Lite norskt, så där?

Kunde inte sova häromnatten, så efter ett tag satte jag mig upp och gjorde lite allmän blogg-administration. Tänkte det kunde vara så tråkigt att jag snabbt skulle känna mig sömnig.

Efter lite koll på alla nya böcker som dykt upp, läste jag ett förlags bokkatalog (zzzzzz…) för årets nya böcker. Såg till min glädje att Saltkråkan ska komma i nyutgåva om några månader.

Jag ska nog skriva och be om ett exemplar, så jag kan se vad jag tycker. Fast, jag tycker ju redan lite grann, så där.

Bokomslaget är snyggt, som bokomslag betraktat. Men det fick mig mest att tänka på Norge. Inget ont i det, men Saltkråkan ligger inte i Norge. Vyn förflyttade mig till Bergen, eller möjligen något fjordlandskap norrut. Jag började tänka på våfflor. Norska våfflor.

Funderade lite på om det fungerar att ha Tjorven och barnen Melkersson springa omkring i skogar på bergssluttningar, med vad som ser ut som norska kyrkobyggnader här och var.

Vet inte om boken är illustrerad på insidan. Ska bli intressant att se vad som händer med klipporna och skärgården. Förmodar att illustratören har gjort som det jag brukar råka ut för; om jag säger att jag kommer från Sverige, så brukar folk utbrista att ‘de har varit i Norge, en gång.’

Och inte är det så stor skillnad, eller..?

Hon bara lovar och lovar

Jag var faktiskt tvungen att kolla om jag redan skrivit det här blogginlägget. Ibland känns en idé inte alls originell, och jag har upptäckt att jag redan gjort vad jag tänkt göra.

Men, jag skrev i alla fall inte om det för tolv månader sedan. Jag vet, jag vet. I ditt stilla sinne tänker du att jag har skrivit så lite så det är inte konstigt att jag inte skrev det här heller. Helt rätt.

Är inte mycket för nyårslöften. Man går aldrig ner i vikt eller städar varje vecka bara för att man sa så den 1 januari. Men jag hoppas att jag kommer att skriva lite mer under 2016.

Jag behöver läsa mer, och bli lite lugnare inombords. OK, jag kan baka bröd eller börja sticka. Men läsa är roligare. Och det behöver bli fler promenader. För faktum är att man får de där användbara idéerna när man bakar eller luftar på sig. I värsta fall stryker. Men jag har inte haft strykbrädan framme på 21 månader (dvs sedan vi flyttade), och livet funkar skrynkligt också.

Har nyligen läst ett par gamla böcker. Gamla, men nya för mig. Borde egentligen göra det oftare. Det är inte bara nya böcker som behöver läsas. Man behöver inte ‘följa med’ i allt som händer. Kan inte.

Margery Allingham, Traitor's Purse

Har lärt mig att semestrar och jul är de sämsta perioderna på hela året för att läsa. I år hade jag inte ens planerat allt det där jag tänkt läsa så länge. Fast jag undrar om en av anledningarna till min juliga läspaus var att boken jag har på gång inte lockar.

Därför satte jag idag i gång med en deckare från 1941, som jag fick i julklapp. En Margery Allingham, som jag inte läst på ett par decennier. Det sköna är att hon är fortfarande lika bra. Och jag kan säga att lite julläsning blev det, trots allt.

God Jul

God Jul och ett Gott Nytt År

Blue bauble

Sju förtrollade kvällar

Mårten Sandén, Sju förtrollade kvällar

Den här värmde rejält i hjärtat. I hela bröstet, och alla de där ställena man kan känna saker på. Allt från det vackra omslaget till allra sista sidan av Mårten Sandéns nya bok, Sju förtrollade kvällar. Man kan vara ett barn när man läser den, men det är verkligen inte ett krav. Som med de bästa barnböckerna kan en vuxen njuta helt av läsningen också.

Tolvårige Buster Bolin tycker bäst om sport, speciellt boxning, och han är inte så bra på ‘riktigt’ skolarbete. Så känns det i alla fall. Han är tvärtemot vad hans storebror Jack var. Innan han dog var Jack en sådan där superduktig elev i skolan, och han ville bli lärare som vuxen. Men han var också snäll mot Buster och tog honom ut på skoj saker.

Men så händer det att Buster plötsligt kommer i kontakt med en kille på skolan som blir mobbad, och samtidigt med Saga, Flickan-som-läser, som han dras till på ett oförklarligt sätt. Och sedan är det de där biobiljetterna en gammal gubbe på stan ger honom.

Som vuxen förstår man att det handlar om en resa i tid, och man känner säkert också igen sig, från många böcker och/eller filmer. Det gör bara att allt känns bättre på något sätt. Tryggt. Spännande. Ganska så underbart, för man vet liksom att det blir nog något bra av det här. Trots att det ser jobbigt ut för alla inblandade.

Det är också en trevligt svensk bok, på ett trevligt, lagom gammaldags sätt. Jag är rätt säker på att boken inte utspelas i vare sig Halmstad eller Borås, men det var där jag hamnade när jag läste. I min – numera historiska – barndom. Och det kändes helt rätt.

Jag kan verkligen rekommendera sju förtrollade kvällar. Om du inte läser extremt långsamt blir det mer som en förtrollad kväll av läsning. Men vilken kväll!

Och efteråt kan man alltid sitta och njuta av omslagsbilden. Klappa den lite, så där.

Bloggdrottningen

Den var riktigt rolig, och trevlig, boken Bloggdrottningen, av Therese Loreskär. Jag läser ytterst sällan svenska böcker, och oftast inte vuxenböcker. Framförallt läser jag inte böcker som påstår att vi bloggare ljuger oss till vår framgång. 😉

Man kan väl skarva en liten gnutta kanske. Glömma bort att nämna någon tråkig detalj från vardagslivet, men en bluff är jag verkligen inte. Det är däremot Bloggdrottningen, som bloggar om ett hälsosamt liv med vettig mat och mycket motion. Hon äter kakor och slutar jogga efter två minuter för det är så jobbigt, och det kan jag identifiera mig med. Men det är lättare att blogga om det, tycker jag.

Therese Loreskär, Bloggdrottningen

Efter att ha sprungit på Thereses bok för ett par år sedan och läst om henne i vår gemensamma svenska lokaltidning Hallandsposten, ‘glömde’ jag bort henne tills en dag i förra veckan. Vi semestrar båda på bästkusten just nu och hamnade på samma bokdag på den näraliggande campingplatsen; Therese som författare, och jag som, ja, som en bloggdrottning fast i häxform.

Vi pratade lite så där som man gör, speciellt eftersom Therese numera bor i Cambridge. Och innan jag gick stack hon ett ex av Bloggdrottningen i mina händer.

Och, ja. Jag kan ju inte säga att jag tycker bloggdrottningens uppförande är OK. Det är det inte. Men det är rätt roligt. Hon småljuger sig igenom sina dagar, äter gott och rör inte direkt på sig. Hon smyger in på olika ställen och fotograferar mer lögner, som hon sprider ut över dagarna på sin blogg. Hon Photoshoppar sina bilder. Hennes man verkar vara en bra pappa till deras barn, och han ställer verkligen upp för henne. Men är deras äktenskap så bra då?

Sedan fantiserar hon både ihop en vänskap med en atletisk, amerikansk superkändis, samt småflirtar på nätet med en av sina regelbundna läsare. Inte undra på att en journalist är säker på att Bloggdrottningen är en stor bluff, som måste avslöjas.

Det är inte helt säkert att läsaren kan gissa hur det ska gå.

(Och jag måste påpeka att de flesta av oss tjänar inga pengar alls på att blogga, vare sig det är ljug eller inte. Men givetvis kan jag stå upp och ner så där som hon gör på bokomslaget…)

Kodnamn Verity

När Pippi var på besök tidigare i sommar, frågade hon vad hon skulle läsa. Jag hade råkat nämna min tredje bästa bok, så hon ville veta vilka nummer ett och två var. Jag bredde ut mig lite extra om tvåan, Kodnamn Verity av Elizabeth Wein, för jag tyckte att den skulle vara en lämplig souvenir. Elizabeth bor nära mig, och en av huvudfigurerna i boken bodde nära där vi bodde tidigare.

Men jag räknade inte direkt med att Pippi skulle komma in i någon bokhandel, eller att hon skulle komma ihåg vad jag sagt. Tydligen gjorde hon det, för jag fick just veta hur bra den var (!) och att den hållit henne vaken till halv tre på natten.

Elizabeth Wein, Kodnamn Verity

Tänkte att det kanske skulle vara roligt för Elizabeth att höra, så jag talade om det för henne. Hon ville veta vilket språk Pippi läst på. Jag gissade engelska.  Det verkar som om hon hade en hög nyanlända ex av boken på svenska, med ett väldigt fint omslag, och hon undrade om hon kunde skicka en bok till mig.

Det kunde hon ju förstås.

Och så berättade Elizabeth att hon ska vara på Kristianstads bokfestival i september. Jag visste inte ens att de har en bokfestival i Kristianstad, men varför inte? Någon där har uppenbarligen den goda smaken att tycka om Kodnamn Verity lika mycket som jag. Gå dit om du kan! Elizabeth är typen författare som gillar att stå på flygplansvingar som lämplig research för en ny bok. Utanpå, alltså. När planet är i luften.

Farväl till farmor

Den Bättre Hälften blev föräldralös i morse. Farmor fick det sorts slut som hon alltid hoppats på, men inte vågat räkna med. Snabbt och smärtfritt. Desto tråkigare för oss, men det är ju inte det som är det viktiga.