Krutgubbar, och gummor

Blev påmind om Vasaloppets existens för ett par veckor sedan. Vet ju att det finns, men så här i exil glömmer man bort både att och när.

Nåväl, det fanns dessutom en lång artikel i Vi att läsa, så här precis lagom till själva dagen.

För så där femtio år sedan, när jag gick på högstadiet, fick vi besök av ett par ‘riktiga’ ‘engelsmän’ på en del lektioner. Tanken var väl att vi skulle få höra engelska som det talades, och British Council hade på den tiden råd att betala folk att åka ut och prata, på skolor i Borås och allt möjligt.

En var en tjej från York, tror jag. Var rätt imponerad av att hon kunde det svenska ordet krut. Man förstår ju att folk lär sig språk på universitetet, men krut var att ta i lite, tyckte jag. Annars minns jag inte mycket om henne; långt hår, samt klädsel bestående av en sådan där yllekjol i engelsk stil (det var modernt, då).

Yllekjol, ja. Det bar även den andre ‘engelsmannen’, som var en äkta skotte. Fast han satte inte på sig kilten till vår första träff, eftersom han hade lärt sig att då blev eleverna alldeles till sig och lyssnade inte på vad han sa. Men efter några lektioner kom Donald Ferguson i kilt och allt.

För hans namn kommer jag fortfarande ihåg, och att han hade skägg. Och att han ville åka Vasaloppet.

Så när jag hittade den lustiga fotnoten i Vi-artikeln, om Donald Ferguson som körde loppet i sin kilt i 15 minusgrader, så tänkte jag att det måste väl ändå vara ‘min’ Donald Ferguson. Fast året kändes fel. Jag gick på högstadiet sex år tidigare. Men antingen åkte han senare, eller så har någon begått tyrkfel. Det händer ju. Tror att jag minns en bild i Borås Tidning.

Googlade nu, men hittade bara en bild jag kunde köpa, men som jag nog inte kunde köpa. Därav den lilla storleken.

Att platsa som nr 10 288 är inte dåligt, under några förhållanden. Och yllekjol värmer så gott.

Det var ordentligt krut i båda mina ‘engelsmän.’

Om hur jag växte upp under diktaturen

Om hur rätt mycket var ganska likt, egentligen. OK, jag vet att en uppväxt i den svenska välfärden på 1960 och 70-talen inte alls var som den sovjetiska diktaturen, men det är intressant att se hur mycket en svensk flicka kan ha gemensamt med en rysk tjej, ett par år äldre. Vissa tankar och erfarenheter är de ‘samma’, var man än bor.

När jag ibland brukade berätta om författare jag ‘känner’ både på och utanför Facebook, för Den Pensionerade Barnbibliotekarien, var hon föga imponerad. Lite lustigt egentligen, för en förespråkare av den sortens böcker dessa skriver. Men med Maria Nikolajeva var det en helt annan sak. Henne var hon imponerad av; en riktig person, akademiker, kunnig, mm, mm. The real deal, helt enkelt.

Så när Sonen dök upp under mellandagarna med en hög böcker till mig, var jag lite förvånad att hitta en av Maria, Om hur jag växte upp under diktaturen. Drygt tio år gammal, och jag hade aldrig hört talas om den. Men jag tittade lite och kom fram till att den såg bra ut. Och man kunde ju kila in några sidor då och då, mellan allt annat som skulle läsas.

Jovisst. Jag upptäckte att jag valde Marias bok allt oftare, för den var så himla intressant. Detta att lära sig om livet i Moskva för ett barn och tonåring och ung kvinna, ungefär jämsides med mig själv. För boken slutar med att Maria flyttar till Sverige, vilket jag redan visste skedde för ganska exakt fyrtio år sedan.

Man blir lätt utmattad av att läsa om allt hon gjorde. Både för att det ryska vardagslivet krävde mer av sin människa, med köer och brist på allt möjligt; inte minst frihet att göra vad du vill. Men också för att Maria verkar ha haft så många idéer och så många planer och hon förverkligade så många av dem också.

Det är lätt att tro att Maria kom från en enkel bakgrund, men det gjorde hon verkligen inte. Familjen stod högt kulturellt och hon bodde nära Kremlin, och hon gick på konserter varje vecka, träffade författare och musiker, reste på semestrar (mestadels givetvis inom Ryssland), mm. Bristen på böcker att läsa gjorde att hon läste allt som hon kunde komma över, om det så var fjärde karbonkopian av en förbjuden roman.

Inte konstigt att hon kom så långt som att bli professor i Cambridge.

Passande nog träffade jag henne på Stockholms Konserthus, när båda våras favoritförfattare fick ALMA-priset.

Jag visste inte att hennes bok fanns, eller att jag skulle bli så ivrig att läsa den. Frågade Sonen var den kom ifrån. Han var lite osäker, men sa att den kanske var Marias…

Tack i alla fall.

Vad han gör

Den såg bekant ut, så där lite grann. Sonen hade blivit intervjuad om vad han gör, egentligen. Och ja, jag hade möjligen varit inblandad med lite redigering så att allt skulle se bra ut. Det var därför jag kände igen texten.

Men det är inte en dålig sak, att få berätta om jobbet. Folk tror ofta att det fungerar på ett helt annat sätt. Och att man översätter till ‘det andra’ språket. Som regel tar man alltså det man är svagast på och förvandlar det till något väldigt bra på sitt eget, det starkare, språket. Fast i vårt fall är det mer fadersmål än modersmål som gäller. Att vara normal är inte min grej.

Önskar oss alla ett godare 2022

Det blev ett kort år för svenska Bookwitch, mellan ett julkort och nästa. Men så har jag ju i princip gått i pension.

God Jul!

Svart Sol

Svart Sol är den tredje och, jag förmodar, sista boken om Bente Jensen och hennes kolleger på Säpo. Andreas Norman startade trilogin med att ha Bente i Bryssel, vilket var klokt, för han känner staden väl. Men vad som har visat sig vara ännu klokare är att ha flyttat operationerna hem till Stockholm. För det är ingen fråga om saken, det blir bättre när man är på hemmaplan, och Svart Sol är bra mycket bättre än de första två. Där är ett par ojämna bitar när Andreas sträcker sig över Nordsjön och nämner det engelska språket, och London. Men man kan inte veta bäst om allt.

Det är svårt att recensera en thriller utan att ta bort just ‘the thrill’ i handlingen genom att prata om den. Men Bente jobbar i Stockholm nu, och hennes avdelning behöver överleva genom att ha något bra att visa upp för dem som bestämmer. Vit Maktare är ett av deras områden att bekämpa, och de har både infiltratörer och falska identiteter på sociala media för att hjälpa dem.

Men det räcker inte alltid.

Och till skillnad från äldre litteratur av denna typ, så känns det betydligt mera skrämmande för man vet att det händer nu, i verkligheten, precis som i boken. Och Andreas har använt Covid väl, vilket är både praktiskt, samt visar när handlingen utspelar sig.

Låt oss bara säga att Bente lever farligt, och att det finns många fula fiskar i Stockholm. Ju mer man ljuger och luras, desto svårare är det att veta vem man kan lita på. Om man nu kan det.

Jag läste på min Kindle, så kan väl inte direkt säga att den var en bladvändare, men det var närmast omöjligt att lägga den ifrån mig.

Och det var kanske anledningen till att Dagens Nyheter valde boken till sin följetong i sommar. Man måste ju bara läsa resten, helst så fort som möjligt.

Hej

‘Jag undrade just om du skulle göra det igen,’ sa Dottern när hon parkerade bilen. Hon ställer sig alltid – mestadels – vid häcken på parkeringsplatsen, oftast på exakt samma parkeringsruta.

Och jag vinkar åt häcken, och säger ‘hallå, det är jag igen.’ Förmodar att jag hoppas häcken blir glad, snarare än att den suckar över kärringen som sitter där och viftar igen.

För det är ju en bokhäck. Och jag är en bokhäxa, och det är praktiskt taget samma sak, eller hur?

Vi kör upp till minnesplatsen för slaget vid Bannockburn då och då på kvällarna, när det är svalare, och när kvällsljuset är extra vackert. Så promenerar vi i – synnerligen – sakta mak upp till Robert the Bruce, som vann slaget för 707 år sedan, där han sitter på sin häst, går runt honom och ner igen.

Till bokhäcken.

Findus och andra katter

Jo, Dottern har börjat läsa godnattsagor för mig. Inte för att jag behöver hjälp att somna, precis. Fast det gjorde jag en kväll, sittandes i min fåtölj, medan Dottern med stor fasa tittade på. Läsandet kom till för hon insåg att hon egentligen inte hade vana av att läsa svenska högt. Prata, ja. Läsa, ja. Men inte detta.

Vi började med Elsa Beskow, Sagan om den lilla lilla gumman. Den var jag bra på ‘att läsa’ som litet barn. Dvs, jag hade hört den så många gånger att jag kunde den utantill och de stora barnen på gatan gick på det, och trodde faktiskt att jag kunde läsa, liten som jag var. Hah.

Den lilla gumman har ju alltså en katt, även om den ställer till det. Och katt har även Pettson.

Det var Pettson och Findus vi fortsatte med, alla böckerna vi äger som är på svenska (för vi har också haft en hel del på engelska). De är långa, och det var väl det som gjorde att jag tuppade av en sekund. Inte att de var tråkiga. Dottern till och med gjorde röster, så nu vet jag hur Findus kan låta. Ettrig liten katt, men i grunden snäll, för att inte tala om påhittig.

Sen körde vi med Jan Lööf, men de hade inte åldrats så hemskt bra, tyckte vi. Men bilderna gillar jag. Efter ytterligare en Elsa Beskow, var det dags för Kattresan. Jag hade faktiskt valt bort den vid mitt tidigare besök i bokhyllan. Lite tråkig, tänkte jag i en hast.

Tråkig och tråkig. Det var den inte. Den var min andra barndomsbok tillsammans med den lilla gumman som jag verkligen läste och läste. Men när Dottern satte igång, så kom jag plötsligt på hur det blir på slutet. Men hon är ju vuxen, så det skulle väl gå bra.

Men det ska jag säga, att när katten sprack, så undrade hon om det här verkligen var lämpligt i en barnbok för små barn. Hon var chockad. Och jag, ja jag medgav att jag nog varit lite äcklad av hela kattsprickningsmomentet på den tiden. Fast det hjälper ju att skräddaren kunde sy ihop katten igen…

Men det var allt i rysligaste laget. Och inte hjälpte det att jag talade om att Ivar Arosenius skrivit och illustrerat boken till sin egen lilla dotter. Det var ju längesen, förstås. Man tänkte nog på ett annat sätt då.

Fast som barn minns jag att jag funderade mycket på den sprickande magen. Den blev antagligen min barndoms horror story, så att säga.

Vad vet jag?

Varje fredag kommer det lustig epost från en affär i London som säljer skandinaviska varor. Mest mat, men även saker. När jag inte känner mig alltför grinig läser jag dem. Ibland beställer jag lite illaluktande dansk ost.

Affären består av en blandning skandinaver, vilket gör att de lustiga nyheterna täcker de nordiska länderna rätt bra. Även finnarna kommer med på ett hörn. Jag tar för givet att någon kollar hur många ä och k de finska orden behöver.

Veckan före julafton nämndes vilka julprogram vi brukar titta på. Jag har redan lyckats glömma vad danskarna gillar. Men danskan – som jag tror ligger bakom texten de flesta gångerna – lät förbluffad över att svenskarna tittar på Kalle Anka.

Och ja, det låter lite tråkigt och kanske en aning föråldrat? Men det är klart, det är ju inte Kalle Anka. Egentligen. Jo, det brukade vara en bit. Men mest är det väl en samlingstitel för en hel mängd Walt Disney-snuttar från olika program och filmer.

Som förändras med jämna mellanrum. Något tas bort och annat kommer till. Jag är försiktig nu, för jag har inte sett en färsk version på, ja, sjutton år. Då var vi i Sverige till jul, och jag gissar vi tittade live, i stället för någon gammal, tidigare inspelad video.

Så det heter Kalle Anka, men det är det ju inte.

Och jag har ännu aldrig tittat på Karl Bertil Jonsson. Sorry. Fast Tommy Körberg sjunger om honom, på min jul-CD, inköpt för arton år sedan…

Och affären i London? De serverar ‘builder’s tea’. Tror de i alla fall. Men det kan man inte kalla det, så jag gissar att någon missförstått en gång, och så blev det som det blev.

Kortet

God Jul, och ett Nytt År, önskar jag er alla!

Hö-hö-högt

Vi behövde nya små röda böcker, Dottern och jag. Ja, pass, alltså. Situationen med Brexit, för mig, gjorde att jag verkligen ville försäkra mig om ett nytt dylikt. Men med Corona var det lättare sagt än gjort. Kanske man skulle kunna ta en snabbresa till passpolisen i Sverige?

Nu var vi inte kvicka nog och fick både en och två flygresor inställda. Och det var väl tur, nu när t o m Sverige har blivit lite mera restriktivt än det varit hela året. Så Plan C var att åka till huvudstaden och gå till ambassaden, vars första mål verkar vara vad Systembolaget sysslade med förr; att bli av med kunderna. Men det gick att få en tid och vi bokade både tågbiljetter och hotellrum, eftersom vi haft den dåliga smaken att bosätta oss långt ifrån huvudstaden.

För sex, sju år sedan var vi på samma gata, lite längre bort, på bokförlaget Hodder, för att intervjua Marcus Sedgwick. Det skedde på sextonde våningen, och hissen dit upp var en glas-hiss som satt utanpå byggnaden. Jag insisterade på en normal hiss, och när jag väl var där uppe tittade jag inte ut genom fönstren.

Så i förra veckan tänkte jag på detta, för vi hade bett om rum på ett lägre våningsplan, om det gick. Jag hann nästan få in ett skämt om att jag ville undvika att bo på tionde våningen, höhö, när jag hörde receptionisten säga att han kunde erbjuda två sammankopplade de luxe-rum på fjortonde våningen.

Medan jag avstod från att svimma, så tänkte han till igen, och kom fram till att vi kunde få var sin svit på tredje våningen i stället. Men inte sammankopplade, om det var OK? Det var det. Mer än OK. (Ni skulle sett priset på en sådan svit. Ett pris vi alltså inte betalade. Men de hade inte direkt några gäster, pga Corona.)

Tänkte nästan skämtat igen, och dragit historien om Hodders glas-hiss, höhö. Gjorde som tur var inte det. För hotellet hade givetvis också en sådan hiss. Man märkte det inte där nere, men när vi åkte ner igen så steg vi in i en hiss med utsikt över gatan, långt där nere, t o m från bara tredje våningen. Lärde mig snabbt att vända ryggen mot gatan.

Ett annat önskemål Dottern hade haft, var att få utsikt över The British Library. Men hon avstod, för hennes besvärliga mamma hade så många andra krav. Och sedan visade det sig att sviterna låg precis där man såg biblioteket bäst. Det var stängt, men se det kunde vi. Och även ‘Hogwarts’ bakom. Samt räven som raskade över bibliotekets lilla torg.

Efter passärendet var avklarat, gjorde vi en avstickare för att kolla om den stora bokhandeln som borde vara stängd, pga Corona, men som påstod sig vara öppen när man kollade hemsidan, samt den lite mindre bokhandeln några dörrar bort, som också skulle vara ‘öppen’, verkligen var öppna. Fast det var de inte så klart.

Men julbelysningen på gatorna var vacker.