Kodnamn Verity

När Pippi var på besök tidigare i sommar, frågade hon vad hon skulle läsa. Jag hade råkat nämna min tredje bästa bok, så hon ville veta vilka nummer ett och två var. Jag bredde ut mig lite extra om tvåan, Kodnamn Verity av Elizabeth Wein, för jag tyckte att den skulle vara en lämplig souvenir. Elizabeth bor nära mig, och en av huvudfigurerna i boken bodde nära där vi bodde tidigare.

Men jag räknade inte direkt med att Pippi skulle komma in i någon bokhandel, eller att hon skulle komma ihåg vad jag sagt. Tydligen gjorde hon det, för jag fick just veta hur bra den var (!) och att den hållit henne vaken till halv tre på natten.

Elizabeth Wein, Kodnamn Verity

Tänkte att det kanske skulle vara roligt för Elizabeth att höra, så jag talade om det för henne. Hon ville veta vilket språk Pippi läst på. Jag gissade engelska.  Det verkar som om hon hade en hög nyanlända ex av boken på svenska, med ett väldigt fint omslag, och hon undrade om hon kunde skicka en bok till mig.

Det kunde hon ju förstås.

Och så berättade Elizabeth att hon ska vara på Kristianstads bokfestival i september. Jag visste inte ens att de har en bokfestival i Kristianstad, men varför inte? Någon där har uppenbarligen den goda smaken att tycka om Kodnamn Verity lika mycket som jag. Gå dit om du kan! Elizabeth är typen författare som gillar att stå på flygplansvingar som lämplig research för en ny bok. Utanpå, alltså. När planet är i luften.

Farväl till farmor

Den Bättre Hälften blev föräldralös i morse. Farmor fick det sorts slut som hon alltid hoppats på, men inte vågat räkna med. Snabbt och smärtfritt. Desto tråkigare för oss, men det är ju inte det som är det viktiga.

Rhône rån

Det var allt lite som Varberg. Fast större. Och franskare.

Dottern och jag tog en 36-timmars tur till Geneve i veckan. Och det kändes som om jag varit där förut, lite grann. Så det var nog Varberg, eller Göteborg, med lite Llandudno och t o m London, plus en aning Medelhav. Inte för att jag varit vid Medelhavet, men…

Medan Dottern gjorde vad hon kom för, dvs prata med sina nya, framtida kolleger på stadens observatorie, spatserade jag runt i stan lite. Linkade, alltså. Det var varmt och lite jobbigt, men rätt fint.

Första kvällen spanade vi in deras red light district, lite av misstag med avsikt. Dvs, vi skulle dit, men visste inte att det var vad det var. Och vi såg Matterhorn. Tydligen.

Det var trevligare och finare vid sjön i solskenet. Jag köpte en glass, och lyckades utan franskkunskaper få min Rhône-glass i ett rån, och inte i bägare. Sedan köpte jag mig en lunchsmörgås, men upptäckte inte förrän jag skulle äta den att det var glutamat i den, så därav blev inget. God hållbarhet hade den dock. Bäst före 1 juli. Vet inte om jag tycker mackor ska hålla i tolv dagar.

Och vad har detta med böcker att göra? Inget alls. Läste inte ett ord (bortsett från glutamat, då), och såg inte ens en bokhandel att kila in i.

Lake Geneva

Apstjärnor på export

En del böcker reser inte särskilt väl alls. Det kvittar hur bra de är i det land eller språkområde de föds i. I ett annat land eller på ett annat språk blir det bara konstigt. (Genom Sonen fick vi läsa det inledande kapitlet av en svensk ungdomsroman som antagligen skulle dö en snabb död om den översattes och kom hit till Storbritannien. Men jag kunde se att för en svensk läsare var det inget speciellt konstigt med den.)

Så finns det böcker som skulle passa in bra nästan var som helst, men som ändå inte får chansen att bli översatta eller publiceras utomlands. Det är speciellt svårt att få de insulära förlagen i London att fatta att andra länders litteratur kan också vara något att ha. T o m när det inte gäller en svensk deckare.

SELTA – The Swedish-English Literary Translators’ Association – har en blogg, och nyligen hade en av dess medlemmar, Fiona Graham, översatt ett kapitel av Frida Nilssons Apstjärnan till engelska, bara för att visa hur det kunde bli, och kanske för att locka någon icke-språkkunnig förlagsperson att vilja köpa in boken.

Och nog låter det väl skojigt med en titel som My Mum’s a Gorilla – So What? Jag skulle vilja läsa den. Det kan jag ju göra ändå, förstås, men titeln lockar, och jag tycker att Fionas översättning funkar bra.

Två norrmän och en dansk

Det är redan några veckor sedan Sonens nordiska konferens gick av stapeln. Han och några kolleger anordnade en tvådagarskonferens för doktorander och liknande som kunde anmäla sig att komma till universitetet i Edinburgh och prata om sin forskning om vad som helst som hade något med Norden att göra. De fick massor med folk, och på tredje dagen avslutades det hela med några barnboksförfattare som kommit hit för att prata om översättning och annat.

Maria Parr

Det var Maria Parr från Norge, vars bok Waffle Hearts (Vaffelhjarte) nyligen översatts till engelska och som jag precis hade läst. Fantastiskt trevlig bok, i lite lagom Bullerbystil. Maria läste bl a från sin bok, på båda språken. Fastän jag läst den kunde jag inte riktigt förstå när hon läste på nynorsk. Intressant hur stor skillnad det gör.

Harald Rosenløw Eeg, som tydligen är kvarts svensk, pratade om sin hittills oöversatta roman, baserad på en resa på Oslos tunnelbana när Harald såg en övergiven ryggsäck och började fantisera ihop vad som skulle kunna hända. Och strax efter att boken var färdig, så gjorde det det. Hände, alltså, i juli 2011. Så han fick ändra på det lite grann.

Sist men inte minst pratade danska Merete Pryds Helle om vad hon skriver. Efter en del helt ‘normala’ romaner har hon satsat på digitala böcker för barn. Det innebär bl a att hon skriver speciellt för en iPad, och baserar storyn på vad en sådan rent tekniskt kan göra. T ex har Merete en saga där barnet genom att skaka våldsamt på paddan kan få kottar att ramla ner från en tall. (Så klart.) Väldigt intressant faktiskt, för en digitalskeptiker som jag.

I rummet fanns även Marias översättare Guy Puzey med, samt Kari Dickson som förvandlat många nordiska mord till engelskspråkiga mord. Det var en sådan där diskussion man skulle kunna sitta kvar nästan hur länge som helst och lyssna till.

Och så fick vi svensk tårta till. Så skulle det vara lite oftare.

P-hyllan

Jag hoppas verkligen att den här förfärliga trenden med att författare vars namn börjar med bokstaven P ska dö kommer att avta. OK, jag vet att vi alla ska dö, men just nu har två trevliga män, vars böcker råkar sitta på samma hylla hos mig, checkat ut för evigt.

Det är skillnad på Terry Pratchett och Mal Peet. De flesta har hört talas om Terry, medan Mal var relativt okänd hos ‘mannen på gatan.’ Men båda var förtjusande personer som skrev böcker av bästa sort. Och från mitt håll sett, här uppe i Skottland, så bodde de praktiskt taget grannar, där nere i sydväst. Plus att de då bor på samma hylla i rummet bredvid.

Och båda var alldeles för unga; 67 respektive 66 år. Cancer och Alzheimers. Båda sjukdomar som gemene man fruktar mer än många andra.

Jag sa att Facebook var fullt av notiser om Mal i förra veckan. Men det var givetvis ingenting mot vad vi sett de senaste 24 timmarna för Terry. Själv kände jag egentligen inte Mal. Vi hade bara träffats lite ytligt några gånger. Hade jag tänkt till, så hade jag nog bestämt att det kunde vara bra att intervjua honom någon gång. ‘Men det hinner man ju med.’

Däremot hann jag träffa Terry mer gånger, och två av dem var för intervjuer, vilket ju innebär att man sitter och pratar och det blir mer att man ‘känner varann lite grann.’ Men bara lite, förstås.

Skillnaden mellan Mals bortgång och Terrys var att Mals sjukdom var snabb och de flesta fick ingen förvarning alls. Medan alla vet att Terry fick sin diagnos för sju år sedan och därmed går det inte att bortse från att man ‘väntar’ på det värsta, lite grann. För min del var de här bonusår, och alla böckerna Terry hann skriva under tiden var oväntade bonus de med. T o m när han inte kunde skriva, så författade han stadigt. Det ska komma en sista (?) bok senare i år.

Men som sagt, nu tycker jag det kan vara nog med döda författare på ett tag.

Terry Pratchett and Death by Chris Riddell

Ombytta roller

Dottern håller på att jaga land och rike omkring. Det är intervjusäsong på landets akademiska institut, och till skillnad mot vad hon hoppats, har intervjuerna söderut inte kommit på samma gång. Därav hennes skottspole-resande.

Ju snävare ämnet man intresserar sig för är, så har man antagligen redan hört talas om en eller flera av de akademiker som intervjuar en. Om det är bäst att bli utfrågad av en total främling, eller någon man känner till, vet jag inte. På hemma-universitetet blev det givetvis många välkända människor att prata med.

Men i Oxford blev det konstigare än så.

Ja, först sprang Dottern redan på järnvägsstationen rakt på min favoritförfattare (Meg Rosoff) och stannade och pratade en stund, innan Megs tåg kom. Och den där människan hon hade lagt märke till på tunnelbanan i London tidigare på dagen, och varit övertygad om att hon kände igen, men inte kunde placera? Hon dök upp där på stationen, hon också. Det var Megs agent, så det blev nästan litteraturstockning där.

Men jo. Första intervjun var med en forskare hon träffat tidigare, och som annars har setts på teve några gånger.

Den andra intervjun; ja då blev Dottern intervjuad av någon som hon själv intervjuade för ett par år sedan. Han är också känd från teve, och han kom dessutom ihåg henne. Det är väl inte helt vanligt att rollerna varit omvända på detta sätt, speciellt inte när det handlar om studenter.