Adèle Geras – hur normal som helst

Kan egentligen inte gå vidare här utan att blogga lite om Adèle Geras också. Hade det inte varit för hur oerhört snäll och normal och okonstrad hon är, så vete katten om jag suttit här nu och skrivit. Adèle var den första ”terminens författare” vi hade i Glinas skola. Vi planerade förmiddagen med militär precision, och det gick verkligen väldigt bra.

Jag stod färdig att servera kaffe, som den enklaste tjänare, men det visade sig att Adèle inte var en diva alls, och hon pratade på med mig, så jag kände mig inte alls tjänarlik. Det är lite löjligt, men jag trodde hon skulle vara lite förmer än andra. (Det finns författare som är det.)

Någon som har skrivit över nittio böcker ligger inte på latsidan, direkt, men hon är väldigt avspänd och inte det minsta neurotisk. Jag hade aldrig hört talas om Adèle förrän jag hamnade i skolbiblioteket, men där fanns det massor av böcker med hennes namn på. Jag skapade mig uppfattningen att hon var ungefär 26 år, med långt brunt hår och jag såg henne framför mig i en röd solklänning. I England! I själva verket är hon en aning äldre än 26, har brunt men kort hår, och jag har ännu inte sett henne i en solklänning. Kan bero på klimatet.

Under årens lopp har jag mejlat henne en hel del. Ibland bara för lite småprat, men ofta för hjälp eller information, och Adèle känner ”alla”, så kan nästan alltid hjälpa till. Utan henne hade jag bara kommit hälften så långt.

Efter långt om länge intervjuade jag Adèle i våras. Jag hade dragit mig för att göra det, för ju mer man vet om någon, desto svårare är det att intervjua. Tycker jag, i all fall.

De över nittio böckerna till trots, tror jag att det bara är en som finns på svenska, och det är Ljus och Skugga, den första av fyra vuxenböcker. Och jag har en känsla av att jag köpte det sista exemplaret av den för några år sedan. Så alla de fina bilderböckerna och de tidiga läseböckerna för lite yngre barn om allt möjligt, finns inte alls. Inte heller historierna från de gamla grekiska myterna för lite äldre läsare gå att få på svenska.

Adèle är deckarfanatiker och läser massor. Hon är speciellt intresserad av den nya nordiska, mordiska bokvågen, och mejlar entusiastiskt om alla nya boktitlar hon hittar. Den senaste är Johan Theorin, och där får vi nog tävla om vem som kommer först.

Historiska roman(s)er

Jag kände mig nästan förflyttad till barndomen och mina många musketör-böcker när jag läste Sally Gardners romaner. Den unga bokhäxan läste väldigt många av Alexandre Dumas böcker. Tidvis bodde jag nästan i Paris för några hundra år sedan. Jag minns när vi hade tittat på flera teveserier med musketörer och kardinaler, kompisen från lägenheten bredvid och jag. Vi var ute på café och läste på menyn, och när vi kom till den synnerligen vardagliga kakan Mazarin, var vi så hjärntvättade att vi bara såg den skumme kardinalen framför oss.

Sallys böcker läste jag i fel ordning, så har bara nyligen kommit till I, Coriander, som Dottern vann i en tävling för några år sedan. Jag har glömt vad hon gjorde för att vinna, men det var säkert bra. Boken var t o m signerad. Coriander är en ung flicka i London under Cromwells tid på 1600-talet. Hennes mamma dör, och familjen får det svårt eftersom pappan är rojalist. Han tvingas gifta om sig med en regelrätt kärring, och allt krånglar till sig och blir farligt. Det är lite fantasy vid sidan om, men det mesta är en underhållande historielektion om hur det var att stå på fel sida.

Franska revolutionen är bakgrunden till The Red Necklace och The Silver Blade som är en historia i två delar. De utspelar sig mestadels i Frankrike, men även London figurerar. Giljotinen är vad alla fruktar, och huvudpersonen Yann, som är av zigenarbakgrund, har väldigt speciella talanger som hjälper honom i kampen mot revolutionens skurkar. Yann älskar en ung adlig flicka, Sido, och tillsammans försöker de rädda både sig själva och många andra från Bastiljen och avrättning. En mycket skurkaktig Greve Kalliovsky är det ständiga hotet mot deras säkerhet och överlevnad.

Det känns som om vi inte har lika många nya maffiga historiska romaner som kan mäta sig med Dumas och andra klassiker, så böcker som Sallys är mer än välkomna. Jag hoppas bara att nya läsare också gillar sådant här, så att det inte bara är vi gamlingar som blir nostalgiska.

Tim Bowler

Jag ville märkas, så jag skrev på svenska. Det är föralldel inte det vanligaste sättet att skicka mejl till en författare, men jag tänkte att om Tim får hundratals mejl om dagen, så måste man ju synas. Att skriva på svenska var inte riktigt så förryckt som det kan verka, eftersom han faktiskt har läst svenska på universitetet. Så Tim kunde både läsa och svara på det jag skrev.

Vad jag ville, var att han skulle komma till Glinas skola, där vi hade valt honom till terminens författare. Vi hade inte råd med hans vanliga avgift, så jag tänkte att en muta vore lämplig. Eftersom han ringde skolan och sa att han gärna kom ändå, kan man tänka att han inte blev bekymrad över det hela. Tim är helt underbar, och mycket bra på att underhålla en hop trettonåringar. Han hade t o m en förklaring till sitt val av universitetskurs. I tonåren åkte han på språkresa till kontinenten, och tyckte att de blonda tjejerna från Sverige var så fina att han bara måste läsa svenska! Pojkar…

Tim är dessutom en juste kompis, eftersom han tillbringade en hel del tid med att övertyga oss att hans gode vän och författarkollega Melvin Burgess hade skrivit en utomordentligt bra och rolig bok, trots den sensationella behandlingen boken fått i pressen den våren.

Själv är han inte dålig på att skriva böcker heller. Just nu har han nio s k vanliga romaner, ett par kortare och mera lättlästa böcker, samt ett halvdussin eller så av en serie som heter Blade. Av den senare har jag bara hunnit med de två första, och de är fantastiskt bra. Jag hade inte räknat med att en tonårspojke på rymmen, som är bra på att hantera en kniv, skulle vara så, ja, trevlig.

De kortare böckerna är spökhistorier, och intressanta. Att de är lättlästa är bra, för det finns för många pojkar som inte läser alls, eller tillräckligt mycket.

Av de nio romanerna är min absoluta favorit Starseeker, och det är inte dåligt att kunna ha en favorit i så utmärkt sällskap. Nästan alla av Tims böcker handlar om det övernaturliga, fast på ett ganska normalt sätt. Starseeker handlar om en pojke som spelar piano som en gud och är en baddare på att klättra, men som mobbas av några killar i skolan till den grad att jag tänkte att ”den här boken kommer inte att sluta bra.” Starseeker har också gjorts om till teater, och för ett par år sedan var Dottern och jag iväg och såg den i Northampton.

Tims första bok, Midget, är även den en skrämmande historia. Mycket ondska, men även lite soligare bitar här och var, och fantastiskt bra. Några av Tims böcker finns på svenska, men jag har inte riktigt fått klart för mig vilka. Jag rekommenderar en Tim Bowler-jakt på det starkaste.

Min första bok av Tim var River Boy, som jag hittade i bokbussen och tyckte såg lovande ut. Svensktalande Carnegievinnare verkade perfekt för mig, och var det också. Bokbussen bjöd på ytterligare två eller tre av Tims böcker, när jag väl lärt mig att jag ville leta efter fler.

Så fastän bokbussen och jag inte längre träffas, så var den mycket användbar en gång i tiden.

Så varför bloggar jag så här?

Egentligen är ju jag personligen inte särskilt intressant. Men, ganska ofta får jag frågan varför jag gör det här, och vad jag gjort förut, och ska jag bli vuxen någon gång? Det senare är lika idiotiskt som att fråga om jag ska lära mig att dricka kaffe. Om det har gått så här många år utan, borde det gå bra i fortsättningen också, tycker jag.

Men jo. Som barn läste jag barnböcker, så klart. I trettonårsåldern tyckte jag att jag uttömt det som var intressant på biblioteket, så gick en trappa ner till vuxenavdelningen. Efter att tag tyckte bibliotekarien att om jag nu skulle hållas där, så var det lika bra att jag fick ett vuxenkort. Så jag läste mig igenom deras Agatha Christie, och när de svenska översättningarna tröt, så tog jag Agatha på engelska, så blev det lite till.

Andra omgången barnboksläsande blev det på Litteraturvetenskap i Göteborg, där det ingick 2 poäng barnböcker. Då upptäckte jag att Anne på Grönkulla var en bra bok, och inte alls så töntig som jag hade trott som barn. Fortsatte läsa lite barnböcker då och då, för det var roligt.

Tredje gången (gillt) var när Glina lärt sig läsa. Sonen läste Roald Dahl parallellt med Blyton, och jag hade aldrig läst Dahl som barn. För gammal, gissar jag. Så jag började arbeta mig igenom Roalds böcker, men halvvägs visade det sig att Sonen blivit äldre, och jag övergav Dahl för allt det nya vi hittade. Philip Pullman kom strax efter Blyton fått stryka på foten, och sedan var det ingen gräns för vad de små Glina läste.

På högstadiet (secondary school) skaffade Sonen sig jobb på rasterna med att arbeta i skolbiblioteket, och jag hamnade snart där också, som volontär en gång i veckan. Det var roligt att komma ut, och barnböcker var i alla fall något jag kunde.

Där kom jag i kontakt med en nystartad liten bokhandel, och både biblioteket och affären ordnade författarbesök och annat roligt. Jag insåg att författare var vanliga människor, fast ovanligt trevliga sådana. Efter denna djupa upptäckt, gick jag vidare till att skriva till dem vars böcker jag speciellt gillade, och 2004 kom jag i kontakt med Meg Rosoff, vars första roman just kommit ut och vunnit pris och annat.

Sedan dess har Meg och jag varit i sporadisk kontakt och för några år sedan när jag var nere i London och hälsade på henne, fick Meg idén att jag skulle blogga. Så jag åkte hem och började med det. Meg har nog inte riktigt hämtat sig från chocken att någon faktiskt lyssnade till henne och följde hennes råd.

Ju mer författare man lär känna, desto mer växer kontaktnätet, med introduktion till andra, och deras förlag och deras PR personer.

Och Sonens favorit Philip Pullman hade en roll i det hela också. Sonen och jag stack iväg till bokmässan i Göteborg för fyra år sedan. Jag hade ju lärt mig att man kan fråga om allt möjligt, så på något hastigt och lustigt sätt blev Sonen erbjuden att intervjua Pullman. Vi lånade en kamera (sådana amatörer!) av Skolkompisen i Borås och fick en fin pratstund med Philip. (Medge att Philips glass matchar hans kläder ganska perfekt!)

Efter det ansåg jag att kan Sonen, så kan jag.

Hemma hos

Galna söner och deras mammor måste sova ibland också. Brist på pengar betyder att hotell inte alltid är det lättaste alternativet. Ett sammanträffande (för första gången) med Sally Gardner på ett evenemang i oktober medförde en inbjudan att komma och bo hos henne. ”Jag menar det verkligen” sa hon upprepade gånger.

Så vi bjöd in oss. Sonen skulle få sova i skjulet, sa hon, och bokhäxan skulle få gästrummet.

Vilket hus! Jag vet ju att dessa konstnärliga typer (och där inräknas författare) i norra London är intressanta och ibland udda, men Sallys hus var verkligen något extra. Ett husmagasin borde skynda sig dit och göra reportage på det snaraste.

Skjul. Tja, liten stuga i trädgården med ordentlig säng och skrivbord och tavlor och allt. Sonen mådde gott därute. Häxans rum var litet, men vackert, och sängen skön och klädd i ett påslakan jag gärna hade stulit och tagit med hem. Två söta taxar (levande) och en Jesus-figur i köket med krans på huvudet. Enorma speglar överallt och broderier och böcker och… Ni skulle se vad man kan göra med en billig IKEA-bokhylla.

Men det som är viktigast är givetvis värdinnan, och Sally är mycket trevlig. Hon har skrivit tre historiska tonårsromaner, och håller nu på med den fjärde. (På svenska har jag bara hittat Prinsessagoboken.)

Vi anlände mitt i natten efter teatern, men det störde inte Sally alls, och efter en kaotisk morgon med advokatbesök, den inneboende assistenten och till slut musfångaren tog vi farväl. Sally insisterade på att vi måste komma tillbaka.

Så det gör vi förhoppningsvis. Och jag tänker minsann inte tala om adressen.

Nation

Den aningen galne sonen var uppe i ottan på onsdag morgon för att flyga över till London på ett dygn. Han skulle gå på teatern, och det är precis sådant beteende som skadar ozonskiktet, men ibland behöver man lite galenskap, också. Han mötte sin mamma vid tåget, och efter en långpromenad genom stan hamnade vi på National Theatre vid Themsen, där kvällens föreställning ägde rum.

Terry Pratchetts senaste barnbok Nation har dramatiserats som årets barnteater på National. De har ju haft en rad lyckade sådana ett tag nu. Gemensamt för alla böckerna är att man kan inte riktigt räkna ut hur i all världen någon kan skriva om handlingen till att fungera på en scen. Men det kan de.

Den som inte läst Nation, kan börja med att göra det. Sedan kan jag rekommendera National Theatre för er som kvistar över till London då och då. Förra årets succé War Horse går fortfarande på en annan teater i London, och är väl värd att titta på. Åtminstone för folk som har vett att ta med sig en näsduk eller två.

Nation börjar med en tsunami för att bli av med hela öbefolkningen utom huvudpersonen Mau. (Så det kan givetvis vara värt att fundera på vem som kan ha problem med en sådan start.) Flickan Daphne lider skeppsbrott på ön, och sedan får dessa två barn som först inte kan prata med varandra, försöka klara sig själva, och senare alla andra som hamnar på ön, sökande efter hjälp.

Det är mycket humor och mycket mod, precis som i Terrys bok. Mau är fin att titta på, i sitt nästan nakna tillstånd, och Daphne som är en proper viktoriansk liten flicka, går snart omkring i bastkjol. Och skeppspapegojan är helt underbar. Man skulle kunna tro att få rollen som papegoja skulle kännas som ett nederlag, men han är fantastisk!

(Foto © Johan Persson –  Emily Taaffe som Daphne)

Mystiska romare

Redan de gamla grekerna, och allt det där… Fast enligt Caroline Lawrence, som har skrivit en serie barndeckare på engelska, så fanns inte ordet ”detektiv” i antikens Rom. Hennes huvudperson Flavia hittar på ordet när hon får för sig att hon vill lösa mysterier.

Caroline satte igång att skriva sina böcker med Blytons Fem-böcker och Kitty-böckerna i tankarna. Det är rätt uppfriskande att hitta en författare som inte skäms för att säga vad hon inspirerats av. (Fast säkert hälften av alla deckarförfattare jag hört berätta om tidig påverkan nämner Blyton.) Idén var egentligen Carolines systers, eftersom Caroline ville skriva, och hon hade en bakgrund i klassiska språk, både från Cambridge och från Kalifornien där hon kommer ifrån.

Hon var inte direkt blygsam i sin ambition, för ganska tidigt planerade hon in arton böcker, som sedan krympte till sjutton. Dessutom klarade hon av att skriva allihop under en tioårsperiod, med den sista boken publicerad för ca ett halvår sedan.

The Roman Mysteries finns alltså på engelska, och de finns på ganska många andra språk också, men tyvärr inte på svenska. Inte mitt fel, för jag har i flera år tjatat om böckerna utan att få någon att lyssna. Så kanske dags att fler framtida läsare tjatar med mig?

Flavia är ca tio år, och hon börjar lösa mysterier ihop med sin granne Jonathan, sin slavflicka Nubia (som blir frigiven av Flavia) och Lupus, en tiggarpojke de hittar i Ostia, strax utanför Rom, där de bor. Första boken utspelar sig i Ostia, och i andra boken åker de till Pompeji strax före Vesuvius utbrott. Rätt roligt faktiskt, för vid ankomsten säger Flavia att hon vill se sig om i Pompeji, men hennes farbror Gaius påpekar att hon kan se Pompeji närsomhelst…

I nionde boken reser de till Grekland,och senare blir det norra Afrika också. De träffar flera romerska kejsare, som givetvis behöver hjälp av en grupp barndetektiver. Under böckernas gång hinner barnen bli ca tre år äldre, och till slut får vi bröllop för båda flickorna. Dessförinnan har flera av historierna varit ganska romantiska, och Caroline brukar alltid varna sina manliga läsare för dessa, men bara på skoj.

Bortsett från det faktum att de romerska mysterierna är bra läsning (här läser vi dem allihop, gamla som unga), så lär man sig en vansinnig massa historia på köpet. När Caroline reser runt och träffar sina fans, har hon alltid med sig alla möjliga ”antika” saker, från oljelampor till gammalt romerskt ”toalettpapper”.

BBC spelade in de första tretton böckerna i två teveserier. Resten hann de inte filma förrän barnskådespelarna blivit för gamla.

Intervju med Caroline Lawrence här.