Där världen heter skog

När en svensk översättning av Ursula Le Guins The Word for World is Forest dök upp i min hand – som böcker gör ibland – tyckte jag det kunde vara en idé att läsa den. Funderade ju på varför jag aldrig läste hennes böcker när jag var ung, och varför mina jämnåriga inte pratade om hennes böcker heller.

När Ursula Le Guin dog tidigare i år kollade jag när, och om, hon faktiskt blev översatt till svenska, och kom fram till att det nog bara var en bok som kunde funnits i biblioteket när jag var i den åldern.

Ursula Le Guin, Där världen heter skog

Alltså var det inte så konstigt att mitt första möte med hennes romaner var i Den Bättre Hälftens bokhylla i tidernas begynnelse. Han ansåg att hon var en mycket bra författare, medan jag tittade lite på böckerna och bestämde mig för att inte läsa dem. Betydligt senare förstod jag att många författare beundrade hennes skrivande, och att jag nog hade missat något.

Därför kändes det vettigt att läsa Där världen heter skog, när den nu hittade fram till mig.

Men jag vet inte… Tror nog inte det var min grej, precis. Människor från Jorden har flyttat till en planet 27 ljusår från Jorden, där de omedelbart har skövlat allt i sin väg och förslavat dem som redan bodde där. För att rädda resten av sina livsviktiga skogar bestämmer sig Athsheanerna för att kopiera inkräktarnas beteende.

Så dessa fridsamma människor mördar och förstör, och vinner till slut tillbaka sin planet. Frågan är väl om det var bra eller inte. Helgar ändamålet medlen?

Jag ser precis vad Ursula Le Guin ville säga, men jag är inte säker på om det tilltalar mig, även om jag hurrade varje gång de hemska Jordmänniskorna blev överlistade. Det här var en ganska tidig bok, tror jag, så det är möjligt att hon förändrade sitt skrivande lite. Vad vet jag?

Tankarna om rättvisa och jämlikhet är precis som de ska vara. Däremot känns science fiction-aspekten lite halvdålig. Det var väl svårt att hitta på lämplig utveckling av de mer tekniska sakerna som behövde beskrivas. Och ergotamin mot migrän har ju inte precis fortsatt vara en vettig lösning.

Det andra som förvånade mig var att jag halvt om halvt trodde det här skulle vara en ‘barn’bok. Den ser ut som en barnbok. Men det är den verkligen inte.

Annonser

Litteraturfestival Glommen

Den fotbollen, den fotbollen… Vad den ställer till med. En del människor är konstigt nog intresserade av både boll och böcker. Inte jag, givetvis.

Litteraturfestival Glommen

För säkerhets skull bestämde sig den nya Litteraturfestival Glommen att starta sitt första år en timme tidigare. Det var säkert klokt, och den Bättre Hälften och jag anlände alltså till en full lokal med 25 författare och en massa böcker och dessutom hugade bokfans som handlade böcker. Det är alltid ett gott tecken när man inte kan parkera bilen.

Jo Salmson

Första rummet i Glommens Bygdegård bjöd på barnboksförfattare och nästa stora sal hade de ‘vuxna’ böckerna. Bland de förra fanns Ingrid Magnusson Rading, Therese Loreskär och Jo Salmson. De ‘lite äldre’ bestod bl a av Christina Larsson, Torbjörn Johansson och Anne-Marie Schjetlein.

Erika Widell Svernström, Therese Loreskär och Johan Rockbäck

Ulrika Larsson

Ulrika Larsson från Akademibokhandeln, dvs fd Larssons Bokhandel, inledde med att prata om alla de närvarande och att ge lite korta utdrag om vad böckerna handlar om. Tydligen går det efter ett tag lätt att sätta fel karaktärer i fel bok, så att säga, och hon tyckte det kändes bra att de flög runt lite i varandras historier.

Flera av författarna har levt ett tidigare liv på Hallandsposten, och av ‘kriminalarna’ blev Ulrika inspirerad av att åka till Hudiksvall. Jag noterade att traktens superkändis Lars Kepler inte var närvarande, men folk mördar rätt bra däromkring i alla fall.

Efter Ulrikas tal hade två av författarna boksläpp, och jag hörde åtminstone en champagne-kork som flög. Eller var det päroncidern som hetsat upp sig i värmen?

Själv höll jag mig till te med hembakta kakor och bullar ute på verandan, med fantastiskt utsikt över Kattegatt. Te, skugga och lagom vindar gjorde det perfekt. Lite senare när den Bättre Hälften hade hittats i skuggan bakom en buske på stranden, fick han lite kaffe, och vi tittade på medan arrangörerna för festivalen intervjuades ute på gräset.

Glommen

Vi skulle nog tagit med oss badkläder. Det är inte alla bokfestivaler som kan erbjuda egen strand. Med solsken.

Att släppa en bok

När det är dags för en bok att släppas ut i den stora vida världen, hoppas man att den får sällskap av lite päroncider, kanske. Goda lavendelskorpor.

Den hemlighetsfulla grottan

Fint var det i alla fall när Ingrid Magnusson Rading släppte sin nya barnbok Den hemlighetsfulla grottan under midsommarhelgen. Man kan inte ligga på latsidan när man skriver böcker. Först ska man skriva dem, och redigera dem, och någonstans där på slutet ska de överlämnas till läsarna, och i dagens läge är det oftast så att författarna står där och gör det jobbet med.

Den hemlighetsfulla grottan: boksläpp i hönshuset

Hyr lokal, annonserar, bakar, köper bubbliga drycker, och allt vad det nu kan vara. Inget man blir stormrik på, direkt.

Ingrid Magnusson Rading och Den hemlighetsfulla grottan

Men roligt kan man ju ha, förstås. I Ingrids fall satt hon i ett hönshus och ‘släppte’ böcker, dvs sålde och signerade. Och eftersom det var midsommarafton hade hönshuset – på Annies Gård i Haverdal – en midsommarstång utanför, som kläddes fin inför dansen. Om inte det är somrigt och svenskt, så vet jag inte vad som är.

Annies Gård

Och med svensk gästfrihet släppte Ingrid ännu fler böcker hemma hos sig, dagen därpå. Efter det kan man gå till en butik och köpa; på Ankaret, den lokala mataffären, på campingen, eller bokhandlarna inne i Halmstad. Eller på nätet, av Ingrid själv.

Ingrid Magnusson Rading

Den hemlighetsfulla grottan

I Den hemlighetsfulla grottan, en tidsrese-saga om tio-åriga Saga, som får vara med om betydligt mer än hon väntat sig under semesterveckan i Haverdal, får läsaren äventyr blandat med lite lagom historieundervisning.

Ingrid Magnusson Rading fick väldigt mycket spännande researchmaterial över när hon skrev sin stora bok Haver du sett Haverdal, och här använder hon det på bästa sätt. Historia kan uppfattas som lite tråkigt, men inte när man får det i form av oväntade tidsresor på sommarlovet.

Sagas mormor ger henne en förtrollad sten (och det vet hon att den är för hon testade den när hon var liten flicka), och sedan får Saga vara med om förbluffande händelser från det förflutna.

Vi är nog många som vet lite grand om Haverdals historia, men som aldrig läste vidare. I Sagas sällskap får läsaren först resa till svältens 1600-tal, där Ellika och hennes familj har det svårt i gamla Haverdals by. Man förstår varför sanden kunde vara så förödande, och man ser effekten av för lite regn och för mycket regn, och hur snabbt folk kan bli sjuka och t o m dö. Det här är lite Tore Gudmarsson för yngre läsare.

Ingrid Magnusson Rading, Den hemlighetsfulla grottan

Nästa historiestopp för Saga kommer när hon söker efter sin mormors morfar som dog ung, efter ett kort och hårt liv i stenbrottet på Skallen. Återigen är det något vi ofta vet en del om, men det är svårt att föreställa sig hur det verkligen var. I sällskap med Astrid ser vi slitet och bristen på mat, och hur farligt det kunde vara att arbeta som stenhuggare.

Det här är fantastiskt intressant, och man lär sig så mycket om Haverdal, och jag väntar redan på nästa bok, och ett par nya tidsresor bakåt i historien. Och för oss lite äldre är Sagas egen morfar en rolig typ…

Perfekt sommarlovsläsning mellan baden!

Reseapoteket

I affären ute på landet säljer de medicin från apoteket, som ombud. Väldigt praktiskt.

Vi har gått i närkamp med en hel del mygg och annat otyg den senaste veckan, och flaskan med Salubrin såg rätt tom ut. Jag tittade runt i affären men hittade ingen ny flaska, så frågade i kassan; ‘vet du om ni har Salubrin?’

‘Vad är det för något?’ frågade den unga damen. ‘Sådant man sätter på insektsbett,’ sade jag, och hoppades fåfängt att det skulle gå hem. Avstod från att fråga vad hennes mamma hade satt på hennes myggbett då det begav sig. Hon ropade över till sin kollega, som var den som hade hand om apoteksvarorna. Denna trodde nästan att hon hade Salubrin.

Hon pekade glatt på paketet med Samarin, men jag sade att det var det inte. Hon undrade vad det var för skillnad. Medan en äldre kund – dvs någon i min egen ålder – leende lyssnade, förklarade jag att Samarin går på insidan och Salubrin på utsidan. Och att det var en viss skillnad.

Har jag varit borta för länge? Finns inte Salubrin längre? (Om man Googlar så gör det det.) Använder folk inte det? Om inte, vad använder de i stället?

Ibland vet jag inte vad jag ska tro. För ett par år sedan var jag på Tempo för att hämta ut ett paket, och legitimerade mig med mitt ID-kort. ‘Vad är det för något?’ undrade tjejen vars jobb det måste vara att titta på legitimations-handlingar dagen i ända…

Jag får kanske övergå till att använda vinäger, även om man luktar lite smörgåsgurka av det. För insektsbetten. Inte som ID-handling.

Sean Duffy i Sverige

Kall, kall jord. Det passar ju bra som beskrivning av Sverige, som är ett land med tjäle. Nu var det Adrian McKintys första deckare om Sean Duffy i Carrickfergus jag menade. För två år sedan hörde hans svenska översättare Nils Larsson av sig för att berätta att äntligen skulle Duffy få lösa mord även på svenska.

Eftersom jag ju tjatat rätt så rejält om Adrian och speciellt om hans numera sex böcker om Duffy, the katolske detektiven strax utanför Belfast under 1980-talet, så blev jag glad. Jag hade helt enkelt ‘vetat’ att dessa irländska deckare skulle passa svenska läsare perfekt.

Adrian McKinty, Kall, kall jord

Jag hoppas att det stämmer, men man ska passa sig för vad man tycker och tror. Råkade i dagarna ramla över Kall, kall jord igen, och tänkte jag skulle kolla in några recensioner. Bara för att se.

Blev uppriktigt sagt både besviken och förvånad. De första recensionerna var alla negativa, och en del hade inte ens orkat läsa färdigt. Det får mig att undra vem förlaget väljer att skicka sina recensionsexemplar till.

Men som tur var hade en hel del andra tyckt om både brottet och detektiven. Jag gissar att det beror på åldern. Är man för ung är Nordirland ointressant och Duffy framstår som den 1980-talsman han är. Man kan inte skriva om historien. Men för oss som levde genom IRA-terrorn och striderna är det ‘roligt’ att komma tillbaka och läsa om det från insidan.

Bok två, Jag hör sirenerna på gatan, kom i höstas. Jag hoppas det går bra för den, trots att en del bloggare inte har förstått att titlarna är musikcitat utan anser att det är en idiotisk titel för en deckare.

Enligt Adrian kommer det att bli tre böcker till, sju, åtta och nio. I alla fall på engelska. Det ser jag fram emot.

De Otrogna

Titeln på Andreas Normans andra bok om den svenska spionen Bente Jensen är förvånansvärt passande, vilket läsaren inser efter ett tag. Precis som i En Rasande Eld tar det en stund för händelserna att komma igång. Men det är ju med avsikt, och allt klarnar så småningom.

Andreas är bra på att vända på saker och ting. I förra boken blev man lite förvånad över att britterna var the bad guys. Det oväntade här är att både Bente och hennes brittiska motpart Jonathan Green plötsligt upplever att deras liv, både privat och professionellt, står vid något av en avgrund.

Andreas Norman, De Otrogna

Allt blir mera personligt, och allt blir ganska otäckt för de två. Jag funderade på om de skulle bli ‘vänner’ eller om britterna plötsligt skulle bli lite ‘trevligare’ men det kan jag ju inte gärna tala om här.

MI6 sysslar inte oväntat med hemska saker i Syrien, och det är inte meningen att världen ska veta om det. Vi ser mycket mer av London, där Jonathan har en otrevlig typ till chef, och deras överordnade har lustigt nog ett namn som för tankarna till IRA, men det är väl bara en händelse. Inte skulle vår (min) regering ha irländska katoliker i så hög ställning… Men fula typer är de allihop.

Den lite långsamma starten leder ganska plötsligt till betydligt mera explosiva händelser. Och mer än så kan jag inte berätta. Läs!