Svart Sol

Svart Sol är den tredje och, jag förmodar, sista boken om Bente Jensen och hennes kolleger på Säpo. Andreas Norman startade trilogin med att ha Bente i Bryssel, vilket var klokt, för han känner staden väl. Men vad som har visat sig vara ännu klokare är att ha flyttat operationerna hem till Stockholm. För det är ingen fråga om saken, det blir bättre när man är på hemmaplan, och Svart Sol är bra mycket bättre än de första två. Där är ett par ojämna bitar när Andreas sträcker sig över Nordsjön och nämner det engelska språket, och London. Men man kan inte veta bäst om allt.

Det är svårt att recensera en thriller utan att ta bort just ‘the thrill’ i handlingen genom att prata om den. Men Bente jobbar i Stockholm nu, och hennes avdelning behöver överleva genom att ha något bra att visa upp för dem som bestämmer. Vit Maktare är ett av deras områden att bekämpa, och de har både infiltratörer och falska identiteter på sociala media för att hjälpa dem.

Men det räcker inte alltid.

Och till skillnad från äldre litteratur av denna typ, så känns det betydligt mera skrämmande för man vet att det händer nu, i verkligheten, precis som i boken. Och Andreas har använt Covid väl, vilket är både praktiskt, samt visar när handlingen utspelar sig.

Låt oss bara säga att Bente lever farligt, och att det finns många fula fiskar i Stockholm. Ju mer man ljuger och luras, desto svårare är det att veta vem man kan lita på. Om man nu kan det.

Jag läste på min Kindle, så kan väl inte direkt säga att den var en bladvändare, men det var närmast omöjligt att lägga den ifrån mig.

Och det var kanske anledningen till att Dagens Nyheter valde boken till sin följetong i sommar. Man måste ju bara läsa resten, helst så fort som möjligt.

Hej

‘Jag undrade just om du skulle göra det igen,’ sa Dottern när hon parkerade bilen. Hon ställer sig alltid – mestadels – vid häcken på parkeringsplatsen, oftast på exakt samma parkeringsruta.

Och jag vinkar åt häcken, och säger ‘hallå, det är jag igen.’ Förmodar att jag hoppas häcken blir glad, snarare än att den suckar över kärringen som sitter där och viftar igen.

För det är ju en bokhäck. Och jag är en bokhäxa, och det är praktiskt taget samma sak, eller hur?

Vi kör upp till minnesplatsen för slaget vid Bannockburn då och då på kvällarna, när det är svalare, och när kvällsljuset är extra vackert. Så promenerar vi i – synnerligen – sakta mak upp till Robert the Bruce, som vann slaget för 707 år sedan, där han sitter på sin häst, går runt honom och ner igen.

Till bokhäcken.

Findus och andra katter

Jo, Dottern har börjat läsa godnattsagor för mig. Inte för att jag behöver hjälp att somna, precis. Fast det gjorde jag en kväll, sittandes i min fåtölj, medan Dottern med stor fasa tittade på. Läsandet kom till för hon insåg att hon egentligen inte hade vana av att läsa svenska högt. Prata, ja. Läsa, ja. Men inte detta.

Vi började med Elsa Beskow, Sagan om den lilla lilla gumman. Den var jag bra på ‘att läsa’ som litet barn. Dvs, jag hade hört den så många gånger att jag kunde den utantill och de stora barnen på gatan gick på det, och trodde faktiskt att jag kunde läsa, liten som jag var. Hah.

Den lilla gumman har ju alltså en katt, även om den ställer till det. Och katt har även Pettson.

Det var Pettson och Findus vi fortsatte med, alla böckerna vi äger som är på svenska (för vi har också haft en hel del på engelska). De är långa, och det var väl det som gjorde att jag tuppade av en sekund. Inte att de var tråkiga. Dottern till och med gjorde röster, så nu vet jag hur Findus kan låta. Ettrig liten katt, men i grunden snäll, för att inte tala om påhittig.

Sen körde vi med Jan Lööf, men de hade inte åldrats så hemskt bra, tyckte vi. Men bilderna gillar jag. Efter ytterligare en Elsa Beskow, var det dags för Kattresan. Jag hade faktiskt valt bort den vid mitt tidigare besök i bokhyllan. Lite tråkig, tänkte jag i en hast.

Tråkig och tråkig. Det var den inte. Den var min andra barndomsbok tillsammans med den lilla gumman som jag verkligen läste och läste. Men när Dottern satte igång, så kom jag plötsligt på hur det blir på slutet. Men hon är ju vuxen, så det skulle väl gå bra.

Men det ska jag säga, att när katten sprack, så undrade hon om det här verkligen var lämpligt i en barnbok för små barn. Hon var chockad. Och jag, ja jag medgav att jag nog varit lite äcklad av hela kattsprickningsmomentet på den tiden. Fast det hjälper ju att skräddaren kunde sy ihop katten igen…

Men det var allt i rysligaste laget. Och inte hjälpte det att jag talade om att Ivar Arosenius skrivit och illustrerat boken till sin egen lilla dotter. Det var ju längesen, förstås. Man tänkte nog på ett annat sätt då.

Fast som barn minns jag att jag funderade mycket på den sprickande magen. Den blev antagligen min barndoms horror story, så att säga.

Vad vet jag?

Varje fredag kommer det lustig epost från en affär i London som säljer skandinaviska varor. Mest mat, men även saker. När jag inte känner mig alltför grinig läser jag dem. Ibland beställer jag lite illaluktande dansk ost.

Affären består av en blandning skandinaver, vilket gör att de lustiga nyheterna täcker de nordiska länderna rätt bra. Även finnarna kommer med på ett hörn. Jag tar för givet att någon kollar hur många ä och k de finska orden behöver.

Veckan före julafton nämndes vilka julprogram vi brukar titta på. Jag har redan lyckats glömma vad danskarna gillar. Men danskan – som jag tror ligger bakom texten de flesta gångerna – lät förbluffad över att svenskarna tittar på Kalle Anka.

Och ja, det låter lite tråkigt och kanske en aning föråldrat? Men det är klart, det är ju inte Kalle Anka. Egentligen. Jo, det brukade vara en bit. Men mest är det väl en samlingstitel för en hel mängd Walt Disney-snuttar från olika program och filmer.

Som förändras med jämna mellanrum. Något tas bort och annat kommer till. Jag är försiktig nu, för jag har inte sett en färsk version på, ja, sjutton år. Då var vi i Sverige till jul, och jag gissar vi tittade live, i stället för någon gammal, tidigare inspelad video.

Så det heter Kalle Anka, men det är det ju inte.

Och jag har ännu aldrig tittat på Karl Bertil Jonsson. Sorry. Fast Tommy Körberg sjunger om honom, på min jul-CD, inköpt för arton år sedan…

Och affären i London? De serverar ‘builder’s tea’. Tror de i alla fall. Men det kan man inte kalla det, så jag gissar att någon missförstått en gång, och så blev det som det blev.

Kortet

God Jul, och ett Nytt År, önskar jag er alla!

Hö-hö-högt

Vi behövde nya små röda böcker, Dottern och jag. Ja, pass, alltså. Situationen med Brexit, för mig, gjorde att jag verkligen ville försäkra mig om ett nytt dylikt. Men med Corona var det lättare sagt än gjort. Kanske man skulle kunna ta en snabbresa till passpolisen i Sverige?

Nu var vi inte kvicka nog och fick både en och två flygresor inställda. Och det var väl tur, nu när t o m Sverige har blivit lite mera restriktivt än det varit hela året. Så Plan C var att åka till huvudstaden och gå till ambassaden, vars första mål verkar vara vad Systembolaget sysslade med förr; att bli av med kunderna. Men det gick att få en tid och vi bokade både tågbiljetter och hotellrum, eftersom vi haft den dåliga smaken att bosätta oss långt ifrån huvudstaden.

För sex, sju år sedan var vi på samma gata, lite längre bort, på bokförlaget Hodder, för att intervjua Marcus Sedgwick. Det skedde på sextonde våningen, och hissen dit upp var en glas-hiss som satt utanpå byggnaden. Jag insisterade på en normal hiss, och när jag väl var där uppe tittade jag inte ut genom fönstren.

Så i förra veckan tänkte jag på detta, för vi hade bett om rum på ett lägre våningsplan, om det gick. Jag hann nästan få in ett skämt om att jag ville undvika att bo på tionde våningen, höhö, när jag hörde receptionisten säga att han kunde erbjuda två sammankopplade de luxe-rum på fjortonde våningen.

Medan jag avstod från att svimma, så tänkte han till igen, och kom fram till att vi kunde få var sin svit på tredje våningen i stället. Men inte sammankopplade, om det var OK? Det var det. Mer än OK. (Ni skulle sett priset på en sådan svit. Ett pris vi alltså inte betalade. Men de hade inte direkt några gäster, pga Corona.)

Tänkte nästan skämtat igen, och dragit historien om Hodders glas-hiss, höhö. Gjorde som tur var inte det. För hotellet hade givetvis också en sådan hiss. Man märkte det inte där nere, men när vi åkte ner igen så steg vi in i en hiss med utsikt över gatan, långt där nere, t o m från bara tredje våningen. Lärde mig snabbt att vända ryggen mot gatan.

Ett annat önskemål Dottern hade haft, var att få utsikt över The British Library. Men hon avstod, för hennes besvärliga mamma hade så många andra krav. Och sedan visade det sig att sviterna låg precis där man såg biblioteket bäst. Det var stängt, men se det kunde vi. Och även ‘Hogwarts’ bakom. Samt räven som raskade över bibliotekets lilla torg.

Efter passärendet var avklarat, gjorde vi en avstickare för att kolla om den stora bokhandeln som borde vara stängd, pga Corona, men som påstod sig vara öppen när man kollade hemsidan, samt den lite mindre bokhandeln några dörrar bort, som också skulle vara ‘öppen’, verkligen var öppna. Fast det var de inte så klart.

Men julbelysningen på gatorna var vacker.

Tjur-ig

Ja, på mer än ett sätt. Skulle skrivit lite grann igår kväll, lättsamt, om Covid-effekten på (blogg)-livet. Lite Ferdinand över det hela. Men då visade det sig att på strax under 24 timmar hade WordPress dragit undan mattan jag står på, och jag var för trött för att göra något alls.

Sidan som jag skriver det här i/på har ‘förbättrats’ eller kanske bara förnyats. Jag röstar på det senare. För det är faktiskt så att tankarna måste jag ha, oavsett hur mitt ‘skrivpapper’ ser ut, och skriva och stava rätt och allt det andra måste jag också.

Det hela ser snyggare ut, men bara på samma sätt som ett rum som skalats av all personlighet, inklusive tavlorna på väggarna och bokryggarna i bokhyllan; rent och prydligt men urtråkigt.

Men om valet står mellan att hastigt och olustigt avsluta tre bloggar över en natt, eller att skriva på en lina utan något att hålla i, så provar jag med linan. Kanske älskar jag det nya systemet efter några veckor? När och om jag hittar de ‘knappar’ jag anser vara oumbärliga. (Och om de fortfarande finns, varför kunde de inte få finnas på det gamla sättet, också?

Hade inte planerat ett foto med detta, för man ska väl inte stjäla från herr Disney, men om jag hade velat, är jag lite osäker på var jag hittar bildfunktionen.

Nåväl, vad jag egentligen ville ha sagt, var att det har blivit erbarmligt lite, och dåligt, skrivet det sista halvåret. Jag orkar varken planera eller utföra mycket av det jag gjorde tidigare. Hade jag Covid i februari? Antagligen. Har läst att man ofta har långvariga men efter en sådan pärs. Och jag är trött.

Har kommit fram till att jag hellre sitter dagarna i ända och pratar med Dottern, och t o m med Den Bättre Hälften, medan jag är strängt upptagen med att göra inget alls.

Jag kallar det att sitta och lukta på blommorna.

Ibland bokstavligen, eftersom Dottern ofta burit hem buketter ihop med matinköpen.

Mjukt och hårt

Som gammal posttant har jag åsikter om hur man förpackar saker man tänker skicka. Det är väldigt lätt att man ser för sitt inre öga hur varje litet paket reser iväg i knäet på en posttjänsteperson; någon som ömt håller i och vårdar det man vill skicka till det där andra stället.

Så är det ju inte riktigt. Det man överlämnar kommer att kastas i en container eller i en säck, i sällskap med många andra paket. Det kan gå bra eller det kan gå riktigt illa.

(Nu gjorde jag i och för sig en dumdristig sak en gång också. Lade ett sådant där ‘antikt’ kryddskåp med porslinslådor – med porslinshandtag – i en resväska, utan minsta vaddering,  och väntade mig att SAS skulle fixa hem det utan problem. Idioter har ofta tur, och det hade jag med. Bara ett handtag gick sönder. Och det är vad man har Karlssons klister till.)

Nåja.

För några år sedan skickade den isländske författaren Ævar Þór Benediktsson, av någon outgrundlig anledning en Muminmugg till mig. Han hade uppenbarligen visionen att varje paket sitter i någons knä, hela vägen fram. När den vadderade påsen kom till mig, var det ett hål på den. Jag kunde gissa vad som låg i kuvertet, och anade det värsta. Som tur var hade jag fel.

Jo, det var en Muminmugg i påsen och jo, det var inget annat som skyddade, inte det minsta hopknölade tidningspapper eller så. Men muggen överlevde och inget hade gått sönder. Stor pust.

Ganska nyligen var det en annan författare som skickade mig en Mumingåva. Jag måste gå omkring och se ut som om jag behöver mer Muminsaker. Den kom också i ett vadderat kuvert, men hade dessutom virats in i en massa bubbelplast, skickad som den var av ett företag som väl är proffs.

Väl, säger jag. För det som gömde sig längst inne var tepåsar, paketerade i en fin kartong. De hade nog aldrig gått sönder, hur de än hanterades på vägen. Kunde ha blivit våta kanske, men knappast. Det var muggen skulle ha emballerats.

Men, allt slutade väl.

Och folk är bra snälla.

Per Karin Tage Arne

Medan jag vaknade så gott jag kunde i morse, insåg jag att det var redan den 1 augusti. Hur hände detta? Och om det var den 1 augusti så var det Pers namnsdag.

Inte för att jag direkt har en massa Per i mitt liv. Jo, optikern heter Per. Pelle, till och med. För det var Pelle jag kom att tänka på. Unge herr Melkersson på Saltkråkan, alltså. Han har namnsdag idag. Han firades relativt rejält, om jag minns rätt. Något om en tråkig födelsedag som skulle kompenseras.

Och så fick han dela dagen med Tjorven, som hette Karin som andra-namn. Tror jag. Jag har inte kollat detta i Saltkråkeboken (som jag för övrigt fick två ex av den julen boken kom ut.) Jag bara tänkte medan jag vaknade, för det gör man ju, så där, över 50 år senare.

Vad jag sen började fundera på var om Astrid Lindgren planerade detta när hon gav Pelle namnet Pelle? Eller var det en grej som bara hände när sommaren fortskred, och vi kom till Per Karin Tage Arne-dagarna?

Efter dessa djupa tankar gick jag vidare. Kan ‘alla’ svenskar ramsan med augustis första namnsdagar? Jag tror att jag har fått den i huvudet efter en moster (Karin) följt av Häxmammans goda väns två bröder som hette Tage och Arne. Men jag har hört andra människor rabbla namnen i följd, så kanske alla gör det.

Nästa steg i mina efterforskningar var att gå och byta blad i min vackra väggkalender för det var ny månad, och för att kolla att ramsan fortfarande gäller. För det svenskarna gör bra, är att byta ut namnsdagar. Tänk om Pelle hade hamnat i februari!

Men han var där, ihop med moster K och de numera nästan bortglömda (far)bröderna. Och jag undrar fortfarande om Astrid planerade det, eller bara kände att vi behövde lite tårta när sommaren började kännas seg.

I vilket fall, så känner jag att jag kunde behöva lite namnsdagstårta också. Vad som helst som piggar upp i Covidtristessen.

Julfrågesport

Många år känner jag någon av dem som tävlar. Varje jul byter BBC sitt frågesport-program University Challenge där universitetsstudenter tävlar om vem som är klyftigast, mot ett speciellt till jul där fd studenter som numera är lite kända får ställa upp för sina gamla universitet.

Och lustigt nog upptäcker jag alltsomoftast att någon av de tävlande är någon jag känner lite grann. Och så lär man sig vem som är allmänbildad och vilka som inte har en aning om det mesta här i livet. De flesta av mina bekantingar är författare, och det gläder mig att se hur nyttigt det är att syssla med böcker.

Man blir så intelligent. Eller så är det de intelligenta som hamnar i bok-branschen. Av fjorton lag på fyra personer har det ofta varit så att ‘mitt’ lag har vunnit, och det är inte dåligt.

I år var det Jo Nadin som stod på tur och tävlade för Hull. Och det var ju roligt, och hon var duktig, men sedan dök Lucy Mangan upp och var duktig hon med, i ett annat lag.

De är inte klara för säsongen än, så jag vet inte hur det går. Får hålla en tumme var för dem, kanske.

Programledaren Jeremy Paxman känner jag inte alls. Men Sonen och jag stötte på honom en gång. I en bokhandel. Det säger väl en hel del.

Jeremy Paxman with University of Hull team Christmas 2019

(Fotot ‘lånat’ av personen som tog det…)