Tjur-ig

Ja, på mer än ett sätt. Skulle skrivit lite grann igår kväll, lättsamt, om Covid-effekten på (blogg)-livet. Lite Ferdinand över det hela. Men då visade det sig att på strax under 24 timmar hade WordPress dragit undan mattan jag står på, och jag var för trött för att göra något alls.

Sidan som jag skriver det här i/på har ‘förbättrats’ eller kanske bara förnyats. Jag röstar på det senare. För det är faktiskt så att tankarna måste jag ha, oavsett hur mitt ‘skrivpapper’ ser ut, och skriva och stava rätt och allt det andra måste jag också.

Det hela ser snyggare ut, men bara på samma sätt som ett rum som skalats av all personlighet, inklusive tavlorna på väggarna och bokryggarna i bokhyllan; rent och prydligt men urtråkigt.

Men om valet står mellan att hastigt och olustigt avsluta tre bloggar över en natt, eller att skriva på en lina utan något att hålla i, så provar jag med linan. Kanske älskar jag det nya systemet efter några veckor? När och om jag hittar de ‘knappar’ jag anser vara oumbärliga. (Och om de fortfarande finns, varför kunde de inte få finnas på det gamla sättet, också?

Hade inte planerat ett foto med detta, för man ska väl inte stjäla från herr Disney, men om jag hade velat, är jag lite osäker på var jag hittar bildfunktionen.

Nåväl, vad jag egentligen ville ha sagt, var att det har blivit erbarmligt lite, och dåligt, skrivet det sista halvåret. Jag orkar varken planera eller utföra mycket av det jag gjorde tidigare. Hade jag Covid i februari? Antagligen. Har läst att man ofta har långvariga men efter en sådan pärs. Och jag är trött.

Har kommit fram till att jag hellre sitter dagarna i ända och pratar med Dottern, och t o m med Den Bättre Hälften, medan jag är strängt upptagen med att göra inget alls.

Jag kallar det att sitta och lukta på blommorna.

Ibland bokstavligen, eftersom Dottern ofta burit hem buketter ihop med matinköpen.

Mjukt och hårt

Som gammal posttant har jag åsikter om hur man förpackar saker man tänker skicka. Det är väldigt lätt att man ser för sitt inre öga hur varje litet paket reser iväg i knäet på en posttjänsteperson; någon som ömt håller i och vårdar det man vill skicka till det där andra stället.

Så är det ju inte riktigt. Det man överlämnar kommer att kastas i en container eller i en säck, i sällskap med många andra paket. Det kan gå bra eller det kan gå riktigt illa.

(Nu gjorde jag i och för sig en dumdristig sak en gång också. Lade ett sådant där ‘antikt’ kryddskåp med porslinslådor – med porslinshandtag – i en resväska, utan minsta vaddering,  och väntade mig att SAS skulle fixa hem det utan problem. Idioter har ofta tur, och det hade jag med. Bara ett handtag gick sönder. Och det är vad man har Karlssons klister till.)

Nåja.

För några år sedan skickade den isländske författaren Ævar Þór Benediktsson, av någon outgrundlig anledning en Muminmugg till mig. Han hade uppenbarligen visionen att varje paket sitter i någons knä, hela vägen fram. När den vadderade påsen kom till mig, var det ett hål på den. Jag kunde gissa vad som låg i kuvertet, och anade det värsta. Som tur var hade jag fel.

Jo, det var en Muminmugg i påsen och jo, det var inget annat som skyddade, inte det minsta hopknölade tidningspapper eller så. Men muggen överlevde och inget hade gått sönder. Stor pust.

Ganska nyligen var det en annan författare som skickade mig en Mumingåva. Jag måste gå omkring och se ut som om jag behöver mer Muminsaker. Den kom också i ett vadderat kuvert, men hade dessutom virats in i en massa bubbelplast, skickad som den var av ett företag som väl är proffs.

Väl, säger jag. För det som gömde sig längst inne var tepåsar, paketerade i en fin kartong. De hade nog aldrig gått sönder, hur de än hanterades på vägen. Kunde ha blivit våta kanske, men knappast. Det var muggen skulle ha emballerats.

Men, allt slutade väl.

Och folk är bra snälla.

Per Karin Tage Arne

Medan jag vaknade så gott jag kunde i morse, insåg jag att det var redan den 1 augusti. Hur hände detta? Och om det var den 1 augusti så var det Pers namnsdag.

Inte för att jag direkt har en massa Per i mitt liv. Jo, optikern heter Per. Pelle, till och med. För det var Pelle jag kom att tänka på. Unge herr Melkersson på Saltkråkan, alltså. Han har namnsdag idag. Han firades relativt rejält, om jag minns rätt. Något om en tråkig födelsedag som skulle kompenseras.

Och så fick han dela dagen med Tjorven, som hette Karin som andra-namn. Tror jag. Jag har inte kollat detta i Saltkråkeboken (som jag för övrigt fick två ex av den julen boken kom ut.) Jag bara tänkte medan jag vaknade, för det gör man ju, så där, över 50 år senare.

Vad jag sen började fundera på var om Astrid Lindgren planerade detta när hon gav Pelle namnet Pelle? Eller var det en grej som bara hände när sommaren fortskred, och vi kom till Per Karin Tage Arne-dagarna?

Efter dessa djupa tankar gick jag vidare. Kan ‘alla’ svenskar ramsan med augustis första namnsdagar? Jag tror att jag har fått den i huvudet efter en moster (Karin) följt av Häxmammans goda väns två bröder som hette Tage och Arne. Men jag har hört andra människor rabbla namnen i följd, så kanske alla gör det.

Nästa steg i mina efterforskningar var att gå och byta blad i min vackra väggkalender för det var ny månad, och för att kolla att ramsan fortfarande gäller. För det svenskarna gör bra, är att byta ut namnsdagar. Tänk om Pelle hade hamnat i februari!

Men han var där, ihop med moster K och de numera nästan bortglömda (far)bröderna. Och jag undrar fortfarande om Astrid planerade det, eller bara kände att vi behövde lite tårta när sommaren började kännas seg.

I vilket fall, så känner jag att jag kunde behöva lite namnsdagstårta också. Vad som helst som piggar upp i Covidtristessen.

Julfrågesport

Många år känner jag någon av dem som tävlar. Varje jul byter BBC sitt frågesport-program University Challenge där universitetsstudenter tävlar om vem som är klyftigast, mot ett speciellt till jul där fd studenter som numera är lite kända får ställa upp för sina gamla universitet.

Och lustigt nog upptäcker jag alltsomoftast att någon av de tävlande är någon jag känner lite grann. Och så lär man sig vem som är allmänbildad och vilka som inte har en aning om det mesta här i livet. De flesta av mina bekantingar är författare, och det gläder mig att se hur nyttigt det är att syssla med böcker.

Man blir så intelligent. Eller så är det de intelligenta som hamnar i bok-branschen. Av fjorton lag på fyra personer har det ofta varit så att ‘mitt’ lag har vunnit, och det är inte dåligt.

I år var det Jo Nadin som stod på tur och tävlade för Hull. Och det var ju roligt, och hon var duktig, men sedan dök Lucy Mangan upp och var duktig hon med, i ett annat lag.

De är inte klara för säsongen än, så jag vet inte hur det går. Får hålla en tumme var för dem, kanske.

Programledaren Jeremy Paxman känner jag inte alls. Men Sonen och jag stötte på honom en gång. I en bokhandel. Det säger väl en hel del.

Jeremy Paxman with University of Hull team Christmas 2019

(Fotot ‘lånat’ av personen som tog det…)

Julen 2019

Christmas tree

Önskar mina läsare en riktigt God Jul!

Hösten med IKEA Tyskland – en saga

Ja, Dottern behövde en lägenhet i Berlin. Och trots att sådant ofta tar lång tid att få, gick det riktigt fort. Och fin var den. Centralt belägen, sekelskiftes – ja, förra sekelskiftet, då – inte alltför otroligt dyr, lagom stor, mm. Men, nä, kök hade den förstås inte. Synd.

Så man åkte dit och mätte runt de där stumparna som var vattenledningar och de lustigt placerade elurtagen, för att inte tala om den där konstiga extra golvlistmojängen i ena hörnet. Sedan designade man ett hyfsat snyggt IKEA-kök som skulle passa. Samt skrev en lång inköpslista på annat som behövdes; soffa, TV-bänk, säng, garderob och annat.

Efter ett par besök på ett par IKEA-varuhus kunde man konstatera att DET HÄR SKULLE TA TID. T ex 46 veckor innan de kunde komma och bygga köket. Åh, nej, det var lite som brödskivorna för femtio år sedan… 4 till 6 veckor, men det var för länge det med. Och tyska skulle de säkert tala också.

Så vi hittade Happy Bart, som var happy och som dessutom är happy på engelska, och som kunde bygga ett kök meddetsamma och vars tro på IKEA var sådan att han kunde lova att komma dagen efter köket levererats.

Först var det ju lite svårt att beställa. Vi ville helst undvika att gå runt IKEA själva och plocka till oss alla varorna, så beställde på nätet. Fast då ville de ju ta €1000 extra för en specialbeställd bänkskiva eftersom vi ju hade den där lilla listen jag nämnde, som skulle ‘vara i vägen.’ (Man kan väl bara såga runt omkring.)

Men efter några turer med mejl till snäll dam som inte pratade engelska, så blev beställningen gjord. Tio dagar senare skulle allt komma. Bortsett från det som skulle komma ‘som paket’ två dagar tidigare. Och man måste betala allt vid leveransen. Inte i förväg eller så.

Hon hade försökt. IKEA skickar sådana hurtiga mejl, med ‘hej’ och ‘hej då’ skrivna av personal som inte talar svenska. De hade skrivit och sagt att de var hemskt ledsna för att hon inte betalt än. Men de hade ingen faktura eller betalningsinformation. Så hon reste ut till sitt närmsta varuhus och bad att få betala. Blev hemskickad. Det skulle betalas vid ankomsten. Så det så.

Den som är bra på att räkna kan nog räkna ut att det handlade om många tusen pengar. Fram tills helt nyligen tog tyska IKEA enbart kontanter. Tänk bara att stå där på trottoaren och hala upp tusenlappar till en chaufför som senare måste köra omkring och hoppas att han inte blir rånad. Men nej, nu tar de kort. Och inte bara de tyska girokorten (som många nyanlända utlänningar helt enkelt inte hunnit få) som myndigheterna kräver för att byta ut körkort och annat.

Så det var ju bra.

Fyra dagar före paketleveransen anlände ett mejl sent på kvällen. Jo, så de tänkte komma med paketen (och vi visste inte riktigt varför en del saker kom i paket) i morgon. Oj. Snabbt beslut att inte gå till jobbet utan att sitta i den tomma lägenheten utan möbler, eller kök. En hel dag. Och hoppas att DHL skulle dyka upp.

Det gjorde de. Men de ville ha betalt. Och inte med kort. Nu satt ju Dottern inte där med drygt niohundra i kontanter, om inte annat för att hon inte hade fått nog förvarning om leveransen. Chauffören var snäll. Han försökte hjälpa henne, men det bästa som kunde ordnas var att han tog paketen, stora paket, till närmaste postkontor och så kunde hon gå dit och betala med kort och, ja… Hur få ‘hem’ dem?

Nu kom hennes snälla mamma på besök dagen efter, och vi travade iväg till postkontoret. Ett trevligt ett, som såg ut som mammans arbetsplatser brukade för fyrtio år sedan. Lång kö. Nästan inga luckor öppna. När den trevlige mannen på posten såg paketen blev han förskräckt och sa att detta kunde vi ju inte klara. Men vi sa att det måste vi, och här är pengarna och var snäll och ge oss våra möbler (eller vad det nu var i dem).

Jag bet ihop tänderna och släpade ut två paket så det skrapade. Dottern släpade ut de andra två. Vi hade tänkt oss att lasta in det i en Uber. Eller två. Den första vägrade, och ringde en kompis med större bil. Denne snälle man (muslim som de flesta andra), ställde sig för att pussla in de stora åbäkena. Och allt detta för en oerhört kort resa. Han blev inte ens arg. Jag smög till honom en stor peng som tack för hjälpen, och sedan släpade vi in och upp paketen.

Med fyra paket under bältet bestämde vi att lördagens utlovade sändning hade nu anlänt och vi behövde inte sitta en hel dag till i den tomma – bortsett från paketen, då –  lägenheten.

Nerverna var inte i bästa hälsa när vi påbörjade nästa väntedag, med start kl sju på morgonen. Fortfarande i en lägenhet utan möbler. Nåja, vi hade två trebenta pallar, men de var inte det mest bekväma för så mycket sitt. Och kök hade vi ju inte, så kokade te med vattenkokare på golvet.

Vi skulle – verkade det som – få två leveranser; en från centrala IKEA och en från varuhuset i Tempelhof, som skulle bidra med det som saknades i den första bilen. Och första omgången kom relativt tidigt. Kl nio, kanske. Och de accepterade Dotterns American Express utan att blinka. Och sedan bar de i dagarna tre. Eller möjligen i en halvtimme eller så.

Sedan satt vi där omgivna av alla dessa paket och väntade. Och väntade. Om sanningen ska fram trodde vi inte att nästa leverans skulle hända. Men så ringde de. De var visserligen tre timmar försenade, men komma skulle de. Vilket de gjorde, och de bar och bar de också. Och ville inte alls ha betalt…

Dagen efter kom Happy Bart som han lovat och två förtjusande trevliga engelska pojkar som byggde ett kök. De sågade runt den där listen som vi inte specialbeställt en köksbänk till. Blev snyggt.

The kitchen corner

Veckan därpå återvände de och satte ihop alla möblerna. Och hängde lampor och gardiner tre och en halv meter upp (det är där taket sitter).

Men så var det det resterande beloppet som inte var betalt. Ingen hörde av sig, så Dottern skrev efter ett par veckor och undrade hur det skulle bli med det. Jo, de skulle skicka räkning. Den kom. Men inte gick den att betala inte. Dottern svor som en borstbindare, men det gick det inte bättre för. Inget av alla bankkontona ville sig.

Så vi tog ytterligare en tur till IKEA. Vi hade en oerhörd tur och hittade en tjej i kundtjänst som var både trevlig och engelsktalande. Hon fattade vårt problem, men ansåg att det var nog Dotterns bank det var fel på. Jag sa att vi hade försökt allt, och berättade om alla turer med alla leveranser och kortbetalningar och det extra besöket tidigare och att VI VILLE BETALA.

Hon pratade med killen bredvid. Det var visst han som skickat fakturan, och alla andra fakturor han skickat ut hade gått hur bra som helst så det var inget fel med dem. Tjejen var envis på ett trevligt sätt. Hon ställde sig och räknade nollor i IBAN-numret. Hon räknade och räknade och räknade om igen. ‘Oj,’ sa hon.

Tydligen hade Herr Perfekt till höger hoppat över en nolla. Vi tackade, gick upp och åt varsin varmkorv och Dottern halade fram appen på mobilen och nu gick det som smort.

Hon är nöjd med köket. Fast i sanningens namn är det mest min och Happy Barts pojkars förtjänst.

Jag har varit IKEA-kund i femtio år eller så, och varit så nöjd som man brukar vara med ett företag som funkar för det mesta men inte alltid. Men jag måste säga att tyskarnas psykande med oväntade leveranser och ingen ordning på vem som betalar vad på vilket ställe och med vad, är inte trevligt. Det var inte att bygga ett kök som var jobbigt. Det var att inte ha kontroll, och att inte kunna kontakta någon för att få veta vad de hade för sig. Att inte få designa det kök man anser sig vilja ha, utan att någon måste lägga sig i detaljer om konstiga kantlister och var kylskåpet ska stå. Och att stå på Kleiststrasse med fyra tunga paket och inte veta om man kommer att stå där under resten av sitt liv.

Det kommer att ta tid innan Dottern och jag känner oss normala igen.

Gåvor

Jag skickade iväg Den Bättre Hälften till Kanada häromdagen. Ja, han ville själv åka, så klart. Efter år av återhållsamhet tyckte han det var dags att hälsa på tjocka släkten over there. Jag höll med, men kände att det klarade han utan mitt sällskap.

Man ska ju ha presenter med sig, dock. Och när förhållandena har varit ombytta så har det varit rejält med gåvor, så man behövde hitta på något bra.

Den Bättre Hälften valde lite skotska matvaror, som hans olika värdar eventuellt kunde bli glada att stöta på igen, efter år i exil.

Men jag körde på med det jag nästan alltid gör, vilket är att tvinga på folk böcker. När man inte vet vad mottagarna kan tycka om eller har läst, får man gå på det man själv gillar och som är tillräckligt allmänt hållet att det borde tilltala de flesta. Och mestadels blev det romaner med lite skotsk bakgrund och/eller skrivna av mina favoriter. Svägerskans bok blev t o m påskriven av författaren i förra veckan.

Tyvärr skulle några av släktingarna resa till andra änden av världen, men de planerade att lämna en familjemedlem kvar hemma, så med vetskap om deras specialbakgrund valde jag en synnerligen passande bok. Men just då bestämde han sig för att sticka iväg till Nya Zeeland, han också.

Alltså blir det ingen bok där alls, och när jag lade undan den inköpta romanen råkade jag se att den rekommenderades av Bookwitch själv. Så det var synd, och det hade jag inte haft en aning om. Den får väl ligga här och samla damm, i all sin godhet. Men att den är bra råder det ju inget tvivel om…

Bali Rai - Bookwitch quote

Det vete bröd…

Vi skulle ha gäster. Redan andra dagen av ‘semestern’ och första dagen gick åt till att inte packa upp, men att gå och bada och att klippa gräset, ifall det nu skulle vara den enda regnfria dagen. Plus att räkna ut vad vi skulle bjuda på till elvakaffet.

Den Bättre Hälften valde att inte köra till det fina bageriet några kilometer bort, utan fann sig senare skickad till den lokala affären för att köpa vetebröd. ‘Men om jag inte hittar det, igen?’ sa han. Det gör du säkert sa jag, för det finns där. Om inte, så ställ dig och se ut som ett stort frågetecken och säg ‘vetebröd???’

Han kom tillbaka helt utan vetebröd. Han hade frågat. Tyvärr visste tjejen i affären inte vad vetebröd var för något. Men de hade tittat i alla fall, utan att finna något.

Jag hade under tiden hittat en påse köpta frysta kanelbullar, och tänkte att det får vara Plan C. Uppriktigt sagt var det en urusel plan för de var mycket torra bullar, och det vara bara närvaron av lite schweizisk choklad som räddade situationen. Plus det faktum att gästerna är artiga och trevliga människor.

Så vetebröd har tydligen gått samma väg som Salubrin. Under en viss ålder vet ingen vad det man vill ha är. Fast mina chokladätande gäster sa att man faktiskt inte använder Salubrin numera.

Det vete katten hur man ska klara sig i fortsättningen, om varenda sak byts ut, försvinner eller bara är okänd.

Det kan man väl inte säga

Vi har slängt oss in i virvlet som är bokfestivalen i Edinburgh, Dottern och jag. Vi hann bli trötta innan vi ens satt igång, fast det var värre i söndags, och det var nog för det regnade så förfärligt. Det kvittar om man har rätt kläder på sig. Regn är regn.

Maria Turtschaninoff

Sedan slog Dottern huvudet på spiken med kommentaren att vi inte känner folk i presstältet, där vi får vara, medan alla vi vill prata med finns i författartältet, dit vi inte kan gå [utan vidare]. Fast sedan pratade hon med någon i bokhandeln som hon gillade så mycket att hon bad om vänskap på Facebook…

Och det var roligt att träffa Maria Turtschaninoff igen. Vi skakade hand på det där nordiska sättet, som är lagom när man är mellan ett enkelt hej och en kram.

I tisdags kändes allt lite lättare i solskenet, även om det nu inte var så varmt. Dotterns mentor från Rymdskolan för tio år sedan, skriver numera böcker och var här för att prata inför sjuåringar om hur man blir astronaut. Eftersom de kände varann, och jag kände moderatorn, så var det ‘bara’ att kliva med in i det förbjudna tältet efteråt.

Sheila Kanani

Väl därinne stötte vi på andra (barnboks)författare vi känner, och då kan man bara prata på. Däremot ska man nog inte antasta andra, vare sig i journalistisk iver eller som fan. Det är meningen att de ska kunna slappna av därinne.

Alltså gick jag inte fram till Den Bättre Hälftens nya deckarfavorit för att fråga vad Den Bättre Hälften undrade om häromdagen. Och inte heller tyckte jag att jag borde vända mig till hemstadens teve-värd och berätta att jag är svensk och bor i samma stad som han. Det kunde ju ses som ett hot.

Så man kan sitta därinne och dricka te och se sig omkring och insupa att man är omgiven av bokvärldens kändisar. Men inte prata med folk man inte känner. Fast det kom en kvinna fram till oss, och jag har ingen aning om vem hon var. Hon bad oss passa hennes lilla flicka. Två gånger. Och ungen var helt lugn, och helt säker i vår lilla grupp på åtta snälla tanter.

Efter detta hade jag en träff med en tjej från ett förlag, och Dottern ansåg att det lät så tråkigt att hon skulle göra ett ärende på posten medan vi pratade. Men det blev inget postande av, för tjejen visade sig vara väldigt intressant…

Jim Al-Khalili

Senare på dagen våndades Dottern väldigt då en av hennes rollmodeller inom vetenskapen satt utanför på en bänk. En professor, mest känd från teve och media. Skulle hon prata med honom, eller inte? Till slut gick hon fram, och han såg glad ut och var snäll och trevlig. Och när pressassistenten kom för att hämta honom, blev hon ombedd att fotografera dem tillsammans, vilket hon gjorde, om än motvilligt.

Jag tycker det är OK att gå fram till dem man verkligen har en länk till på något sätt. Däremot får man tygla sin passion om det kommer någon drömtyp från film eller teve.

Och vi har inte undgått att märka att tjejen som under alla år haft hand om tekniken i en av teatrarna nu är en kille. Men det är väl en positiv sak. Fast det kan vi antagligen inte säga något om heller.

Hägg och syrén

Det är rätt fint i alla fall. Men kallt.

Dock, som någon påpekade, om man tar genomsnittet mellan maj 2018 och maj 2019 så blir det lagom.

Vi kom tidigare än vanligt till Sverige förra året, men värmen gjorde att det såg ut som senare på sommaren.

I år är vi också tidiga, men hinner pga det något svala vädret se det vi aldrig brukar hinna fram i tid för. Jag upptäckte när vi var ute häromdagen att jag inte är van att se alla dessa blommande träd och buskar. Åtminstone inte på samma gång. Och vad vackert det var!

Jag kände mig omfamnad av syrener och alla de där andra blommorna. Vi har en fin rhododendron i trädgården, men såg ett helt hav av dem på någon annans tomtgräns.

Ja, det var väl allt jag ville säga, egentligen. Att jag efter många år plötsligt såg vitsen med det där ‘från hägg till syrén’-snacket. Man kan ju alltid leta fram en ylletröja. Och sitta inne och läsa en bok.