The London Eye Mystery

Armarna darrade rejält efter att jag släpat bokkassarna runt London en stund, så Nick Green fick gå och köpa mitt te åt mig, medan jag pustade ut. Medan armarna återgick till sin ursprungliga längd, drack vi te och pratade om hans böcker och skrivplaner. Det verkar som om de två delarna av Cat Kin-trilogin kommer att få sällskap av den tredje delen nu, så det är jag glad för. Och sedan har han en ytterligare en trilogi planerad. Tur att Nick bara har två små barn och ett fulltidsjobb, så att han hinner med.

Efter téet åkte jag vidare till Unicornteatern. Jag var lite tidig, så satte mig på en bänk med min äggmacka och bok. Hade som tur var bara en tugga kvar när David Fickling, Siobhan Dowds förläggare, dök upp. Vi är på kindpussbasis numera. Tror att David är väldigt förtjust i att gå runt och pussa damer. Han t o m gjorde ett försök med tjejen som jobbat på förlagets huvudkontor i tre dagar och som han aldrig träffat förut.

Vi satt och pratade en stund, och sedan dök resten av Siobhans vänner och kolleger, samt två av hennes systrar, upp. Vin och vatten och plockmat serverades i ett privat rum, där vi fick frottera oss med skådespelarna före pjäsen började. De var lika förtjusta i att frottera sig med författare som Fiona Dunbar, Anthony McGowan, Lee Weatherly och Tony Bradman, så det jämnade ju ut sig.

De hade gjort ett fantastiskt jobb med att få boken att fungera på scenen, och huvudpersonen Ted som har Aspergers var talesman på ett sätt som var helt trovärdigt. Det var både roligt och lite tragiskt på samma gång, och det var många som fick torka bort en tår ibland.

The London Eye Mystery

Trevlig teater, med hjälpsam personal, och efter pjäsens slut kom skådespelarna fram och frågade alla vad de tyckte.

Efter att David avskedspussat sig förbi alla, medan hans tålmodiga fru stod och väntade, var vi några stycken som gick ut på en restaurang i närheten. Vacker utsikt över en fasadbelyst Tower Bridge i den mörka natten, och lagom trevligt skvaller om både det ena och det andra.

Jag fick sova över hos Candy Gourlay, och över frukosten morgonen därpå satt vi och jämförde hur det är att vara utlänning i England. Vi kanske kommer från vitt skilda länder, men mycket är samma. Jag tog min tandborste och reselektyr och mina utvilade armar och reste norrut, medan Candy stack till ett kaffeställe där hon sitter på dagarna och skriver sin nya bok. Allt för att undvika internet hemma.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s