Toalettbestyr

Alltsomoftast får jag ”känningar”. Det kan vara om allt möjligt konstigt, men det är därför jag kallar mig Bookwitch. När jag var i Nottingham i helgen besökte jag bokhandelns kundtoalett. Jag tänkte som så att jag kanske skulle stöta på Sara Paretsky där. Hon måste väl ”kamma sig” före sin boksignering, tycker man. Såg inte vem som var i båset intill, men kände mycket starkt att det var Sara. Men så såg jag inte ett spår efter hennes PR-dam, och tänkte att jag nog hade fel. (Ovanligt, men det måste ju hända ibland…)

Men strax efter visade det sig att det måste varit Sara i alla fall, för de hade delat på sig och t o m kommit ifrån varandra. Inte så tokig känning ändå.

Får man blogga om att gå på toaletten? Det får man, väl?

Är det någon som minns George Layton? Han är en skådespelare som var med i någon teveserie för ca 40 år sedan, som jag inte minns namnet på. Men jag tyckte han var hemskt snygg, som man gjorde på den tiden. Typisk engelsman. Sedan visade det sig att hans föräldrar kom från Österrike. Ach.

Efter att ha gillat George så mycket då, var det roligt att träffa honom på riktigt, när det väl hände för så där fem år sedan. Han skriver böcker också, vilket förklarar varför han kom till den näraliggande bokhandeln. Och det första han sa när han kom in var ”Jag måste kissa”. Hade det varit jag hade jag kanske uttryckt det lite mera diskret.

Efteråt var han mera normal, och dagen därpå hade vi gått vidare till att diskutera priset på inlagd sill på Ikea. Samt en svensk artist. Som om jag var typen som skulle vara bekant med svenska kändisar bara för att han var det.

När vi var i Skottland i förra veckan stannade vi till på en bensinstation, och Dottern och jag skulle använda deras toalett. De hade bara en, så när det kom en gubbe med en hink före oss, tyckte vi det var mindre stressigt att låta honom gå först. Han såg ut att jobba ute på parkeringsplatsen, och behövde vatten till sin cementblandare.

Han höll på vansinnigt länge, och jag funderade på att titta in genom den öppna dörren för att kolla vad han hade för sig egentligen, men gjorde inte det. På slutet såg jag hur han satte en pappersmugg ovanpå skötbordet på väggen, och undrade för mig själv om han druckit kaffe därinne, tokigt som det verkade. Nåja, han kom ut till slut.

Vi lade märke till att handfatet var pyttelitet, och funderade på hur han hade lyckats få vattnet i spannen. Lösningen slog oss nästan meddetsamma. Han hade tagit kaffemuggen och fyllt den och hällt i spannen. Och fyllt muggen igen och hällt i spannen igen. Och… Inte konstigt att det tog evigheter. Frågan är hur många gånger om dagen han stod där och slaskade med vatten i sin hink?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s