I köket

Föralldel. Jag har också ett relativt nytt kök, när jag tänker efter.

Har tänkt rätt länge på att jag skulle kunna blogga om författares kök jag besökt. Numera tycks det vara så att om man går hem till någon, så sitter man i köket. I alla bättre interiörtidningar är ju köket hemmets mittpunkt och allt det där.

Men sedan började jag tänka på dessa författarkök jag sett och insåg att många har hunnit bytas ut och är ‘inte längre som förut,’ som sångtexten gick. Tror jag. Alltså var det inte mycket idé med min idé, så att säga.

En del av köken har jag besökt två gånger. Dvs jag har sett både före och efter.

Sedan flyttar folk också, och då blir det ytterligare nya kök.

Vi fick besök av en författare i veckan som gått. Den Bättre Hälften skulle ge henne ett handtag med hennes nya blogg som hade lite inredningsproblem, med bilder som inte satt där de skulle, och texter som inte riktigt ville sig. Vi satte oss inte precis i köket, men däremot i det nya rummet där matbordet står, och där man kan breda ut flera datorer sida vid sida.

Och jag satt och tänkte på denna författares kök, som var mycket hemtrevligt, med god mat och extremt fina scones och så. (Detta gjorde att jag kunde då rakt inte bjuda på scones, för mina är inte det minsta i samma klass som hennes. Efter mycken våndan bidde det semlor, och som tur var smakade de riktigt bra, och bullarna blev inte små stenhårda saker. Detta har hänt ibland.)

Nu har hon också fått sig ett nytt kök, så nu vet jag inte hur det ser ut. Tydligen var det jordgolv i skåpet under diskbänken, och enligt henne var det inte alls så fint som jag hade tyckt.

Men tack och lov finns det folk som håller på det gamla! I lördagens Guardian Weekend hade någon gjort hemma-hos reportage hos Judith Kerr. Och hon har minsann inget nytt! Det är samma kök som funnits där i över femtio år. Och vid det här laget har det blivit så retro att det är inne igen. Fast det bryr sig Judith inte om. Dessutom finns köket förevigat i The Tiger Who Came to Tea.

En får alla och alla får en

I slutet på förra veckan var det många författare som rapporterade på Facebook att nu hade de fått sin nya bok. Och allihopa satte upp foton på hur boken såg ut, eller ofta en hel hög med kanske tio likadana böcker. Som de skrivit.

Och folk gratulerade dem till den nya boken och undrade var de kunde köpa ett ex. (Bokhandeln, kanske?)

Jag däremot visade inte upp mitt byte, för jag hade fått allihop, eftersom jag inte skrivit någon av dem. Däremot hoppades ju förlaget Barrington Stoke att jag ska skriva om dem. Och det kommer jag att göra, för deras böcker, som alla är lämpade för läsare med dyslexi, är nästan alltid hemskt bra.

Än så länge har jag bara läst två och recenserat en. Resten kommer. Det är fantastiskt hur mycket bra och spännande det går att klämma in i en bok på ca 90 sidor med ytterst lite text på varje sida.

Den jag recenserat handlar om en tonårskille vars bästa kompis håller på att risa ihop totalt, för hans pappa har dött och pojken har insett att han redan glömt hur pappans röst lät. Och det visar sig vara ganska svårt att hitta någon inspelning, trots att pappan var (en misslyckad) skådespelare, med fler fiender än vänner. Men av en händelse stöter killen på en inspelad utannonsering på tunnelbanan, på en linje.

Och när hans kompis får höra sin pappas röst igen, gråter vi allihop en skvätt.

Strömkarlens fiol, en Stockholmsnovell

Det var bra att Cornelia Funke berättade för mig att hon skrivit en novell speciellt för den svenska marknaden. Annars hade jag ju inte vetat det.

Strömkarlens fiol handlar som titeln säger om en fiol. Den lär vara en äkta strömkarlsfiol, som nu har blivit stulen och en ung flickas liv är i fara om den inte blir funnen igen.

Eftersom detta utspelar sig i Spegelvärlden, så möter vi Jakob och hans följeslagare Räv på väg till Spegel-Stockholm för att försöka hjälpa flickan. I denna verklighet ser Stockholm inte riktigt ut som vanligt, och personligen tycker jag att det här var ett intressant Stockholm att få besöka. Jag skulle gärna se fler historier utspela sig där.

Jakob och Räv träffar på flera ovanliga karaktärer i sitt sökande, och det känns som om stan är full av troll och dvärgar och nissar av olika slag.

På grund av bokens längd, bara 45 sidor, med många fina illustrationer av Cornelia, finns det givetvis inte utrymme för så mycket äventyr för de två hjältarna, och det mesta går ganska bra.

Och det visste vi väl egentligen att det skulle göra.

Efter vi sågs

Det finns många bra saker med att träffa författare. Men det finns också en eller två nackdelar. Man kan bli desillusionerad, om det visar sig att någon inte bara är normaltråkig, men kanske t o m ganska otrevlig som person.

Detta händer inte ofta, men det kan göra att man får tänka om. I de flesta fall är det en träff som jag inte ordnat själv, utan där någon annan föreslår ett möte. Så oftast gäller det en person jag inte har investerat hela min själ i.

Men så kan man få intryck av författare man aldrig träffat, genom vad man hör andra berätta. Det finns en mycket känd, lite äldre, manlig amerikansk författare, som man ofta läser om i pressen. Jag hade aldrig bildat mig någon direkt uppfattning om honom, men var medveten om att han är rätt stilig.

Tydligen tycker han det själv, också. Fast det är ju OK, i och för sig.

Träffade en Facebook-vän en gång. Ja, träffar dem gör jag ju oftare, men detta var en mycket god vän till någon jag kände lite grann, och så ville det sig att vi möttes i London en dag. Hon bor i New York, och visade sig vara ännu trevligare än väntat.

Egentligen vet jag inte vad det är hon jobbar/har jobbat med, men det går ut på att träffa mycket kändisar. Så hon hade en hel del skvaller att underhålla med över middagen. Och hon kände författaren, lite grann. Och det var mer än tillräckligt. Han hade/har tydligen svårt att hålla sina händer, och vissa andra kroppsedelar, från kvinnor han möter.

Facebook-vännen är också snygg, så han trodde förmodligen att hans beteende var helt OK. Kanske t o m väntat.

Och nu är detta det enda jag tänker på när hans namn dyker upp i litterära sammanhang. Han skriver säkert lika bra ändå, och hon blev antagligen inte traumatiserad för livet, precis, men som en liten detalj tycker jag det är intressant.

Till vederbörande

Det finns så många fällor man kan råka falla i. Strax före jul blev jag rätt ledsen efter en diskussion om julkort på sociala medier. Det började med e-kort, som personen i fråga hatar. Jag trodde i min enfald att om jag berättade lite om mina anledningar till att skicka sådana, att han/hon skulle kunna se min sida på saken. Tycka att ‘ja men då förstår jag och accepterar att det kan vara bra, också.’

Men nej, det är papperskort som gäller. Och de ska vara riktigt addresserade (återkommer till vad detta innebär), samt gärna ha några rader med en handskriven, personlig hälsning också. Alltså, återigen skriva vad man redan har betalt för genom att köpa ett kort med tryckt julhälsning på.

Själv är jag så praktiskt lagd att jag i kortskrivande stund i december gärna har så få bokstäver som möjligt att skriva för hand. Så står det God Jul, tycker jag inte det behöver upprepas. Men OK, det kan ju folk göra om de vill. Jag ser dock helst att de inte sitter och svär över mitt kort som saknar detta. För jag menade ju väl. Jag ville ju bara skicka en julhälsning. Från mig. Till dig.

Och där ligger det riktigt stora och oväntade diket man kan halka ner i. Speciellt om man är svensk och man skriver till en britt. För de sätter nämligen – gärna, men inte alltid** – mottagarens namn ovanför God Jul-andet, innan de skriver sitt och alla medföljande familjemedlemmars namn under.

Dvs ‘Till Oskar och Julia, och Putte, Dutte och Fnutte’ GOD JUL, etc ‘från Vilhelm och Albertina och barnen.’

Jag anser att mottagarna vet vad de heter. De vet också att jag vet det, för jag skrev namnen/namnet på kuvertet.

Det är ju OK att göra, om man vill. Men jag ser återigen helst att folk inte hatar mig pga min bristande namnlista där upptill.

Bortsett från att jag får skrivkramp och lider av tidsbrist, så vet jag ju inte alltid att Oskar är gift med en Julia. Kanske heter han förresten Oscar?* Och ungarna, vad var det nu de heter?

Så man kan (undvika att) stava fel. Man kan glömma någon. Man kan fortsätta att skriva till Julia, när hon faktiskt blev utbytt under året och Oskar nu bor med någon annan. När slutar man ha barnen med?

Och, det extra hemska, när någon har dött och man inte vet. Eller för den delen, när man vet, men skriver julkort med autopiloten påkopplad, och glömmer att Julia fick cancer och man var på hennes begravning, men man i alla fall önskar henne en god jul, och att 2017 blir ett riktigt bra år för henne. Och familjen.

Ja. Jo. Sådana hälsningar förekommer. Läste om en i tidningen bara häromdagen.

Och jag har gjort det själv. Gjort mig till och nämnt en make (som jag inte kände) i en julhälsning för att visa hur artig jag kunde vara och att jag mindes hans namn. Tyvärr var det det året han dog strax före jul.

Men som sagt, var och en gör som de vill. Men bli inte sur på mitt e-kort, eller det faktum att jag skickar kortet bara till dig, utan namn, och utan att rabbla hela familjens namn. Om jag inte tycker om dig, så skickar jag inget alls.

* Vi hade grannar förut, med en son som hette Alistair. Eller möjligen Alisdair. Om det nu inte var Alastair. Alasdair? Alla stavningarna är korrekta och ingen särskilt mera vanlig än den andra. Varje år tog jag fram förra årets sparade kort från dem, för att kolla hur han stavade sitt namn. Och sista året vi bodde där råkade jag dröja med postandet av kortet i deras brevlåda. Som tur var. För då hade hans pappa dött i november.

**Kollade lite statistik nu när jag plockade undan årets kort. Ca 50% hade namn upptill, och lika många saknade namn. Inga svenskar hade namn däruppe, men inte alla britter hade namn där heller.

Julkort

Advent candles

God Jul!

Översatt

Jag var ute och låtsades vara en riktig person för några veckor sedan. Fast man kan också beskriva det som att jag genomförde ett par evenemang där jag tvivlade på att jag varit riktigt klok som gått med på detta. Man vet ju aldrig.

Först åkte jag till Newcastle och intervjuade Cornelia Funke. Inte min idé, utan faktiskt på hennes PR-dams begäran. Men det var en bra idé – bortsett från samma morgon när jag alltså undrade vad jag hade tänkt som sa ja – och resan gick bra; lagom lång och lagom tid, så man kunde sova normalt och så.

Cornelia Funke and Garth Nix at Seven Stories

Och en synnerligen lagom person att intervjua. Jag har inte läst massor av Cornelias böcker, men nog för att kunna konversera med henne, utan att veta för mycket heller.

Några dagar senare kravlade jag ur sängen nästan innan jag hunnit gå och lägga mig; så tidigt gick tåget till London. Sonen hade årsmöte med sina kolleger på SELTA; de som översätter svensk litteratur till engelska. Av någon outgrundlig anledning tyckte de att de kunde vilja bli underhållna efteråt av några bloggare som skriver om översatt litteratur, och bjöd in mig – som egentligen inte gör det – och två andra som läser massor med översatta böcker, och som alltså visste vad de pratade om.

Så kan det gå. Jag svamlade på efter bästa förmåga, och de andra pratade efter mig, vilket var en himla tur, får man säga. Men det var rätt roligt i alla fall. Och sedan gick vi på puben, och jag hann prata lite mer med Sarah Death, som är ett stort namn när det gäller svensk litteratur till engelska.

Därefter åkte Sonen och jag till en indisk vegetarisk restaurang och åt god mat, sedan satt vi i loungen på Euston och väntade på vårt sovvagnståg hem. Vi intog drinkar (ja min var te, förstås) i salongen på tåget, och man kände sig nästan som om man var i en Agatha Christie, faktiskt. Som tur var blev vi inte mördade, utan sov hela vägen till Skottland.

Efter dessa utsvävningar bestämde jag att borta kanske är bra, men att hemma – t o m när det byggs om – är bäst. Så här sitter jag nu, och det kommer att vara ända till påska, eller till någon annan tidpunkt då jag hunnit glömma att jag inte skulle ut och resa igen.