Inskriptionen

Skriver folk fortfarande i böcker? Ja, romaner och så, alltså. Jag har vänner som skriver i sina egna böcker, dvs en påminnelse om när och var boken inhandlades eller anlände som present, o dyl. Och det är ju trevligt.

Men vad jag menar är det som eventuellt står i boken när du får den. Lite som min belöning i sexan när jag fick The Adventures of Huckleberry Finn för att jag varit duktig i skolan. Läste den aldrig, för jag hade redan läst den på svenska, och sedan blev det bara inte av.

En författare på facebook visade upp ett foto på försättsbladet till en gammal bok han hittat i andra hand. Snirklig text och en lång lyckönskan från pojkens rektor för flit och ansträngning, daterad 1924. Pojkens namn var lite ovanligt, så vi var många som googlade fram diverse fakta om honom, efter det att författaren funderat på hur det gått i livet för pojken.

Och, jodå. Det gick bra. Den där fliten satt tydligen i, och han hade ett långt, arbetsamt liv och levde till 91 års ålder. Bl a var han lärare och han skrev någon bok.

Vi kände oss alla rätt nöjda.

Och som kronan på verket hittade författaren mannens son som fortfarande lever och verkar som fotograf, och vi kunde se hans senaste utställning på verkligt intressanta fotografier tagna av folk under flera decennier.

Vilken tur att just denna bok köptes av en person som ville veta mera! Och att vi kunde sitta i våra egna hörn i världen och delta i detektivarbetet.

Flickböcker

Med flickböcker menar jag inte dem jag själv växte upp med, utan de väldigt feministiska romanerna Maresi och Naondel av Maria Turtschaninoff.

På mitt vanliga, kantiga sätt har jag läst dem i översättning, i stället för på svenska, vilket var vad jag lovade mig själv när jag läste om dem i the Guardian. Jag tänkte jag kunde skynda mig och hinna före de engelskspråkiga läsarna. Men det hann jag ju förstås inte.

I alla fall tyckte jag att översättningen av A A Prime var bra och flöt helt naturligt. (Frågade Sonen om han visste vem det var, och han sa att visst kände han ‘Annie.’ Så det är ju OK då.) Och det är väl inte konstigare än de där böckerna jag läste i svensk översättning för några år sedan.

Från min brittiska sida sett är Marias böcker ganska vågade. Man är inte helt van vid att man får vara så frispråkig om vissa saker, medan jag inser att det är ett helt naturligt nordiskt sätt att tänka och vara.

Både Maresi och Naondel var något långsamma till att börja med, men när man kommit in i dem, vilket gick fortare än väntat, så är de en sådan där sorts bok som man bara måste läsa och läsa tills man blir färdig. Och trots att båda är historier om hemska saker som gjorts mot kvinnor och flickor, så känns de goda på ett ovanligt sätt.

Vad jag speciellt noterade var avsaknaden av mobbning mellan flickorna, eller kvinnorna. Alltför många böcker som utspelar sig i stängda situationer, en skola eller liknande, tycks inte kunna låta karaktärerna vara snälla och trevliga och rättvisa mot varandra. Här är det männen som får stå för detta beteende, medan kvinnorna utövar solidaritet.

Jag minns när jag var tvungen att förklara för Den Bättre Hälften, för många år sedan, varför jag tyckte om att använda ordet solidaritet. Det är inget man gör här, precis.

Hoppas att engelskspråkiga läsare inte förhindras läsa Marias böcker av alltför nitiska ‘gatekeepers.’ Flickor behöver läsa om hur det kan vara, flickor emellan.

Oktober är den kallaste månaden

Jag tyckte om boken. Ja, det känns kanske dumt att påpeka, men man vet ju aldrig. Speciellt inte när det gäller en bok jag inte hört talas om, av en författare jag inte hört talas om, och som jag bara precis hittat på skolprogrammet för bokfestivalen i Edinburgh i sommar. Men det var ju lite uppiggande, för det vimlar inte direkt av utlänningar där, och allra minst i programmet för de yngre.

Christoffer Carlssons Oktober är den kallaste månaden visar att man kan ha korta, mogna Nordic Noir-romaner för tonåringar också. Inte bara långa, hemska saker för vuxna. Den ska precis komma ut i engelsk översättning, så någon har dessutom tänkt sig att den kunde passa utländska tonåringar. Eller om det blir som med Terry Pratchett; även de ‘yngre’ romanerna hamnar i första hand hos de äldre fansen.

Christoffer Carlsson, Oktober är den kallaste månaden

Inte för att Christoffers bok är barnslig. Den innehåller sex och våld och svordomar, och så där allmänt hotfulla mörka skogar och en grupp människor som står lite utanför det vanliga samhället, och som mellan sig har historia som man inte pratar öppet om i första taget.

Vega bor i Småland med sin bror och deras mamma, när polisen kommer och letar efter hennes storebror Jakob. Hon vet mer än hon säger. Ja, hon säger egentligen inget alls. Och hon bestämmer sig för att reda ut vad som faktiskt hände och vad det kan innebära för deras lilla grupp. Riktigt hur hon orkar detta på en diet av cigarretter och vatten och starkt kaffe begriper jag inte, men detektiver är ju i allmänhet lite egna av sig.

För en svensk innehåller boken inte mycket som chockerar. Men det ska bli intressant att se hur det går i Storbritannien. Hoppas att de vuxna som alltför ofta bestämmer vad som passar yngre människor att läsa, inte sätter stopp. Det bästa vore om de inte tar reda på vad boken handlar om. Eller att de själva tycker om den och kan dela med sig av upplevelsen.

Känner ni varann?

Det blir lite konstigt ibland.

För ett antal år sedan hörde en svensk kompis i Storbritannien av sig till mig, och berättade att Cathy Cassidy hade flyttat in på hennes gata. Bland småflickor är ju Cathy en gud, och de älskar henne, och därmed var min omedelbara reaktion att ‘det är klart att hon inte har.’ Hon kan väl inte bo på en vanlig gata, som vanligt folk, och dessutom inte där någon jag känner bor. Det skulle ju vara som om hon kunde flytta in på min gata. Det väntar man sig bara inte.

Så jag mejlade Cathy för att kolla, och hon hade redan varit och ätit något gott kanelbakverk hos kompisen, och hon undrade hur jag kände hennes nya granne…

De är rätt lika de där två, så jag kan förstå om grannsämjan är god där på deras gata.

Men det känns lite lustigt när man tittar på Facebook och hittar en selfie på Författaren och Kyrkvännen. Men varför inte? Världen är mindre än man tror ibland.

I köket

Föralldel. Jag har också ett relativt nytt kök, när jag tänker efter.

Har tänkt rätt länge på att jag skulle kunna blogga om författares kök jag besökt. Numera tycks det vara så att om man går hem till någon, så sitter man i köket. I alla bättre interiörtidningar är ju köket hemmets mittpunkt och allt det där.

Men sedan började jag tänka på dessa författarkök jag sett och insåg att många har hunnit bytas ut och är ‘inte längre som förut,’ som sångtexten gick. Tror jag. Alltså var det inte mycket idé med min idé, så att säga.

En del av köken har jag besökt två gånger. Dvs jag har sett både före och efter.

Sedan flyttar folk också, och då blir det ytterligare nya kök.

Vi fick besök av en författare i veckan som gått. Den Bättre Hälften skulle ge henne ett handtag med hennes nya blogg som hade lite inredningsproblem, med bilder som inte satt där de skulle, och texter som inte riktigt ville sig. Vi satte oss inte precis i köket, men däremot i det nya rummet där matbordet står, och där man kan breda ut flera datorer sida vid sida.

Och jag satt och tänkte på denna författares kök, som var mycket hemtrevligt, med god mat och extremt fina scones och så. (Detta gjorde att jag kunde då rakt inte bjuda på scones, för mina är inte det minsta i samma klass som hennes. Efter mycken våndan bidde det semlor, och som tur var smakade de riktigt bra, och bullarna blev inte små stenhårda saker. Detta har hänt ibland.)

Nu har hon också fått sig ett nytt kök, så nu vet jag inte hur det ser ut. Tydligen var det jordgolv i skåpet under diskbänken, och enligt henne var det inte alls så fint som jag hade tyckt.

Men tack och lov finns det folk som håller på det gamla! I lördagens Guardian Weekend hade någon gjort hemma-hos reportage hos Judith Kerr. Och hon har minsann inget nytt! Det är samma kök som funnits där i över femtio år. Och vid det här laget har det blivit så retro att det är inne igen. Fast det bryr sig Judith inte om. Dessutom finns köket förevigat i The Tiger Who Came to Tea.

En får alla och alla får en

I slutet på förra veckan var det många författare som rapporterade på Facebook att nu hade de fått sin nya bok. Och allihopa satte upp foton på hur boken såg ut, eller ofta en hel hög med kanske tio likadana böcker. Som de skrivit.

Och folk gratulerade dem till den nya boken och undrade var de kunde köpa ett ex. (Bokhandeln, kanske?)

Jag däremot visade inte upp mitt byte, för jag hade fått allihop, eftersom jag inte skrivit någon av dem. Däremot hoppades ju förlaget Barrington Stoke att jag ska skriva om dem. Och det kommer jag att göra, för deras böcker, som alla är lämpade för läsare med dyslexi, är nästan alltid hemskt bra.

Än så länge har jag bara läst två och recenserat en. Resten kommer. Det är fantastiskt hur mycket bra och spännande det går att klämma in i en bok på ca 90 sidor med ytterst lite text på varje sida.

Den jag recenserat handlar om en tonårskille vars bästa kompis håller på att risa ihop totalt, för hans pappa har dött och pojken har insett att han redan glömt hur pappans röst lät. Och det visar sig vara ganska svårt att hitta någon inspelning, trots att pappan var (en misslyckad) skådespelare, med fler fiender än vänner. Men av en händelse stöter killen på en inspelad utannonsering på tunnelbanan, på en linje.

Och när hans kompis får höra sin pappas röst igen, gråter vi allihop en skvätt.

Strömkarlens fiol, en Stockholmsnovell

Det var bra att Cornelia Funke berättade för mig att hon skrivit en novell speciellt för den svenska marknaden. Annars hade jag ju inte vetat det.

Strömkarlens fiol handlar som titeln säger om en fiol. Den lär vara en äkta strömkarlsfiol, som nu har blivit stulen och en ung flickas liv är i fara om den inte blir funnen igen.

Eftersom detta utspelar sig i Spegelvärlden, så möter vi Jakob och hans följeslagare Räv på väg till Spegel-Stockholm för att försöka hjälpa flickan. I denna verklighet ser Stockholm inte riktigt ut som vanligt, och personligen tycker jag att det här var ett intressant Stockholm att få besöka. Jag skulle gärna se fler historier utspela sig där.

Jakob och Räv träffar på flera ovanliga karaktärer i sitt sökande, och det känns som om stan är full av troll och dvärgar och nissar av olika slag.

På grund av bokens längd, bara 45 sidor, med många fina illustrationer av Cornelia, finns det givetvis inte utrymme för så mycket äventyr för de två hjältarna, och det mesta går ganska bra.

Och det visste vi väl egentligen att det skulle göra.