Ute på vift

Vift är jag ute på nu också, och det hjälper verkligen inte med att man ska hinna med trippelbloggande ihop med allt annat i livet.

Lyckades pricka in en snabbtur till Stockholm för att närvara på Konserthuset i förra veckan, när Meg Rosoff fick Astrid Lindgrenpriset. Den Bättre Hälften följde med, när han fick höra att jag tänkte åka tåg. Så vi klädde upp oss för att Meg inte skulle behöva skämmas över oss. Att döma av antalet Gudrun Sjödénklädda damer utanför, hade jag valt rätt utstyrsel.

Meg Rosoff and the ALMA award, with Alice Bah Kuhnke and Katti Hoflin

Det var fint och bra på alla sätt, med lagom tårar som föll och allt det där. Trångt som sjutton på minglet efteråt, där jag slängde mig in för att hitta familjen Rosoff. Stötte ihop med Astrids dotter Karin Nyman i trängseln. Till slut hittade jag Meg själv, som påstod att familjen fanns längre in, och hon hade rätt. Hälsade på herr och fröken ‘Rosoff’ samt Megs två systrar och styvmor som kommit från USA för att se affischer på henne över hela Stockholm.

Hälsade också på Maria Nikolajeva som hastigast, vilket var trevligt eftersom vi aldrig setts utanför Facebook.

Detta var inte enda bokresan i vår. Strax efter priset tilkännagetts bar det av till London på 24 timmar, med flyg ner och sovvagn hem. Hade en ledig eftermiddag, då jag passade på att gå på Londons bokmässa, bara för att se hur det var. Annorlunda än Göteborg, kan man säga, men inte nödvändigtvis bättre eller sämre.

Mary Hoffman at London Book Fair

Anledningen till resan var en minnesstund för Terry Pratchett. Stund och stund, förresten. Det skulle ta två timmar, men tog tre. Utan paus. Men det gick, och det var givetvis både rörande och roligt, med alla möjliga personer från Terrys alltför korta liv som kom och pratade, eller i Steeleye Spans fall, sjöng och spelade. Neil Gaiman var där, och Eric Idle var inte där, annat än via teknik.

Några dagar senare var jag på Yay!YA+ som är Skottlands svar på YALC i London. Det är därför den går av stapeln i den lilla betongstaden Cumbernauld, inte alltför långt hemifrån. En hög kända, och i år mindre kända, författare av tonårsböcker kommer och pratar med 200 skolelever under en hel dag. Många av dem är vansinnigt unga, och jag håller nog med Meg Rosoff att det är bra att fylla 46 innan man börjar skriva.

Elizabeth Wein

Och nu sitter jag som sagt på vift i Sverige i sommarljuset. Först var det för varmt. Nu är det för kallt. Men det är väl det man har sin nya Gudrun Sjödénkofta till. Den som gjorde att Den Bättre Hälften kunde hitta mig i minglet, för att färgen SYNS.

Den Pensionerade Barnbibliotekarien var också på vift denna veckan. Hon kom flygande för att fira min alltför storsiffriga födelsedag, ett par dagar efter alla andra. Under tiden var Dottern på vift åt andra hållet, på konferens i Uppsala, där hon ‘råkade’ vara tvungen att tala inför 500 delegater. Veckan före ALMA-utdelningen var Sonen i Stockholm, också på konferens, där han både hann med att krama om Meg på Kulturhuset och praktiskt taget adoptera henne, samt fick ett oväntat tal av kulturministern som snubblade över hans översättarkonferens av en ren händelse, och bara måste hålla tal.

Nu tycker jag det kan vara dags att inte resa alls ett tag.

Meg Rosoff!!!

Meg Rosoff

Ja, milda makter! Vad glad man kan bli.

Ni vet den där effekten som folk som adopterar ett barn ofta erfar; det blir ibland en eller flera hemgjorda bebisar också.

Jag har väntat på att Meg Rosoff skulle komma till Sverige i så många år att jag faktiskt kommit fram till att det nog aldrig blir något. Och då kopplar man av. Vi åt middag för ett par veckor sedan, Meg och jag. Tillsammans, menar jag (vi äter annars middag de flesta dagar). Och hon suckade över det faktum att det aldrig bidde någon bokmässa för henne, trots att jag tjatat så förgjordat.

Och så går hon och får Astrid Lindgren-priset två veckor senare. Jag bara säger. Det blir åtminstone en tripp till Stockholm (jag har kollat, och hon tänker komma), och nog sjutton skulle Bok & Bibliotek kunna locka till sig Meg i september också? Väl?

Lite lustigt att priset kommer just som Meg lämnat barnboksvärlden bakom sig. Hon har fått nog, och har nu en vuxenbok ute. Så länge hon skriver bryr jag mig inte om vad det blir. Gammal eller ung, allt är bra.

Jag har alltså haft helt rätt alla dessa år när jag sagt att hon är den bästa. Min blogmother. Vore det inte för Meg, vore vi inte här idag.

Wow, som man säger när man är överväldigad.

Den översatta Saltkråkan

Ja, boken kom så småningom. Vad som förvånade mig var att de sagt att det var en ny version av Saltkråkan [på engelska]. Och det var det inte. Samma översättning som tidigare, från slutet av sextiotalet.

Den är bra, på det stora hela. Översättningen, alltså. Fast, man undrar om en del saker. Det som hoppade ut när jag bara bläddrade var den vindtäta jackan Pelle sätter på sig när han följer med Malin och Krister på sjön. Jag t o m berättade detta för Den Bättre Hälften, så indignerad kände jag mig. Och han svarade omedelbart att en jacka var det ju inte. Se, t o m min brittiske gubbe har sett nog på TV att han vet vad Pelle har på sig. En flytväst, för det ska man ha på sjön.

Det finns mycket man kan ursäkta en översättare för att inte veta på det främmande språket, men flytväst är inte ett sådant ord. Det finns en hel del man kan ursäkta en översättare för att välja i stället, för att göra det lättare för små utländska barn att veta vad det gäller. Men flytväst är inte ett sådant ord. Och hon klarade av knoparna som Tjorven använde att förtöja båten åt den dumme gubben som vill köpa Snickargården.

Den Bättre Hälften bad om tillstånd att få läsa boken genast, och det fick han. Det betydde att han kom med en del andra frågor också, t ex om hamburger-köttet. Nu är ju problemet att vi alla äter hamburgare på ett sätt som inte skedde på sextiotalet. Så jag försökte först säga att det var en konstig översättning av köttfärs. Men ju mer jag tänkte, från min plats som vegetarian i exil, så kom jag på att det fanns (finns) ett pålägg som heter så. Alltså var det det de ville köpa i affären.

Och till skillnad från hur boken beskrivs på omslaget (ser fortfarande norskt ut, och kallt) så är Saltkråkan inte en öde ö. Eller hur? Gissar att den som fick jobbet att skriva den biten, inte riktigt läst boken, eller förstått den. Soldränkt och varm ö, med massor av sommargäster och en del bofasta, är varken kallt eller tomt. Eller Nordic Noir…

Men känslan i boken finns kvar. Saltkråkan känns som den borde, även på engelska, efter alla dessa år. Hoppas det finns barn som kommer att läsa den också.

Årets temla

Vilken tur, tänkte jag. Blev bjuden till Meg Rosoffs nya bok-party, på en husbåt på Themsen. Ja, det var ju tur det med, men vad jag menade var att det skedde så här under fastan. Då kunde man passa på att få sig en temla i London.

Jag kan baka. Men underligt nog blir den vetedeg som förvandlas till helt normala kanelbullar, enbart små hårda släta bullar, som inte bidrar till semlenjutning. Så jag brukar låta bli att baka, och jag slipper bli arg. Semlor blir det bara om man åker till Sverige mellan nyår och påsk.

Men i London finns det numera flera ställen där det bakas svenskt. Dottern och jag var på ett för ett par år sedan, men när jag tänkte efter insåg jag att stället var jobbigt att komma till, det var inte så kul att sitta där, och dessutom var semlan inte särskilt god. Varför anstränga sig?

Av en händelse hittade jag Bageriet på kartan, och eftersom jag skulle ditåt i alla fall, tog jag en provsväng in till Bageriet och köpte en ‘semla to take out, please.’ Bestämde mig för att inte vara svensk där inne. Det gjorde de så bra utan mig.

Fyra pund för en semla! Men OK, den var god, och den blev välpaketerad så den inte plattades till på tunnelbanan tillbaka till hotellet. Skulle köpa mjölk på Marks & Spencer, och passade på att knycka en av deras gratis plastgafflar att äta med. Men när jag satt där med semlan kom jag ihåg att man inte brukar ha tårtgaffel, utan man biter så gott det går över hela bullen och får grädde på näsan.

Så det gjorde jag.

Och eftersom Ture Sventon är litteratur, är väl min tradiga semlehistoria nästan litterär den med. Fast jag har aldrig fattat varför det är Sventon med S. Han kunde ju hetat Johanton om man inte skulle göra T av två hela S.

Lite norskt, så där?

Kunde inte sova häromnatten, så efter ett tag satte jag mig upp och gjorde lite allmän blogg-administration. Tänkte det kunde vara så tråkigt att jag snabbt skulle känna mig sömnig.

Efter lite koll på alla nya böcker som dykt upp, läste jag ett förlags bokkatalog (zzzzzz…) för årets nya böcker. Såg till min glädje att Saltkråkan ska komma i nyutgåva om några månader.

Jag ska nog skriva och be om ett exemplar, så jag kan se vad jag tycker. Fast, jag tycker ju redan lite grann, så där.

Bokomslaget är snyggt, som bokomslag betraktat. Men det fick mig mest att tänka på Norge. Inget ont i det, men Saltkråkan ligger inte i Norge. Vyn förflyttade mig till Bergen, eller möjligen något fjordlandskap norrut. Jag började tänka på våfflor. Norska våfflor.

Funderade lite på om det fungerar att ha Tjorven och barnen Melkersson springa omkring i skogar på bergssluttningar, med vad som ser ut som norska kyrkobyggnader här och var.

Vet inte om boken är illustrerad på insidan. Ska bli intressant att se vad som händer med klipporna och skärgården. Förmodar att illustratören har gjort som det jag brukar råka ut för; om jag säger att jag kommer från Sverige, så brukar folk utbrista att ‘de har varit i Norge, en gång.’

Och inte är det så stor skillnad, eller..?

Hon bara lovar och lovar

Jag var faktiskt tvungen att kolla om jag redan skrivit det här blogginlägget. Ibland känns en idé inte alls originell, och jag har upptäckt att jag redan gjort vad jag tänkt göra.

Men, jag skrev i alla fall inte om det för tolv månader sedan. Jag vet, jag vet. I ditt stilla sinne tänker du att jag har skrivit så lite så det är inte konstigt att jag inte skrev det här heller. Helt rätt.

Är inte mycket för nyårslöften. Man går aldrig ner i vikt eller städar varje vecka bara för att man sa så den 1 januari. Men jag hoppas att jag kommer att skriva lite mer under 2016.

Jag behöver läsa mer, och bli lite lugnare inombords. OK, jag kan baka bröd eller börja sticka. Men läsa är roligare. Och det behöver bli fler promenader. För faktum är att man får de där användbara idéerna när man bakar eller luftar på sig. I värsta fall stryker. Men jag har inte haft strykbrädan framme på 21 månader (dvs sedan vi flyttade), och livet funkar skrynkligt också.

Har nyligen läst ett par gamla böcker. Gamla, men nya för mig. Borde egentligen göra det oftare. Det är inte bara nya böcker som behöver läsas. Man behöver inte ‘följa med’ i allt som händer. Kan inte.

Margery Allingham, Traitor's Purse

Har lärt mig att semestrar och jul är de sämsta perioderna på hela året för att läsa. I år hade jag inte ens planerat allt det där jag tänkt läsa så länge. Fast jag undrar om en av anledningarna till min juliga läspaus var att boken jag har på gång inte lockar.

Därför satte jag idag i gång med en deckare från 1941, som jag fick i julklapp. En Margery Allingham, som jag inte läst på ett par decennier. Det sköna är att hon är fortfarande lika bra. Och jag kan säga att lite julläsning blev det, trots allt.

God Jul

God Jul och ett Gott Nytt År

Blue bauble