Månadsarkiv: april 2010

Intervju med Jon Mayhew

Nu går det bra att kolla in senaste intervjun på Bookwitch. Jag pratade ju med Jon Mayhew för några veckor sedan, och nu är allt utskrivet, putsat och illustrerat med foton på både Jon och alla hans husdjur. Det var faktiskt extra roligt att fila på denna. Vet inte riktigt varför, men Jon var lätt att lyssna till, och han hade bra saker att säga. Ibland kanske en ny författare inte har så mycket att komma med, men så var det inte den här gången. Dessutom är jag intresserad av hans jobb med autistiska skolbarn, och det är trevligt att hitta någon på samma våglängd som en själv.

Annonser

Handselling

Jag menar alltså inte att man säljer händer. Kan inte hitta något bra svenskt ord för handselling, i betydelsen att bokhandelspersonal kan sin sak så bra att de kan ”pracka på” folk vissa böcker, och därmed öka försäljningssiffrorna ganska rejält.

Idén är att de ska sälja vad de har läst och gillat till rätt kund, men eftersom det ofta blir så att förlagen eller deras försäljare (om sådana fortfarande finns) talar om för bokhandlarna vilka böcker som ”ska” handsäljas, så blir det inte helt äkta.

För några år sedan, i den där bokhandeln jag berättade om tidigare i veckan, viskade de strax efter jul om en bok som skulle vara ”the next big thing”. Den hade inte kommit ut än, så hon kunde inta tala om vilken titel hon syftade på. Det var lite löjligt hysch-hysch, och jag kunde inte hjälpa att jag tyckte det hade varit bättre att nämna titeln för mig, så hade jag (kanske) blivit intresserad.

Så småningom fick jag veta att det var John Boynes Pojken i randig pyjamas. Jag köpte den, och de övriga familjemedlemmarna läste den i tur och ordning. Själv läste jag recensionen i The Guardian, där jubelidioten till recensent talade om slutet. Efter det ville jag inte läsa. Dels för att slutet nu var välkänt, och dels för att jag tyckte det lät förfärligt.

Visst sålde boken bra, men inte som Harry Potter. Och det visar väl att ett förlag aldrig kan bestämma i förväg vad som blir ”the next big thing”. Det är sådant som bara händer.

Så baserat på pyjamasboken har jag sedan dess avskytt idén med handselling. Jag tycker man ska göra det lokalt, med boktitlar man verkligen känner för. Gärna en bok som annars inte skulle märkas så bra.

Jag tjatar gärna om vissa författare och böcker som är långt från Harry Potter i säljsiffror, men inte nödvändigtvis i läskvalitet. Och man kan ju ha författare som den nye Jon Mayhew jag träffade nyligen. Han stod i en bokhandel med sin tonårige son, och de observerade en dam som tittade på Neil Gaimans The Graveyard Book, och pojken väste till Jon ”gå och sälj henne din bok”. Så han stack fram och sa att hon skulle köpa Mortlock. ”Varför det?” sa hon. ”För att jag skrivit den” sa Jon.

Hon köpte den.

Sex

Tja, det är väl inte en vidare sensationell rubrik i Sverige. Det är värre här. Mycket värre. Jag var på en författardiskussion igår kväll i Manchester, mellan William Nicholson och Melvin Burgess. Ämnet var sex, och kärlek med, för den delen.

Melvin har ju varit ganska ensam om att ha en sex-roman för tonåringar (Het och kåt, på svenska), men nu har William slängt sig i leken också. Hans nya bok, Rich and Mad, är nog ganska beskedlig egentligen, men den innehåller sex, och det räcker för att oroa.

William Nicholson and Melvin Burgess

De kom överens om att det svåraste faktiskt är att få böckerna till läsarna utan att föräldrarna förhindrar det. Samma morgon hade William varit på en skola och haft en givande diskussion med en grupp 13 till 14-åringar. De gillade boken, men var lite generade av omslaget. En annan skola inställde Williams besök, efter att rektorn läst boken (!). Man kan möjligen förstå det, eftersom hon visste att hon omöjligen kunde låta de muslimska flickorna ta del av ett besök, och därmed blev det orättvist, och kanske även lite rasistiskt.

Någon som var med på skolan sa att hon ansåg att en bättre och lugnare diskussion om sex knappt gick att föreställa sig, och att William kunde behövas på många skolor. Man kan ju jämföra detta med att Melvins bok ofta inte kommer in i skolor alls, eller som i Glinas skola att boken sitter inne hos bibliotekarien och dammar.

I bokhandeln

Jag blev rätt så inspirerad av Holly Hocks bloggar om bokhandlar i London. Kul med folk som är så intresserade av något att de reser till en plats för att gå runt och kolla in en massa ställen.

På den gamla goda tiden inbillade jag mig att jag skulle bli bibliotekarie, men när det inte gick att få prya på biblioteket (för populärt) blev det en bokhandel för mig. Och det var trevligt det med. Jag hamnade på den sedan länge försvunna Bengtssons Bokhandel i Borås. Ja, mestadels trevligt, i alla fall. Jag kanske bara var tretton år, men jag blev rätt tagen av antisemitismen som en anställd visade mot en kollega. Bengtssons blev nog aldrig moderniserad, utan om jag minns rätt gick de två bokhandlarna i Borås ihop och flyttade till en ny lokal med nytt namn.

Jag var en lat tonåring (ja, jag har inte direkt förändrats än), men ett år skaffade jag mig juljobb i en annan bokhandel. Denna gång var det Meijels Bokhandel i Halmstad. Den finns fortfarande kvar, men under nytt namn, så det är inte mycket som består. Minns inte så hemskt mycket från de veckorna mer än att jag gick ut och åt sallad till lunch varje dag, vilket måste gjort åt med en vansinnig massa pengar. Och så kommer jag ihåg glöggen de serverade de anställda. Det fanns ingen alkoholfri glögg, vilket jag tyckte var en aning konstigt på arbetstid.

Sedan har jag egentligen inte jobbat mer i bokaffärer, fast jag gjorde ju en hel del för en bokhandel nära min nuvarande bostad. Den måste förbli anonym, eftersom det inte slutade så bra. Jag var inte ute efter ett jobb. Däremot tyckte jag om att hjälpa till, och att vara där när de hade författarbesök och så. Jag bar gärna på stolar och böcker och torkade rent. Jag skrev deras blogg och pratade med författarna. Jag höll böcker öppna så att författarna kunde signera lätt och snabbt. Jag fixade dit författare åt dem. Fotograferade. Sonen jobbade där till och från, och gjorde dessutom en massa (billigt) datajobb åt ägarna. Den Bättre Hälften gjorde likaledes, och gav dem råd om sådant han är expert på.

Dessutom tittade jag förbluffat på medan de gjorde sig av med den ena anställda efter den andra, och lyssnade medan de pratade skit om dem efteråt. Det var rena skolgårdsmentaliteten (kompisar idag, men inte i morgon). Men jag tänkte att eftersom jag inte var anställd så skulle det gå bra. Jag fick lite böcker i ersättning, speciellt när jag dessutom tog hand om deras ungdomsgrupp som recenserade böcker åt dem. Det var inte alltid bra där, men det uppvägdes av hur roligt det var att träffa intressanta människor.

Sedan gick det givetvis åt skogen. De började med att bli arga på Sonen och vägrade betala. Sedan dröjde det inte länge förrän jag blev utträngd jag också, och då begrep jag precis hur de hade gjort med alla sina anställda som försvunnit. Så jag skrev en blogg – utåt sett om något helt annat – som en nödåtgärd för att få ut min version av vad som skett innan de började ljuga om mig också. Jag tänkte att om det fanns öppet på min blogg, så fanns det i alla fall två versioner. Fast när de hittade bloggen, blev de minst sagt förbannade.

Detta är en affär som anses som Englands bästa bokhandel. Och den var mycket bra ett tag. Men jag tror de glömde att man måste upprätthålla sin standard för att fortsätta vara bra. Ibland tror jag att jag kanske hade fel. Men sedan händer sådant som den intervju jag gjorde med en författare som brukade komma dit ibland. Hon blev så psykad av dem att hon knappt förmår ha något med dem att göra nu.

En annan författare som också besöker bokhandeln då och då, blev så nyfiken när hon fick höra att jag inte längre var där att hon ”bara måste dricka kaffe med mig en dag och höra allt”. Men för ägarna som skickade Den Bättre Hälften ett mejl och kallade mig bisarr (trodde de att han skulle hålla med?), så tycks de inte inse att jag känner minst lika många i bokbranschen som de gör.

Tankar om språk

Alltsomoftast får jag mindervärdeskänslor om vad jag är bra på och vad jag inte kan så bra. Fast som tur är upptäcker jag snart igen hur duktig jag är på det mesta, så lider bara en kortare period. Ibland gnäller jag på Bookwitch, i hopp om att några trevliga individer ska protestera och tala om för mig hur underbar jag är.

I förra veckan gnällde och gnall jag om intervjuer, baserat på det faktum att det är nästan hur lätt som helst att fixa en intervju med en författare, medan min CultureWitch blogg har det mycket svårare att komma någon vart. Det verkar som om musiker och skådespelare är förmer än författare, och inte kan sänka sig så lågt att de blir intervjuade på en blogg. Eller att ens svara på förfrågan.

Som ett brev på posten fick jag ett mejl samma dag från en av mina favoritförfattare som påpekade än en gång att jag inte ska oroa mig, och att jag skriver bra. Det är ju tur att man har någon sådan person när man behöver det.

Men det var inte det jag skulle prata om, utan att jag faktiskt gjorde en kulturintervju i söndags. Förmodar att det gick vägen på grund av att jag hittade dem på Facebook, och kunde undvika agenten. Och att Fascinating Aïda är tjejer hjälper nog också. Så de sa ja. Det är en grupp som jag beundrat i över 25 år, så det var mer än roligt att prata med dem.

FA sjunger ironiska sånger om livet i allmänhet och om den politiska situationen och allt möjligt annat. Och de skriver allt sitt material själva, och de skriver fort. Som regel har de en ny sångtext nästan varje dag så att något är superaktuellt. Och så skriver de en sångvariant för varje stad på sin turné. Även om de var jättedåliga på att sjunga (och det är de alltså inte!) så skulle jag beundra deras skrivande. Både sångtexter och mellansnacket är bland det bästa man får.

Det är nog Dillie Keane som skriver det mesta, och det är definitivt hon som spelar piano medan hon gör de underligaste krumbukter på pianopallen. Hon berättade för sin förbluffade kollega att hon tränar varje vecka, även när de inte turnerar. Så att hon kan.

I denna showen låtsas hon försvinna på puben i pausen. Lite senare dricker hon ett glas vatten på scenen, och låter påskina att det är första gången hon smakar vatten, och säger ”it is quite refreshing, in an unpleasant sort of way”. Det är sådant jag gärna skulle velat komma på först.

Mortlock och Mayhew

Bokhäxan och Dottern, även känd som Fotografen, samt Den Bättre Hälften har varit ute och åkt bil. Vi skulle egentligen haft en riktigt gammaldags utflykt, så här på påsklovet, men tiden den krympte och krympte. Till slut räckte den bara till att åka bort mot gränsen till Wales och hälsa på hos splitter nye författaren Jon Mayhew, för en intervju.

Men det var inte dåligt, och vädret hade plötsligt bestämt sig för att vara strålande.

DBH släppte av oss utanför Jons hus, som är båda delarna av två parhus, vilket kan behövas för en man med fru och fyra barn, och fler djur än jag klarade att räkna. Två hundar, minst en katt, en sköldpadda, en tupp (Sexige Sam) och en massa hönor.

Jon Mayhew

Jon har sin första bok ute nu, på engelska. Den heter Mortlock och är en viktoriansk fantasy med gravar, döda människor som vaknar till liv igen, och elvaåriga tvillingarna Josie, som kastar kniv, och Alfie, som jobbar på en begravningsbyrå. Dessutom lite skumma typer i allmänhet, några trevliga människor och tre kråkor. Kråkorna är inte trevliga, kan jag säga.

Det är en mycket bra bok, och det var därför jag var rätt så pigg på att intervjua denne nybakade författare. Annars tycker jag att med enbart en helt ny bok finns det inte så mycket att säga. Men Jon pratade på, och jag behövde knappt säga något alls. Efter en timme över te, gick vi ut i trädgården och beundrade utsikten över floden Dee, och kollade in alla husdjuren.

Chicken

Vi hade som sagt lite ont om tid, så Dottern sms-ade fadern för hämtning. Det visade sig att han satt bakom hönshuset.

Aspig läsning

Det är väl min tendens att vilja predika som gjorde att jag en gång trodde det var så att s k normala människor ville/behövde veta mera om aspiga böcker, dvs böcker om Aspergers Syndrom. Men sedan visade det sig att inte nog med att dessa otacksamma normala individer inte brann av detta behov, men aspisarna själva var väldigt intresserade av romaner om sig själva. Det är ju självklart, egentligen. Fast jag trodde kanske att de redan kände till en massa aspiga böcker.

För nästan tre år sedan skrev jag en blogg med i stort sett bara en lista på romaner med aspig känsla, och så fick bloggen en massa hits från ett svenskt Asperger forum, eftersom de faktiskt sökte efter lämpliga böcker. Själv kom jag på att jag glömt en del, så skrev en blogg till. Sedan kontaktade jag the Guardian och sa att de borde ha en blogg om detta. Det tyckte de också, och bad mig skriva en. Och därefter har jag konstruerat en sida på Bookwitch med aspiga böcker; romaner såväl som facklitteratur. Den är synnerligen subjektiv, eftersom den egentligen bara är vad jag själv har läst eller hört talas om.

Över påsk har jag suttit med en ny Jodi Picoult, House Rules, och jag är inte en Jodi Picoult läsare i vanliga fall. Men nu hörde förlaget av sig och undrade om jag ville läsa den, så man kan förmoda att det var mitt intresse för aspiga böcker som förorsakade detta. Har inte läst färdigt riktigt än, men boken är mycket bra. Kanske lite överlastad med all Jodis research i ämnet, men känslorna i storyn är de rätta Jag känner igen mig, även om jag aldrig varit i en riktigt så svår situation. Enligt Dottern kan en Jodi Picoult bok sluta riktigt illa, så jag vet inte än hur jag tror det ska gå.

Det viktiga med boken är att huvudpersonen Jacob är intelligent och man kan hoppas att han kan få folk att ändra uppfattning om det sk handikappet. Jag såg en recension på en blogg där folk tyckte det var konstigt, dvs orealistiskt, att en aspi kunde tala för sin sak, för det är ”välkänt att de inte har ett språk”. Jaja. Även bloggare kan ju ha fel, fast det gäller inte mig, förstås.

Väl värd att läsa. Och det viktiga är nog att Jodi har många fans, så tusentals läsare kommer att lära sig om detta helvete som omvärlden gör Aspergers till.