Var är böckerna?

Det här kommer att låta löjligt, men i över två veckor gladde jag mig att jag skulle komma in till Halmstad och kolla in böcker av Maria Turtschaninoff i stans båda bokhandlar. Efter att jag läst Maresi och Naondel på engelska såg jag fram emot att kunna köpa och läsa resterande böcker på svenska.

Jag skulle kollat in det här lite noggrannare, och hade jag gjort det, kunde jag gått på biblioteket och lånat och läst under semestern, och hunnit lämna tillbaka. Men det gjorde jag alltså inte.

På fd Meijels bokhandel (om jag inte får använda de gamla namnen tappar jag bort mig) hittade jag ett ex av Maresi. Stolpade ilsket bort till fd Larssons där jag förvirrat snurrade runt bland åldersgrupperna. Hittade 3-6 och 6-9 samt 9-12 och därefter undrade jag vad tonåringarna skulle hitta på.

Ja, inte läsa Marias böcker i alla fall. När jag väl fann Unga Vuxna hittade jag inget alls jag ville ha.

Man skulle kunna resonera som så att ‘gamla’ boktitlar inte platsar, men på Meijels fanns en hel uppsättning av Michelle Pavers böcker, och de är rätt gamla nu.

Jag kom hem och gjorde min efterforskning. Lite som att stänga stalldörren när hästen för längesedan sprungit sin väg. Kontaktade både Maria och förlaget. Lärde mig att av de fyra böckerna jag siktat in mig på, blev bara två köpta av Sverige, medan de andra stannade i Finland.

För det är väl det det hänger på. Svenskar är som vanligt mindre intresserade av grannländernas bokproduktion än grannarna är av svenska böcker. Jag hade bara trott att det inte var så, samt att Maria fått fina priser för sina böcker och då så…

Väl?

Sitta långt inne

‘Jag skulle uppskatta om du inte sprider xyz till andra bloggare,’ sade min korrespondent i sitt mejl. Blir lite irriterad när folk säger så. För jag kan som regel hålla tyst, och jag kan t o m räkna ut på egen hand vad som kan anses vara mer hysch-hysch än annat. Och därmed är mitt tangentbord förseglat.

Har gjort intervjuer där mitt offer sagt att det som kommer nu är ‘off the record’ och det går ju fint. Problemet är att de glömmer säga när deras record är on igen. Men det kan man gissa.

Så var det författaren som hade skrivit något kapitel om ett fängelse. En av hennes karaktärer blev oskyldigt fängslad, men jag frågade om det för det var så realistiskt skildrat.

Jag menar, jag tyckte det verkade vara det. Jag vet givetvis inte hur det är att sitta inne. Det visste däremot hon, vilket kom som lite av en överraskning. Hon berättade villigt om hur, när och varför.

Och sedan tänkte hon till, och undrade om det kunde hållas borta från intervjun. Hennes 14-åring hade börjat läsa Bookwitch när hon fick höra att jag var på väg. Och barnen hade inte en aning om mammas ‘vilda’ leverne i det förgångna.

Så den historien fick stanna i mitt huvud, men det var gott så. Det är intressant att lära känna folk. Det måste inte stå i det jag publicerar.

Men efter ganska så många år har hon pratat om det någon annanstans, så jag förmodar att dottern är informerad vid det här laget.

Att man suttit inne är kanske en grej man ska be om diskretion för, men att bli ombedd att tiga om allt möjligt irrelevant är onödigt. (Det är som om bloggare skulle vara som små barn, som inte kan vänta med att dela med sig av vad de hört.) Jag brukar muttra för mig själv att ‘du skulle bara veta vad jag håller tyst om..!’

Men det kan jag ju inte berätta.

Bönderna

Det gäller att hålla ordning på folk. Dvs att veta vem som kan tänkas vilja lära känna någon annan, och vad de eventuellt har gemensamt.

En av ‘mina’ författare har nyligen flyttat norrut, över skotska gränsen. Hon har hästar, och var i behov av ett stall (som behövde byggas), och detta hade förorsakat problem. Men eftersom jag introducerat henne till en annan ‘bonde’ här uppe, så hade hon någon att fråga.

Och det verkar som om hennes stall-problem kanske har blivit lösta.

Denne författarbonde föder bl a upp kor, dvs kvigor, tror jag de ska kallas. Så vi diskuterade namn på nätet, som man gör. Tydligen får varje årskull namn som börjar på samma bokstav, i alfabetisk ordning. Jag hoppades på att få ge mitt namn till en kviga. Vet inte riktigt varför, men…

Tyvärr var årets bokstav F. Men han tyckte jag bad så snällt, så om jag har tur ska det bli en ‘Tjocka Ann’ på hans gård!

Älvor och lunch

Årets författarlunch gick av stapeln i förra veckan. Det kom ännu fler hungriga författare den här gången, trots att jag serverade så konstig mat förra året att det borde ha skrämt bort de flesta.

En del var samma som sist, medan andra var nya. Så det blev en rolig blandning. Och vad man glömmer ibland är att författare också är människor. Dvs de har barn och behöver diska och så.

Ett av mina tackmejl som kom efteråt var från en av de större skotska författarna (som jag ser det) och hon sade att hon hade tjoat till när hon insåg att hon satt och pratade med Titania Woods. För denna (pseudonym)-författare skrev en lång serie glittriga böcker om pyttesmå älvor tidigare. Jag t o m recenserade en av dem för längesedan. Och hon som tjoade gjorde det eftersom Titania var hennes döttrars favorit på den tiden.

Medan jag i princip hade glömt älvorna, för jag har huvudet fullt med vad ‘Titania’ skrivit mera nyligen. Det var nog vettigt att fixa en älv-pseudonym, för böckerna är så hemskt olika att det skulle leda till förvirring och besvikelse om fel åldersgrupp försökte läsa ‘fel’ bok.

Men det fick mig också att fundera lite på hur skönt det är att en del inte har något emot att gömma sig bakom ett nytt, okänt namn, medan kändis-‘författarna’ söker ännu mera rampljus för sina redan välkända namn.

Länge leve välskrivna älvböcker, och låt oss hoppas att luncherna kan fortsätta att tussa ihop de mest oväntade författarkombinationer!

The second lunch

Inskriptionen

Skriver folk fortfarande i böcker? Ja, romaner och så, alltså. Jag har vänner som skriver i sina egna böcker, dvs en påminnelse om när och var boken inhandlades eller anlände som present, o dyl. Och det är ju trevligt.

Men vad jag menar är det som eventuellt står i boken när du får den. Lite som min belöning i sexan när jag fick The Adventures of Huckleberry Finn för att jag varit duktig i skolan. Läste den aldrig, för jag hade redan läst den på svenska, och sedan blev det bara inte av.

En författare på facebook visade upp ett foto på försättsbladet till en gammal bok han hittat i andra hand. Snirklig text och en lång lyckönskan från pojkens rektor för flit och ansträngning, daterad 1924. Pojkens namn var lite ovanligt, så vi var många som googlade fram diverse fakta om honom, efter det att författaren funderat på hur det gått i livet för pojken.

Och, jodå. Det gick bra. Den där fliten satt tydligen i, och han hade ett långt, arbetsamt liv och levde till 91 års ålder. Bl a var han lärare och han skrev någon bok.

Vi kände oss alla rätt nöjda.

Och som kronan på verket hittade författaren mannens son som fortfarande lever och verkar som fotograf, och vi kunde se hans senaste utställning på verkligt intressanta fotografier tagna av folk under flera decennier.

Vilken tur att just denna bok köptes av en person som ville veta mera! Och att vi kunde sitta i våra egna hörn i världen och delta i detektivarbetet.

Flickböcker

Med flickböcker menar jag inte dem jag själv växte upp med, utan de väldigt feministiska romanerna Maresi och Naondel av Maria Turtschaninoff.

På mitt vanliga, kantiga sätt har jag läst dem i översättning, i stället för på svenska, vilket var vad jag lovade mig själv när jag läste om dem i the Guardian. Jag tänkte jag kunde skynda mig och hinna före de engelskspråkiga läsarna. Men det hann jag ju förstås inte.

I alla fall tyckte jag att översättningen av A A Prime var bra och flöt helt naturligt. (Frågade Sonen om han visste vem det var, och han sa att visst kände han ‘Annie.’ Så det är ju OK då.) Och det är väl inte konstigare än de där böckerna jag läste i svensk översättning för några år sedan.

Från min brittiska sida sett är Marias böcker ganska vågade. Man är inte helt van vid att man får vara så frispråkig om vissa saker, medan jag inser att det är ett helt naturligt nordiskt sätt att tänka och vara.

Både Maresi och Naondel var något långsamma till att börja med, men när man kommit in i dem, vilket gick fortare än väntat, så är de en sådan där sorts bok som man bara måste läsa och läsa tills man blir färdig. Och trots att båda är historier om hemska saker som gjorts mot kvinnor och flickor, så känns de goda på ett ovanligt sätt.

Vad jag speciellt noterade var avsaknaden av mobbning mellan flickorna, eller kvinnorna. Alltför många böcker som utspelar sig i stängda situationer, en skola eller liknande, tycks inte kunna låta karaktärerna vara snälla och trevliga och rättvisa mot varandra. Här är det männen som får stå för detta beteende, medan kvinnorna utövar solidaritet.

Jag minns när jag var tvungen att förklara för Den Bättre Hälften, för många år sedan, varför jag tyckte om att använda ordet solidaritet. Det är inget man gör här, precis.

Hoppas att engelskspråkiga läsare inte förhindras läsa Marias böcker av alltför nitiska ‘gatekeepers.’ Flickor behöver läsa om hur det kan vara, flickor emellan.

Oktober är den kallaste månaden

Jag tyckte om boken. Ja, det känns kanske dumt att påpeka, men man vet ju aldrig. Speciellt inte när det gäller en bok jag inte hört talas om, av en författare jag inte hört talas om, och som jag bara precis hittat på skolprogrammet för bokfestivalen i Edinburgh i sommar. Men det var ju lite uppiggande, för det vimlar inte direkt av utlänningar där, och allra minst i programmet för de yngre.

Christoffer Carlssons Oktober är den kallaste månaden visar att man kan ha korta, mogna Nordic Noir-romaner för tonåringar också. Inte bara långa, hemska saker för vuxna. Den ska precis komma ut i engelsk översättning, så någon har dessutom tänkt sig att den kunde passa utländska tonåringar. Eller om det blir som med Terry Pratchett; även de ‘yngre’ romanerna hamnar i första hand hos de äldre fansen.

Christoffer Carlsson, Oktober är den kallaste månaden

Inte för att Christoffers bok är barnslig. Den innehåller sex och våld och svordomar, och så där allmänt hotfulla mörka skogar och en grupp människor som står lite utanför det vanliga samhället, och som mellan sig har historia som man inte pratar öppet om i första taget.

Vega bor i Småland med sin bror och deras mamma, när polisen kommer och letar efter hennes storebror Jakob. Hon vet mer än hon säger. Ja, hon säger egentligen inget alls. Och hon bestämmer sig för att reda ut vad som faktiskt hände och vad det kan innebära för deras lilla grupp. Riktigt hur hon orkar detta på en diet av cigarretter och vatten och starkt kaffe begriper jag inte, men detektiver är ju i allmänhet lite egna av sig.

För en svensk innehåller boken inte mycket som chockerar. Men det ska bli intressant att se hur det går i Storbritannien. Hoppas att de vuxna som alltför ofta bestämmer vad som passar yngre människor att läsa, inte sätter stopp. Det bästa vore om de inte tar reda på vad boken handlar om. Eller att de själva tycker om den och kan dela med sig av upplevelsen.