Mässtider

Nio år efter senaste Bokmässebesöket var jag tillbaka i Göteborg. Och för att vara ärlig var det bara för Meg Rosoffs skull. Inte för att det inte är bra där, för det är det. Men det är så jobbigt att jag kände jag ville åka hem så fort jag kommit dit. Man får skylla det på hög ålder och allmänt dålig ork.

Men jag hade ju tjatat om Meg för Bok & Bibliotek, och om Bokmässan till Meg, så när de tu till slut skulle mötas behövde jag liksom vara med.

Meg Rosoff at Vi Läser in Gothenburg

Och efter att ha sett listan på Megs programdeltagande, blev det bara att avbeställa en del andra författare, för skulle jag stolpa efter, så skulle jag. Fast sedan visade det sig så klart att hon hade ännu mer på programmet än min lista sa.

Jag sprang på Meg och hennes ledsagare Helen från ALMA redan före första programpunkten på torsdagen, så vi pratade lite, kollade in foton på hennes mobil, och det visade sig att Helen hade träffat Sonen i maj. Jag var så på hugget att jag t o m satte mig på första raden för första pratet (men det fortsatte jag förstås inte med), och sedan hängde jag på och gick runt på ett par program till, och hann snacka mer med Meg i pausen medan hon slurpade i sig en blåbärsdrink. Den var så skär i färgen att jag kom att tänka på Philip Pullmans rosa glass 2005.

Med presspasset runt halsen kom jag även in på Megs seminarie, fast kön till Patti Smith i rummet bredvid gjorde det lite svårare än det borde varit. Den Nya Bibliotekarien kom och satt bredvid mig, vilket är en av de många trevliga sakerna med Bokmässan; detta att man hittar folk man känner.

Meg Rosoff at Piratförlaget in Gothenburg

Efteråt kopplade jag av med en aning fysik, med Christophe Galfard och Ulf Danielsson. Det var faktiskt nio år sedan jag först träffade Christophe, också, och han ser precis lika ung ut som då, och kan t o m prata ‘lite’ svenska.

Medan jag samlade ihop mig över en mycket åldersstigen lussekatt (förra årets, från Dotterns frys, två dygn tidigare), kom Meg strosande, i förhoppning om att hitta sitt hotellrum så hon kunde ligga ner ett tag.

Och nästa morgon råkade jag sitta på samma plats, när hon kom och ville ha sällskap över en kopp kaffe. Så till slut blev det en skär drink för mig också, och den var förvånansvärt osötad. Jag försökte sedan orientera oss fram till Brombergs monter, och lyckades nästan.

Lämnade Meg där och sprang vidare till ett seminarie med Chris Haughton; en irländare som gör fina bilderböcker, och även designar rättvisa mattor och annat. På vägen råkade jag springa förbi Skolkompisen med Den Nya Bibliotekarien och Pizzabella, som alla stod och åt en tidig Thailunch. Själv åt jag min medhavda macka inne på seminariet, som de flesta andra.

Direkt till ytterligare ett seminarie, med Jonathan Stroud, som pratade med Lotta Olsson om sin Lockwood-serie, och Mats Strandberg som skriver rysare som utspelar sig på Finlandsbåtarna… Det var min andra programpunkt med Jonathan, som hade ett miniseminarie dagen innan också.

Mats Strandberg, Lotta Olsson and Jonathan Stroud

Efteråt var det spring direkt till ett monterframträdande för Meg, där jag hade bestämt träff med både Pippi och Skolkompisen. Den senare ville absolut inte bli introducerad för Meg, så hon stack, och det blev bara Pippi som fick heja på ALMA-vinnaren.

Sedan bjöd hon mig på te med kanelbulle (Pippi, alltså) och vi satt och skvallrade så där lagom, om väskmordet och om ärkebiskopar och annat.

Därefter var det mer än dags att gå och vila upp sig och bara göra ingenting. Men roligt hade det förstås varit. Och tänk att Meg äntligen fick sin Göteborgs-inbjudan och att alla var så glada att se henne. Inte bara jag. Och hon fick dra historien om sin sexiga hästbok flera gånger. De gillar den. Och svenskarna är tokiga i Den Jag Var.

Läs den. Och alla de andra.

Var det bättre förr?

Jag tog mig en tripp ‘down memory lane’ genom att läsa lite inlägg (mina egna, alltså) från det första året i Edinburgh. Och sedan lite från det andra, för att jämföra. Och jag kom fram till att det faktiskt var fler, intressanta författare varje dag, då.

Ja, inget fel på de som kommer nu heller, förstås. Men det är mera tunnsått, tror jag. Gjorde inte så mycket i år, och var dessutom tvungen att missa Meg Rosoff, av alla människor, pga packning inför resa och risk att jag skulle bli vansinnig på kuppen. Men ändå. Täckte samma period och ungefär samma antal dagar som första året, 2009. Och när jag läser om det så vimlade det av författare överallt, hela tiden.

Det har vimlat bra mycket mindre i år.

Kanske har det varit färre barnboksförfattare? För när jag tänker på det, så har de lagt in evenemang på baren och i festtältet, osv, vilket tyder på att de anstränger sig att ha fler saker att erbjuda genom att använda alla ‘rum’ de har.

Jim Kay

Tänkte att de eventuellt sparar in pengar genom att ha färre författare, och att de stannar kortare tid när de kommer. Det brukade vara två nätter på hotell, men i år har många jag pratat med åkt hem efter en natt.

Det är så roligt när det blir bra, men samtidigt har det känts lite som ‘var det här allt?’ Det skulle kunna vara jag, förstås. Jag har blivit så bortskämd att jag inte kan vara nöjd.

Men som sagt, när jag jämförde de gamla fotosamlingarna på vem vi sett, med vad jag fick ihop i år, så blev det mindre. Fast de som kom var ju bra. Och jag hälsade på en kille i måndags som jag inte pratat med tidigare, och skämdes för att jag aldrig läst någon av hans böcker, och han var så gullig ändå. (Han hade förstås läst Bookwitch…) Kollade in honom på nätet efteråt, som man gör, och fick veta att han gått på fina skolor och studerat i Oxford och att han är gift med en prinsessa. Det ni! Inte undra på att han kunde vara så artig.

Rondellfri

Jag har en ledig helg från rondellen. Dvs, jag latar mig och åker inte till Edinburgh på flera dagar. Det regnar. Vi fick sex dagar med sol, eller åtminstone uppehåll, och det var trevligt nog.

Charlotte Square

Denna litterära rondell mitt inne i stan behöver inte regn. Då blir gräset till lervälling, och man kan förstå att icke bokmänniskor ojar sig över förstörelsen och vill att bokfestivalen ska flytta någon annanstans. Men det vore inte detsamma.

Man blir van vid att sitta i ett tält och lyssna på 1) en författare, 2) barnen som skriker precis på andra sidan tältväggen, 3) trafiken som dånar förbi några meter bort.

Jackie Kay and Nicola Sturgeon

Än så länge i år har jag sett författare som jag känner väl, och sådana jag aldrig hade hört talas om förut. Bra blandning. Har ätit lunch på en bänk med Simon Callow en meter bort på samma bänk. Har passat Shappi Khorsandis handväska, fast det visste hon inte om. Försökte uppföra mig när Skottlands Första Minister anlände, genom att stå bakom de mycket längre och vanare yrkesfotograferna. Hittade en ny författare som visade sig vara en gammal, med ett nytt namn.

Och så vidare.

Richard Byrne

Just nu tror jag det är söndag, fast det bara är lördag. Så jag har en rondellfri dag till innan jag ska kasta mig ut bland en hög nya och gamla skribenter.

Kanela din inre gympafröken

Det kan hända att mitt språk idag avslöjar riktigt hur gammal jag är. Vad kallar man gymnastikläraren idag? Har man ens gymnastik? Det kanske heter något annat. Och läraren kallas väl vid förnamn. Osv.

T o m i min ungdom var gymnastiklärarna rätt trevliga men förfärligt hurtfriska. De som Glina hade var alla helt OK. Det var mest ämnet som sådant som inte alltid var så kul. Fast jag fick bättre betyg (från en etta till en högst oförtjänt tvåa) när min sista Gymnastikdirektör upptäckte att jag var dotter till den kollega hon åt lunch med varje dag. Så kan det gå.

I alla fall. I måndags var jag på Edinburghs bokfestival, och dagens enda betalda föreställning var mina två Facebookvänners Edinburgh-debut. Jo Cotterill skriver mest för lite yngre, ca tio-åringar, medan Kathryn Evans första bok är ett tonårsdrama. Hur skulle det gå? Är man nervösare eller sämre första gången?

Jo Cotterill and Kathryn Evans

Inte dessa två! Kathryn var underhållande om bakgrunden till sin bok. Och sedan kom Jo och förklarade hur atomer är uppbyggda, eftersom hennes nya bok är lite elektrisk. Hon plockade till slut upp halva salongen att delta i att vara atomer och elektroner och strömbrytare. Och sedan behövdes ett batteri, i form av en gymnastiklärare.

Det blev Kathryns roll, och hon var hurtig men sträng gympafröken av den lite gammaldags sorten. Den som skriker åt flickorna att sluta slöa, att springa fortare och att de inte har hela dagen på sig, och att hon kan se dem, etc. Hon var verkligen en naturbegåvning för detta.

Men det slog mig efteråt att det nog inte skulle funka i det jämlika Sverige, där man måste vara snäll. Det här var mer brittiska skoltag, där lärarna adresserar barnen lite hur som helst, för de kräver att de ska uppföra sig.

Någon kanel var det förstås inte fråga om. Frasen Jo använde när hon instruerade Kathryn var ‘channel your inner gym mistress.’ Och hon hade uppenbarligen en på insidan, väntande. Vilket i sin tur är lite oroväckande eftersom hennes roman handlar om en flicka som ersätts av en ‘syster’ som gräver sig fram inifrån hennes kropp, och tar över hennes liv, medan de före detta flickorna bara sitter hemma.

Books by Jo Cotterill and Kathryn Evans

Kan jag möjligen ha fel?

Det gläder mig att mina gamla skolkompisar har börjat läsa Meg Rosoff nu. Visserligen är jag lite sårad över att Meg behövde vinna Astrid Lindgren-priset för att de skulle tro på mig, men bättre sent än aldrig.

Jag började tjata om Megs förträfflighet strax efter hennes första bok kom ut 2004. Har burit runt flera av hennes böcker och givit bort som presenter till folk, utan att insistera på att de måste läsas. Men man hoppas ju.

Meg Rosoff

Och efter åratal av detta börjar man undra om man har fel. Inte om jag har fel såtillvida att Meg är min favoritförfattare. Det vet jag att jag har rätt i, för det är en helt subjektiv sak. Och inte – egentligen – om hon är bra på att skriva, heller. För tillräckligt många människor som begriper sig på böcker delar min åsikt.

Men ändå. Hade jag fel? Kunde det inte vara dags att få en ny favorit?

Meg själv undrade om jag verkligen hade trott att hon kunde få ett så fint pris som ALMA. Och det är klart att jag hade. Därmed inte sagt att jag kunde räkna med att ALMA-juryn skulle hålla med. För det är ju möjligt att nästan vinna, men att ändå missa med en noslängd eller så.

När kompisarna började läsa Megs böcker oroade jag mig för att jag i alla fall skulle ha ‘haft fel’ eller åtminstone att de inte skulle hålla med mig. Fastän de är trevliga människor som jag har mycket gemensamt med. Man kan aldrig veta.

Jag börjar tro att jag faktiskt inte har fel alls. De tycker om Megs böcker, och den första har inte blivit den enda, och det är gott nog betyg.

Festival eller mässa?

Ja, är det någon skillnad? Inte vet jag. Antagligen inte.

Jag övervägde faktiskt att ha min egen bokfestival ett tag. Tyckte det kunde vara ett bra sätt att få göra saker precis så som jag ville ha det. Att få dit (hit) just de författare jag tycker skulle passa bäst. Det är förmodligen så de flesta festivaler föds.

Och det är givetvis en massa jobb med det, och det är anledning nog att inte sätta igång. Jag gick mera matvägen, till slut. I Stockport började jag föreslå en gemensam middag för författarna kvällen före bokprisutdelning i Salford (kranskommun nära Stockport). Men bara de som kom och bara på restaurang, och belöningen för att jag tussade ihop ibland helt främmande författare med varandra, var att jag fick sitta med på ett hörn.

För det är ju det man vill.

Nu i sommar kom jag med nästa vanvettiga idé. Nja, idén kom för rätt länge sedan, men det hela förverkligades en dag i juni. Efter två familjekalas på tre veckor, var jag så i farten att ett kalas till borde gå bra, och i femte veckan, s a s, hade jag – en del – av Skottlands barnboksförfattare i min trädgård. Enbart spinnsidan. Man skvallrar så mycket bättre utan pojkarna, och dessutom var det ett sätt att inte få fler än man har stolar till och orkar laga mat till.

J K Rowling kunde inte komma. Och inte en del andra heller. Men en förvånansvärt stor del av de inbjudna kom, och det var hemskt. Roligt, alltså. Det blev – nästan – tretton vid bordet, vilket innebar att varje gång någon reste på sig fick någon annan stå upp också. Allt för att vi skulle överleva, eftersom min right-hand-woman, Helen Grant, är skrockfull.

Hemma hos bokhäxan

Det var avkopplande för alla att bara sitta och äta och prata, utan att de skulle stå inför en publik om fem minuter, eller ta emot ett pris. Jag kände i stort sett alla förut, men var extra stolt över att en känd och ansedd bilderboksillustratör som bor flera timmars tågresa härifrån och som aldrig hört talas om mig förut, kom ända från Inverness-trakten för att äta lunch. Jag var inte den enda där som blev lite bländad. (Denna trevliga dam har nu erbjudit Den Bättre Hälften en sängplats när han når hennes trakter på sin ‘vandra genom hela Skottland-vandring.)

I alla fall, det här var ingen mässa. Eller festival. Bara lunch. Dvs, ingen publik.

Nästa gång, om det blir en nästa gång, skippar jag smörgåstårtan. Den begrep ingen sig på. Och bland dem som inte kunde komma, finns det redan önskemål om repris.

The bottles

Ja, jag började det här eftersom Haverdal nu har sin egen bokmässa. Man kan tycka att det är en alltför liten plats att ha det. Men det är ju större än min trädgård. Var med i fjol när det började, men var inte på plats i förra veckan för returmatchen. Therese Loreskär som nyligen flyttat tillbaka till Haverdal från Cambridge är den som håller i trådarna, tillsammans med campingplatsen samt en bokhandel i stan.

Jag önskar dem lycka i framtiden, och hoppas kunna vara med igen. Small is beautiful.

Ute på vift

Vift är jag ute på nu också, och det hjälper verkligen inte med att man ska hinna med trippelbloggande ihop med allt annat i livet.

Lyckades pricka in en snabbtur till Stockholm för att närvara på Konserthuset i förra veckan, när Meg Rosoff fick Astrid Lindgrenpriset. Den Bättre Hälften följde med, när han fick höra att jag tänkte åka tåg. Så vi klädde upp oss för att Meg inte skulle behöva skämmas över oss. Att döma av antalet Gudrun Sjödénklädda damer utanför, hade jag valt rätt utstyrsel.

Meg Rosoff and the ALMA award, with Alice Bah Kuhnke and Katti Hoflin

Det var fint och bra på alla sätt, med lagom tårar som föll och allt det där. Trångt som sjutton på minglet efteråt, där jag slängde mig in för att hitta familjen Rosoff. Stötte ihop med Astrids dotter Karin Nyman i trängseln. Till slut hittade jag Meg själv, som påstod att familjen fanns längre in, och hon hade rätt. Hälsade på herr och fröken ‘Rosoff’ samt Megs två systrar och styvmor som kommit från USA för att se affischer på henne över hela Stockholm.

Hälsade också på Maria Nikolajeva som hastigast, vilket var trevligt eftersom vi aldrig setts utanför Facebook.

Detta var inte enda bokresan i vår. Strax efter priset tilkännagetts bar det av till London på 24 timmar, med flyg ner och sovvagn hem. Hade en ledig eftermiddag, då jag passade på att gå på Londons bokmässa, bara för att se hur det var. Annorlunda än Göteborg, kan man säga, men inte nödvändigtvis bättre eller sämre.

Mary Hoffman at London Book Fair

Anledningen till resan var en minnesstund för Terry Pratchett. Stund och stund, förresten. Det skulle ta två timmar, men tog tre. Utan paus. Men det gick, och det var givetvis både rörande och roligt, med alla möjliga personer från Terrys alltför korta liv som kom och pratade, eller i Steeleye Spans fall, sjöng och spelade. Neil Gaiman var där, och Eric Idle var inte där, annat än via teknik.

Några dagar senare var jag på Yay!YA+ som är Skottlands svar på YALC i London. Det är därför den går av stapeln i den lilla betongstaden Cumbernauld, inte alltför långt hemifrån. En hög kända, och i år mindre kända, författare av tonårsböcker kommer och pratar med 200 skolelever under en hel dag. Många av dem är vansinnigt unga, och jag håller nog med Meg Rosoff att det är bra att fylla 46 innan man börjar skriva.

Elizabeth Wein

Och nu sitter jag som sagt på vift i Sverige i sommarljuset. Först var det för varmt. Nu är det för kallt. Men det är väl det man har sin nya Gudrun Sjödénkofta till. Den som gjorde att Den Bättre Hälften kunde hitta mig i minglet, för att färgen SYNS.

Den Pensionerade Barnbibliotekarien var också på vift denna veckan. Hon kom flygande för att fira min alltför storsiffriga födelsedag, ett par dagar efter alla andra. Under tiden var Dottern på vift åt andra hållet, på konferens i Uppsala, där hon ‘råkade’ vara tvungen att tala inför 500 delegater. Veckan före ALMA-utdelningen var Sonen i Stockholm, också på konferens, där han både hann med att krama om Meg på Kulturhuset och praktiskt taget adoptera henne, samt fick ett oväntat tal av kulturministern som snubblade över hans översättarkonferens av en ren händelse, och bara måste hålla tal.

Nu tycker jag det kan vara dags att inte resa alls ett tag.