Månadsarkiv: september 2010

Blå bakgrund

Jag vet mycket väl att det är böckerna som är viktiga. Men ibland kan man få tycka om folks kläder också, även om de är författare. Gillade verkligen Francesca Simons grå klänning, som hon bar med lila leggings under. Den gjorde sig så bra mot den blå mattan i bakgrunden.

Francesca Simon

Det lustiga är att innan jag visste hur Francesca ser ut, tyckte jag att hennes namn tydde på att hon skulle ha långt, blont hår. Men det var en aning fel.

Hon har sålt mer än femton miljoner böcker, så har väl råd med en snygg klänning eller två.

(Foto Helen Giles)

Annonser

Övergivna, Hunger och de andra som är på väg

Började kolla om Michael Grant finns översatt till svenska, och upptäckte att det gör han faktiskt. Det var ju tur för det är alldeles för många böcker som inte översätts. I och för sig har ju Harry Potter-febern medfört att tonåringar nu läser på engelska som aldrig förr, men det är synd att stänga ute dem som inte kan eller orkar.

Själv blev jag aningen förbannad när jag kom till slutet på Gone (Övergivna) och upptäckte att det inte blev några svar på något alls, för det skulle bli fem böcker till. Så jag hade inte för avsikt att läsa Hunger när den kom, men så gjorde jag det i alla fall. Delvis för att det engelska förlaget ville att jag skulle intervjua Michael.

Visserligen tycker jag inte om idén att intervjua på avstånd, som det skulle blivit med Michael i Kalifornien. Men jag tänkte det kunde gå i undantagsfall. Fast det försvann i hanteringen och det bidde inget.

Michael Grant

Sedan såg jag att Michael skulle till bokfestivalen i Edinburgh, så jag kontaktade honom och sa att det skulle jag också. Och det ena ledde till det andra, och så sammanträffade vi för en ”riktig” intervju en dag. Den, och Michaels seminarium om bokserien, fick mig att inse att jag givetvis måste läsa tredje boken också och det har jag gjort nu. Därmed har jag blivit en otålig fan som bara väntar på att resten ska komma. Snart.

Under tiden har jag intervjun här.

Kaffe med Cathy

Jag började allt tro att Cathy Cassidy och jag var ”doomed” när det gällde att sammanträffa länge nog att hinna med en intervju. Det blev snabbprat i Manchester i juli, och en synnerligen snabb vink i Edinburgh i augusti. Men man kan ju säga att vi sågs varje månad…

Vi skulle kompensera nu i veckan med en träff på Cathys hotell när hon var i stan för några evenemang, men det ställdes in med mindre än en dags förvarning. Eftersom hon är en bestämd tjej så blev det till sist eftermiddagskaffe på Costa mellan skolan och bokhandeln. Dottern var tvungen att skippa sista halvan av dagens sista lektion, men det hörde ni inte här. Jag ville ju ha bra bilder på Cathys krinklade hår. Det är en betydligt bättre sak att slösa bort tiden på, än de där örngottsbanden mammorna våndades över på 60-talet.

Cathy Cassidy

Har kollat lite, och det ser ut som om Cathys böcker inte finns på svenska. Än. De är lagom flickböcker (fast om hon såg det här skulle Cathy bli vansinnig på mig), med lite lagom problem och väldigt trevliga pojkar. Och hennes fans är mycket förtjusta i henne.

Det märktes när Cathy blev vald till Queen of Teen för ett par veckor sedan. För en svensk är det nog en aning väl rosa och löjligt, men det är i första hand en tävling där flickor kan nominera sina favoritförfattare. De tio populäraste röstar man sedan om, och vid ett mycket rosa evenemang blir vinnaren krönt. Allt är skärt, från folks kläder till kakorna och ballongerna.

Pink limos

Idén bakom det hela är faktiskt att befrämja barns läsande, så kan man bara se förbi det rosa är det helt OK. Jag var med för två år sedan och det var en fantastiskt syn med alla inbjudna flickor som kunde frottera sig med sina favoriter. Det fanns högar med gratis böcker som man bara kunde ta.

Queen of Teen

I år vann alltså Cathy, och det var välförtjänt. Fast hon sa att hon hade vissa problem med sin krona. Den slant. Men hon får öva sig.

Beautiful Blogger

Beautiful Blogger Award

Emmas Bokhylla tycker att jag är så bra att jag förtjänar en bloggaward. Trevligt med folk som förmår uppskatta kvalitet när de stöter på det! Tack Emma.

Sedan följer det en massa instruktioner om vad man ska göra, och det är ju alltid lite besvärligt.

♥ kopiera in awardbilden i din blogg för att visa att du har fått den

♥ tacka och länka till den som nominerade dig

♥ nominera sju andra bloggare och länka till dem

♥ berätta sju intressanta saker om dig själv

Jag gillar ju långt fler än sju bloggar, men tänkte jag skulle hålla mig till svenskspråkiga sådana den här gången. Men det gick inte. Läser inte så hemskt många bloggar alls just nu, p g a tidsbrist, och flera har redan fått denna, så vill väl inte ha den igen.

Tonårsboken för att den skrivs så bra av två 15-åriga tjejer, som både läser och tycker till.

Arga Bibliotekstanten går omkring och retar upp sig på allt möjligt och talar om det också.

Annika Bryns Blog skriver en alldeles lagom blandning om allt.

Enn Kokk bloggar om allt från Melodikrysset till politik på hög nivå.

DJs Krimiblog är en danska som bloggar om deckare på engelska.

Christine leser är en norsk tjej som läser mycket samma som jag och mycket som inte är samma.

Scandinavian Crime Fiction skrivs av Barbara Fister från ett ”svenskt” college i Minnesota, och hon håller ordentlig koll på skandinaviska deckare.

Så kommer vi till de sju intressanta sakerna om mig. Jag är så vansinnigt intressant att det blir svårt att sålla.

1) När jag var två och ett halvt år stoppade jag in ett russin i näsan. Det passade perfekt, men kom inte ut igen. Det blev läkarbesök, och det var ju bara trettondagsafton och min mosters 50-årsdag, så mamma hade inget bättre för sig.

2) Vid nitton års ålder mönstrade jag på som sjöman, vilket är idiotiskt när man blir sjösjuk.

3) Jag är bra på att räkna pengar. Speciellt stora sedelbuntar.

4) I tjugoårsåldern anlände jag i London, och kilade in på en restaurang på Queensway första dagen. Började prata med en man från Libanon, så där lite som man gör. Efter en stund sa han ”du, jag tror jag hört talas om dig”. Så klart.

5) Skulle aldrig ha drömt om att bli vegetarian som barn, eftersom morötter är så äckliga. Nu är jag vegetarian, och jag äter morötter, fast helst inte kokta.

6) Numera kan jag gå fram till en författare jag beundrar och säga att jag är The Bookwitch, och så vet de vem jag är.

7) Förra året fick jag intervjua min favoritsångare, Roger Whittaker.

Det var väl allt då.

Pratstunden med Terry Pratchett

Jag skyndade mig allt vad jag kunde, så att mitt samtal med Terry Pratchett skulle komma upp på bloggen. Brukar ta två veckor i snitt, men nu ville jag smida medan järnet var glödhett, och dessutom har jag två intervjuer till som ligger och väntar.

Terry Pratchett

Allt hade nog gått lugnt till om vi inte hade pratat om den där chokladbiten i början. Terry tänkte tillbaka och började dilla om vad man brukade kalla en Mars bar. Och jag var så illa tvungen att påpeka att som utlänning delade jag inte hans tidiga minnen.

Och när han hörde att jag är svensk började han skratta. roligt är det väl inte? Han tycks även ha gamla minnen från 60-talet av lättklädda svenska damer, som jag kände mig tvungen att redigera bort. Officiellt var jag där för att prata barnböcker. Ju.

Här är bilden

som jag inte skulle ha.

Derek Landy and Charlie

Drog ju den sorgliga historien om Charlie och hans träff med Derek Landy förra veckan. Ja, det var bara aningen sorgligt för mig. Charlie hade det bra, med en lång privat pratstund med Derek.

Derek ser ut som vanligt, bortsett från att han verkar ha skaffat sig hår. Rött hår givetvis, som består en fräknig irländare. Man kan också se att Charlie precis kommit från skolan (han fick lite ledigt för det var en så speciell dag), med en inte längre istoppad skolskjorta och slips. Kavajen tycks han ha tagit av.

Det var Charlie som skickade mig sitt eget foto, och därmed kan jag rätta till det och uppdatera er från hur han såg ut för över två år sedan.

Jag har nu läst ut Mortal Coil, som är den femte Skulduggery Pleasant boken. Och Derek har faktiskt lämnat ett fåtal personer kvar i livet. Men som man brukar säga; med vänner som dessa, vem behöver fiender?

Och nu måste man vänta ett helt år på nästa.

”Den tredje bästa boken”

Patrick Ness

Nu tycks den vara här. Ja inte här här, hos mig, men hos er i Sverige. Bruset i Tystnaden av Patrick Ness. Enligt en av mina nyaste läsare på den engelska bloggen är denna den tredje bästa boken som finns. Den näst bästa är bok nummer två i serien och den bästa är logiskt nog den tredje och sista delen i Chaos Walking trilogin.

Och jag håller med henne om ordningen. Däremot har jag svårt att kategoriskt rangordna alla böcker jag läst. Men är man en ny och ung fan, så är man. Och nu har alla svenska läsare som inte redan provat Patrick Ness på engelska chansen att hitta en ny fantastisk trilogi.

Tystnaden i bruset

Det kan vara svårt att se i den första boken vart han är på väg, men när man väl kommer fram, så inser man att det var hit man ville komma.

Det är fantasy som utspelar sig i en ny värld dit folk emigrerat i hopp om ett bättre liv. En lång besvärlig resa dit, och sedan visar det sig att det redan finns folk som bor där. Det påminner mig om utvandringen till Amerika.

Sedan inträffar det katastrofala att alla kvinnor dör, och samtidigt kan man höra männens tankar högt. Dvs det finns inget privatliv, och ingen tystnad. Todd är den sista pojken, och han tvingas ut på en lång vandring, för att komma bort från sin födelseby.

Och när han plötsligt råkar på en flicka, Viola, som kraschlandat med en rymdfarkost, så förändras hans liv igen.

Det blir en mycket lång vandring. Och inget blir riktigt som Todd och Viola och läsaren tror.