Månadsarkiv: januari 2010

Intervju med Terry Pratchett

Nu finns intervjun jag gjorde med Terry Pratchett (på engelska) på Bookwitch. Så det är bara att klicka och läsa. Den är lite kortare än vanligt, för vi hade inte så lång stund. Och med ett par onödiga avbrott blev det än mer fragmenterat, men det gick bra det med. Vill ju inte klaga på folk som varit ”hjälpsamma” i sitt jobb, men Terry hade nog uppskattat lite mindre förvirrande behandling på National Theatre. Och jag hade hemskt gärna haft en fotograf med mig, så hade det kunnat bli riktiga foton också. Men man tar vad man har, och i det här fallet var det jag själv.

Annonser

Hemma hos förlaget

Ja, så är man hemma igen efter resan till huvudstaden och Random House. Det var roligt, men hemskt tröttsamt. Inte bara att släpa runt på väskorna med tandborste, böcker och laptop, men detta att vara på gång hela tiden. Det är annat än att sitta vid köksbordet och blogga medan äggen kokar.

Började bakvänt nog med det bästa, om man nu får säga så. Drinkar på en intressant bar nära Kings Cross med Eleanor Updale, som har skrivit ett antal böcker om Montmorency. Har inte läst dem, men tror de är deckare i någon slags Sherlock Holmes-miljö. Eleanor var en trevlig bekantskap, och jag hade gärna suttit där längre än den timmen hon hade tid med mellan två andra engagemang i måndags. Hennes nya bok som kommer ut snart är mycket bra. Johnny Swanson är titeln, och är även den en deckare som utspelar sig 1929.

Från baren var det raka vägen till Carluccios för lite god italiensk mat i sällskap med Candy Gourlay. Hennes första roman kommer i juni, och jag hade precis fått läsa den. Tall Story heter den och den är en fantastisk bok som jag tror kan bli riktigt stor. Candy kommer ursprungligen från Filippinerna och boken utspelar sig delvis där och delvis i London, och basketboll spelar en stor roll i det hela. Har känt Candy på Facebook ett tag, så det var kul att träffas på riktigt och kunna konstatera att hon är ännu trevligare i levande livet.

Tisdagen gick åt till att springa på möten på Randoms kontor i Ealing. Än var det inköpsmöten och än var det omslagsdesignmöten. Deras verkställande direktör, Philippa Dickinson, kom ihåg mig från Edinburgh i somras, och hon tog sig tid att sitta och prata en halvtimme. Mina vanliga kontakter Georgia och Lauren visade mig en typisk dag för Randoms PR-damer och tog fram böcker som kommer ut under året.

Före sista mötet med Suzanne om digital reklam, fick jag ut och äta pizza till lunch med två redaktörer, Sarah och Clare. Och under hela dagen var det en annan Clare som planerade allt och tog hand om mig.

Vid tedags åkte Clare och jag in till National Theatre för att träffa Terry Pratchett. Jag skulle få en kort intervju med honom före hans offentliga diskussion på scenen den kvällen. Det har ju varit mycket prat om hans Alzheimer diagnos och man kan inte låta bli att undra hur Terry har förändrats. Jag skulle säga att han är klar i huvudet, men kanske tar längre tid att tänka när han pratar. Han signerade villigt Sonens bok jag hade tagit med mig, men att hantera en penna är nog något som han har svårt för vid det här laget.

Scendiskussionen var intressant, men lite kort. Man får egentligen bara halva tiden, när det är ett samtal med en annan person, i stället för en monolog. Och publiken kunde inte hålla sig till frågor om pjäsen Nation, utan ville mest veta om Discworldböckerna.

Sedan samlade jag ihop mitt pick och pack och drog till tåget norrut.

Sophia och faster Tove

Som vanligt när jag försöker göra intryck på folk, slängde jag mig över Sophia Jansson innan alla de andra hade inhämtat nog mod att göra detsamma. Jag struntade totalt i att be PR-Hannah på Puffin som stod bredvid att presentera mig, utan bara sa på svenska att jag är en svensk bloggare i England och ”trevligt att träffas.”

Sophias engelska är alldeles utmärkt, men hon verkade tycka det var roligt att prata svenska i alla fall. Hon pratar egentligen en ganska svensk svenska, så jag vet inte om hon tillbringar mycket tid i Sverige. Jag gjorde som jag brukar, och sa att jag hört henne på Bokmässan för ett par år sedan. För det hade jag ju.

Jag var på en presentation på bokförlaget Puffin i måndags, där de pratade om alla underbara böcker som kommer ut under 2010. En ny satsning på Mumin är på gång, och om jag fattade rätt så kommer de att nyproducera Muminböcker, vilket känns lite konstigt, men jag begriper ju att folk vill ha sånt. Sophias roll tycks vara att hålla ordning på vad de snor ihop, så att det passar Toves och Mumins image.

Bl a kommer det en serie babyböcker om Mumin, som jag gissar blir några kartongsidor med gulliga bilder, mer än text. Och det är klart, om ens baby vänjs vid Muminbilder på ett tidigt stadium så har du en kund för livet, liksom.

Bloggande är något som Sophia inte känner till så mycket om, men hon lät intresserad. Förmodar att hon som Muminchef är ganska upptagen utan bloggar och Twitter och annat man kan slösa bort tid på.

Nu ska vi (inte) sjunga

Ibland undrar jag hur folk tänker. Eller möjligtvis gör de inte det. Hur bestämmer man sig för vilket språk folk pratar?

Om du bor i ditt födelseland antar du kanske att invandrare till slut (eller kanske meddetsamma?) pratar sitt nya lands språk hemma. Och då är det rätt logiskt att ta för givet att din egen landsman som flyttar utomlands genast börjar prata på det nya språket där.

Nu gör ju inte alla likadant, men en bra startpunkt är att vi kanske är duktiga, men så bra är vi inte att vi genast blir som de infödda med allt språkligt. Och vad är mer, vi vill inte. Vi är den vi är. Flyttar du från Kiruna till Malmö sätter du inte genast igång att köpa mjölk på skånska. Med tiden kan man ändra på medvetet, eller upptäcka att vissa saker omedvetet filas bort från ens dialekt.

I en tidigare blogg på engelska funderade jag på om hur man beskriver saker från sin barndom på ett språk som man inte talade när man var barn och upplevde det man vill prata om. Det är inte så lätt som det låter. Jag har svårare att dra barnsliga historier på engelska. Fast å andra sidan har ju lite av svenskan passiviserats, så orden finns inte omedelbart till hands på svenska heller.

Och det jag bara gjort på engelska, som att köpa hus eller föda barn, det kan jag bäst på engelska. Därför blev jag både irriterad och förvånad när någon från skoltiden hörde av sig med en begäran. Hon krävde (önskade inte, utan begärde) att få veta vilka barnsånger jag sjungit med Glina när de var små, så att hon kunde använda dessa exotiska engelska sånger i sitt jobb med barn.

Min reaktion var att varför trodde hon att jag sjöng alls? Det gjorde jag ju inte tidigare, så varför börja nu? Jag var inte barn i England, så jag kunde faktiskt inte engelska sånger för små barn. Alltså kunde jag inte sjunga dem. Det lilla jag trallade var svenska klassiker som Bä bä vita lamm, och Mors lilla Olle. Engelska Nursery Rhymes fick Glina lära sig på lekskolan, och jag snappade upp en del där också, men inte så att jag går omkring och sjunger.

Sen var det släktingen som ringde upp och sa att nu fick jag minsann försöka prata svenska en stund. Så jag fick säga att det var väl inget konstigt, för det gör jag ju varje dag med Glina. ”Gör du?” Tja, OK, det är kanske inte självklart, men eftersom de pratar svenska när de är i Sverige förstår jag inte hur de skulle ha lärt sig det annars. Med modersmjölken?

Och grannen som tyckte det var slöseri med tid och kraft när Dottern fick byta ut ett års oönskade franskstudier på högstadiet mot svenska med mig för att förankra det lite ordentligare. ”Men hon kan ju redan svenska” sa grannen. Alltså kan inte det behöva studeras. Men om jag skulle säga att hennes barn då inte skulle läsa engelska i skolan eller på universitetet, för de pratar ju redan engelska, så är det en annan sak. Eller?

Glinas vänner blir alltid lika förvånade när vi brister ut i ”utländska” sinsemellan. Men en av dem lärde sig åtminstone att säga ”hej då” när han gick hem.

Jag kan sjunga God Save the Queen. Det kan inte Glina. Jag lärde mig det på det svenska mellanstadiet. Här har det inte lärts ut alls. Inte ens hos scouterna.

Packlistan

Jag försöker vara organiserad, för en gångs skull, men det går antagligen åt samma skog som de flesta goda föresatser. Om inte snön orsakar resekaos ska jag åka till London på måndag och tisdag. Bokförlaget Random House har fått för sig att det kunde vara trevligt om jag kom och hälsade på i deras kontor, och kollar in en del av deras olika typer av möten där de bestämmer vad som till slut hamnar på bokhyllor i affärer och bibliotek och hem.

Och det är det nog.

Konstig prissättning på tågbiljetter gör att jag ska övernatta på hotell som de betalar för, och för att göra det hela ännu attraktivare har de erbjudit mig träffar med ett par författare. Så det låter väl bra. Och jag ska dessutom passa in ett ”snack” som Terry Pratchett ger på National Theatre om sin dramatiserade bok Nation som fortfarande går där.

Nu var det alltså ”bara” frågan om packning. Önskar att det fanns en lätt lösning till hur man stoppar ner pyjamas och dator och en hyllmeter böcker i en liten smäcker väska som varken tar plats eller är tung.

Ja, och så behöver jag hinna läsa ett par nya manuskript tills dess. De utlovade författarna har båda nya böcker som kommer ut senare i år. Problemet är att de inte finns ens i recensionsbindning, så det blir till att sitta och hålla i A4-buntar.

Är hon svensk?

Nej, det är hon tydligen inte. Inte alls. Hade trott att Helena Pielichaty möjligen var halvsvensk. Läste någonstans om att Helena föddes i Sverige, vilket är sant. Men efter det kunde jag inte hitta mer information om någon eventuell svenskhet.

Så efter det att jag recenserat en av hennes böcker för ett par månader sedan, kom jag i kontakt med henne, och till slut bestämde jag mig för att jag bara måste fråga om det svenska. Eller kanske bristen på.

Helena föddes i Stockholm, där hennes engelska mamma råkade arbeta och gifte sig med en annan icke-svensk. De bodde kvar i fem år, och precis som alla andra kommer Helena ihåg Lucia. Vi måste verkligen fira Lucia med en väldig kraft, eftersom det är det enda som kortvarigt bosatta personer minns efteråt. Prata svenska kan Helena däremot inte längre. Och inte har hon fått någon av sina många böcker översatt. Än.

Boken jag bloggade om är en fotbollsbok för flickor, och det är mycket ovanligare i England än en svensk kanske inbillar sig. Visst finns det flickfotboll, men inte på samma skala som i Sverige. När jag såg att Helena planerade en serie böcker om ett tjejlag tyckte jag det var en mycket bra idé. Tänkte inte direkt läsa den, men så dök en av böckerna upp, och jag provsmakade i alla fall.

Bra, och utmärkt för lite jämlikhet mellan könen. Just den jag fick handlade dessutom om en invandrartjej från Ukraina, så det blev invandringspolitik på köpet. Och historia, eftersom lite av poängen i storyn går tillbaka till andra världskriget. Det enda fel jag kunde hitta var att Helena råkade sätta det svenska laget längst ner på resultatslistan för fotbollsturneringen hon skrev om.

Hon har bett om ursäkt, och det får man väl acceptera.

Snö

Bench in snow

Det här är inte min bänk, utan från tvärs över gatan. Men nog skulle man kunna sitta och läsa här? Ja, inte just nu i snön, förstås.

Storbritannien har som vanligt lamslagits av en decimeter snö. Skolorna är stängda och frissan kunde inte komma och göra mig vacker. Så man får väl sitta och titta på den vackra snön i stället.

Left or right?

Och läsa böcker, inomhus. Inte för att värmen är på under dagtid, men ändå.