Tråkiga nyheter

Jag vaknade till en väldigt tråkig nyhet igår morse.

En av de författare jag känner ganska bra, och som därmed lite bättre kan avgöra vad jag är intresserad av att höra, talade om att en av hennes favoriter inom barnboksvärlden ligger för döden. Och det gjorde oss båda väldigt ledsna.

Skillnaden för henne är att hon är god vän med denna person, medan jag enbart är en bekant i periferin. Hon hade fått sin väns uppdrag att meddela alla som kunde tänkas vilja veta. Och det var ju skönt att höra, i alla fall. Vill helst inte få ta del av vad folk vill hålla privat.

Och jag vet, ni kanske undrar varför jag sitter här och är mysterisk, när jag lika gärna kunde hålla käft. Man känner trots allt ett behov av att säga eller göra något. Helst skulle jag vilja säga alla de fina saker man kan och bör säga om den här författaren, och jag hör till dem som alltid tycker det är synd när tidningarna skriver massor med vackra saker efter någon har dött, och därmed inte kan se vad folk tyckte om dem.

Jag vet inte om det handlar om dagar, eller veckor. Men när jag kan säga mer, så återkommer jag. Som min informant så poetiskt sa, det finns en hel del andra författare som hon inte skulle ha så mycket emot om de tog ner skylten.

Varmvatten?

Nog är det så att svenska barn- och ungdomsböcker utspelar sig mestadels i nutid? Brittiska böcker för ofta läsaren till olika historiska situationer. Viktorianska böcker är vanliga, och världskrigen är populära tidsperioder att skriva om.

Jag är rätt så okritisk av mig egentligen. Läser inte historiska romaner för att lära mig saker, utan vill bara bli underhållen. Vet inte heller så mycket att jag tycker jag kan sitta och leta efter fel.

Men, nu har jag under kort tid vistats i flera historiska årtionden och tycker att felen riktigt hoppat ut från boksidorna. Om inte fel, så åtminstone tvivel från min sida. Och så fort jag börjar undra, så slutar jag att ‘bara läsa’ och det är svårt att lämna irritationen att någon inte funderade på vad de inte vet.

Den moderna motsvarigheten är när man inte riktigt minns när mobiltelefonen dök upp som en sak ‘alla’ har. Den är så vanlig att man bara inte tänker alls. Det vore ju inte svårt att ta reda på, om man nu är så ung att man inte varit med om övergången själv.

Så, den unga kvinnan från en mycket avlägsen skotsk ö som for till Glasgow på 1840-talet för att utbilda sig till sjuksköterska, och som tyckte att det mest fantastiska var varmvattnet som i storstan bara kom ur en kran, var nog bokens författare som tänkte med sin 1900-talserfarenhet.

Och visst fanns det tåg i mitten på 1800-talet, men det var tillräckligt nära tågens födelse att beskrivningen av tåg och stationer kanske inte var riktigt riktig.

Antologin från första världskriget har en mängd livliga huvudpersoner som mestadels beter sig som om de levde hundra år senare. Men det gör inget. Man kan vilja kunna identifiera sig med en tonåring från 1915, och se att vi alla är likadana. Men ibland kan man önska att vissa detaljer var mer genomtänkta; typ, gjorde man så på den tiden, och hade detta uppfunnits då, osv?

Läste också en fantastisk ny roman* om tidsresor mellan idag och 1830. Och där hittade jag inga fel alls. (Skulle säga att boken är den tredje bästa ungdomsboken jag läst. Någonsin.) Men så är den också skriven av någon som har ett passionerat intresse för denna period, och som antagligen tog reda på allt hon kände att hon eventuellt inte visste.

Det märks. Läsningen gick så smidigt att jag nästan inte märkte vad jag höll på med, och det var en njutning från början till slut.

*Sally Gardner, The Door That Led To Where

Juligare jul

Det behövdes bara en ljusslinga på gaveln till en stenlada ute i skogen för att det skulle kännas lite juligare. Den Bättre Hälften hittade en svensk glasblåsare ute på sina vandringar en dag. Givetvis insisterade han på att köra ut mig dit för att titta på henne. (Man får vara tacksam för att man inte behövde gå hela vägen.)

Dagen var så blöt och grå och uschlig som den kunde vara, och vägen dit var längre och sämre än jag kunnat föreställa mig. Men när vi kom fram satt det en ljusslinga, som värmde hjärtat, på den gråbruna stengaveln, så man kunde se att det var en svensk i farten. Hade inte trott att det skulle finnas några närboende skandinaver, så det var lite av en överraskning. Och ännu mer för henne, gissar jag.

Jag hade redan börjat fundera på om det inte kan kännas riktigt juligt om det är brittiskt. Har läst ett par översatta böcker som genast hade fått det att kännas mer som jul än mycket annat. Erich Kästners Det Flygande Klassrummet var en sann julsaga.

Fast, det är klart, jag hade råkat springa på lite äkta Carol singing en dag när jag var i Edinburgh och bara skulle sitta på Waverley-stationen en stund och vänta på att promenera vidare, och så stod de där; The Scottish Chamber Orchestras kör, ordentligt inbyltade i varma kappor och schalar och sjöng så vackert. Så det blev ju juligt som hette duga.

Tittar annars med fasa på alla blinkande julljus folk har. Kan se grannens fönster (efter att Den Bättre Hälften huggit ner den alltför stora busken mellan oss) och de har en gran som tror den är ett kasino. Den blinkar färgglatt som om den vore i Las Vegas.

Det är väl det jag har svårt för; skillnaden mellan party och högtid. Jag har verkliga problem med att hitta ett bra ord som motsvarar vad jag känner att högtid betyder.

Å andra sidan får varje person göra som den vill. Jag kör med mina gammaldags julgransljus och adventsljus i stearin som ska tändas varje vecka, och de har blinkande anläggningar som förmodligen gör dem lyckliga.

2014 Christmas tree

(Om någon kan fixa hederliga gamla ljus att sätta i granen till Dottern blev hon nog glad. Sådana kan man inte köpa här.)

GOD JUL!

Vicken vecka

‘Jag måste nog hoppa,’ sa målaren, efter att ha beordrat Den Bättre Hälften och mig att stå lite längre bort. Han stod tre steg upp på en stege och höll upp gipsinnertaket med sin hand. Han ville ju inte direkt ha taket i huvudet, så han släppte och hoppade sidledes på samma gång.

Det var precis ovanför den plats jag har tänkt mig att ha sängen, när väl rummet blir färdigt och man kan flytta in. Så hellre ner med gipset nu än att avlida i sin säng. Vi behövde alltså en gubbe att komma och gipsa till ett nytt tak så fort som möjligt, medan målaren behövde en ny kund att ta vår plats i julrusningen för ett nytt fint rum. Gipsgubben kom i morse, så där lite svart, gissar jag, med sin ‘wee boy’ i släptåg.

Några dagar före målarens mästerhopp hade snickaren varit här och skruvat upp konsoler att sätta bokhyllorna på. Ca 25 meter blir det och det räcker ju inte långt. Bättre än inget alls, dock. Snickaren äger tre böcker. Vi har några fler.

Livingroom shelves 2

Den Bättre Hälften målade sedan hyllplanen i dagarna tre, och medan jag försvann till Edinburgh en kväll, packade han upp alla boxarna i vardagsrummet och knökade in de flesta av böckerna på hyllorna.

Shelves

Jag åkte för att lyssna på Elizabeth Laird i Blackwell’s bokhandel. Hon pratade om sina resor i Etiopien när hon samlade in material till sina böcker om traditionella berättelser. Hon hade en hel del stories att dra för oss, och de var rätt vågade, faktiskt. Hon gissar att likheten med bibeln beror på att bibeln lånade dessa urgamla etiopiska berättelser, och kanske slätade till dem lite också. Hennes version av haren och sköldpaddan var verkligen lite ovanlig. Och tydligen fanns inte Esop på riktigt…

Elizabeth Laird

Jag hann titta på en konstutställning också. James Mayhew gör bilderböcker där han kopierar de stora mästerverken, och låter en liten flicka vid namn Katie hoppa in i dem, och leka med barnen och dricka te med tanterna, och så vidare.

A James Mayhew van Gogh, with Katie

Idag, efter en vecka med händelser hos oss, har vi hälften av våra böcker på hyllor – och en del på golvet nedanför – ett lagat hål i taket, och en förhoppning om att målaren återvänder före jul. För jag vill gärna ha ett nytt rum i julklapp.

Under tiden har jag fått upp adventsstjärnorna i fönstret (alltid intressant med nytt hus med annorlunda fönster, så man får göra på nytt) och några ljusstakar. En, som Häxmamman köpte för säkert 20 år sedan har nog inte överlevt flytten. Och jag har hittat stearinljusen, så det första adventsljuset kan tändas i morgon, på St Andrew’s Day. Återstår att se om Anders braskar eller inte. Ser så ut just nu.

Att läsa bra böcker

Tänk vad bra jag plötsligt mådde, när jag satte mig ner och läste häromdagen. Det var kallt ute, och mörkt, och förvånansvärt mysigt och skönt inne. Jag satt lite längre än jag brukar tillåta mig, och insåg att det kändes väldigt bra. (Fast sedan kom Den Bättre Hälften och störde…)

Så jag satte mig ner och läste lite mer, och lite mer igen. Och egentligen är det ju idiotiskt att en Bokhäxa inte låter sig sitta länge med det som är det viktigaste. Jag hade tydligen vant mig av med detta. Och med att prata. Dottern var här över weekenden, och jag använde tiden till att prata och att inte blogga eller göra annat jobbaktigt.

Sedan har jag också kommit på att jag faktiskt får läsa de bästa böckerna först. Ibland kör jag med grönsakstekniken när jag väljer bok. Ät grönsakerna först, så blir det efterrätt sedan. Men nu har jag tårta och paj och allt möjligt i bokväg som ska få komma före ärterna och broccolin. (Det var en riktig efterrättsbok jag fastnade med, där i mörkret och den sköna värmen.)

Indianer, negrer och lappar

Nej, jag försöker inte vara förargelseväckande. Jo, jag vet att jag nog kommer att ses som det i alla fall. Men det skiter jag i.

Förra veckan var jag lat. (Jo, jag vet att ‘over here’ har jag varit lat rätt länge nu.) Men jag var sur, för jag hade tackat nej till ett evenemang i London, för jag inte var helt informerad om vad det gällde. Det visade sig vara en hel mängd författare som sammanstrålade för att fira att de hamnat på Guardians lista för ‘diversity in children’s books,’ vilket väl betyder att det är böcker som på ett lite trevligt sätt handlar om folk från andra länder eller minoritetsgrupper, och så.

Men listan på alla 50 böckerna kunde jag ju sätta på bloggen, tänkte jag. Bra, och lätt.

Hah, jo. Lätt. Men det dröjde inte länge förrän en amerikansk bloggare påpekade att två av böckerna verkligen inte hörde hemma på en sådan lista. De visade helt fel bild av indianer (jag säger så för i min iver att vara politiskt korrekt kommer jag att få det fel, så jag kör med vad vi sa ‘förr i tiden’). Rätt så mycket diskussion följde, och hon som klagat visade sig inte bara vara rätt fri från humor, men bakom kulisserna fick jag reda på att hon förföljt dessa två författare i flera år, på ett synnerligen otrevligt vis.

Och det kan jag tro, för jag kände mig attackerad, och jag satte som sagt bara upp en färdig lista.

Det fick mig att fundera på annat. Jag har nyligen korrekturläst en del åt Sonen som översatt texter åt båda håll för böcker om samer och deras liv i det som tydligen inte får heta Lappland. (Förlåt.) Så jag hade liksom mina egna indianer att oroa mig över. Över 30 år i exil och man vet så lite att det är omöjligt att få det rätt. Jag vill, men mina sökningar har inte givit den information jag önskade hitta.

Någon vecka före listproblemet hade jag läst och recenserat en amerikansk roman om de första svarta high school-studenterna i Virginia som gick i en vit skola. Det var en fantastiskt bra bok (Lies We Tell Ourselves) och det som verkligen förvånade mig, bortsett från att jag inte insett vilket helvete de måste ha haft, var användandet av order neger, plus den fula formen av ordet, och en tredje form som jag faktiskt inte stött på tidigare. Boken var alltså full av dessa tre n-ord, som man inte ‘får’ säga numera. Men det kändes rätt, för så var det då, 1959. Så sade både de vita och de svarta. För det är ju det neger betyder; svart.

Folk får det inte nödvändigtvis bättre för att vi byter orden vi använder när vi pratar om dem. Lika lite som bilderboken från den där listan, som fanns med för den handlar om en liten svart flicka i England. Det är hon som är minoriteten. Det faktum att hon leker och låtsas vara indian är en oviktig detalj.

Det skulle vara trevligt om man kunde rätta till indianernas levnadsvillkor genom att ställa till bokbål på boken om den lilla flickan, men så lätt är det inte att ändra på förtryck och orättvisa. Själv säger jag ofta fel, och gör fel med. Men i mitt hjärta vill jag alla väl. Det sitter inte i språket.

Och bokbål borde vi ha vuxit ifrån. Vi vet vart det kan leda, eller hur?

Edinburgh 2014

Charlotte Square

Ja, så kunde man ha sett J K Rowling på Edinburghs bokfestival i måndags morse. Åtminstone kunde man gjort det om man vetat att hon skulle vara där (det hemlighöll de), och om man hade varit högstadieelev med biljett till ett icke programlagt programinlägg för skolor. Och för min del om jag inte hade varit trött och upptagen på annat håll.

Press yurt

Men vad gör det? Jag är glad ändå. J K var där för att presentera Malala som just fått en bok publicerad (och som jag faktiskt hade mottagit ett par dagar före), och hur bättre avsluta en bokfestival än med att låta en beundransvärd tonåring prata inför andra tonåringar? Säkert bra mycket vettigare än de politiska diskussionerna om Skottlands eventuella självständighet som också fanns med på programmet. Jag stod och väntade på Gordon Brown en dag, med de riktiga fotograferna. Där var mest en massa säkerhetstyper i mörka kostymer och sådana där snören i öronen. När Skottlands förste minister Salmond var där tidigare under festivalen myllrade det mest en mängd poliser, och jag undrade förvirrat om poliskåren plötsligt blivit bokintresserad.

Gordon Brown

Annars har det varit en salig blandning av helt normala författare. Jag var där i totalt sex dagar, med rätt mycket vilodagar emellan. De mest lyckade dagarna var nästan de när jag åkte dit för en enstaka programpunkt och sedan åkte hem igen. Och det är ju fördelen med att ha ett hem att åka till. Man behöver inte bestämma i förväg vad man ska hinna med.

Sara Paretsky

Den jag mest såg fram emot att höra var Sara Paretsky, som pratade med den svenskättade Tom Rob Smith, som jag inte visste något om alls förut. Nu vet jag att hans mamma blev galen. På en svensk gård. Det händer så lätt.

Sista dagens tre stycken Elizabethar (Kessler, Laird och Wein) var roliga att se. Jag undrar om jag ska föreslå att de gör lite stand-up nästa år. Liz Kessler skriver om sjöjungfrur och féer, medan de andra Lizarna var där för att prata Etiopien, kejsare med lejon och hur det är att stå fastsurrad på övre vingen på ett litet flygplan (medan det är uppe i luften och flyger, alltså).

Eleanor Hawken, Curtis Jobling and Cathy MacPhail

Första dagens tremansevenemang med Curtis Jobling, Eleanor Hawken och Cathy MacPhail handlade om spöken. En del tror på dem, och andra inte. En annan dag pratade Debi Gliori om pingviner och drakar, eftersom hon råkar vara passionerat intresserad av båda, och nu hade hon lyckats kombinera dessa i sin senaste bilderbok, som för övrigt är underbar.

Arne Dahl var där en kväll och han läste ur sin nyaste översatta bok (tydligen gjord av en kompis till Sonen). Patrick Ness föreläste om varför han skriver för ungdomar (konstigt, eller hur?). Dyslexi var ämnet för en programpunkt, och det var synnerligen fullsatt.

Wendy Meddour and Mina May

En Edinburgh-debutant, Wendy Meddour, tog med sig alla barnen. Äldsta flickan som är 13 är hennes illustratör, men småsyskonen kom också, samt mormor och morfar (som inte lät Wendy ta hål i öronen när hon var liten!). Samtidigt pratade Steve Cole om sin senaste mumiedetektiv i teatern bredvid, och han var lite upprörd över att jag valde Wendy före honom… Men jag låg i alla fall på lur för att ta en bild på honom när han anlände.

Secret Agent Mummy

Och jag kanske inte lyckades vara skolelev för J K Rowling, men en morgon smet jag med författarhjälp in på två skolprogram. Båda handlade om första världskriget, och var som ‘vanligt’ mycket intressantare än många av de reguljära programmen. Först var det Theresa Breslin och Mary Hooper som pratade, och därefter Tony Bradman, Linda Newbery och Paul Dowswell.

Theresa Breslin, The School Librarian and Mary Hooper

Mellan alla föreställningar jag gick på, kunde jag springa och hitta andra författare medan de signerade böcker. Och de par gånger jag lyckades komma in i författarnas tält, hann jag se en hel del kändisar. Det gäller bara att inte glo.

Kate O'Hearn

Michael Rosen

Och till de fyra svenskar som råkade dricka kaffe vid mitt bord en dag, och som ifrågasatte om detta kunde vara en bokfestival, för var fanns böckerna? så kan jag säga att det var det och böckerna fanns i bokhandeln. Inte bland kaffet och kakbitarna. Jo, där också, faktiskt.

Slutligen, till den författare som jag undrade om han var ledig för en kort träff dagen därpå, det var verkligen inte nödvändigt att gå och gifta sig, bara för att ‘slippa.’ Men grattis till Philip Caveney och hans Susan!