…och så var det en till och…

Det tar aldrig slut, ibland. Jag har gått från att bli glad när det finns ytterligare en bok om någon/något när det varit en bra läsupplevelse, till att bli mest irriterad. Och om det nu ska vara en serie på 48 böcker, så kan det väl stå det någonstans, då! Före man läser.

Nyligen hade jag tänkt läsa en av de otaliga vampyrböcker som väller fram, men när jag av en händelse råkade se att det skulle bli ca sex-sju till, så bestämde jag att det fick nog vara. Om det ses som en så positiv sak, kunde det stå med stora bokstäver utanpå, så man vet. Väl?

OK, så Harry Potter var sju delar, men det framgick ju från första början. Och man kunde ha slutat läsa efter första boken utan att känna att man inte fått nog förklaring på vad som hänt.

Senast – nej det var det nog inte – men en av de sista gångerna det hände mig var med Michael Grants Övergivna (Gone). Läste den för ett år sedan och det fanns inga som helst tecken på att den inte hade ett slut, förrän jag arbetat mig igenom sexhundra sidor. Förstod att det skulle bli mer, men inte ens då framgick det hur många. Gnällde lite över det på min andra blogg, och det var inte förrän Michael själv dök upp och lämnade en kommentar som jag fick veta att det var totalt sex böcker det gällde. Han tyckte också det var konstigt att förlaget inte nämnde det.

Om förlaget håller tyst, tyder det på att det ses som åtminstone lite negativt, och då kan man fråga sig varför de inte begränsar det till en eller två. Vad gäller Övergivna så hittade jag en svensk blogg om den häromdagen, och både blogg och kommentarer var positiva om boken, men ingen hade en aning om att det skulle bli många böcker.

En sak som skiljer en del serier från Harry Potter är att de som läste undan för undan som den publicerades, kunde växa upp med Harry, Ron och Hermione. Första boken är inte på samma nivå som den sjunde. Många serier är precis likadana när bok nummer 79 dyker upp. Och är det då väntetid på allt från några månader till flera år mellan böckerna i en serie, så hinner en del läsare bli vuxna och tappa intresset för en bok som passade en trettonåring bättre.

Som tur är har jag åldern inne för att klara mig från just det problemet. Jag är redan gammal. Och för att vara rättvis måste jag säga att jag har läst Michael Grants andra bok också. Den var bra, precis som den första, men kanske lite för mycket ”horror” för min smak. Svårt att säga om jag kommer att läsa resten.

Just som jag satt och skrev detta fick jag en mejl. Den var från författaren Laurie Halse Anderson i USA, och hon berättade att hon skriver en fortsättning på sin bok Chains som jag precis bloggat om…

Sedan kan man ju ha lyxen att upptäcka en serie när den är färdig, och det bara är att läsa på i vilken takt man vill. Förra året läste jag fjärde, femte och sjätte boken av Debi Glioris Pure Dead Magic böcker. Jag hade läst de första tre när de var nya, men sedan blev det bara så att jag inte fortsatte. Det dumma beslutet gjorde i alla fall att jag hade hela tre stycken när jag väl satte igång igen. PDM är bland det bästa och roligaste man kan hitta. Utåt sett är de fantasy för unga läsare, men egentligen är de humoristiska, hårdkokta deckare för vuxna. Lite för alla, alltså. Mycket för alla, faktiskt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s