Översatt

Jag var ute och låtsades vara en riktig person för några veckor sedan. Fast man kan också beskriva det som att jag genomförde ett par evenemang där jag tvivlade på att jag varit riktigt klok som gått med på detta. Man vet ju aldrig.

Först åkte jag till Newcastle och intervjuade Cornelia Funke. Inte min idé, utan faktiskt på hennes PR-dams begäran. Men det var en bra idé – bortsett från samma morgon när jag alltså undrade vad jag hade tänkt som sa ja – och resan gick bra; lagom lång och lagom tid, så man kunde sova normalt och så.

Cornelia Funke and Garth Nix at Seven Stories

Och en synnerligen lagom person att intervjua. Jag har inte läst massor av Cornelias böcker, men nog för att kunna konversera med henne, utan att veta för mycket heller.

Några dagar senare kravlade jag ur sängen nästan innan jag hunnit gå och lägga mig; så tidigt gick tåget till London. Sonen hade årsmöte med sina kolleger på SELTA; de som översätter svensk litteratur till engelska. Av någon outgrundlig anledning tyckte de att de kunde vilja bli underhållna efteråt av några bloggare som skriver om översatt litteratur, och bjöd in mig – som egentligen inte gör det – och två andra som läser massor med översatta böcker, och som alltså visste vad de pratade om.

Så kan det gå. Jag svamlade på efter bästa förmåga, och de andra pratade efter mig, vilket var en himla tur, får man säga. Men det var rätt roligt i alla fall. Och sedan gick vi på puben, och jag hann prata lite mer med Sarah Death, som är ett stort namn när det gäller svensk litteratur till engelska.

Därefter åkte Sonen och jag till en indisk vegetarisk restaurang och åt god mat, sedan satt vi i loungen på Euston och väntade på vårt sovvagnståg hem. Vi intog drinkar (ja min var te, förstås) i salongen på tåget, och man kände sig nästan som om man var i en Agatha Christie, faktiskt. Som tur var blev vi inte mördade, utan sov hela vägen till Skottland.

Efter dessa utsvävningar bestämde jag att borta kanske är bra, men att hemma – t o m när det byggs om – är bäst. Så här sitter jag nu, och det kommer att vara ända till påska, eller till någon annan tidpunkt då jag hunnit glömma att jag inte skulle ut och resa igen.

I det skära

Eller ‘in the pink’ som ni väl säger i Sverige.

Bortsett från att jag var i London nyligen, där jag låtsades vara expert på svensk litteratur och översättningar och dylikt, så läser jag tyvärr inte så mycket svenskt.

Jo, inredningstidningar, förstås. Jag är fortfarande helt galen i dessa vackra magasin om interiörer och life styles. Ju ‘stilrenare’ desto bättre. Jag blir vansinning på ordet stilren. Och när folk börjar addera kuddar (t ex) till sina soffor, så vill jag bara räkna, ett, två, tre, osv. När det ju inte är vad de menar.

Det kunde vara dags att inte låna hela meningar från engelska språket, för det låter så fånigt.

Det skära, undrar ni. Ja, en tidskrift* publicerade ett läsarbrev, som bad dem att inte göra tidningen så svårläst med text mot orolig bakgrund. (Och då antagligen inte för att det ser fult ut, utan att det gör det hopplöst att läsa för en del människor.) Och sedan lade hon till ‘allt mot rosa bakgrund.’ (Där gissar jag vit text, speciellt, mot rosa.)

Svaret var bland det mest cyniska jag sett. Gullig ton, och de ‘ska absolut tänka mer på läsbarheten. Rosa gillar vi ju, men…’ Och det ser väl OK ut, om det inte varit för att hela härligheten var tryckt på rosa bakgrund. Med läsarens namn i en mörkare rosa.

Visst, jag gillar också rosa. Men producerar man en vara som ska läsas, vore det onekligen bra om själva läsandet gjordes lätt att göra. Sedan kan man ha rosa all over the place, om man vill. Den svarta texten skulle kunna få vit bakgrund, och hela alltihopa kunde placeras som en ruta inne i ett rosa område, om nu det ska vara så skärt överallt.

Det finns mycket jag gillar, men det innebär inte att jag har det överallt eller hela tiden. Tårta, t ex, är direkt onyttigt. Och favoritfärgen lila skulle jag inte drömma om att ha i inredning. Vissa saker passar inte, och man kan få för mycket av det goda.

*Härligt Hemma, var det för den som undrar.

Nämen hejsan!

Är författare också människor?

Det är roligt att komma ut och träffa författare; både nya och ‘gamla.’ De ‘gamla’ var ju nya en gång, och det faktum att jag nu liksom känner dem är väl ett tecken på att man kan lära känna de nya nya också.

Fast det var inte det jag ville säga här.

När man träffar dem, är de oftast ute och reser. Ja, inte att de är speciellt förvillade eller så. Mer att de inte är hemma, utan är omgivna av mer eller mindre främmande människor under några dagar eller en vecka. Och precis som jag tycker det är kul att stöta på folk jag känner i en ny miljö, så kan det ju vara så att författarna också tycker det.

Men det verkar som om – en del – organisatörer och PR-människor inte vill att de ska ha ett förflutet. Jag är ofta medveten om att när en författare stannar till och hälsar på mig, just som de är på väg till eller från ett framträdande, en boksignering eller en foto-session, så blir folk sura.

På mig. Och det enda jag gjorde var att ‘råka’ stå där, vilket jag ju gjorde för att det är vad jag gör.

Och jag gissar att författaren bara blev glad att se ett bekant ansikte, även om ansiktet var mitt. (Det finns ju finare ansikten att se.)

OK, Hilary McKay verkade glömma att hon hade en kö med fans som ville ha sina böcker påskrivna. Och Cathy Cassidy stannade verkligen bara till för ett par minuter medan kön organiserades och kaffe, eller vad det nu var, skaffades fram. Och om Eoin Colfer som är känd över hela världen, och som är Irlands children’s laureate, vill vinka åt mig, så får han väl det? Man kan se att yrkesfotograferna ser förbluffade ut, men det var personen som ledde Eoin dit som blev mest irriterad. Det blir hon ofta.

Eoin Colfer

Jag tycker bara att jag inte kan stå där och se sur och ovälkomnande ut, eller vända ryggen till, för att visa att jag minsann inte uppmuntrar detta lösa hejande hit och dit.

Vin och te med barnens tvättinrättning

Ja, eller vad man nu ska kalla honom på svenska. Children’s laureate är titeln på den barnboksförfattare som liksom är kung/drottning i ett par år, och som reser runt och sprider extra goodwill för barnböcker och läsning och kämpar för att biblioteken ska finnas kvar. Och allt det där.

Chris Riddell

Den nuvarande heter Chris Riddell, och han både skriver och illustrerar, både sina egna böcker och åt andra, samt ritar träffande karikatyrer på politiker i The Observer varje söndag. Och han är både snäll och trevlig, dessutom. När han blev utnämnd förra året var det någon honom närstående som råkade kalla honom children’s launderette i stället, så det brukar han berätta om på sina resor.

Jag var extra ledsen för att ha missat Chris i Edinburgh i augusti, eftersom jag hoppats intervjua honom. Men som tur var kom han till Stirling några veckor senare, och då sammanstrålade vi, över te (för mig) och ett stort glas vin (för Chris, eftersom det var någon annan som körde honom) och vi fick ett trevligt samtal, som jag nu äntligen skrivit färdigt på.

Han, som så många andra, kämpar för böcker och bibliotek för alla. Men det är verkligen inte lätt. Man får i alla fall glädja sig åt att en så stark och entusiastisk man fick uppdraget, nu när det är värre än någonsin. Och jag gläder mig över att vi hann ses, och över hans dagliga små teckningar där vi kan följa hans öden och äventyr.

Scottish Booktrust - Chris Riddell

Mässtider

Nio år efter senaste Bokmässebesöket var jag tillbaka i Göteborg. Och för att vara ärlig var det bara för Meg Rosoffs skull. Inte för att det inte är bra där, för det är det. Men det är så jobbigt att jag kände jag ville åka hem så fort jag kommit dit. Man får skylla det på hög ålder och allmänt dålig ork.

Men jag hade ju tjatat om Meg för Bok & Bibliotek, och om Bokmässan till Meg, så när de tu till slut skulle mötas behövde jag liksom vara med.

Meg Rosoff at Vi Läser in Gothenburg

Och efter att ha sett listan på Megs programdeltagande, blev det bara att avbeställa en del andra författare, för skulle jag stolpa efter, så skulle jag. Fast sedan visade det sig så klart att hon hade ännu mer på programmet än min lista sa.

Jag sprang på Meg och hennes ledsagare Helen från ALMA redan före första programpunkten på torsdagen, så vi pratade lite, kollade in foton på hennes mobil, och det visade sig att Helen hade träffat Sonen i maj. Jag var så på hugget att jag t o m satte mig på första raden för första pratet (men det fortsatte jag förstås inte med), och sedan hängde jag på och gick runt på ett par program till, och hann snacka mer med Meg i pausen medan hon slurpade i sig en blåbärsdrink. Den var så skär i färgen att jag kom att tänka på Philip Pullmans rosa glass 2005.

Med presspasset runt halsen kom jag även in på Megs seminarie, fast kön till Patti Smith i rummet bredvid gjorde det lite svårare än det borde varit. Den Nya Bibliotekarien kom och satt bredvid mig, vilket är en av de många trevliga sakerna med Bokmässan; detta att man hittar folk man känner.

Meg Rosoff at Piratförlaget in Gothenburg

Efteråt kopplade jag av med en aning fysik, med Christophe Galfard och Ulf Danielsson. Det var faktiskt nio år sedan jag först träffade Christophe, också, och han ser precis lika ung ut som då, och kan t o m prata ‘lite’ svenska.

Medan jag samlade ihop mig över en mycket åldersstigen lussekatt (förra årets, från Dotterns frys, två dygn tidigare), kom Meg strosande, i förhoppning om att hitta sitt hotellrum så hon kunde ligga ner ett tag.

Och nästa morgon råkade jag sitta på samma plats, när hon kom och ville ha sällskap över en kopp kaffe. Så till slut blev det en skär drink för mig också, och den var förvånansvärt osötad. Jag försökte sedan orientera oss fram till Brombergs monter, och lyckades nästan.

Lämnade Meg där och sprang vidare till ett seminarie med Chris Haughton; en irländare som gör fina bilderböcker, och även designar rättvisa mattor och annat. På vägen råkade jag springa förbi Skolkompisen med Den Nya Bibliotekarien och Pizzabella, som alla stod och åt en tidig Thailunch. Själv åt jag min medhavda macka inne på seminariet, som de flesta andra.

Direkt till ytterligare ett seminarie, med Jonathan Stroud, som pratade med Lotta Olsson om sin Lockwood-serie, och Mats Strandberg som skriver rysare som utspelar sig på Finlandsbåtarna… Det var min andra programpunkt med Jonathan, som hade ett miniseminarie dagen innan också.

Mats Strandberg, Lotta Olsson and Jonathan Stroud

Efteråt var det spring direkt till ett monterframträdande för Meg, där jag hade bestämt träff med både Pippi och Skolkompisen. Den senare ville absolut inte bli introducerad för Meg, så hon stack, och det blev bara Pippi som fick heja på ALMA-vinnaren.

Sedan bjöd hon mig på te med kanelbulle (Pippi, alltså) och vi satt och skvallrade så där lagom, om väskmordet och om ärkebiskopar och annat.

Därefter var det mer än dags att gå och vila upp sig och bara göra ingenting. Men roligt hade det förstås varit. Och tänk att Meg äntligen fick sin Göteborgs-inbjudan och att alla var så glada att se henne. Inte bara jag. Och hon fick dra historien om sin sexiga hästbok flera gånger. De gillar den. Och svenskarna är tokiga i Den Jag Var.

Läs den. Och alla de andra.

Var det bättre förr?

Jag tog mig en tripp ‘down memory lane’ genom att läsa lite inlägg (mina egna, alltså) från det första året i Edinburgh. Och sedan lite från det andra, för att jämföra. Och jag kom fram till att det faktiskt var fler, intressanta författare varje dag, då.

Ja, inget fel på de som kommer nu heller, förstås. Men det är mera tunnsått, tror jag. Gjorde inte så mycket i år, och var dessutom tvungen att missa Meg Rosoff, av alla människor, pga packning inför resa och risk att jag skulle bli vansinnig på kuppen. Men ändå. Täckte samma period och ungefär samma antal dagar som första året, 2009. Och när jag läser om det så vimlade det av författare överallt, hela tiden.

Det har vimlat bra mycket mindre i år.

Kanske har det varit färre barnboksförfattare? För när jag tänker på det, så har de lagt in evenemang på baren och i festtältet, osv, vilket tyder på att de anstränger sig att ha fler saker att erbjuda genom att använda alla ‘rum’ de har.

Jim Kay

Tänkte att de eventuellt sparar in pengar genom att ha färre författare, och att de stannar kortare tid när de kommer. Det brukade vara två nätter på hotell, men i år har många jag pratat med åkt hem efter en natt.

Det är så roligt när det blir bra, men samtidigt har det känts lite som ‘var det här allt?’ Det skulle kunna vara jag, förstås. Jag har blivit så bortskämd att jag inte kan vara nöjd.

Men som sagt, när jag jämförde de gamla fotosamlingarna på vem vi sett, med vad jag fick ihop i år, så blev det mindre. Fast de som kom var ju bra. Och jag hälsade på en kille i måndags som jag inte pratat med tidigare, och skämdes för att jag aldrig läst någon av hans böcker, och han var så gullig ändå. (Han hade förstås läst Bookwitch…) Kollade in honom på nätet efteråt, som man gör, och fick veta att han gått på fina skolor och studerat i Oxford och att han är gift med en prinsessa. Det ni! Inte undra på att han kunde vara så artig.

Rondellfri

Jag har en ledig helg från rondellen. Dvs, jag latar mig och åker inte till Edinburgh på flera dagar. Det regnar. Vi fick sex dagar med sol, eller åtminstone uppehåll, och det var trevligt nog.

Charlotte Square

Denna litterära rondell mitt inne i stan behöver inte regn. Då blir gräset till lervälling, och man kan förstå att icke bokmänniskor ojar sig över förstörelsen och vill att bokfestivalen ska flytta någon annanstans. Men det vore inte detsamma.

Man blir van vid att sitta i ett tält och lyssna på 1) en författare, 2) barnen som skriker precis på andra sidan tältväggen, 3) trafiken som dånar förbi några meter bort.

Jackie Kay and Nicola Sturgeon

Än så länge i år har jag sett författare som jag känner väl, och sådana jag aldrig hade hört talas om förut. Bra blandning. Har ätit lunch på en bänk med Simon Callow en meter bort på samma bänk. Har passat Shappi Khorsandis handväska, fast det visste hon inte om. Försökte uppföra mig när Skottlands Första Minister anlände, genom att stå bakom de mycket längre och vanare yrkesfotograferna. Hittade en ny författare som visade sig vara en gammal, med ett nytt namn.

Och så vidare.

Richard Byrne

Just nu tror jag det är söndag, fast det bara är lördag. Så jag har en rondellfri dag till innan jag ska kasta mig ut bland en hög nya och gamla skribenter.