Natträden

Det var verkligen på tiden! Caroline Lawrence har äntligen blivit översatt till svenska och det var inte en dag för tidigt. För sådär tio år sedan hyste jag tankar på att gå runt på bokmässan tills jag hittade något förlag som insåg att Carolines böcker genast måste överföras till den svenska läspubliken.

Caroline Lawrence, Natträden

Natträden är inte en del av hennes romerska barndetektivserie (så den kommer väl härnäst, eller?), utan hennes första bok skriven för dyslektiker. Detta innebär att den är kort och lättläst, utan att för den skull vara vare sig barnslig eller ointressant.

Tvärtom, den är hemskt intressant, och för sådana som jag som aldrig riktigt fick kläm på de urgamla klassiska ‘sagorna’ som Aeneiden, så är detta ett riktigt guldkorn. Man läser och blir underhållen, och på samma gång blir man lite mer bildad.

Det är vad jag gillar.

Så, den här korta historien om pojkarna Nisos och Ry, som flyr Troja under en massaker, och hamnar i dåtidens Italien, följer inte direkt principen om att ‘så levde de lyckliga i alla sina dagar,’ utan det blir mera ett kort kapitel från vad Vergilius berättade om, både länge och väl. Och det är en hemskt bra idé; detta att låna någon annans personer och handling och skriva om det till vad som passar dagens läsare.

Det märks att Caroline vet vad hon skriver om. Med en klassisk utbildning från Cambridge och otaliga barnböcker från antikens Rom och Grekland, mm, så får hon det rätt och ganska lagom.

Jag tänker bara sitta här och vänta på att det blir fler översatta böcker. Det finns många att välja på.

Annonser

Kort nordisk sammanfattning

RSI, vad heter nu det på svenska? I alla fall, högerhanden är inte glad, och då är inte jag det heller. Åtminstone inte när huvudet säger ‘att nu ska vi skriva lite’ för det vill handen inte alls. Den har två intervjuer att få ner på papper, så att säga, och det går så långsamt att tiden nästan går baklänges.

Men ni blir väl glada att höra att en av dem är mitt samtal med Maria Turtschaninoff, som jag efter bokhandelsnederlaget i Halmstad fick möta i Edinburgh i augusti. Det var ett bra tag sedan. Utskriften kommer en vacker dag. Det lovar jag.

Jag har fått tag i alla Marias böcker nu, och läser dem sakta. Man vill ju spara sig lite, så de räcker ett tag. Har recenserat dem på engelska, vilket givetvis är en aning dumt, eftersom ingen av mina läsare kan läsa dem. Men bortsett från det…

Maria var inte min enda svensktalande författare i Edinburgh, för jag lyckades fånga Christoffer Carlsson en kväll också. Han var snäll nog att sitta en stund i skymningen med en gammal tant, och med vår poet laureate vid bordet intill. Christoffer var rätt så okänd före sitt framträdande med Cat Clarke, men jag skulle säga att han gjorde succé.

En annan kväll småpratade jag med översättaren Daniel Hahn, och vi täckte det viktigaste, som Århus 39 och hur många muminmuggar en människa ska ha. Den konversationen ledde till att jag nu inte bara äger en muminmugg utan två. Daniel hade träffat Ævar Þór Benediktsson från Island, vars novell i Århus 39-antologin som Daniel redigerat, innehåller kloka tankar om hur många muminmuggar en bibliotekarie kan förväntas ha. Och en är för lite. Detta innebar att Ævar gav oss varsin mugg, vilket var oerhört generöst av honom.

Århus 39, ja. Det är en barnboksfestival i Århus, så klart, som går av stapeln i slutet av oktober. Enligt Daniel kommer nästan alla de 39 medverkande från antologin. Plus ett antal större namn, som Meg Rosoff och Eoin Colfer. Detta gör att jag hemskt gärna vill åka dit, men jag är inte bara trött, utan har insett att Århus inte är det allra lättaste resmålet från Skottland. Men nog skulle det vara kul. Hade t o m hittat ett hotell med havsutsikt…

Listan med nomineringar till ALMA-priset kom i veckan. Och medan Meg Rosoff av förklarliga skäl inte finns med, så kan man hitta både Daniel och Ævar i rollen som läsfrämjare och Maria som författare, så nog har jag träffat mycket duktigt folk.

Och vem än som vinner, så räcker prispengarna till en ny muminmugg eller två. Såvida inte någon helt annan kommer först. Fast alla borde ha minst tre muggar.

Var är böckerna?

Det här kommer att låta löjligt, men i över två veckor gladde jag mig att jag skulle komma in till Halmstad och kolla in böcker av Maria Turtschaninoff i stans båda bokhandlar. Efter att jag läst Maresi och Naondel på engelska såg jag fram emot att kunna köpa och läsa resterande böcker på svenska.

Jag skulle kollat in det här lite noggrannare, och hade jag gjort det, kunde jag gått på biblioteket och lånat och läst under semestern, och hunnit lämna tillbaka. Men det gjorde jag alltså inte.

På fd Meijels bokhandel (om jag inte får använda de gamla namnen tappar jag bort mig) hittade jag ett ex av Maresi. Stolpade ilsket bort till fd Larssons där jag förvirrat snurrade runt bland åldersgrupperna. Hittade 3-6 och 6-9 samt 9-12 och därefter undrade jag vad tonåringarna skulle hitta på.

Ja, inte läsa Marias böcker i alla fall. När jag väl fann Unga Vuxna hittade jag inget alls jag ville ha.

Man skulle kunna resonera som så att ‘gamla’ boktitlar inte platsar, men på Meijels fanns en hel uppsättning av Michelle Pavers böcker, och de är rätt gamla nu.

Jag kom hem och gjorde min efterforskning. Lite som att stänga stalldörren när hästen för längesedan sprungit sin väg. Kontaktade både Maria och förlaget. Lärde mig att av de fyra böckerna jag siktat in mig på, blev bara två köpta av Sverige, medan de andra stannade i Finland.

För det är väl det det hänger på. Svenskar är som vanligt mindre intresserade av grannländernas bokproduktion än grannarna är av svenska böcker. Jag hade bara trott att det inte var så, samt att Maria fått fina priser för sina böcker och då så…

Väl?

Sitta långt inne

‘Jag skulle uppskatta om du inte sprider xyz till andra bloggare,’ sade min korrespondent i sitt mejl. Blir lite irriterad när folk säger så. För jag kan som regel hålla tyst, och jag kan t o m räkna ut på egen hand vad som kan anses vara mer hysch-hysch än annat. Och därmed är mitt tangentbord förseglat.

Har gjort intervjuer där mitt offer sagt att det som kommer nu är ‘off the record’ och det går ju fint. Problemet är att de glömmer säga när deras record är on igen. Men det kan man gissa.

Så var det författaren som hade skrivit något kapitel om ett fängelse. En av hennes karaktärer blev oskyldigt fängslad, men jag frågade om det för det var så realistiskt skildrat.

Jag menar, jag tyckte det verkade vara det. Jag vet givetvis inte hur det är att sitta inne. Det visste däremot hon, vilket kom som lite av en överraskning. Hon berättade villigt om hur, när och varför.

Och sedan tänkte hon till, och undrade om det kunde hållas borta från intervjun. Hennes 14-åring hade börjat läsa Bookwitch när hon fick höra att jag var på väg. Och barnen hade inte en aning om mammas ‘vilda’ leverne i det förgångna.

Så den historien fick stanna i mitt huvud, men det var gott så. Det är intressant att lära känna folk. Det måste inte stå i det jag publicerar.

Men efter ganska så många år har hon pratat om det någon annanstans, så jag förmodar att dottern är informerad vid det här laget.

Att man suttit inne är kanske en grej man ska be om diskretion för, men att bli ombedd att tiga om allt möjligt irrelevant är onödigt. (Det är som om bloggare skulle vara som små barn, som inte kan vänta med att dela med sig av vad de hört.) Jag brukar muttra för mig själv att ‘du skulle bara veta vad jag håller tyst om..!’

Men det kan jag ju inte berätta.

Bönderna

Det gäller att hålla ordning på folk. Dvs att veta vem som kan tänkas vilja lära känna någon annan, och vad de eventuellt har gemensamt.

En av ‘mina’ författare har nyligen flyttat norrut, över skotska gränsen. Hon har hästar, och var i behov av ett stall (som behövde byggas), och detta hade förorsakat problem. Men eftersom jag introducerat henne till en annan ‘bonde’ här uppe, så hade hon någon att fråga.

Och det verkar som om hennes stall-problem kanske har blivit lösta.

Denne författarbonde föder bl a upp kor, dvs kvigor, tror jag de ska kallas. Så vi diskuterade namn på nätet, som man gör. Tydligen får varje årskull namn som börjar på samma bokstav, i alfabetisk ordning. Jag hoppades på att få ge mitt namn till en kviga. Vet inte riktigt varför, men…

Tyvärr var årets bokstav F. Men han tyckte jag bad så snällt, så om jag har tur ska det bli en ‘Tjocka Ann’ på hans gård!

Älvor och lunch

Årets författarlunch gick av stapeln i förra veckan. Det kom ännu fler hungriga författare den här gången, trots att jag serverade så konstig mat förra året att det borde ha skrämt bort de flesta.

En del var samma som sist, medan andra var nya. Så det blev en rolig blandning. Och vad man glömmer ibland är att författare också är människor. Dvs de har barn och behöver diska och så.

Ett av mina tackmejl som kom efteråt var från en av de större skotska författarna (som jag ser det) och hon sade att hon hade tjoat till när hon insåg att hon satt och pratade med Titania Woods. För denna (pseudonym)-författare skrev en lång serie glittriga böcker om pyttesmå älvor tidigare. Jag t o m recenserade en av dem för längesedan. Och hon som tjoade gjorde det eftersom Titania var hennes döttrars favorit på den tiden.

Medan jag i princip hade glömt älvorna, för jag har huvudet fullt med vad ‘Titania’ skrivit mera nyligen. Det var nog vettigt att fixa en älv-pseudonym, för böckerna är så hemskt olika att det skulle leda till förvirring och besvikelse om fel åldersgrupp försökte läsa ‘fel’ bok.

Men det fick mig också att fundera lite på hur skönt det är att en del inte har något emot att gömma sig bakom ett nytt, okänt namn, medan kändis-‘författarna’ söker ännu mera rampljus för sina redan välkända namn.

Länge leve välskrivna älvböcker, och låt oss hoppas att luncherna kan fortsätta att tussa ihop de mest oväntade författarkombinationer!

The second lunch

Inskriptionen

Skriver folk fortfarande i böcker? Ja, romaner och så, alltså. Jag har vänner som skriver i sina egna böcker, dvs en påminnelse om när och var boken inhandlades eller anlände som present, o dyl. Och det är ju trevligt.

Men vad jag menar är det som eventuellt står i boken när du får den. Lite som min belöning i sexan när jag fick The Adventures of Huckleberry Finn för att jag varit duktig i skolan. Läste den aldrig, för jag hade redan läst den på svenska, och sedan blev det bara inte av.

En författare på facebook visade upp ett foto på försättsbladet till en gammal bok han hittat i andra hand. Snirklig text och en lång lyckönskan från pojkens rektor för flit och ansträngning, daterad 1924. Pojkens namn var lite ovanligt, så vi var många som googlade fram diverse fakta om honom, efter det att författaren funderat på hur det gått i livet för pojken.

Och, jodå. Det gick bra. Den där fliten satt tydligen i, och han hade ett långt, arbetsamt liv och levde till 91 års ålder. Bl a var han lärare och han skrev någon bok.

Vi kände oss alla rätt nöjda.

Och som kronan på verket hittade författaren mannens son som fortfarande lever och verkar som fotograf, och vi kunde se hans senaste utställning på verkligt intressanta fotografier tagna av folk under flera decennier.

Vilken tur att just denna bok köptes av en person som ville veta mera! Och att vi kunde sitta i våra egna hörn i världen och delta i detektivarbetet.