Så varför bloggar jag så här?

Egentligen är ju jag personligen inte särskilt intressant. Men, ganska ofta får jag frågan varför jag gör det här, och vad jag gjort förut, och ska jag bli vuxen någon gång? Det senare är lika idiotiskt som att fråga om jag ska lära mig att dricka kaffe. Om det har gått så här många år utan, borde det gå bra i fortsättningen också, tycker jag.

Men jo. Som barn läste jag barnböcker, så klart. I trettonårsåldern tyckte jag att jag uttömt det som var intressant på biblioteket, så gick en trappa ner till vuxenavdelningen. Efter att tag tyckte bibliotekarien att om jag nu skulle hållas där, så var det lika bra att jag fick ett vuxenkort. Så jag läste mig igenom deras Agatha Christie, och när de svenska översättningarna tröt, så tog jag Agatha på engelska, så blev det lite till.

Andra omgången barnboksläsande blev det på Litteraturvetenskap i Göteborg, där det ingick 2 poäng barnböcker. Då upptäckte jag att Anne på Grönkulla var en bra bok, och inte alls så töntig som jag hade trott som barn. Fortsatte läsa lite barnböcker då och då, för det var roligt.

Tredje gången (gillt) var när Glina lärt sig läsa. Sonen läste Roald Dahl parallellt med Blyton, och jag hade aldrig läst Dahl som barn. För gammal, gissar jag. Så jag började arbeta mig igenom Roalds böcker, men halvvägs visade det sig att Sonen blivit äldre, och jag övergav Dahl för allt det nya vi hittade. Philip Pullman kom strax efter Blyton fått stryka på foten, och sedan var det ingen gräns för vad de små Glina läste.

På högstadiet (secondary school) skaffade Sonen sig jobb på rasterna med att arbeta i skolbiblioteket, och jag hamnade snart där också, som volontär en gång i veckan. Det var roligt att komma ut, och barnböcker var i alla fall något jag kunde.

Där kom jag i kontakt med en nystartad liten bokhandel, och både biblioteket och affären ordnade författarbesök och annat roligt. Jag insåg att författare var vanliga människor, fast ovanligt trevliga sådana. Efter denna djupa upptäckt, gick jag vidare till att skriva till dem vars böcker jag speciellt gillade, och 2004 kom jag i kontakt med Meg Rosoff, vars första roman just kommit ut och vunnit pris och annat.

Sedan dess har Meg och jag varit i sporadisk kontakt och för några år sedan när jag var nere i London och hälsade på henne, fick Meg idén att jag skulle blogga. Så jag åkte hem och började med det. Meg har nog inte riktigt hämtat sig från chocken att någon faktiskt lyssnade till henne och följde hennes råd.

Ju mer författare man lär känna, desto mer växer kontaktnätet, med introduktion till andra, och deras förlag och deras PR personer.

Philip Pullman (and ice cream) signs

Och Sonens favorit Philip Pullman hade en roll i det hela också. Sonen och jag stack iväg till bokmässan i Göteborg för fyra år sedan. Jag hade ju lärt mig att man kan fråga om allt möjligt, så på något hastigt och lustigt sätt blev Sonen erbjuden att intervjua Pullman. Vi lånade en kamera (sådana amatörer!) av Skolkompisen i Borås och fick en fin pratstund med Philip. (Medge att Philips glass matchar hans kläder ganska perfekt!)

Efter det ansåg jag att kan Sonen, så kan jag.

Annonser

One response to “Så varför bloggar jag så här?

  1. Annika Johannesson

    Tänk så det kan gå. Fortsätt med din blogg och fortsätt att skriva på olika sätt. Du gör det bra!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s