Månadsarkiv: mars 2010

Om ifall att

Ska någon annan skriva färdigt en bok åt en författare som dött?

Jae, nej, egentligen inte. Fast är man desperat som läsare kanske man vill det?

Nu senast är det Patrick Ness som fått i uppdrag att skriva ”färdigt” en bok av Siobhan Dowd, som tydligen lämnats hos ett förlag (inte hennes vanliga) innan hon dog. De lär ha frågat hennes goda vän Fiona Dunbar först, men hon kände inte att hon kunde.

Eoin Colfer oroar sig tydligen över vad som händer med Artemis Fowl om han inte kan skriva färdigt. Så han har en ”if the plane goes down” pakt med Morris Gleitzman om att de ska avsluta varandras böcker, om det värsta händer. Man kan ju säga att de i alla fall har valt sin egen vikarie, och båda skriver bra och roliga böcker, så kanske det går fint. Men jag hoppas det inte ska bli nödvändigt.

Både Jane Austen och Elizabeth Gaskell dog ju med oavslutade romaner, och visst önskade man att man kunde fått allt, men någon annan kunde väl inte veta precis vad de tänkt sig. Och precis som fortsättningar på en populär bok inte behövs, egentligen, så tycker vi ibland det är roligt att läsa vad någon fantiserar ihop. Å andra sidan så kan man ju själv hitta på vad man vill ha, om ingen annan gör det.

Och sedan är det ju den där omtalade svensken och hans trilogi som skulle blivit tio böcker…

The London Eye Mystery

Armarna darrade rejält efter att jag släpat bokkassarna runt London en stund, så Nick Green fick gå och köpa mitt te åt mig, medan jag pustade ut. Medan armarna återgick till sin ursprungliga längd, drack vi te och pratade om hans böcker och skrivplaner. Det verkar som om de två delarna av Cat Kin-trilogin kommer att få sällskap av den tredje delen nu, så det är jag glad för. Och sedan har han en ytterligare en trilogi planerad. Tur att Nick bara har två små barn och ett fulltidsjobb, så att han hinner med.

Efter téet åkte jag vidare till Unicornteatern. Jag var lite tidig, så satte mig på en bänk med min äggmacka och bok. Hade som tur var bara en tugga kvar när David Fickling, Siobhan Dowds förläggare, dök upp. Vi är på kindpussbasis numera. Tror att David är väldigt förtjust i att gå runt och pussa damer. Han t o m gjorde ett försök med tjejen som jobbat på förlagets huvudkontor i tre dagar och som han aldrig träffat förut.

Vi satt och pratade en stund, och sedan dök resten av Siobhans vänner och kolleger, samt två av hennes systrar, upp. Vin och vatten och plockmat serverades i ett privat rum, där vi fick frottera oss med skådespelarna före pjäsen började. De var lika förtjusta i att frottera sig med författare som Fiona Dunbar, Anthony McGowan, Lee Weatherly och Tony Bradman, så det jämnade ju ut sig.

De hade gjort ett fantastiskt jobb med att få boken att fungera på scenen, och huvudpersonen Ted som har Aspergers var talesman på ett sätt som var helt trovärdigt. Det var både roligt och lite tragiskt på samma gång, och det var många som fick torka bort en tår ibland.

The London Eye Mystery

Trevlig teater, med hjälpsam personal, och efter pjäsens slut kom skådespelarna fram och frågade alla vad de tyckte.

Efter att David avskedspussat sig förbi alla, medan hans tålmodiga fru stod och väntade, var vi några stycken som gick ut på en restaurang i närheten. Vacker utsikt över en fasadbelyst Tower Bridge i den mörka natten, och lagom trevligt skvaller om både det ena och det andra.

Jag fick sova över hos Candy Gourlay, och över frukosten morgonen därpå satt vi och jämförde hur det är att vara utlänning i England. Vi kanske kommer från vitt skilda länder, men mycket är samma. Jag tog min tandborste och reselektyr och mina utvilade armar och reste norrut, medan Candy stack till ett kaffeställe där hon sitter på dagarna och skriver sin nya bok. Allt för att undvika internet hemma.

8 kg böcker, tack

Det bidde nu inte så mycket, utan bara 6 1/2 kg, men det motsvarar 27 pocketböcker. Faktiskt. Vägde varenda en.

Och jag köper inte, utan levererar. Får, som ni kanske förstått, mer böcker än jag hinner läsa eller kan ge husrum. Jag ser helst att de oönskade volymerna kommer till goda hem, och har burit iväg med flera resväskor till Tyskland. Där bor det en författare och bloggare från USA, och hon vill gärna ha både att läsa själv, och sedan distribuera till barnens skola och till en god vän som bygger upp ett litet bibliotek med engelskspråkiga ungdomsböcker.

Ska inte resa till Tyskland på ett tag, vad jag vet, men nu ska hon till London, och det ska jag med. Inte på samma gång, tyvärr. Så jag erbjöd mig att ta böckerna dit och lämna någonstans, och frågade hur mycket hon orkar bära. 8 kg, var svaret. Så jag ska idag dricka te med gemensamme vännen Nick Green som jag berättat om här tidigare. Han ska stoppa in bokkassen på sitt kontor till nästa vecka när Lee anländer.

Jag ska på teatern i London, där det visas en dramatiserad version av The London Eye Mystery av Siobhan Dowd. Hon gick bort för mer än två år sedan, men hennes vänner ska samlas och se pjäsen ihop, och förlaget bjuder på drinkar före. Siobhans bästa vän som bor i New York, behöver också lite böcker, så jag kånkar på en kasse till henne med.

Mitt bokrum (dvs där jag staplar böcker i staplar) ser redan lite bättre ut. Inte bra, men jag ska nog kunna klämma iväg lite till snart.

Måste verkligen sluta tänka på greker

Man kunde ju tänka sig att jag tar ett grekiskt bad just nu, och om jag sitter i det länge nog så kanske jag lär mig lite myter och annat trevligt.

Har precis läst färdigt Halo av Zizou Corder, och boken utspelar sig i antikens Grekland. Den ger en snabb och trevlig lektion i antik grekisk historia. Jag är säker på att delar av handlingen dök upp i skolan en gång i tiden, men att läsa om det så här, från insidan, liksom, gör att jag både förstår och antagligen kommer att minnas mycket av det.

Halo är en flicka som spolas upp på en strand när hon är baby, och tas om hand av centaurer och växer upp med dem tills hon rövas bort av människor när hon är tolv. Hon hamnar först i Sparta som slav, och senare kommer Halo till Delfi där hon frågar oraklet om sin bakgrund och riktiga familj. Därefter kommer hon till Aten och är där under kriget med Sparta.

Boken är både spännande och romantisk, och kan verkligen rekommenderas, och inte enbart av pedagogiska skäl.

Zizou är ett konstigt namn, och det är en pseudonym för en mamma och dotter som skriver ihop. Tjejen är ca arton nu, och de började för tio år sedan, så det är inte dåligt. Hur de kommer överens, är en annan sak.

Hur grekiska kan bockarna Bruse bli?

Dum som jag var, sa jag ja när Lucy Coats bad mig att fylla i en liten undersökning hon ville göra för sin blogg om folks tidigaste minnen av grekiska myter och andra lärda saker. Har inte gjort det än. Kom på att det är inte nog med att jag vet att jag inte kan så mycket grekiskt eller mytiskt, men jag har inga tidigaste minnen. Alls.

Kollade in den gamla sönderlästa Min Skattkammare. Den från stenåldern. Där skulle jag säga att De tre bockarna Bruse är ett av de tidigaste minnena. Men kan vi ordna så de är en grekisk myt?

När jag beklagade mig, sa den snälla Lucy att det går så bra med de gamla nordiska Gudarna och andra sagor. Jaha. De tre Gudarna Bruse, då?

Visst har jag läst både fornnordiska myter och grekiska. Men inte tidigt, och inte så att jag har ett tydligt minne av processen. Vad jag minns är H C Andersen, Bröderna Grimm och Asbjørnsen & Moe. Samt lite annat blandat som man råkat på i olika situationer.

Kanske är de ovannämnda sagoberättarna utbytbara mot de gamla grekerna? Jag känner bara att jag inte passar in. Och snart måste jag nog hitta på något till Lucys undersökning. Pomperipossa?

Skyltdockor

Läsa bör man! Vi var på skandinaviska kyrkan i Liverpool i lördags. Vi fick besök av vår fd organist som numera bor i Sverige. Han hade tagit med sig sin kör, som sjöng så vackert för oss.

Till sången blev det svensk ärtsoppa och efterrätt på norska våfflor. Alltsammans serverades i trevligt sällskap med mycket skvaller och annat intressant prat.

Som det lätt blir för oss stackare som lever i exil, även om den är självförvållad, så kan snacket hamna på Ikea. Vi pratade givetvis böcker (det här är en bokblogg, ju), och vi hade alla varit i samma situation på Ikea. Dvs när man går runt och kollar in alla rummen och tittar i bokhyllorna på böckerna som står där. Ofta är det skit, men ibland hittar man en liten pärla eller två.

Ska man se sig omkring efter vittnen, och sedan snabbt knycka boken man hittat? Eller? Ofta finns det ju ca tio ex av varje bok, så inte skulle den saknas. Men, det vore ohederligt. Och man kan ju knappast dyka upp med den i kassan och erbjuda sig att betala.

Ingen av oss verkade faktiskt ha stulit något. Men frestade hade vi varit.

Själv har jag däremot inte gjort vad Bäckängstjejen rapporterade. Hon hade vid öppnandet av Ikea blivit så glad vid anblicken av de tidningar som låg utspridda i rummen, att hon helt sonika satte sig ner och läste. Och folk hade undrat om hon var del av skyltningen. Tja, en äkta svensk i ett svenskt rum.

Självklart. Vi kan ta betalt för våra tjänster, eller eventuellt acceptera ersättning i form av böcker.

Hur man sms-ar fram en författare

Vi hade egentligen tänkt oss ett besök från Joe Craig på tisdagseftermiddagen, men så gick han och blev morbror hastigt och lustigt, och reste hem lite fortare än planerat.

Så det var tur att Dottern höll sig vaken i skolan på måndagsmorgonen, och att hon inte glömt mobilen hemma. Det sms-ades flitigt en stund efter det att hon insett att vår gamla favorit Caroline Lawrence med de romerska mysterierna skulle besöka skolan på tisdagsmorgonen. Inom en timma hade jag fått tag på henne på tåget, just som hon skulle kliva av i vår lilla stad. Och när lunchgröten stod på bordet ringde Caroline och föreslog te senare på dagen.

Den Bättre Hälften shanghajades till att köra, och Dottern hämtades utanför skolan och så åkte vi till Carolines fina lilla hotell. Vi anlände på precis samma gång, fast Den Bättre Hälften fastnade nästan i bilen pga en lite trång parkeringsplats. När han slitit sig loss, placerade vi oss i hotellets lounge med te och kaka. Ja, det blev kaka efter att Caroline påpekat att potatischips till te var aningen för irreguljärt för henne.

Det blev skvaller om resan till Dubai i förra veckan, och mycket prat om Carolines nya serie med western-deckare som precis kungjorts samma eftermiddag. Hon har lärt sig skjuta som de gjorde i vilda västern på 1800-talet.

Caroline Lawrence at Eleven Didsbury Park

Dottern hade hängt med upp på hotellrummet, och var så imponerad av de två badkaren, att vi efter två kannor te sprang upp allihop för att kolla in karen. Ett kar i rummet (inget badrum, här) och ett kar ute på balkongen. Yes, indeed. Lite kallt för bad i mars, men annars. Om man inte är blyg.

Morgonen därpå var det prat om hur man skriver böcker på Dotterns skola. Det hela hade fixats av ett av Carolines största fans, som bor i närheten, och som faktiskt går på samma skola. Vi hade träffats en gång tidigare på en Caroline-brunch.

Caroline Lawrence at Aquinas College

Liten värld, den romerska deckarvärlden.

(Foto Helen Giles)

Brott och censur

Man tänker inte alltid på det. Igår hade Män som hatar kvinnor biopremiär i England. Jag hade visserligen redan DVDn, men gick på pressvisning för att se den på bio för jag ville se hur översättningen blev. Vad jag inte hade räknat med var att filmen skulle censureras så att man måste vara 18 för att få se den. Men filmen innehåller förstås både det ena och det andra, och här är det inte alls OK att visa barn sådant.

Så Dottern kunde inte följa med. Sedan fortsatte jag med en 18-film till, men den visade sig ha tappat sin 18-varning, fast där var så mycket damer utan kläder att det var nog ett misstag.

Böcker kan ju ha mycket hemskt i sig också. Berättade väl tidigare om Melvin Burgess, men nämnde antagligen inte att han en gång blev eskorterad från ett skolbibliotek för att han bara var för chockerande hemsk. Historien finns på hans website för den som är intresserad.

Världsbokdagen vi firade nyligen innebar att fler författare än vanligt var ute på vift i skolor och bibliotek. Vad svenska skolor kanske inte kräver är att författare genomgår en grundlig koll först för att se om de är pedofiler och annat olämpligt. Författarna måste betala för detta certifikat som sedan ska visas upp före skolbesök. På Facebook stöter jag på författare som ibland inte blivit insläppta, eller som ledsagats av skolpersonal hela dagen så att de inte ska antasta barnen.

Lite skillnad på hur det var tills ganska nyligen. Då var det vanligt att en besökande författare behandlades som extra lärar-resurs och lämnades ensamma med stora grupper skolbarn. Inte säkert att det var barnen som var i fara.

Sedan är det skolorna som bokar in besök, men glömmer att kolla hur väl bokens innehåll matchar åldersgruppen de har. Så författaren kommer dit glad i hågen, men upptäcker att det här går inte alls. Givetvis är det inte skolans fel om det blir fel.

Fick just en ny bok med posten idag. Den har ett, för England, riktigt vågat omslag, och enligt beskrivningen är det en bok om tonåringar och sex. Så det ska bli intressant att se. Men skolbesök ska författaren kanske inte vänta sig i första taget.

Andy McNab

Känner ni till Andy McNab i Sverige? Han är en fd soldat, fd medlem i SAS (inte flygbolaget!) och hjälte från första Gulfkriget. Och numera författare.

Han är så hemlighetsfull att man inte får visa hans ansikte, så därför blir det bara en bild på hans kavajärm. Men det räcker väl. Jag hoppas att det faktiskt var han. Man kan ju inte vara helt säker när man inte vet hur han ska se ut. Andy McNab

I alla fall så hade jag blivit ombedd att intervjua Andy, och efter lite tidigare krångel möttes vi i Birmingham igår. Han var där för att göra reklam för sin senaste ungdomsbok Drop Zone, som handlar om hemliga agenter och fallskärmshoppning. Mycket coolt. Han baserar sitt skrivande för både vuxna och barn på sina egna erfarenheter inom armén och de specialstyrkor han tillhört, så man vet att den delen av böckerna är helt rätt. Det är inte precis finlitteratur, men bra lätt underhållning. Och han får ovilliga läsare att faktiskt läsa böcker.

Det ska bli en intervju på Bookwitch så småningom. Dvs när jag har skrivit ut vad vi pratade om. Så då återkommer jag. Under tiden får ni beundra den bruna manchesterkavajen.

Redan de gamla grekerna

Undrar om engelska skolbarn blir matade med mer klassiska äventyr än svenska? Eller var det så att jag halvsov igenom min skoltid? Tycker i alla fall att jag är rätt obildad vad gäller grekiska myter och gamla romare och annat. Fast ibland tror jag det bara är så att jag glömmer lika fort som jag lär.

Dottern och jag släpade oss äntligen iväg till Percy Jackson-filmen idag, i solskenet. Något måste man ju göra när vårsolen skiner. Det var en OK film, utan att vara speciell på något sätt. Gullig kille som spelade Percy, fast han är bra gammal ser jag, och antingen blir det inga fler filmer, eller så är det redan fler inspelade. Vad vet jag?

Kom som sagt tidigare inte så långt i läsningen av Percy Jackson-böckerna, men jag tyckte faktiskt att filmen var något bättre och hade mera fart än starten på bokserien. Och James Bond som ”häst” är ju trevlig.

Tror att en sådan här film kan hjälpa att, om inte lära ut, så i alla fall förstärka kunskap om de grekiska myterna bland barn. Man känner igen lite grann, och sedan kommer man ihåg bättre för man kan gå tillbaka till vad som hände i filmen. Och den som inte sprang ut för tidigt från bion, utan såg den lilla extrasnutten på slutet, kommer säkert ihåg Medusa ett bra tag. Man kan t o m få lite kylskåpsfobi på kuppen.

Jag hade en engelsk blogg nyligen om en serie böcker av Lucy Coats, som skrivit om en stor mängd (ca 100 historier, tror jag) grekiska myter till ett mera barnvänligt format. De första fyra småböckerna har just kommit ut, med åtta till på väg lite senare. Lucy är väldigt positiv till Percy Jackson, för hon anser att de hjälper läsare att lära sig historia. Hon säger att serien blir bättre, så jag kanske måste prova igen.

Europa och tjuren, Halmstad, by Tina Håkansson

Lucy hade historien om Europa och tjuren i en av sina böcker, och konstigt som det låter, så kände jag egentligen inte till den förut. Konstigt är det eftersom alla Halmstadbarn mycket väl känner till Carl Milles-statyn på Stora Torg. Man tycker att man borde lärt sig bakgrunden i skolan. Gjorde jag det, och glömde bort?

Som jag sa då, om jag läser sådana här nya versioner blir jag nästan halvbildad till slut. Eventuellt.