Tankar om språk

Alltsomoftast får jag mindervärdeskänslor om vad jag är bra på och vad jag inte kan så bra. Fast som tur är upptäcker jag snart igen hur duktig jag är på det mesta, så lider bara en kortare period. Ibland gnäller jag på Bookwitch, i hopp om att några trevliga individer ska protestera och tala om för mig hur underbar jag är.

I förra veckan gnällde och gnall jag om intervjuer, baserat på det faktum att det är nästan hur lätt som helst att fixa en intervju med en författare, medan min CultureWitch blogg har det mycket svårare att komma någon vart. Det verkar som om musiker och skådespelare är förmer än författare, och inte kan sänka sig så lågt att de blir intervjuade på en blogg. Eller att ens svara på förfrågan.

Som ett brev på posten fick jag ett mejl samma dag från en av mina favoritförfattare som påpekade än en gång att jag inte ska oroa mig, och att jag skriver bra. Det är ju tur att man har någon sådan person när man behöver det.

Men det var inte det jag skulle prata om, utan att jag faktiskt gjorde en kulturintervju i söndags. Förmodar att det gick vägen på grund av att jag hittade dem på Facebook, och kunde undvika agenten. Och att Fascinating Aïda är tjejer hjälper nog också. Så de sa ja. Det är en grupp som jag beundrat i över 25 år, så det var mer än roligt att prata med dem.

FA sjunger ironiska sånger om livet i allmänhet och om den politiska situationen och allt möjligt annat. Och de skriver allt sitt material själva, och de skriver fort. Som regel har de en ny sångtext nästan varje dag så att något är superaktuellt. Och så skriver de en sångvariant för varje stad på sin turné. Även om de var jättedåliga på att sjunga (och det är de alltså inte!) så skulle jag beundra deras skrivande. Både sångtexter och mellansnacket är bland det bästa man får.

Det är nog Dillie Keane som skriver det mesta, och det är definitivt hon som spelar piano medan hon gör de underligaste krumbukter på pianopallen. Hon berättade för sin förbluffade kollega att hon tränar varje vecka, även när de inte turnerar. Så att hon kan.

I denna showen låtsas hon försvinna på puben i pausen. Lite senare dricker hon ett glas vatten på scenen, och låter påskina att det är första gången hon smakar vatten, och säger ”it is quite refreshing, in an unpleasant sort of way”. Det är sådant jag gärna skulle velat komma på först.

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s