Gåvor

Jag skickade iväg Den Bättre Hälften till Kanada häromdagen. Ja, han ville själv åka, så klart. Efter år av återhållsamhet tyckte han det var dags att hälsa på tjocka släkten over there. Jag höll med, men kände att det klarade han utan mitt sällskap.

Man ska ju ha presenter med sig, dock. Och när förhållandena har varit ombytta så har det varit rejält med gåvor, så man behövde hitta på något bra.

Den Bättre Hälften valde lite skotska matvaror, som hans olika värdar eventuellt kunde bli glada att stöta på igen, efter år i exil.

Men jag körde på med det jag nästan alltid gör, vilket är att tvinga på folk böcker. När man inte vet vad mottagarna kan tycka om eller har läst, får man gå på det man själv gillar och som är tillräckligt allmänt hållet att det borde tilltala de flesta. Och mestadels blev det romaner med lite skotsk bakgrund och/eller skrivna av mina favoriter. Svägerskans bok blev t o m påskriven av författaren i förra veckan.

Tyvärr skulle några av släktingarna resa till andra änden av världen, men de planerade att lämna en familjemedlem kvar hemma, så med vetskap om deras specialbakgrund valde jag en synnerligen passande bok. Men just då bestämde han sig för att sticka iväg till Nya Zeeland, han också.

Alltså blir det ingen bok där alls, och när jag lade undan den inköpta romanen råkade jag se att den rekommenderades av Bookwitch själv. Så det var synd, och det hade jag inte haft en aning om. Den får väl ligga här och samla damm, i all sin godhet. Men att den är bra råder det ju inget tvivel om…

Bali Rai - Bookwitch quote

Annonser

Det vete bröd…

Vi skulle ha gäster. Redan andra dagen av ‘semestern’ och första dagen gick åt till att inte packa upp, men att gå och bada och att klippa gräset, ifall det nu skulle vara den enda regnfria dagen. Plus att räkna ut vad vi skulle bjuda på till elvakaffet.

Den Bättre Hälften valde att inte köra till det fina bageriet några kilometer bort, utan fann sig senare skickad till den lokala affären för att köpa vetebröd. ‘Men om jag inte hittar det, igen?’ sa han. Det gör du säkert sa jag, för det finns där. Om inte, så ställ dig och se ut som ett stort frågetecken och säg ‘vetebröd???’

Han kom tillbaka helt utan vetebröd. Han hade frågat. Tyvärr visste tjejen i affären inte vad vetebröd var för något. Men de hade tittat i alla fall, utan att finna något.

Jag hade under tiden hittat en påse köpta frysta kanelbullar, och tänkte att det får vara Plan C. Uppriktigt sagt var det en urusel plan för de var mycket torra bullar, och det vara bara närvaron av lite schweizisk choklad som räddade situationen. Plus det faktum att gästerna är artiga och trevliga människor.

Så vetebröd har tydligen gått samma väg som Salubrin. Under en viss ålder vet ingen vad det man vill ha är. Fast mina chokladätande gäster sa att man faktiskt inte använder Salubrin numera.

Det vete katten hur man ska klara sig i fortsättningen, om varenda sak byts ut, försvinner eller bara är okänd.

Det kan man väl inte säga

Vi har slängt oss in i virvlet som är bokfestivalen i Edinburgh, Dottern och jag. Vi hann bli trötta innan vi ens satt igång, fast det var värre i söndags, och det var nog för det regnade så förfärligt. Det kvittar om man har rätt kläder på sig. Regn är regn.

Maria Turtschaninoff

Sedan slog Dottern huvudet på spiken med kommentaren att vi inte känner folk i presstältet, där vi får vara, medan alla vi vill prata med finns i författartältet, dit vi inte kan gå [utan vidare]. Fast sedan pratade hon med någon i bokhandeln som hon gillade så mycket att hon bad om vänskap på Facebook…

Och det var roligt att träffa Maria Turtschaninoff igen. Vi skakade hand på det där nordiska sättet, som är lagom när man är mellan ett enkelt hej och en kram.

I tisdags kändes allt lite lättare i solskenet, även om det nu inte var så varmt. Dotterns mentor från Rymdskolan för tio år sedan, skriver numera böcker och var här för att prata inför sjuåringar om hur man blir astronaut. Eftersom de kände varann, och jag kände moderatorn, så var det ‘bara’ att kliva med in i det förbjudna tältet efteråt.

Sheila Kanani

Väl därinne stötte vi på andra (barnboks)författare vi känner, och då kan man bara prata på. Däremot ska man nog inte antasta andra, vare sig i journalistisk iver eller som fan. Det är meningen att de ska kunna slappna av därinne.

Alltså gick jag inte fram till Den Bättre Hälftens nya deckarfavorit för att fråga vad Den Bättre Hälften undrade om häromdagen. Och inte heller tyckte jag att jag borde vända mig till hemstadens teve-värd och berätta att jag är svensk och bor i samma stad som han. Det kunde ju ses som ett hot.

Så man kan sitta därinne och dricka te och se sig omkring och insupa att man är omgiven av bokvärldens kändisar. Men inte prata med folk man inte känner. Fast det kom en kvinna fram till oss, och jag har ingen aning om vem hon var. Hon bad oss passa hennes lilla flicka. Två gånger. Och ungen var helt lugn, och helt säker i vår lilla grupp på åtta snälla tanter.

Efter detta hade jag en träff med en tjej från ett förlag, och Dottern ansåg att det lät så tråkigt att hon skulle göra ett ärende på posten medan vi pratade. Men det blev inget postande av, för tjejen visade sig vara väldigt intressant…

Jim Al-Khalili

Senare på dagen våndades Dottern väldigt då en av hennes rollmodeller inom vetenskapen satt utanför på en bänk. En professor, mest känd från teve och media. Skulle hon prata med honom, eller inte? Till slut gick hon fram, och han såg glad ut och var snäll och trevlig. Och när pressassistenten kom för att hämta honom, blev hon ombedd att fotografera dem tillsammans, vilket hon gjorde, om än motvilligt.

Jag tycker det är OK att gå fram till dem man verkligen har en länk till på något sätt. Däremot får man tygla sin passion om det kommer någon drömtyp från film eller teve.

Och vi har inte undgått att märka att tjejen som under alla år haft hand om tekniken i en av teatrarna nu är en kille. Men det är väl en positiv sak. Fast det kan vi antagligen inte säga något om heller.

Hägg och syrén

Det är rätt fint i alla fall. Men kallt.

Dock, som någon påpekade, om man tar genomsnittet mellan maj 2018 och maj 2019 så blir det lagom.

Vi kom tidigare än vanligt till Sverige förra året, men värmen gjorde att det såg ut som senare på sommaren.

I år är vi också tidiga, men hinner pga det något svala vädret se det vi aldrig brukar hinna fram i tid för. Jag upptäckte när vi var ute häromdagen att jag inte är van att se alla dessa blommande träd och buskar. Åtminstone inte på samma gång. Och vad vackert det var!

Jag kände mig omfamnad av syrener och alla de där andra blommorna. Vi har en fin rhododendron i trädgården, men såg ett helt hav av dem på någon annans tomtgräns.

Ja, det var väl allt jag ville säga, egentligen. Att jag efter många år plötsligt såg vitsen med det där ‘från hägg till syrén’-snacket. Man kan ju alltid leta fram en ylletröja. Och sitta inne och läsa en bok.

Översättartankar

Upptäckte att jag hade mer att säga om översatta böcker.

Bortsett från eventuella puritanska tankar man kan ha om att det är bättre eller finare att läsa på originalspråk, så räknar jag inte med att en roman förändras så hemskt mycket på ett annat språk. Och om den gör det; är det oundvikligt för det andra språket kan bara inte förmedla samma känsla, eller beror det på översättaren? Och är det då en smaksak för denne, eller är de inte så bra på ursprungsspråket? Eller för den delen, det språk de översätter från. (Lärde mig av Sonen att hans översättningar från skandinaviska språk till engelska ofta används av översättare i resten av världen, för det är enklare. Och då behöver man ju veta om man kan lita på den versionen.)

För en del år sedan läste jag en hel trilogi – av Rachel Ward – på svenska, för att hon inte visste vad att göra med de svenska böckerna hon fick, och skickade dem till mig. Och bortsett från den där känslan att det ju inte var riktigt klokt, så tyckte jag om böckerna – vilket väl var Rachels förtjänst – och översättningen kom inte i vägen för handlingen. Eller det tyckte jag, utan att ha läst böckerna i original.

Minns att mina snabbdykningar i svenska versioner av Meg Rosoffs böcker, samt ett par av Cathy Hopkins, som jag redan läst på engelska, ledde till tanken att de kändes rätt så bra, men som svenska tonårsböcker. Dvs skrivna med svenska tonåringar i tankarna, och det var nog ett stilval av översättarna i de fallen.

Började läsa en översatt vuxendeckare i veckan, från engelska till svenska. Räknade med att den skulle vara helt OK. Men jag stördes snart av känslan att det blivit en lite annan stil på boken än den skulle haft i original. Personerna, åtminstone mannen, lät otrevligare än jag skulle velat. Han flinade, t ex.

Fast jag vet faktiskt inte längre exakt vad flina står för. Men i mitt huvud ville jag inte att han skulle flina.

Kommer däremot ihåg nu att jag tror att barnen i Femböckerna flinade ibland. Då led jag inte av det, och nu undrar jag om det helt enkelt inte finns ett bra ord för engelska ‘grin.’ Och jag är fullt medveten om att just Enid Blyton helt förändrades i översättning, men det är till stor del för att vi svenskar inte har deras snobbiga övre medelklass-inställningar till de ‘lägre’ klasserna.

Och det sägs ju att Gabriela Mistral fick Nobelpriset för att översättningarna var så bra.

Varför översätta?

Det är väl rätt bekant att för dem som var unga läsare när Harry Potter-böckerna kom ut, så läste man på engelska, för det gick ju omöjligt att vänta på den svenska översättningen. Så var det i alla fall för rätt så många. Jag gav första boken till Pippi för 20 år sedan, och när hon hade läst den gav hon den till grannflickan, som nog var ca tretton år.

Man tycker ofta att unga människor är så duktiga, men egentligen var det inte så konstigt. Jag läste själv Agatha Christie på engelska i samma ålder. Man kan om man vill. Eller måste.

Och när man startat så kanske man fortsätter med annat, av bara farten.

För tolv år sedan när engelska Bookwitch var ny, hittade ett svenskt Asperger-forum min lista på böcker som hade aspie-karaktärer, och de hade verkligen inget emot tanken på att läsa på engelska.

Alldeles nyligen tog en läsare någonstans i världen kontakt med mig för att fråga två saker. En var hur hon skulle hitta detta forum. Och i mitt stilla sinne undrade jag det också. Online-grupper varar inte alltid så länge, men tänk, jag letade och hittade dem. Så det var kul.

Den andra frågan var om en bok hon just läst möjligen fanns på svenska också. Det gör den inte. Men det är så få böcker som tycks bli översatta nu. Få åtminstone om man tänker på hur många som ges ut på engelska. Frågan är då om förlagen i Sverige kallt räknar med att de inte behöver köpa in nya böcker, för de som vill läsa köper och läser på engelska?

Jag vet inte hur det är med det. Och inte var åldersgränsen går. För när jag kommer med bilderböcker på engelska eller något för en femåring, säg, så fattar jag ju att det blir för en vuxen att hjälpa med. Har själv inte provat att göra så, men det går nog. Så länge man läser för sitt barn så ‘översätter’ man ju på något sätt, bara genom att koda texten på sidan.

Minns dessutom hur jag lyssnade till min granne för många år sedan när hon läste Rödluvan för sin yngsta. Plötsligt hörde jag hur ingen alls blev uppäten, och förbluffades över vilken underlig version av boken de hade där på lekgruppen där vi satt, tills jag begrep att hon gjorde en snabbcensur av det blodiga förloppet.

Och det är ju också en slags översättning, eller simultantolkning, så att säga.

Järtecken

Jag visste inte vad järtecken betyder. Det verkar vara ungefär detsamma som omen. Enligt Wikipedia ‘Järtecken, är varsel, förebud eller tecken på något, i folktron tron att vissa händelser kan säga något om en persons framtid och kommande händelser, positiva eller negativa.’

Ja, det får en ju inte att vänta sig något lättsamt, direkt. Christoffer Carlssons nya roman Järtecken är en deckare, med en mordbrand i centrum och en bygd där folk inte litar på varann.

Den utspelar sig på hemmaplan, både för Christoffer, och för mig. Och det var en intressant upplevelse att röra sig i skogarna öster om Halmstad, där han har placerat sina händelser, med start 1994 och fram till 2017. Christoffer har sagt att mycket av det som finns med i boken har funnits eller hänt på riktigt, och nu när jag insett att han har gjort en av sina huvudpersoner jämnårig med sig själv, så undrar man ju var gränsen mellan verklighet och påhitt går.

Christoffer Carlsson, Järtecken

Isak är 8-åringen vars älskade morbror Edvard misstänks för att ha dödat sin flickvän Lovisa. Och sedan går det som det ofta går. Edvard kanske gjorde det, eller inte, men på bygden ‘vet’ de att han är skyldig. Och det smetar av sig på resten av familjen, och det är Isak som får lida för detta.

Det är dystert ute i Marbäck. Men det är framförallt helt klart att Christoffer skriver om något han känner till mycket väl. Och för mig som gammal Halmstadbo var det en helt ny känsla att röra sig i trakter där man hör hemma. Fel årtionde och fel sida av stan, men ändå hemma.

Moderna kriminalromaner är tillräckligt realistiska att man vet att inte vänta sig alltför mycket ‘och så levde de lyckliga i alla sina dagar,’ men det är svårt att gissa hur dåligt det kan bli, eller om något positivt kan överleva.

Järtecken är ytterligare ett bevis för att författare skriver bäst när de kommer hem. Fler – fiktiva – Halmstadsbaserade brott står på önskelistan.