Monthly Archives: februari 2010

Toalettbestyr

Alltsomoftast får jag ”känningar”. Det kan vara om allt möjligt konstigt, men det är därför jag kallar mig Bookwitch. När jag var i Nottingham i helgen besökte jag bokhandelns kundtoalett. Jag tänkte som så att jag kanske skulle stöta på Sara Paretsky där. Hon måste väl ”kamma sig” före sin boksignering, tycker man. Såg inte vem som var i båset intill, men kände mycket starkt att det var Sara. Men så såg jag inte ett spår efter hennes PR-dam, och tänkte att jag nog hade fel. (Ovanligt, men det måste ju hända ibland…)

Men strax efter visade det sig att det måste varit Sara i alla fall, för de hade delat på sig och t o m kommit ifrån varandra. Inte så tokig känning ändå.

Får man blogga om att gå på toaletten? Det får man, väl?

Är det någon som minns George Layton? Han är en skådespelare som var med i någon teveserie för ca 40 år sedan, som jag inte minns namnet på. Men jag tyckte han var hemskt snygg, som man gjorde på den tiden. Typisk engelsman. Sedan visade det sig att hans föräldrar kom från Österrike. Ach.

Efter att ha gillat George så mycket då, var det roligt att träffa honom på riktigt, när det väl hände för så där fem år sedan. Han skriver böcker också, vilket förklarar varför han kom till den näraliggande bokhandeln. Och det första han sa när han kom in var ”Jag måste kissa”. Hade det varit jag hade jag kanske uttryckt det lite mera diskret.

Efteråt var han mera normal, och dagen därpå hade vi gått vidare till att diskutera priset på inlagd sill på Ikea. Samt en svensk artist. Som om jag var typen som skulle vara bekant med svenska kändisar bara för att han var det.

När vi var i Skottland i förra veckan stannade vi till på en bensinstation, och Dottern och jag skulle använda deras toalett. De hade bara en, så när det kom en gubbe med en hink före oss, tyckte vi det var mindre stressigt att låta honom gå först. Han såg ut att jobba ute på parkeringsplatsen, och behövde vatten till sin cementblandare.

Han höll på vansinnigt länge, och jag funderade på att titta in genom den öppna dörren för att kolla vad han hade för sig egentligen, men gjorde inte det. På slutet såg jag hur han satte en pappersmugg ovanpå skötbordet på väggen, och undrade för mig själv om han druckit kaffe därinne, tokigt som det verkade. Nåja, han kom ut till slut.

Vi lade märke till att handfatet var pyttelitet, och funderade på hur han hade lyckats få vattnet i spannen. Lösningen slog oss nästan meddetsamma. Han hade tagit kaffemuggen och fyllt den och hällt i spannen. Och fyllt muggen igen och hällt i spannen igen. Och… Inte konstigt att det tog evigheter. Frågan är hur många gånger om dagen han stod där och slaskade med vatten i sin hink?

Annonser

Nu ska det bli andra bullar

Måste få in en icke-bok blogg här. Det handlar om semlor, så här i fastan. Semlor får man inte i England om man inte gör dem själv. Och då måste man börja med att baka bullarna. Det är jag inte bra på. Kanelbullar blir hur OK som helst. Släta semlebullar blir hemska små stenhårda saker, och det är inte roligt. Samma deg, så det måste vara ödet som bestämt att jag inte ska ha semlor.

Så, man kan ju köpa släta bullar i Sverige och ta hit. Det gjorde jag en gång för några år sedan. Inga problem. In på bageriet och ut med en påse släta bullar. Vad kan bli fel?

Nu skulle Dottern till Sonen (min Son, alltså) i Uppsala, och skulle givetvis passa på att äta en massa semlor själv medan hon var där. Min beställning var släta bullar att ta hem till mig. Lätt som en plätt.

Glina försökte på mer än ett ställe. Inga bullar. Detta i semletider, när man tycker det skulle ligga några extra bullar för deras egen semletillverkning, om inte för att sälja. Det gick att beställa, om man sa till 24 timmar i förväg. Så det gjorde de, och Dottern bar hem ett par påsar tillknölade, f d släta bullar.

Har det skett en omstörtande förändring sedan jag handlade sist? Eller är det skillnad på Halmstad och Uppsala? Klart det är, men på ett slätt bullsätt?

Mina grundvalar är skakade.

PS Det är svårt att hitta riktig mandelmassa också. Marsipan ja, men inte mandelmassa.

Översatt?

Tänker svenska läsare på om boken de läser är översatt? Och har det någon betydelse?

Jag tror, om jag nu ska tänka bakåt i tiden, att jag aldrig direkt funderade på språket jag läste. Var väl ung nog att inte märka om en bok var dåligt översatt, för det är de ju ibland.

Precis som svenskar växer upp med att se utländsk film med text, så inbillar jag mig att frågan om originalspråk eller översättning inte är så fasansfullt viktigt. Har jag fel?

Man kanske föredrar en historia som utspelar sig på välkänd mark, och då gillar man en svensk bok bäst. Eller man har sin favoritförfattare.

Vad som är så svårt att begripa i England är att folk aktivt tycks ogilla utländska böcker, dvs översatta sådana. Amerikanska eller andra engelskspråkiga böcker går an, till viss del. Vad som känns extra konstigt är att Stieg Larssons böcker kommer ut i en brittisk engelsk version och en amerikansk engelsk utgåva. Båda gjorda av samme översättare.

Och utländska filmer som textas undviks också till större del än jag tycker är normalt. Folk har inte vant sig från tidig ålder att både läsa texten och titta på filmen på samma gång.

I levande livet

Ska man ut och resa bara för att träffa en författare? Är det galenskap, eller är det inte värre än att jaga filmstjärnor och popidoler?

I somras åkte Dottern och jag taxi från sommarstället in till stan. Tjejen som körde taxin undrade hur det hade gått förra gången, och då insåg jag varför hon verkade bekant. Det är verkligen inte alla taxichaufförer som har en bok i bilen att läsa, eller ett cykelhjul liggande i bagageutrymmet. Hon hade kört oss till tåget året innan också, och vi hade berättat vart vi var på väg, och vi hade pratat böcker.

Den gången skulle vi till Lund för att intervjua Sonya Hartnett, det årets ALMA-pristagare. Det var lördag och det gick inte att få en buss in till stan för att hinna med det tåg vi skulle med för att få tag på Sonya i tid. Därav taxin. Fastän det var ett relativt blygsamt resavstånd, var det en komplicerad resdag i båda riktningarna. Men jag tänkte som så att det var betydligt enklare än att åka till Australien. Så vi fick vår intervju samt debatten med Sonya, plus en dag i Lund i solskenet. Inte billigt eller avslappnande, men helt OK.

Så den där snön jag upptäckte när jag vaknade i söndags morse var bara lite av en varningssignal. Tänk om tågen inte gick (det är ju faktiskt England). Och var det inte rätt så galet att åka ända till Nottingham för att träffa Sara Paretsky? Igen. Men Sara hade motvilligt lämnat sin hund och rest ända från Chicago, så varför skulle inte jag anstränga mig lite också? Tåget gick, trots snön, och jag kom fram. Jag kom t o m hem igen utan problem.

Och när det väl var gjort var jag helt nöjd med min resa, galen eller inte. Flanerade genom Nottingham där jag aldrig varit tidigare. Kollade in bokhandeln och drack te medan jag väntade. Satt sedan en timme med Sara och pratade under tiden som hon signerade böcker och charmade sina fans. Hon är ingen popstjärna, men det betyder ju att hon känner en och har tid.

Sara Paretsky

Det är verkligen ingen sinekur att turnera land och rike för att sälja en nyskriven bok, ens för ett stort namn som Sara Paretsky. Störd sömn, jet lag, konstig mat på konstiga tider, och folk som skickar en åt fel håll när man frågar efter vägen. Förra gången åkte hon runt England med bil och privatchaufför, men nu var det PR-folket som fick köra själva. Och förbannelsen över Nottingham tycktes även gälla för dem. Vi kör alltid fel i Nottinghamstrakten, och det gjorde Sara och hennes PR-dam också.

Men vi hade trevligt och det blev lite av en mini NCIS-fest, med både mig själv och Sara som stora fans, och PR-damen gillar dem också, och killen på affärens coffee-shop. Som tur är har Sara lyckats pricka in turnén medan NCIS gör OS-uppehåll på ett par veckor så hon missar inget, medan hennes rundresa i USA i höstas hamnade på direktkrock med säsongsstarten av sjunde omgången av NCIS.

Bortsett från tevepratet snackade vi böcker, så klart, och bloggande, och hur det ska gå för V I. Lite politik blev det, fast egentligen hade jag velat veta mer. Och PR-killen som kört Sara från Cambridge hade den mest fantastiska lila skjorta på sig, med lila basketdojor, och jag hade kunnat adoptera honom på fläcken.

Det var nog värt resan, när jag tänker efter. Och även om jag får ransonera resandet lite så kommer jag att fortsätta med galenskapen.

Percy och pyskologen

Jo tack, jag kan stava. Men man kan ju vilja ha roligt också. Ibland. Tror faktiskt jag ”ärvde” uttrycket från Den Pensionerade Barnbibliotekarien, som även brukade nyttja ordet pyraplaj för dagar när det regnade. Åtminstone tills den dagen hon råkade säga det till chefen. Sedan skärpte hon sig. För säkerhets skull, och så att chefen inte skulle tro att hon var galen.

Det är lustigt hur jag ibland känner igen folk jag knappt känner från en snabb blick på ett foto, och hur man kan missa sina nära och kära. Det var en bild i The Guardian på Rick Riordan för ett tag sedan, och trots att jag bara träffat honom en kort stund såg jag genast att det var han. Det var när Rick var på besök i den näraliggande bokhandeln, och jag pinnade dit fast jag inte är en fan. Han är ju känd, och rik, och visades enbart upp på ett fåtal platser. Alltså gällde det att passa på.

Rick Riordan and fan

Han satt där bakom ett bord och signerade böcker. Inte så många faktiskt, men ändå. Så mellan småpojkarna som kom fram till honom pratade vi lite. Tror att jag gav honom mitt kort, som man gör. Förmodligen slängde han det meddetsamma. Jag vågade inte medge att jag gav upp Percy Jackson halvvägs genom första boken. Det var inget större fel på den, men jag kände att jag kunde använda min tid bättre. Och på det här viset hade jag ju en stund över att prata med Rick…

Vad som slog mig var hur han adresserade pojkarna (nästan inga flickor) som kom. Han nästan viskade fram lite psykologiska frågor om hur de har det i skolan och hur livet är för dem, och så. Skulle säga att hade han stött på någon unge som behövde lite psykoanalys så hade han varit rätt person att ge första hjälpen, så att säga. ”Är det något mer du behöver prata om?” ”Hur går det i skolan? Har du det OK?”

Det var antagligen genuint, på det där amerikanska sättet. Men det kändes en aning onaturligt. (Äh, bara jag som är cynisk.)

Och nu kommer filmen på bio. Har inte varit och sett den än. Men ska gå. Jag lovar.

Här ska det bråkas

Pojkar, va?

På engelska Bookwitch har det bråkats denna veckan. Jag ”råkade” blogga om gay böcker i måndags, inspirerad av Patrick Ness recension i The Guardian av Steve Augardes X Isle. Han önskade sig fler böcker med bra gay rollfigurer som gay läsare kan identifiera sig med.

Och på köpet avslöjade han slutsnärten i Steves bok, vilket i sin tur har gjort Steve rätt så sur. Jag kunde i hastigheten inte komma på mer än en bra bok med gay handling i, men mina läsare har givetvis påpekat massor med bra exempel. Sedan har det urartat till tjafs om det är OK för författare som lämnar kommentarer att göra reklam för sina egna böcker.

Det tycker jag det är.

Plus, som sagt, om man får avslöja slutet på en bok i en recension. Patrick varnar för det, så man kan sluta läsa i tid. Men Steve är arg.

Inte lätt.

Glasgows historia

Julie Bertagna

Nu när jag är inne på lite skotska böcker måste jag nämna Julie Bertagna som kommer från Glasgow och som skriver på den tredje boken om en skrämmande futuristisk värld. De två första böckerna är Exodus och Zenith, med huvudpersonen Mara i båda.

Det här är vår värld om hundra år, och det är inte en rolig framtidsbild. Vattennivån har stigit, och Maras lilla ö utanför skotska kusten har krympt och blir allt mindre. Hon övertalar folk på ön att ge sig iväg i småbåtar för att söka en bättre plats där de kan överleva.

De hamnar i Glasgow, där det inte är bättre, och det mesta av staden ligger under vatten. Julie blandar futurism och lyx med kampen för överlevnad på gräsrotsnivå, där man t ex kan göra intressanta saker med bågen från en McDonalds-skylt, och med annat hittegods som flyter omkring. Återvinning innebär att man överlever.

I Zenith söker de sig vidare, i tron att det måste finnas någonstans där det går att leva. De åker mot Island, eftersom tanken är att vattnet inte stigit så mycket där. Vad de finner är inte vad de väntat sig. Det här är inte en trevlig framtidsvision, men mycket bra.

Jag kan inte föreställa mig vad sista delen kan tänkas leda till. Man blir rädd, men också fascinerad av ett samhälle där en pojke är stolt för att han döpts efter Kentucky Fried Chicken. Julie har lyckats skapa en värld som både är normal, skrämmande, och samtidigt rolig. Jag är inte säker på tidsskalan för bok nummer tre, då saker som man tar för givet i första boken redan är omöjliga i bok två.

(Fotot togs när Julie höll mig sällskap för en intervju med en annan författare, och hon kommer att mörda mig om hon ser det.)