Något romantiskt

kan ju behövas på bloggen idag, för i verkligheten lär det väl inte bli så vidare värst mycket hjärtklappning. Letade i mina gömmor och kom fram till att Pappa Långben blir bra. Jean Websters bok har inget särskilt romantiskt namn, och hängde det på titeln så skulle jag nog struntat i den. Själv läste jag den först som kurslitteratur i litteraturhistoria, men när jag väl kommit igång älskade jag den.

Den handlar om artonåriga Jerusha som vuxit upp på barnhem och som plötsligt får chansen att gå på universitetet, med alla avgifter betalda, bara hon skriver ett brev i månaden till sin anonyma välgörare och berättar vad hon har för sig.

Jerusha döper förklarligt nog om sig själv till Judy, och sin välgörare till Pappa Långben, eftersom hans långa ben var allt hon sett av honom när han lämnade barnhemsmötet.

Boken består helt av Judys brev om det nya liv hon startat, och hon skriver på sitt eget lilla speciella sätt. Hon träffar en man genom en av sina nya vänner, och hon ber Pappa Långben om råd hur hon ska göra när kärleken krånglar till sig…

Sååå romantiskt.

Fast Den Bättre Hälften tyckte allt var ganska skumt när jag hade honom att läsa den för längesedan. Män! Vad vet de?

Jag läste ursprungligen boken på svenska, lånad på biblioteket. Sedan bar det sig inte bättre än att min då nyblivna svärmor satte in en annons i lokaltidningen att hennes förstfödde hade gått och gift sig. Därpå dök det upp ett brev från Den Bättre Hälftens fd engelsklärare i High School, som synnerligen artigt bad att få lyckönska oss, och sände presentkort på böcker.

Brevskrivare som jag var på den tiden, skrev jag tillbaka, och sedan skrev vi till varandra då och då. Jag hade förstås lite cyniskt frågat hennes gamla elev om han hade burit hennes väska åt henne för att bli så populär. Och det hade han så klart.

Vi blev inbjudna på afternoon tea en gång när vi gästade hans födelsestad, och över ett dignande kakbord pratade vi givetvis böcker. Det ena ledde till det andra, och så insisterade Miss M på att få ge mig hennes eget gamla ex av Daddy Long-Legs. Boken publicerades ursprungligen 1912, och denna kom ut 1917.

När Dottern blev intresserad av att läsa romantiska böcker (en kortlivad affär, måste jag säga) nändes jag inte sätta denna klenod i hennes händer, utan köpte en ny pocketutgåva. Hon tog nämligen efter mig med att kladda i böcker, fast jag kallade det att leka bibliotek. Och sen läste ungen inte ens ut sin Daddy Long-Legs!

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s