Prisad

Roligt att höra att Ingrid Rading Magnusson fått pris för sin barnbok Den hemlighetsfulla grottan.

Tydligen har Region Halland ett litteraturstöd. Kanske inte så underligt för den vanlige svensken, men för mig är det lite ovanligt att det bara kan komma prispengar på det här viset.

Stödet omfattar kvalitetslitteratur. ‘Boken ska vara av god kvalitet, såväl tekniskt som redaktionellt, dvs. vara ”ett gott hantverk” och ha ett värde för Halland.’

Grattis till Ingrid!

Annonser

Hemma

Det fladdrade förbi, lite hastigt. Men till skillnad från en del drömmar och andra tillfälliga känslor som ibland bara försvinner och man inte är riktigt säker på vad det var, så finns det här fladdret fortfarande här hos mig, ett halvår senare.

Dess ursprung var Ellen Renners Storm Witch som handlar om en flicka och hennes mamma som bor ensamma, tills hon fyller 13 år och måste flytta hemifrån, som alla andra barn i deras samhälle.

Men en sista kväll tillsammans i hemmet får de. Stugan är liten och enkel, men den är hemma. Eller, det är snarare så att det är stugan med mamman, som är hemma. Och det är nog bara en mening eller två, men känslan kom så starkt när jag läste det. För det här var jag och min mamma, för många år sedan.

Före Storm Witch hade jag under 40 år koncentrerat mig på att inreda mina olika hem med lite av stilen från mitt barndomshem på 1960-talet, för det kändes som om det var det jag letade efter. Jag är nöjd med hur jag har det, men som sagt, den där biten med mamma kommer förstås aldrig tillbaka. Men nu är jag åtminstone medveten om vad jag sökte.


Jag tycker om att vara hemma, så till den milda grad att jag nästan inte skulle bry mig om jag inte kom ut. Jag gissar att det är en kvarleva från 1960-talshemmet.

Ganska nyligen stötte jag på en liten ‘repris’ när jag slötittade på Hemnet. Ett hus på min gata var till salu, och när jag kollade närmre på bilden, insåg jag att det var exakt samma modell på huset som där jag hade bott, men att jag som barn inte kunnat se förbi skillnaden mellan puts och tegel.

Så jag tittade ordentligt på interiörfotona och kände mig verkligen som hemma. Dörrarna i hallen satt precis där de skulle, och ledde till rum som i stort sett var våra rum. Fast ingen mamma där heller…

Att veta när man ska sluta

Det lär ju vara så att man ska lämna festen när man har som roligast. Men det är svårt att göra, av många anledningar.

Nu är det inte så att jag ska gå någonstans, men jag undrar med jämna mellanrum om Bookwitch borde pensionera sig. Och sedan tänker jag att det är ju roligt, så jag fortsätter väl.

Men så slog axeln och armen till rejält för ett par veckor sedan. Värre än det där i handen och fingrarna som gjort det besvärligt att skriva, eller i alla fall att hantera musen. Och det ska jag säga, att när man är så gammal som jag, så kan man inte ändra musvanor hur som helst.

Jag har tvingats ransonera min tid vid tangentbordet, och det blir färre och kortare inlägg på de tre bloggarna. Jag har undrat om jag borde slutat i höstas när jag tänkte på det, medan jag kunde, och inte vänta till den dagen när man måste. Men än så länge ger jag inte upp.

Man kan väl åtminstone låta häxan bli tio år, eller?

Bild

God Jul

Postbox in snow

Att vara känd

Det är en sak att bli igenkänd i en affär när man kommer in. En annan när man upptäcker att affärsinnehavaren står och pratar i telefon just då. Och att han talar om för personen han pratar med att Bookwitch precis kommit in. Då får man ju undra vem de pratar med.

I mina yngre dagar hade jag precis anlänt till London från Sverige, och gick omedelbart till en italiensk restaurang för att äta. Strax efter kom en man, som visade sig vara från Libanon, och satte sig vid mitt bord. Vi pratade så där som man gör med främmande människor. Efter en stund utbrast han ‘jag har hört talas om dig!’ Så klart han hade…

Eller morgonen när jag stod och hängde utanför en järnaffär på Lilla Brogatan i Borås, och brevbäraren kom ut och sa att det var telefon till mig. (Ja, vad gjorde folk före mobiltelefonernas tid?)

Fast rent allmänt är det bokhäxeriet som utmärker en annars så vanlig och halvtråkig människa som jag. Första gången jag presenterade mig som Bookwitch för en författare, och tjejen strax intill utbrast ‘wow, är du Bookwitch?’ som om det var en spännande upptäckt. Eller när jag gick fram och hälsade på någon jag inte känt till förrän någon timme tidigare, och han säger ‘jag vet vem du är…’

Numera kommer folk fram och hälsar, enligt principen att ‘alla känner apan.’

Men nog är jag tacksam för att jag inte är känd, på riktigt. Fast en hel del – i mitt tycke kända människor – påstår sig inte bli igenkända ute på stan.

Christoffer Carlsson på Bloody Scotland

Jag lät Christoffer Carlsson få den sista koppen kaffe i Bloody Scotlands green room. Han var ju gäst här, och jag hade inte ‘lärt mig dricka kaffe än.’ Vi lyckades hitta ett hörn vid ett bord, fast rummet var knökfullt med yrkesmördare. Tre event hade precis slutat och alla författare hängde i det greena roomet ett tag, och pratade med varandra, så man knappt hörde sig själv tänka. Christoffer fastnade hos Denise Mina en stund, så jag hann pilla färdigt med min inspelningsmanick.

Christoffer Carlsson

Christoffer hade sett sådana förut, och visste att om han böjde sig ner och talade högt och tydligt, så skulle hans röst fastna på ‘bandet.’ Och det gjorde den. Ihop med minst trettio andra människors röster.

I alla fall… Jag blev glad tidigare på dagen när Christoffer berättade att han redan skrivit en bok som utspelar sig i Halmstad. Jag hade nämligen tänkt be om en sådan, annars. Den kommer till våren, och han har varit ‘lite rädd för att platsen jag kom ifrån inte är intressant nog.’ Men det är klart den är. Författare skriver ofta bäst om sitt eget lilla hörn i världen. När jag sade det litade han på mig, för jag är ju ‘så mycket äldre och klokare…’ Hmph. Tack!

Jag fick en verkligt detaljerad beskrivning på exakt var boken utspelar sig, men ni får nöja er med Tolarp, Marbäck och Fylleån, och spring nu inte ut i skogen och villa bort er! Han och hans bror brukade leka just där, och halvvägs genom skrivandet av boken bestämde sig föräldrarna för att flytta in till stan, där de nu bor på trettonde våningen med underbar utsikt. ‘Boken blev ett slags farväl. Det var rätt svårt… en bit av min historia som blivit oåtkomlig.’

Så den naturliga frågan till en kille som växt upp i den halländska skogen, var ju hur han kan veta något om att bo i höghus i Salem i Stockholms förorter? Christoffer fnissade lite, men sade att han har hunnit bo på flera ställen i Stockholm, både Vasastan (höghus) och Skarpnäck och Hagsätra (som är Salem). Han berättade om hur brotten i en förort skiljer sig från dem på Kungsholmen, och beskrev en smash & grab i Hagsätra. Själv tyckte han det var kul att bli igenkänd i kiosken. Det gav en känsla av hemmahörande.

Christoffer Carlsson, Johana Gustawsson and Will Dean

Skolan som beskrivs i böckerna om Leo Junker, låter som de flesta skolor, men jag måste i alla fall fråga var han själv gick. Snöstorpsskolan, som inte ens hade ett bibliotek, i ett otroligt gulligt litet område, där bara en elev inte var vit. Sedan blev det Östergård, där närheten till Andersberg gjorde att det var fifty fifty med invandrare. En väldigt bra integrerad skola, ‘kidsen från Snöstorp och Andersberg jämkades,’ och det gillade han verkligen. Man tänkte tydligen bara att den där killen var bra på fotboll, eller hade många hockey-kort. Det var ‘en humanistisk och rimlig syn på integration, och Christoffer är säker på att det hjälpt till med skrivandet.

Jag undrade om frekvensen av alla invandrarnamn han använder i sina böcker, om de motsvarar verkligheten, och det ansåg han att de gör. Det finns ju numera andra namn man kan heta än Carlsson. Christoffer tycker att Arne Dahls böcker ‘är jävligt intressanta,’ hur han startade med en rätt homogen A-grupp som sedan utvecklades i takt med att samhället gjorde det. Han sade att i sin egen nya bok finns det bara en del jugoslaviska namn, för det här var på 1990-talet. Folk går från att vara invandrare till att tio år senare ha vanliga jobb och allt det som hör till.  Jag muttrade något om hur exotiskt det var för mig att ha en ungersk klasskamrat i första klass, och en finsk kille i klassen på högstadiet. Christoffer kacklade att ‘det var ju spännande…’

Så flyttade vi tillbaka till gymnasiet, och jämförde mitt Sannarp med hans Sture-gymnasium. Han sade att Sannarp är/var en fin skola, Halmstads äldsta, men jag påpekade att på min tid var den nybyggd, och inte längre riktigt detsamma som stadens Allmänna Läroverk.

Jag hade ju blivit lite upprörd över ödena han givit sina chilenska karaktärer, med alltför tidig död. Christoffer sade att de kanske löper större risk att råka illa ut, men majoriteten gick det ändå bra för. Själv har han en professor i kriminologi som kommer från Chile. Tonåringar söker alltid spänning och det gör dem sårbara.

Han sade om integration i Sverige att man tror att folk antingen är terrorister eller änglar, men de är ju precis som vi; några är idioter, andra är änglar. ‘They are just people.’ Deckare har en roll att spela i hur man visar samhället och alla som finns där.

Christoffer Carlsson

Så, varför skrev han en tonårsroman mitt i allt det andra? ‘Sanningen, sanningen Ann,’ han kacklade och satte nästan kaffet i halsen, ‘är så jävla banal.’ Tydligen var tredje boken om Leo Junker så jobbig att skriva att Christoffer valde att göra avbrott och skriva något annat. Han vände på vad han höll på med, så det blev en story om en tonårstjej, ‘en brottsroman från en 16-årings syn,’ och det fick inte bli Kalle Blomkvist av det.

Och när den var klar undrade han vad han skulle göra med den. Förlaget påpekade att han var mitt i en annan serie, så tyckte det kunde få bli en ungdomsroman. Då gjorde han en del ändringar, mest baserat på vad han själv skulle ha velat läsa i den åldern.

Christoffer Carlsson, October is the Coldest Month

Jag frågade om han verkligen blev insläppt på Stirling High School dagen innan, med tanke på hur pass vågad Oktober är den kallaste månaden faktiskt är, med brittiska mått mätt. Han kacklade, och svarade att visst gjorde de det, och de var underbara. (Inom parentes berättade han om alla de länder som sade att våldet var OK, men som bad honom att tona ner sexscenerna i boken i översättning. De ville ha mer ‘pink and fluffy’ och han undrade nu vad det ens är.)

‘Lite gulligare?’

Han ‘vet inte vilken uppgift fiktion har idag, men jag vet från när jag var ung att fiktionen ska inte ljuga, den får inte skönmåla, den får inte uppfostra. Som ung läsare känner man det in a second.’

Så fortsatte Christoffer om Stirling High School, ‘i korthet, ja jag fick komma dit, de var fantastiska, det var typ, vi pratade om böcker. De läser allt, från Rankin till John Green, till Virginia Woolf.’ Han sade till dem att de ska göra vad de vill på fritiden, så länge det inte skadar någon. ‘Kanske inte jättepopulärt att säga i ett bibliotek…’

Jag nämnde en brittisk tonårsförfattare som blev utslängd från en skola, men att Christoffer ser ju så snäll ut…

På samma gång sade han ‘jag är ju så snäll, jag har så snäll framtoning!’

‘Du kanske är riktigt elak på insidan?’

Han kacklade till igen, ‘exakt, jag har ju det för mig, jag är ju så snäll, liksom… Men det var jättefint.’ Och när det ringde ut stannade många av dem och ville prata. Christoffer hade gärna pratat mer, kommit tidigare, men var tacksam för att ha fått tillfälle att vara där. När han är utomlands vill han alltid antingen besöka en skola eller ett fängelse. Det brukar gå bra, ‘kanske en gräddfil för författare? Svårt att ta sig in på anstalt i Sverige.’ (Jag kan tänka mig ett sätt…) Christoffer sade att han eventuellt kommer till Newcastle Noir i maj, och vill veta om det finns några bra state prisons där.

‘Jag är inte expert på fängelser,’ svarade jag. Han skrattade och bad om ursäkt, ‘sorry, du är mitt lexikon.’

Christoffer Carlsson, Johana Gustawsson and Will Dean

Innan Christoffer ställde ännu mer krav på min expertis bestämde jag att vi nog var färdiga. Jag hade ju redan fått honom att sitta kvar betydligt längre än vi kom överens om.

Vi ursäktade oss till dem som fanns kvar i green room, för vi blev lite högljudda på slutet, och så gick vi ut på King Street. Christoffer skulle upp till höger till sitt hotell, medan jag tog backen ner till vänster för att komma hem. Jag sade att jag kanske ser honom i Newcastle. Jag kan ju åka dit om jag börjar längta efter honom.

Pedagogiskt?

Bra skräp? Eller bra skräpigt? Pedagogisk läsning?

Ja, det vete katten.

Den här artikeln förorsakade en del diskussion på Facebook under senaste veckan. Vi gamla tycktes alla ha läst och gillat varierat ‘skräp’ under barndomen; Kitty, Biggles, Blyton, Kulla Gulla. Och även om man som vuxen kanske inte längre älskar dessa böcker, så gillar man effekten de hade på oss som unga.

De gjorde oss till läsare.

Tydligen ska allt vara pedagogiskt nu. Om det är vanliga vuxna som själva kommit på detta, eller om de skrämts till sin nya attityd av andra som ‘vet bäst’ ska vara osagt. Själv känner jag varken Johanna Sandberg eller Anders Jacobsson som är de med åsikter i artikeln. Men de har helt rätt. Vi behöver lätt och rolig läsning som barn. Annars blir det inte läsare av särskilt många. Uttråkade i tidig ålder eller bortskrämda av elitidéer.

När jag började läsa Litteraturkunskap på Göteborgs Universitet runt omkring 1980 blev jag – positivt – förvånad över en av kurserna; två poäng i barnlitteratur. Det motsvarade visserligen bara två veckor i tid, men läslistan var lång. Å andra sidan läser man som vuxen rätt fort, speciellt barnböcker.

Det var inte bara Anne på Grönkulla och annat mera ordentligt som skulle behandlas. Kitty fanns med på ett hörn, och Fem-böckerna. Och ännu ‘värre.’ Man skulle läsa en Allers-roman e dyl, samt en Nick Parker. Detta för att kiosklitteratur till stor del lästes (läses?) av barn. Jag hade gjort det som barn, men trodde jag var ovanlig. Tydligen var vi många som njöt av Barbara Cartland m fl.

Den kursen frigjorde all oro över böcker och läsning. Efter det har jag tillåtit mig läsa vad jag vill. Och nog kan en Fem-bok vara betydligt roligare än en präktig bok, rekommenderad av en lärare som vill väl?

Dessutom är det viktigt att vara medveten om att Fem-böcker inte gör en dum i huvudet, eller att James Joyce vid elva års ålder skapar små genier. Jag pryade i en bokhandel. En av de anställda föreslog att jag skulle läsa Graham Greenes The End of the Affair (ja, på engelska, dessutom). Det var inget fel på boken, men det var fel ålder på mig.

Och barnsliga – dvs lättlästa – men tråkiga böcker är inte ett dugg bättre. Rekommendera det som fyllde dig med entusiasm. Fundera bara på om barnet är i ungefär samma ålder som du själv var den gången.

Det bästa med bra barnböcker är att man aldrig behöver sluta läsa dem. Om de är bra, så är de bra. Så enkelt är det.