Två norrmän och en dansk

Det är redan några veckor sedan Sonens nordiska konferens gick av stapeln. Han och några kolleger anordnade en tvådagarskonferens för doktorander och liknande som kunde anmäla sig att komma till universitetet i Edinburgh och prata om sin forskning om vad som helst som hade något med Norden att göra. De fick massor med folk, och på tredje dagen avslutades det hela med några barnboksförfattare som kommit hit för att prata om översättning och annat.

Maria Parr

Det var Maria Parr från Norge, vars bok Waffle Hearts (Vaffelhjarte) nyligen översatts till engelska och som jag precis hade läst. Fantastiskt trevlig bok, i lite lagom Bullerbystil. Maria läste bl a från sin bok, på båda språken. Fastän jag läst den kunde jag inte riktigt förstå när hon läste på nynorsk. Intressant hur stor skillnad det gör.

Harald Rosenløw Eeg, som tydligen är kvarts svensk, pratade om sin hittills oöversatta roman, baserad på en resa på Oslos tunnelbana när Harald såg en övergiven ryggsäck och började fantisera ihop vad som skulle kunna hända. Och strax efter att boken var färdig, så gjorde det det. Hände, alltså, i juli 2011. Så han fick ändra på det lite grann.

Sist men inte minst pratade danska Merete Pryds Helle om vad hon skriver. Efter en del helt ‘normala’ romaner har hon satsat på digitala böcker för barn. Det innebär bl a att hon skriver speciellt för en iPad, och baserar storyn på vad en sådan rent tekniskt kan göra. T ex har Merete en saga där barnet genom att skaka våldsamt på paddan kan få kottar att ramla ner från en tall. (Så klart.) Väldigt intressant faktiskt, för en digitalskeptiker som jag.

I rummet fanns även Marias översättare Guy Puzey med, samt Kari Dickson som förvandlat många nordiska mord till engelskspråkiga mord. Det var en sådan där diskussion man skulle kunna sitta kvar nästan hur länge som helst och lyssna till.

Och så fick vi svensk tårta till. Så skulle det vara lite oftare.

P-hyllan

Jag hoppas verkligen att den här förfärliga trenden med att författare vars namn börjar med bokstaven P ska dö kommer att avta. OK, jag vet att vi alla ska dö, men just nu har två trevliga män, vars böcker råkar sitta på samma hylla hos mig, checkat ut för evigt.

Det är skillnad på Terry Pratchett och Mal Peet. De flesta har hört talas om Terry, medan Mal var relativt okänd hos ‘mannen på gatan.’ Men båda var förtjusande personer som skrev böcker av bästa sort. Och från mitt håll sett, här uppe i Skottland, så bodde de praktiskt taget grannar, där nere i sydväst. Plus att de då bor på samma hylla i rummet bredvid.

Och båda var alldeles för unga; 67 respektive 66 år. Cancer och Alzheimers. Båda sjukdomar som gemene man fruktar mer än många andra.

Jag sa att Facebook var fullt av notiser om Mal i förra veckan. Men det var givetvis ingenting mot vad vi sett de senaste 24 timmarna för Terry. Själv kände jag egentligen inte Mal. Vi hade bara träffats lite ytligt några gånger. Hade jag tänkt till, så hade jag nog bestämt att det kunde vara bra att intervjua honom någon gång. ‘Men det hinner man ju med.’

Däremot hann jag träffa Terry mer gånger, och två av dem var för intervjuer, vilket ju innebär att man sitter och pratar och det blir mer att man ‘känner varann lite grann.’ Men bara lite, förstås.

Skillnaden mellan Mals bortgång och Terrys var att Mals sjukdom var snabb och de flesta fick ingen förvarning alls. Medan alla vet att Terry fick sin diagnos för sju år sedan och därmed går det inte att bortse från att man ‘väntar’ på det värsta, lite grann. För min del var de här bonusår, och alla böckerna Terry hann skriva under tiden var oväntade bonus de med. T o m när han inte kunde skriva, så författade han stadigt. Det ska komma en sista (?) bok senare i år.

Men som sagt, nu tycker jag det kan vara nog med döda författare på ett tag.

Terry Pratchett and Death by Chris Riddell

Ombytta roller

Dottern håller på att jaga land och rike omkring. Det är intervjusäsong på landets akademiska institut, och till skillnad mot vad hon hoppats, har intervjuerna söderut inte kommit på samma gång. Därav hennes skottspole-resande.

Ju snävare ämnet man intresserar sig för är, så har man antagligen redan hört talas om en eller flera av de akademiker som intervjuar en. Om det är bäst att bli utfrågad av en total främling, eller någon man känner till, vet jag inte. På hemma-universitetet blev det givetvis många välkända människor att prata med.

Men i Oxford blev det konstigare än så.

Ja, först sprang Dottern redan på järnvägsstationen rakt på min favoritförfattare (Meg Rosoff) och stannade och pratade en stund, innan Megs tåg kom. Och den där människan hon hade lagt märke till på tunnelbanan i London tidigare på dagen, och varit övertygad om att hon kände igen, men inte kunde placera? Hon dök upp där på stationen, hon också. Det var Megs agent, så det blev nästan litteraturstockning där.

Men jo. Första intervjun var med en forskare hon träffat tidigare, och som annars har setts på teve några gånger.

Den andra intervjun; ja då blev Dottern intervjuad av någon som hon själv intervjuade för ett par år sedan. Han är också känd från teve, och han kom dessutom ihåg henne. Det är väl inte helt vanligt att rollerna varit omvända på detta sätt, speciellt inte när det handlar om studenter.

Hej då, Mal Peet

Det blev sju dagar. Mal Peet dog i måndags, och jag hoppas att han och familjen fick en värdefull vecka hemma tillsammans.

Tror inte att jag sett Facebook så full med personliga kommentarer när en författare gått bort som igår, när nyheten spreds. Precis som kommentarerna i höstas när Mals senaste bok, vuxenromanen The Murdstone Trilogy, kom ut. Mal var verkligen författarnas författare.

Det tog mig ett tag att komma igång med hans böcker. Fotbollsromaner för tonåringar är inte det mest lockande i världen, när man inte är sportintresserad eller vet särskilt mycket om fotboll. Men Mals tre, separata, fotbollsromaner är fantastiska, och både kan och bör läsas av alla.

Och hans andra roman, som utspelar sig i andra världskrigets Holland är utmärkt, liksom den nyare boken om engelska tonåringar på landsbygden, under Kubakrisen.

Mal var en av det författare jag inte hade personlig kontakt med. Därför var det speciellt hedrande att höra att han visste vem jag var då vi träffades första gången, när han vann Guardianpriset 2009. Och sedan stötte vi ihop i Edinburgh vid ett par tillfällen, och sista gången lät han sig ledas ut av mig och Dottern för att bli plåtad vid ‘vårt’ träd. Det träd vi hittade nära barnbokhandeln, och som vi använde till de författare som inte ansågs vara viktiga (!!!) nog för att få en officiell fotostund med de ‘riktiga’ pressfotograferna.

Mal Peet

Nu blir det inte fler böcker. Och inte fler stunder vid fototrädet.

Tråkiga nyheter

Jag vaknade till en väldigt tråkig nyhet igår morse.

En av de författare jag känner ganska bra, och som därmed lite bättre kan avgöra vad jag är intresserad av att höra, talade om att en av hennes favoriter inom barnboksvärlden ligger för döden. Och det gjorde oss båda väldigt ledsna.

Skillnaden för henne är att hon är god vän med denna person, medan jag enbart är en bekant i periferin. Hon hade fått sin väns uppdrag att meddela alla som kunde tänkas vilja veta. Och det var ju skönt att höra, i alla fall. Vill helst inte få ta del av vad folk vill hålla privat.

Och jag vet, ni kanske undrar varför jag sitter här och är mysterisk, när jag lika gärna kunde hålla käft. Man känner trots allt ett behov av att säga eller göra något. Helst skulle jag vilja säga alla de fina saker man kan och bör säga om den här författaren, och jag hör till dem som alltid tycker det är synd när tidningarna skriver massor med vackra saker efter någon har dött, och därmed inte kan se vad folk tyckte om dem.

Jag vet inte om det handlar om dagar, eller veckor. Men när jag kan säga mer, så återkommer jag. Som min informant så poetiskt sa, det finns en hel del andra författare som hon inte skulle ha så mycket emot om de tog ner skylten.

Varmvatten?

Nog är det så att svenska barn- och ungdomsböcker utspelar sig mestadels i nutid? Brittiska böcker för ofta läsaren till olika historiska situationer. Viktorianska böcker är vanliga, och världskrigen är populära tidsperioder att skriva om.

Jag är rätt så okritisk av mig egentligen. Läser inte historiska romaner för att lära mig saker, utan vill bara bli underhållen. Vet inte heller så mycket att jag tycker jag kan sitta och leta efter fel.

Men, nu har jag under kort tid vistats i flera historiska årtionden och tycker att felen riktigt hoppat ut från boksidorna. Om inte fel, så åtminstone tvivel från min sida. Och så fort jag börjar undra, så slutar jag att ‘bara läsa’ och det är svårt att lämna irritationen att någon inte funderade på vad de inte vet.

Den moderna motsvarigheten är när man inte riktigt minns när mobiltelefonen dök upp som en sak ‘alla’ har. Den är så vanlig att man bara inte tänker alls. Det vore ju inte svårt att ta reda på, om man nu är så ung att man inte varit med om övergången själv.

Så, den unga kvinnan från en mycket avlägsen skotsk ö som for till Glasgow på 1840-talet för att utbilda sig till sjuksköterska, och som tyckte att det mest fantastiska var varmvattnet som i storstan bara kom ur en kran, var nog bokens författare som tänkte med sin 1900-talserfarenhet.

Och visst fanns det tåg i mitten på 1800-talet, men det var tillräckligt nära tågens födelse att beskrivningen av tåg och stationer kanske inte var riktigt riktig.

Antologin från första världskriget har en mängd livliga huvudpersoner som mestadels beter sig som om de levde hundra år senare. Men det gör inget. Man kan vilja kunna identifiera sig med en tonåring från 1915, och se att vi alla är likadana. Men ibland kan man önska att vissa detaljer var mer genomtänkta; typ, gjorde man så på den tiden, och hade detta uppfunnits då, osv?

Läste också en fantastisk ny roman* om tidsresor mellan idag och 1830. Och där hittade jag inga fel alls. (Skulle säga att boken är den tredje bästa ungdomsboken jag läst. Någonsin.) Men så är den också skriven av någon som har ett passionerat intresse för denna period, och som antagligen tog reda på allt hon kände att hon eventuellt inte visste.

Det märks. Läsningen gick så smidigt att jag nästan inte märkte vad jag höll på med, och det var en njutning från början till slut.

*Sally Gardner, The Door That Led To Where

Juligare jul

Det behövdes bara en ljusslinga på gaveln till en stenlada ute i skogen för att det skulle kännas lite juligare. Den Bättre Hälften hittade en svensk glasblåsare ute på sina vandringar en dag. Givetvis insisterade han på att köra ut mig dit för att titta på henne. (Man får vara tacksam för att man inte behövde gå hela vägen.)

Dagen var så blöt och grå och uschlig som den kunde vara, och vägen dit var längre och sämre än jag kunnat föreställa mig. Men när vi kom fram satt det en ljusslinga, som värmde hjärtat, på den gråbruna stengaveln, så man kunde se att det var en svensk i farten. Hade inte trott att det skulle finnas några närboende skandinaver, så det var lite av en överraskning. Och ännu mer för henne, gissar jag.

Jag hade redan börjat fundera på om det inte kan kännas riktigt juligt om det är brittiskt. Har läst ett par översatta böcker som genast hade fått det att kännas mer som jul än mycket annat. Erich Kästners Det Flygande Klassrummet var en sann julsaga.

Fast, det är klart, jag hade råkat springa på lite äkta Carol singing en dag när jag var i Edinburgh och bara skulle sitta på Waverley-stationen en stund och vänta på att promenera vidare, och så stod de där; The Scottish Chamber Orchestras kör, ordentligt inbyltade i varma kappor och schalar och sjöng så vackert. Så det blev ju juligt som hette duga.

Tittar annars med fasa på alla blinkande julljus folk har. Kan se grannens fönster (efter att Den Bättre Hälften huggit ner den alltför stora busken mellan oss) och de har en gran som tror den är ett kasino. Den blinkar färgglatt som om den vore i Las Vegas.

Det är väl det jag har svårt för; skillnaden mellan party och högtid. Jag har verkliga problem med att hitta ett bra ord som motsvarar vad jag känner att högtid betyder.

Å andra sidan får varje person göra som den vill. Jag kör med mina gammaldags julgransljus och adventsljus i stearin som ska tändas varje vecka, och de har blinkande anläggningar som förmodligen gör dem lyckliga.

2014 Christmas tree

(Om någon kan fixa hederliga gamla ljus att sätta i granen till Dottern blev hon nog glad. Sådana kan man inte köpa här.)

GOD JUL!