Månadsarkiv: maj 2010

Uppsalaböcker

Är återigen i Uppsala några dagar. Vi lunchade på Ofvandahls, Sonen och jag. Mycket gott och trevligt, men vi tyckte allt att det var en massa störande ljud i bakgrunden. Det lät som kanonskott. Det var tydligen kanoner, eftersom de krönte nybakade doktorer, visade det sig. Sådana där som går runt och ser ut som Julius Caesar med blad runt hjässan.

Kollade in Uppsala English Bookshop, och det är en himla tur man inte behöver några böcker, för då hade jag väl inte kommit ut med plånboken i behåll. Hittade t ex Adrian McKintys ena ungdomsbok, vilket är mycket ovanligt.

Uppsala English Bookshop

Annat ovanligt var att Akademibokhandeln sålde en bok som inte får säljas förrän på torsdag. Det satt ca 20 ex av den på hyllan. Den är så belagd med förbud att man inte ens får recensera den än. Jag läste den i förra veckan och har min recension skriven och färdig i väntan på den 3 juni.

Men så blir det ibland.

Annonser

Kan jag möjligen ha fel?

Jag har gjort något lite fegt idag. Det är publikationsdag för Carlos Ruiz Zafóns Prince of Mist på engelska, och jag har noggrannt satt upp en recension av boken på Bookwitch. Som regel brukar jag skicka mejl till förlaget för att visa att jag har bloggat om deras ”produkt”. Idag gör jag inte det, för jag har för mycket omkring mig med resa till Uppsala, mm. Så jag glömmer att skicka en mejl.

I vanliga fall bloggar jag inte om saker jag inte gillar. Nej, så menar jag inte. Det är mera att jag brukar försöka vara trevlig och inte säga elaka saker, och kan jag inte vara det, så låter jag bli att blogga. Men samtidigt är det förargligt att ha tagit sig tid att läsa och inte få ut något i bloggväg av det.

Boken såg bra ut. Den Bättre Hälften läste den och tyckte om den. Nästan hela världen tycks gilla boken.

Men, jag fångades inte av någon av personerna i boken. Struntade i hur det gick för dem, och halvvägs igenom den, kunde jag ha givit upp, om det inte var så att jag var tillräckligt nyfiken att se vad alla andra tycker om. Den är så neutral att den kanske har svårt att reta upp någon annan än mig. Som är väldigt lättretad, får jag tillstå.

Namnen är språkneutrala. Platsen har inte någon speciell geografisk förankring. Tiden är 1943, med det märks egentligen inte heller. Det är fantasy, så det ”gör väl inget” att historien inte hänger ihop. Och boken känns som den första roman den är. Den kom ut på spanska för sjutton år sedan, och frågan är om det finns en anledning till att den inte blivit översatt förrän nu?

Carlos kommer till bokfestivalen i Hay-on-Wye i nästa vecka. Tyckte först det var synd att jag missade honom, men nu gör det inget.

Billiga böcker

Engelska Puffin har nyligen givit ut en serie veckopengsböcker. Jag tyckte idén var utmärkt när jag först hörde om det i vintras. Men – det finns alltid ett men, eller hur – jag tycker inte verkligheten lever upp till vad man väntat sig. Av ca tolv titlar valde jag fem att provläsa, varav en inte kommit. Den lär vara under tryckning igen, så den kanske blev väldigt populär och tog slut på momangen. Den var av Cathy Cassidy, mycket älskad av flickor. Och av mig med, för den delen.

Jag läste givetvis Meg Rosoffs Vamoose, eftersom jag älskar henne. Mycket rolig historia om två tonåringar som ”blir med barn” och som får en älg i stället för en människobaby. Jag vet att det låter vansinnigt, men Meg är skojig och ovanlig. Men, fyra pund för 95 sidor är häftigt mycket, tycker jag. En s k normal tonårspocket går bara på sex eller sju pund, och då får man upp till 400-500 sidor, beroende på författare. Och så ska man betänka att Megs historia tar slut på sidan 54. Resten är utdrag från två andra böcker hon skrivit, och som redan finns och som man kanske redan både har läst och äger.

Samma sak blev det med Sarah Dessen och hennes Infinity. Drygt 90 sidor, och hela 33 av dem för den nya ”novellen”, som man väl får kalla den. Resten är återigen utdrag från två romaner. De är båda bra och allt det där, men om man har dem i bokhyllan redan? Tycker det är ett sätt att sno fattiga unga läsare på deras pengar.

Boken av Roald Dahl var en annan femma. De har satt dit ett tidigare oanvänt kapitel från Charlie och chokladfabriken. Resten av boken är ett sammelsurium av lustiga fakta, mm. Kanske roligt för en boksamlande Dahl-fan. Vad vet jag?

Den bok som var mest värd pengarna kan knappast räknas som veckopengsbok, för jag kan inte se att åldersgruppen för Jeanne Willis bok om två katter är särskilt trolig att kila ut och handla på egen hand. Men Jeanne skriver fantastiska böcker för alla åldrar, och hon är rolig. Den här handlar om en fisförnäm fet katt och en mager och hungrig gatkatt som helt sonika flyttar in hos honom.

Det här fick mig – när jag väl lugnat ner mig lite – att fundera på vad vi köpte för egna pengar, då på stenåldern, och vad böckerna kostade så att vi kunde ha råd. Wahlströms flick-, pojk- och ungdomsböcker kostade väl ca tre kronor på min tid, tror jag. Fyra kanske. På sextiotalet. Det hade man råd med, ibland. Kvalitén var det kanske lite si och så med, men man blev inte lurad på antalet sidor i alla fall.

Den Pensionerade Barnbibliotekarien avskydde dessa böcker och vägrade köpa in dem till sitt bibliotek. Så jag lärde mig tidigt att skämmas lite grann för dem. Men vad hade livet varit utan Kitty och Lotta, för att inte tala om Sprakfåleböckerna?

Långt senare, här i England, erbjöd jag mig att ta emot böcker för att ge till kyrkan, så svenskorna jag känner kom med en del gammalt de inte behövde. Ska inte nämna namn här, men den som jag alltid betecknar som Nobelpristagarfrun kom med makens gamla Wahlströms pojkböcker. OK, det är inte han som fick Nobelpriset, utan en släkting, som delar det ovanliga efternamnet. Men han är framgångsrik vetenskapsman, han också. Kul att se att läsandet av Wahlströms inte stoppar hjärnans utveckling, och att det kan bli folk av oss också.

Mer folk av vissa än andra, förstås.

Frukostpost

Jag fick äntligen sova ut i morse. Har haft en sådan där vecka där det blev att par timmar för lite varje natt, och det satte sina spår. Ibland hoppas jag att min glömska ska dunsta totalt om jag faktiskt sover ordentligt varje natt. Hur det ska gå till vet jag givetvis inte, men det är en god teori.

De andra två var redan ute (klockan var faktiskt ”bara” halv tio) när jag ramlade in i köket, och då upptäckte jag att jag inte behövde tänka på om den bilburne brevbäraren skulle komma medan jag hade nattlinnet på. Han hade redan varit här och jag hade inte ens hört dörrklockan. Detta var synen som mötte mig, och det är inte ens min födelsedag.

Post

Så idag var det inte bara kvarlämnade frukosttallrikar att skölja av och brödsmulor att avlägsna från skärbrädan, men för att jag skulle få plats med mina flingor behövde alltså ett antal böcker tas om hand. Kärt besvär, så klart, men ändå.

Totalt kom det fyra böcker från det förlag som fortfarande inte har skickat den enda bok jag faktiskt vill ha. Hur många gånger kan man anständigtvis fråga dem? Jag har t o m bett författaren ”påminna” dem.

Nåväl, jag läste några bilderböcker till yoghurten (mitt liv skulle bli mycket bättre om det bara fanns filmjölk i detta land). Mest för att inte bara stapla allt på hög till senare. Jag har varit riktigt ordentlig på så sätt, för av gårdagens postskörd har jag redan börjat läsa en roman, och är rejält sugen på ett par till.

Morden i Buttle

Försöker allt vad jag kan att inte säga Morden i Buttle med engelskt uttal av Buttle. Nästan omöjligt. Men det gör ju inget. Ingen lyssnar till mig.

Efter att ha följt Annika Bryn på hennes blogg i ett par år har jag förstått att hon gillar Gotland. Så det är väl logiskt att hon går omkring och mördar folk och antastar små barn på sin ö. Gissar att det var det som fick mig att tänka på Johan Theorin hela tiden. En ö utanför östra Sverige, mord och små barn och lite historia. Och ganska otäck. Det kanske inte går att mörda som Agatha Christie numera? Lite småtrevligt, sådär.

Ja, Buttlemorden är en fantastisk bok, och jag kan se hur Annika kan bli nästa svenska namn i den engelskspråkiga världen som är så tokig i alla skandinaviska mordhistorier. Jag har inte läst hennes första två deckare, så vet inte om de också handlar om Margareta Davidsson. Det känns som om de borde göra det, eftersom hon är skottskadad i polistjänsten, och har rest till Gotland för att relaxa.

Det blir mer mordförsök och slagsmål än relaxing, och det är kallt och mörkt och eländigt. Men bortsett från sådana små detaljer framstår Gotland och Buttle som trevliga ställen. Margareta har en ovanligt god näsa för lite skumma saker och äckliga personer. Inte för att någon tror på hennes teorier, men hon har inte så fel som de inbillar sig när hon hittar en död tjej utanför sin stuga.

Intressanta personer har boken också. Det är nästan så att ju otrevligare de är, desto mer fascinerande blir de. Och egentligen skulle jag gärna velat läsa en bok om den historiska vinkeln på det hela, som slutade väl. Men det behövdes antagligen en spegelbild av nutidens förehavanden.

För övrigt hoppas jag att Annika har fel när det gäller hurdana folk är, och hur lätt det är att göra vad hennes personer tar sig för.

Ytterligare en charmig irländare

Jag åkte till Preston igår kväll. Närmare än så kom inte John Connolly på sin lilla turné, men med ett direkttåg utanför husknuten gick det ganska bra ändå. Prestons fina stadshus ligger ett stenkast från stationen, så inga problem där heller.

John Connolly

Om sanningen ska fram har jag bara läst en av Johns böcker, och det var ingen av deckarna, utan hans första barnbok, The Gates,  som kom i höstas, lagom till Halloween. Full av demoner och väldigt rolig. Med andra ord en typiskt irländsk historia, fast det får jag nog inte säga. Denne gullige irländare har flytt till USA för att slippa skriva ”irländskt”. Där bor han praktiskt taget granne med Stephen King, som han beundrar, och Dan Brown som han inte beundrar alls.

Det var rätt kul i Prestons stadshus, där vi satt i en av många panelklädda mötesrum. John fick tag på en sådan där klubba som ordföranden brukar ha, och bankade glatt i bordet. Jag träffade på Prestons bibliotekarie nummer ett, Jake, som är med på det mesta som händer i den engelska bokvärlden. Och en av männen runt Jodi Picoult var där för att hålla ett öga på John.

John läste en bit från sin nyaste bok, The Whisperers, och pratade sig varm för att vi ska ta hand om återvändande soldater så de inte begår självmord. Det är tydligen ett större problem än antalet stupade i strid, både nu och tidigare.

Sedan pratade han om allt möjligt, och sa lite mindre smickrande saker om herr Brown. Tror att hans tålamod med idioter inte är så stort. Han funderade på skillnaderna mellan katolska och protestantiska länder, vad gäller deras förmåga att vara grogrund för stora deckarförfattare. Och om jag ska vara uppriktig tror jag inte att John gillar Stieg Larssons böcker något vidare.

Han anser även att deckarfans skapar problem i och med att de allra helst vill att den nya boken av favoritförfattaren ska vara likadan som den förra, bara annorlunda. Själv kompromissar han med att skriva varannan ny och varannan lite annorlunda.

Kvällen arrangerades av en bokhandel i näraliggande Kirkham, SilverDell Books. Den låter som en intressant affär, som säljer böcker och glass. Kan knappt bli bättre. Det faktum att jag kunde tigga en gratisbiljett av dem var också ganska bra. Måste nog åka dit och kolla in butiken någon gång.

John berättade om en kund i deckarbokhandeln No Alibis i Belfast. Damen undrade vad som händer på en författarkväll. ”Jo först läser författaren lite, och pratar sedan om sin bok. Därefter blir det oftast frågor.” Damen kände att hon nog inte klarade av att svara på frågor. Som tur var kunde vi vända på det hela, och i Preston var det John som fick svara på frågorna.

Skolbibliotek

När Dottern annonserade att hon var på väg, insåg jag att vi var tvungna att möblera om. Igen. Ett av våra sovrum hade varit kontor, med både skrivbord och bokhyllor. Men med ett Gli till måste man hitta ett ledigt sovrum, och saker fick röra på sig. I rummet mot gatan där vi, som de flesta, hade vår matsal, klämde vi in så många hyllmeter vi kunde. Inte riktigt alla böckerna, men en hel del fick plats där.

Eftersom engelska hus för det mesta är arrangerade enligt samma planlösning som alla andra, så hade vi alltså kombinerad matsal och bibliotek i vårt ”front room”. Lite längre bort på gatan låg det en privat flickskola, också den inhyst i flera vanliga hus. Vår gatuförening brukade ha sina möten på skolan, och vi satt som regel i deras bibliotek. Det var detsamma som hos oss, dvs i ett ”front room”. Inte större än vårt, och egentligen inte med fler böcker heller.

Det var nog det som jag reagerade på. Hur kunde en skola ha så få böcker, även om det var en ganska liten skola? Det var i alla fall en privatskola, och som sådan borde den ha nog med pengar att köpa böcker för. Och nog borde föräldrar som ansåg att det var värt att betala för sina döttrars utbildning, vilja att de läste också?

Nu har skolan försvunnit, pga av dåliga investeringar som gjorde att pengarna försvann i ett huj, och det gjorde både flickorna och all inredning också. Husen har återgått till att vara bostäder, och inte för att jag vill vara fördomsfull, men… (jo det vill jag nog, faktiskt) De nuvarande husägarna som betalat dyrt för sina fina hus verkar inte vara typen som läser. De samlar på bilar i stället. En bil är så fin att den bara kommer ut om solen skiner på en söndag.

För att vara helt uppriktig, så har vår matsal också gått hädan. Dottern (ja, hon igen) ville ha ett piano. Så matbordet åkte ut och en liten flygel (storhetsvansinne, yes) kom in i stället. Numera har vi ett musik- och bokrum, och vi kan inte ha matgäster. Boksituationen är så kritisk att böckerna snart kryper ut genom dörren.