Hägg och syrén

Det är rätt fint i alla fall. Men kallt.

Dock, som någon påpekade, om man tar genomsnittet mellan maj 2018 och maj 2019 så blir det lagom.

Vi kom tidigare än vanligt till Sverige förra året, men värmen gjorde att det såg ut som senare på sommaren.

I år är vi också tidiga, men hinner pga det något svala vädret se det vi aldrig brukar hinna fram i tid för. Jag upptäckte när vi var ute häromdagen att jag inte är van att se alla dessa blommande träd och buskar. Åtminstone inte på samma gång. Och vad vackert det var!

Jag kände mig omfamnad av syrener och alla de där andra blommorna. Vi har en fin rhododendron i trädgården, men såg ett helt hav av dem på någon annans tomtgräns.

Ja, det var väl allt jag ville säga, egentligen. Att jag efter många år plötsligt såg vitsen med det där ‘från hägg till syrén’-snacket. Man kan ju alltid leta fram en ylletröja. Och sitta inne och läsa en bok.

Annonser

Översättartankar

Upptäckte att jag hade mer att säga om översatta böcker.

Bortsett från eventuella puritanska tankar man kan ha om att det är bättre eller finare att läsa på originalspråk, så räknar jag inte med att en roman förändras så hemskt mycket på ett annat språk. Och om den gör det; är det oundvikligt för det andra språket kan bara inte förmedla samma känsla, eller beror det på översättaren? Och är det då en smaksak för denne, eller är de inte så bra på ursprungsspråket? Eller för den delen, det språk de översätter från. (Lärde mig av Sonen att hans översättningar från skandinaviska språk till engelska ofta används av översättare i resten av världen, för det är enklare. Och då behöver man ju veta om man kan lita på den versionen.)

För en del år sedan läste jag en hel trilogi – av Rachel Ward – på svenska, för att hon inte visste vad att göra med de svenska böckerna hon fick, och skickade dem till mig. Och bortsett från den där känslan att det ju inte var riktigt klokt, så tyckte jag om böckerna – vilket väl var Rachels förtjänst – och översättningen kom inte i vägen för handlingen. Eller det tyckte jag, utan att ha läst böckerna i original.

Minns att mina snabbdykningar i svenska versioner av Meg Rosoffs böcker, samt ett par av Cathy Hopkins, som jag redan läst på engelska, ledde till tanken att de kändes rätt så bra, men som svenska tonårsböcker. Dvs skrivna med svenska tonåringar i tankarna, och det var nog ett stilval av översättarna i de fallen.

Började läsa en översatt vuxendeckare i veckan, från engelska till svenska. Räknade med att den skulle vara helt OK. Men jag stördes snart av känslan att det blivit en lite annan stil på boken än den skulle haft i original. Personerna, åtminstone mannen, lät otrevligare än jag skulle velat. Han flinade, t ex.

Fast jag vet faktiskt inte längre exakt vad flina står för. Men i mitt huvud ville jag inte att hans skulle flina.

Kommer däremot ihåg nu att jag tror att barnen i Femböckerna flinade ibland. Då led jag inte av det, och nu undrar jag om det helt enkelt inte finns ett bra ord för engelska ‘grin.’ Och jag är fullt medveten om att just Enid Blyton helt förändrades i översättning, men det är till stor del för att vi svenskar inte har deras snobbiga övre medelklass-inställningar till de ‘lägre’ klasserna.

Och det sägs ju att Gabriela Mistral fick Nobelpriset för att översättningarna var så bra.

Varför översätta?

Det är väl rätt bekant att för dem som var unga läsare när Harry Potter-böckerna kom ut, så läste man på engelska, för det gick ju omöjligt att vänta på den svenska översättningen. Så var det i alla fall för rätt så många. Jag gav första boken till Pippi för 20 år sedan, och när hon hade läst den gav hon den till grannflickan, som nog var ca tretton år.

Man tycker ofta att unga människor är så duktiga, men egentligen var det inte så konstigt. Jag läste själv Agatha Christie på engelska i samma ålder. Man kan om man vill. Eller måste.

Och när man startat så kanske man fortsätter med annat, av bara farten.

För tolv år sedan när engelska Bookwitch var ny, hittade ett svenskt Asperger-forum min lista på böcker som hade aspie-karaktärer, och de hade verkligen inget emot tanken på att läsa på engelska.

Alldeles nyligen tog en läsare någonstans i världen kontakt med mig för att fråga två saker. En var hur hon skulle hitta detta forum. Och i mitt stilla sinne undrade jag det också. Online-grupper varar inte alltid så länge, men tänk, jag letade och hittade dem. Så det var kul.

Den andra frågan var om en bok hon just läst möjligen fanns på svenska också. Det gör den inte. Men det är så få böcker som tycks bli översatta nu. Få åtminstone om man tänker på hur många som ges ut på engelska. Frågan är då om förlagen i Sverige kallt räknar med att de inte behöver köpa in nya böcker, för de som vill läsa köper och läser på engelska?

Jag vet inte hur det är med det. Och inte var åldersgränsen går. För när jag kommer med bilderböcker på engelska eller något för en femåring, säg, så fattar jag ju att det blir för en vuxen att hjälpa med. Har själv inte provat att göra så, men det går nog. Så länge man läser för sitt barn så ‘översätter’ man ju på något sätt, bara genom att koda texten på sidan.

Minns dessutom hur jag lyssnade till min granne för många år sedan när hon läste Rödluvan för sin yngsta. Plötsligt hörde jag hur ingen alls blev uppäten, och förbluffades över vilken underlig version av boken de hade där på lekgruppen där vi satt, tills jag begrep att hon gjorde en snabbcensur av det blodiga förloppet.

Och det är ju också en slags översättning, eller simultantolkning, så att säga.

Järtecken

Jag visste inte vad järtecken betyder. Det verkar vara ungefär detsamma som omen. Enligt Wikipedia ‘Järtecken, är varsel, förebud eller tecken på något, i folktron tron att vissa händelser kan säga något om en persons framtid och kommande händelser, positiva eller negativa.’

Ja, det får en ju inte att vänta sig något lättsamt, direkt. Christoffer Carlssons nya roman Järtecken är en deckare, med en mordbrand i centrum och en bygd där folk inte litar på varann.

Den utspelar sig på hemmaplan, både för Christoffer, och för mig. Och det var en intressant upplevelse att röra sig i skogarna öster om Halmstad, där han har placerat sina händelser, med start 1994 och fram till 2017. Christoffer har sagt att mycket av det som finns med i boken har funnits eller hänt på riktigt, och nu när jag insett att han har gjort en av sina huvudpersoner jämnårig med sig själv, så undrar man ju var gränsen mellan verklighet och påhitt går.

Christoffer Carlsson, Järtecken

Isak är 8-åringen vars älskade morbror Edvard misstänks för att ha dödat sin flickvän Lovisa. Och sedan går det som det ofta går. Edvard kanske gjorde det, eller inte, men på bygden ‘vet’ de att han är skyldig. Och det smetar av sig på resten av familjen, och det är Isak som får lida för detta.

Det är dystert ute i Marbäck. Men det är framförallt helt klart att Christoffer skriver om något han känner till mycket väl. Och för mig som gammal Halmstadbo var det en helt ny känsla att röra sig i trakter där man hör hemma. Fel årtionde och fel sida av stan, men ändå hemma.

Moderna kriminalromaner är tillräckligt realistiska att man vet att inte vänta sig alltför mycket ‘och så levde de lyckliga i alla sina dagar,’ men det är svårt att gissa hur dåligt det kan bli, eller om något positivt kan överleva.

Järtecken är ytterligare ett bevis för att författare skriver bäst när de kommer hem. Fler – fiktiva – Halmstadsbaserade brott står på önskelistan.

Kusligt verkligt

Den kom tidigt i boken, och jag hade faktiskt glömt att den skulle vara där. ‘Sov du lilla videung…’ var det, och det var jag som bidragit med denna vaggvisa. I en
dystopi.

Teri Terry, Fated - Sov du lilla videung

Teri Terry skriver böcker av den sorten som är svåra att lägga ifrån sig. Hennes första var trilogin om ett dystopiskt Storbritannien om ca 40 år; Slated, Fractured, och Shattered. Ungdomar som missköter sig får sitt minne borttaget genom en operation, och på detta sätt kan de få en andra chans till ett liv som någon annan. Trilogins huvudperson är Kyla, och läsarna undrade väldigt mycket om hur det hade kunnat bli så här.

Och nu kan vi läsa i en prequel om vad som hände. Det är värre än man kunde tro. Fated, som kommer ut om ett par veckor har så mycket gemensamt med hur det är i Storbritannien just nu, att man lätt kan bli illamående. Om nu boken inte var så hemskt bra, fast hemsk.

Teri Terry, Fated

Det är där videung kommer in. Teri bad mig om en vaggsång som en av hennes huvudpersoners svenska mamma kunde ha sjungit för henne. Och sedan ville hon veta om mamman kunde räkna med att få svensk sjukvård om hon återvände till Sverige. Jag trodde det (och dessutom är det ju meningen att vara påhittat).

Mamman försvann när landet stängdes för utlänningar. Man var tvungen att välja; stanna eller gå. Som utlänning hade man inga rättigheter, och ingen sjukvård. Storbritannien hade lämnat EU och stängt sina gränser och många människor var fattiga och där var svält och elände.

Detta är ju inte precis något som piggar upp för närvarande, med fem veckor kvar. Både de, och vi, har en grym, kvinnlig premiärminister. Att vara utlänning – om man stannade kvar – var en sak att dölja.

Jag bestämde mig för att skriva om boken innan jag kommit till slutet av Fated. Jag kan gissa en del, och jag har räknat ut ungefär hur tonåringarna i Fated hör ihop med dem i trilogin. De är en del av ‘föräldragenerationen’ i Slated, och därmed antagligen födda omkring nu eller för ett par år sedan. Fated torde utspela sig under 2020-talet. Kanske med handlingen som går tillbaka till förra året. Slated är från 2054.

Teri Terry, Fated - acknowledgement

Hur det går för dem är en annan sak. Hoppas att den halvsvenska tjejen får något lite positivt i sitt liv. Teri bad mig om ett smeknamn mamman kunde kallat sin dotter för. Som hon säger i slutet av boken så lånade jag henne visst mitt eget för Dottern. (Hon kommer att slå ihjäl mig…)

Här finns ett blogginlägg där Teri skriver om bakgrunden till den nya boken.

Min intervju med Teri från 2013.

Böckerna borde givetvis översättas. De är verkliga bladvändare, och med korta kapitel så tänker man att jag tar ett till. Och ett till. Och…

Prisad

Roligt att höra att Ingrid Rading Magnusson fått pris för sin barnbok Den hemlighetsfulla grottan.

Tydligen har Region Halland ett litteraturstöd. Kanske inte så underligt för den vanlige svensken, men för mig är det lite ovanligt att det bara kan komma prispengar på det här viset.

Stödet omfattar kvalitetslitteratur. ‘Boken ska vara av god kvalitet, såväl tekniskt som redaktionellt, dvs. vara ”ett gott hantverk” och ha ett värde för Halland.’

Grattis till Ingrid!

Hemma

Det fladdrade förbi, lite hastigt. Men till skillnad från en del drömmar och andra tillfälliga känslor som ibland bara försvinner och man inte är riktigt säker på vad det var, så finns det här fladdret fortfarande här hos mig, ett halvår senare.

Dess ursprung var Ellen Renners Storm Witch som handlar om en flicka och hennes mamma som bor ensamma, tills hon fyller 13 år och måste flytta hemifrån, som alla andra barn i deras samhälle.

Men en sista kväll tillsammans i hemmet får de. Stugan är liten och enkel, men den är hemma. Eller, det är snarare så att det är stugan med mamman, som är hemma. Och det är nog bara en mening eller två, men känslan kom så starkt när jag läste det. För det här var jag och min mamma, för många år sedan.

Före Storm Witch hade jag under 40 år koncentrerat mig på att inreda mina olika hem med lite av stilen från mitt barndomshem på 1960-talet, för det kändes som om det var det jag letade efter. Jag är nöjd med hur jag har det, men som sagt, den där biten med mamma kommer förstås aldrig tillbaka. Men nu är jag åtminstone medveten om vad jag sökte.


Jag tycker om att vara hemma, så till den milda grad att jag nästan inte skulle bry mig om jag inte kom ut. Jag gissar att det är en kvarleva från 1960-talshemmet.

Ganska nyligen stötte jag på en liten ‘repris’ när jag slötittade på Hemnet. Ett hus på min gata var till salu, och när jag kollade närmre på bilden, insåg jag att det var exakt samma modell på huset som där jag hade bott, men att jag som barn inte kunnat se förbi skillnaden mellan puts och tegel.

Så jag tittade ordentligt på interiörfotona och kände mig verkligen som hemma. Dörrarna i hallen satt precis där de skulle, och ledde till rum som i stort sett var våra rum. Fast ingen mamma där heller…