liten plats att ha det. Men det är ju större än min trädgård. Var med i fjol när det började, men var inte på plats i förra veckan för returmatchen. Therese Loreskär som nyligen flyttat tillbaka till Haverdal från Cambridge är den som håller i trådarna, tillsammans med campingplatsen samt en bokhandel i stan.

Jag önskar dem lycka i framtiden, och hoppas kunna vara med igen. Small is beautiful.

Ute på vift

Vift är jag ute på nu också, och det hjälper verkligen inte med att man ska hinna med trippelbloggande ihop med allt annat i livet.

Lyckades pricka in en snabbtur till Stockholm för att närvara på Konserthuset i förra veckan, när Meg Rosoff fick Astrid Lindgrenpriset. Den Bättre Hälften följde med, när han fick höra att jag tänkte åka tåg. Så vi klädde upp oss för att Meg inte skulle behöva skämmas över oss. Att döma av antalet Gudrun Sjödénklädda damer utanför, hade jag valt rätt utstyrsel.

Meg Rosoff and the ALMA award, with Alice Bah Kuhnke and Katti Hoflin

Det var fint och bra på alla sätt, med lagom tårar som föll och allt det där. Trångt som sjutton på minglet efteråt, där jag slängde mig in för att hitta familjen Rosoff. Stötte ihop med Astrids dotter Karin Nyman i trängseln. Till slut hittade jag Meg själv, som påstod att familjen fanns längre in, och hon hade rätt. Hälsade på herr och fröken ‘Rosoff’ samt Megs två systrar och styvmor som kommit från USA för att se affischer på henne över hela Stockholm.

Hälsade också på Maria Nikolajeva som hastigast, vilket var trevligt eftersom vi aldrig setts utanför Facebook.

Detta var inte enda bokresan i vår. Strax efter priset tilkännagetts bar det av till London på 24 timmar, med flyg ner och sovvagn hem. Hade en ledig eftermiddag, då jag passade på att gå på Londons bokmässa, bara för att se hur det var. Annorlunda än Göteborg, kan man säga, men inte nödvändigtvis bättre eller sämre.

Mary Hoffman at London Book Fair

Anledningen till resan var en minnesstund för Terry Pratchett. Stund och stund, förresten. Det skulle ta två timmar, men tog tre. Utan paus. Men det gick, och det var givetvis både rörande och roligt, med alla möjliga personer från Terrys alltför korta liv som kom och pratade, eller i Steeleye Spans fall, sjöng och spelade. Neil Gaiman var där, och Eric Idle var inte där, annat än via teknik.

Några dagar senare var jag på Yay!YA+ som är Skottlands svar på YALC i London. Det är därför den går av stapeln i den lilla betongstaden Cumbernauld, inte alltför långt hemifrån. En hög kända, och i år mindre kända, författare av tonårsböcker kommer och pratar med 200 skolelever under en hel dag. Många av dem är vansinnigt unga, och jag håller nog med Meg Rosoff att det är bra att fylla 46 innan man börjar skriva.

Elizabeth Wein

Och nu sitter jag som sagt på vift i Sverige i sommarljuset. Först var det för varmt. Nu är det för kallt. Men det är väl det man har sin nya Gudrun Sjödénkofta till. Den som gjorde att Den Bättre Hälften kunde hitta mig i minglet, för att färgen SYNS.

Den Pensionerade Barnbibliotekarien var också på vift denna veckan. Hon kom flygande för att fira min alltför storsiffriga födelsedag, ett par dagar efter alla andra. Under tiden var Dottern på vift åt andra hållet, på konferens i Uppsala, där hon ‘råkade’ vara tvungen att tala inför 500 delegater. Veckan före ALMA-utdelningen var Sonen i Stockholm, också på konferens, där han både hann med att krama om Meg på Kulturhuset och praktiskt taget adoptera henne, samt fick ett oväntat tal av kulturministern som snubblade över hans översättarkonferens av en ren händelse, och bara måste hålla tal.

Nu tycker jag det kan vara dags att inte resa alls ett tag.

Meg Rosoff!!!

Meg Rosoff

Ja, milda makter! Vad glad man kan bli.

Ni vet den där effekten som folk som adopterar ett barn ofta erfar; det blir ibland en eller flera hemgjorda bebisar också.

Jag har väntat på att Meg Rosoff skulle komma till Sverige i så många år att jag faktiskt kommit fram till att det nog aldrig blir något. Och då kopplar man av. Vi åt middag för ett par veckor sedan, Meg och jag. Tillsammans, menar jag (vi äter annars middag de flesta dagar). Och hon suckade över det faktum att det aldrig bidde någon bokmässa för henne, trots att jag tjatat så förgjordat.

Och så går hon och får Astrid Lindgren-priset två veckor senare. Jag bara säger. Det blir åtminstone en tripp till Stockholm (jag har kollat, och hon tänker komma), och nog sjutton skulle Bok & Bibliotek kunna locka till sig Meg i september också? Väl?

Lite lustigt att priset kommer just som Meg lämnat barnboksvärlden bakom sig. Hon har fått nog, och har nu en vuxenbok ute. Så länge hon skriver bryr jag mig inte om vad det blir. Gammal eller ung, allt är bra.

Jag har alltså haft helt rätt alla dessa år när jag sagt att hon är den bästa. Min blogmother. Vore det inte för Meg, vore vi inte här idag.

Wow, som man säger när man är överväldigad.

Den översatta Saltkråkan

Ja, boken kom så småningom. Vad som förvånade mig var att de sagt att det var en ny version av Saltkråkan [på engelska]. Och det var det inte. Samma översättning som tidigare, från slutet av sextiotalet.

Den är bra, på det stora hela. Översättningen, alltså. Fast, man undrar om en del saker. Det som hoppade ut när jag bara bläddrade var den vindtäta jackan Pelle sätter på sig när han följer med Malin och Krister på sjön. Jag t o m berättade detta för Den Bättre Hälften, så indignerad kände jag mig. Och han svarade omedelbart att en jacka var det ju inte. Se, t o m min brittiske gubbe har sett nog på TV att han vet vad Pelle har på sig. En flytväst, för det ska man ha på sjön.

Det finns mycket man kan ursäkta en översättare för att inte veta på det främmande språket, men flytväst är inte ett sådant ord. Det finns en hel del man kan ursäkta en översättare för att välja i stället, för att göra det lättare för små utländska barn att veta vad det gäller. Men flytväst är inte ett sådant ord. Och hon klarade av knoparna som Tjorven använde att förtöja båten åt den dumme gubben som vill köpa Snickargården.

Den Bättre Hälften bad om tillstånd att få läsa boken genast, och det fick han. Det betydde att han kom med en del andra frågor också, t ex om hamburger-köttet. Nu är ju problemet att vi alla äter hamburgare på ett sätt som inte skedde på sextiotalet. Så jag försökte först säga att det var en konstig översättning av köttfärs. Men ju mer jag tänkte, från min plats som vegetarian i exil, så kom jag på att det fanns (finns) ett pålägg som heter så. Alltså var det det de ville köpa i affären.

Och till skillnad från hur boken beskrivs på omslaget (ser fortfarande norskt ut, och kallt) så är Saltkråkan inte en öde ö. Eller hur? Gissar att den som fick jobbet att skriva den biten, inte riktigt läst boken, eller förstått den. Soldränkt och varm ö, med massor av sommargäster och en del bofasta, är varken kallt eller tomt. Eller Nordic Noir…

Men känslan i boken finns kvar. Saltkråkan känns som den borde, även på engelska, efter alla dessa år. Hoppas det finns barn som kommer att läsa den också.