Månadsarkiv: november 2010

Bokpris hemma

Man tycker ju att ett bokpris på hemmaplan skulle vara det första man går på och rapporterar från. Men Stockport-skolornas bokpris för barn- och ungdomsböcker i fem olika kategorier är något som rinner mig ur händerna. Det arrangeras av kommunens bibliotek ihop med skolbiblioteken. De sammanställer listor med tre till fem böcker i varje kategori, och så ber de eleverna i varje åldersgrupp att läsa och rösta.

Stockport Plaza

Vinnarna bjuds in till en Oscars-inspirerad kväll då läsarna får klä upp sig och författarna ombeds att glittra så mycket de förmår. Det brukar gå av stapeln på Plaza, som är stans nyligen upprustade Art Deco teatersalong.

Jag var dum nog att be att få vara med för några år sedan, eftersom alla andra liknande evenemang har arrangörer som gärna vill att folk som skriver om det är där. Men det ville de inte, så jag blev lite sur och skrev en blogg som var kritisk, och chefen för biblioteksservicen i Stockport blev så förbannad att han hörde av sig med ett två sidor långt brev.

Rachel Ward and Andrew Norriss

Vid det här laget har jag kommit fram till att det är bättre att jag håller mig lugn och på avstånd, men så hörde jag från Rachel Ward att hon skulle komma. Och vi ville gärna träffas. Därefter luskade jag ut en vinnare till, och kontaktade Cathy MacPhail om att träffa henne också. När det visade sig att de båda skulle bo på ett hotell några minuter från vårt hus passade det väldigt bra att ses där, före Plaza-ceremonin.

Cathy MacPhail

Cathy och Rachel kände inte varandra tidigare, men det gör de nu. Och jag hade inte lyckats räkna ut vem mer som vunnit, men Cathy sa att Julia Donaldson vunnit båda sina kategorier. Hon kom dock inte till hotellet. Däremot såg jag ett elegant par som såg ut att vara klädda för lite glitter på Plaza, och det visade sig vara Andrew Norriss med fru, så på det viset fick jag träffa en tredje författare.

Jag vinkade av dem när de satte sig i taxin och åkte iväg, och sedan gick jag hem för en lugn kväll helt utan glitter, och skrev min blogg.

Cherry on Top

Cherry on Top Award

Jag har fått en ny blogg award (det känns konstigt att ha startat en svensk blogg, och sedan sitter man här med dessa engelska ord som ska passa in i svensk meningsbyggnad), från den fantastiska Tonårsboken. Tack!

Känner mig rätt så hungrig när jag ser de läckra rosa kakorna. Vill nästan börja baka.

Mina instruktioner är att:

1. Tacka den som du har mottagit priset ifrån.

2. Kopiera awarden till din blogg.

3. Berätta vilka 3 författare du räknar bland dina favoriter och nämn en favoritbok per författare.

4. Skicka awarden vidare till 5 mottagare som du tycker förtjänar den.

Meg Rosoff

Tur att det inte ska vara mina tre favoritförfattare, utan ”bara” tre författare bland de jag gillar bäst. OK, den första är lätt. Det är Meg Rosoff med How I Live Now/Så har jag det nu. Boken som förändrade mitt liv.

Debi Gliori 4

Sara Paretsky

Sedan… Jaa, vad ska jag hitta på? Jo, jag tar Debi Gliori och hennes Pure Dead Magic serie, för hon är så rolig på ett lagom sätt, med synnerligen intelligent skrivande. Och jag väljer Sara Paretsky för att hennes böcker får mig att känna mig trygg, som om jag vore ute med min storasyster. Alla hennes deckare är bra, men jag tar Blacklist för att den handlar om de senaste idiotiska sakerna våra politiska ledare hittar på.

Och vem ska jag nominera? Jag läser inte hundratals svenskspråkiga bloggar, så den här gången tar jag engelskspråkiga i stället. Och inte håller jag mig till barnböcker heller. Det finns bloggar jag läser för att innehållet är intressant, men i första hand för att de är så välskrivna.

An Awfully Big Blog Adventure

Crime Always Pays

Big Beat From Badsville

Sara Paretsky

Meg Rosoff

Pullman och Gud

Av någon anledning började jag tänka på Gud för ett par dagar sedan. Tankarna virvlar runt här ibland utan någon djupare planering. Philip Pullman beskrivs ofta som en religionsmotståndare, och just det ska jag väl inte lägga mig i. Men personligen anser jag att Philip är en synnerligen anständig man, och tycker kanske att det religiösa inte alltid har med integritet att göra.

Han uppfostrades ju av en morfar (eller var det farfar?) som var präst, och det har satt sina spår, och som den beläste man han är kan han ganska mycket om bibeln och om myter. Hans bok om Jesus som kom ut i våras tyder också på att Philip både vet mycket om kristendomen och att han tänker en hel del. Och om jag minns rätt så gifte sig hans son i en katolsk kyrka för inte så länge sedan och Philip höll ett tal.

Philip Pullman

För några år sedan deltog Philip i ett evenemang för att få ihop pengar till ungdomsteatern Pegasus i Oxford. I ett svagt ögonblick åkte Sonen och jag dit, eftersom han är en stor fan. Vi sprang runt i stan en stund, och sedan promenerade vi bort mot St John’s college. När vi kom fram såg den skarpögde Sonen att paret Pullman precis parkerat sin bil vid trottoarkanten, och han knuffade på mig och undrade om jag lagt märke till registreringsskylten på bilen.

Jag är en tant så jag tittar inte på bilar, men nu kastade jag en blick. Sonen frågade om han skulle säga något. Det tyckte jag allt att han borde göra. Sådana tillfällen kommer inte alltför ofta.

Mercedesen hade en skylt som det stod Gud på. Visserligen på svenska, men ändå.

Ingen adventskalender för Elisabet

Varje år den 19 november brukade jag kila iväg till en välförsedd tobaksaffär för att köpa årets adventskalender. Det var den enda namnsdag jag ”firade” och som present fick jag köpa mig en kalender.

Det är en tradition som inte fortsatt på senare dagar. Namnsdagen glöms alltsomoftast bort, och det finns dåligt med kalendrar i butikerna. Massor med hemska skära saker med Barbiebilder och luckor med choklad. Men inga riktiga, med julkänsla och bilder att titta på varje morgon.

Elisabet har åtminstone inte blivit bortrationaliserad från sin rätta dag, som så många andra namn. Hade precis lärt mig när Dotterns dag inföll, och så visade det sig att någon gått och bytt. Så nu vet jag inget alls.

I’m in the mood for love

Ja, så där, i alla fall. Kommer nog aldrig mer överdosera på kioskromanser, men när jag tänker efter har det inte varit så mycket romantiskt i det jag läst nyligen. Det blir mest i det ungflicksaktiga som Cathy Cassidy, där det finns lite romans vid sidan av relationerna med andra flickor och föräldrar och skolan.

Och de svarta böckerna med lite rött på omslaget som följt i Twilights fotspår har jag undvikit helt. Men när jag tittar på min framtida läshög finns där en hel del som ser mycket mera romantiskt ut.

Just nu håller jag på med Revolution av Jennifer Donnelly, och den är inte alls som jag hade tänkt mig. Bättre. Inte för att jag trott den skulle vara dålig, men första kapitlet (som jag nämnde häromdagen) var så ointressant att jag väntade mig att handlingen skulle gå åt ett helt annat håll. Och som tur är handlar det inte om time travel, vilket man skulle kunna tro av beskrivningen. I stället är det romantik och tragedi under franska revolutionen och samtidigt i dagens New York och Paris.

Så jag kan tänka mig mera sådant. Det är lite som när man inte insett riktigt hur mycket man längtat efter en viss maträtt förrän man råkar äta lite, och sedan knappt kan få nog.

***

Och inte ska man skriva om en bok man inte är färdig med. Time travel? Tja, nog verkade det bli lite sådant, trots allt. Eller inte. Svårt att säga.

Men, boken var bra, och bortsett från några andra irriterande bagateller som borde redigerats bort, så är jag mer än nöjd.

När man verkligen behöver en bra bok

Hade läst en OK bok. Sedan läste jag en vansinnigt underbar bok. Efter det kan man ju inte bara sätta sig ner och läsa vad som helst. Kände mig dessutom lite nedstämd och vill ha en läsmotsvarighet till en skål pasta med gorgonzola. Gärna med en kaka efteråt. Och kanske en sprakande brasa.

(Brasan hade jag lustigt nog fått hos tandläkaren ett par dagar tidigare. Hade ett akut behov av en tandläkare och en Sverigeresa var inte vad jag behövde just nu. Så jag testade Sonens och Den Bättre Hälftens nyfunna brittiska tandläkare. Han är bättre än de jag hittat tidigare. Men fortfarande inte svensk. Med det menar jag svenskutbildad. Man är inte utlänningsfientlig. Svindyr. Givetvis. Men i väntrummet hade han en levande vedbrasa. Hög mysfaktor. Erbjudande om en kopp te efter behandlingen.)

Så, tillbaka till de väntande böckerna. Man skulle tycka att med fler böcker än man hinner med på flera månader, skulle det vara lätt som en plätt att hitta en helt underbar bok att läsa. Men jag tittade och tittade på högarna. Och inget hoppade fram och lockade. Så jag bara tog en.

Tyckte inte om den. Kanske återkommer till den någon gång, men jag gick vidare till nästa bok. Ville nästan sluta – igen – efter två sidor, men körde vidare ett par kapitel och sedan gick jag och lade mig. Fortsatte till frukosttéet, och den kanske vinner. Kanske. Läser mer senare idag.

Det bekymmersamma var nog att jag tillät mig själv att välja vilken bok som helst, utan några måsten, och det kändes ändå helt hopplöst. Jag har annars ett system baserat på publikationsdatum, hur bra jag tror boken kommer att vara, om jag känner mig mer eller mindre bunden till författaren eller förlaget, om det är en okänd författare som behöver mer uppmärksamhet eller om det är en världskändis. Ibland är det betydelsefullt om det är en tunn eller en tjock bok, och ibland har jag t o m åsikter om inbunden eller pocket.

Men så himla svårt ska det inte vara att hitta något bra att läsa.

Min aspiga bana

Jag har just fått ihop en blogg för i morgon bitti på engelska bookwitch. Den handlar om Asperger-böcker. Har haft lite av en aspig vecka, och det bara blev så att det passade med ytterligare en blogg om det.

Det var faktiskt svenskt inflytande bakom min aspie-boklista och många andra aspiebloggar. Jag var så enfaldig när jag skrev om barnböcker med aspie-personer i att jag trodde det kunde vara bra för s k normala människor att få reda på. Men antalet besökare på bloggen den dagen var förvånansvärt stort, och det lustiga var att hemskt många kom via ett Asperger-forum i Sverige.

Så i stället för alla dessa normala läsare som skulle informeras om aspie-romaner, blev det mera att aspisar själva sökte böcker att läsa. Man lär sig. Det blev fler blogginlägg om aspieböcker, och det blev en lista på romaner jag själv hittat och oftast läst, och även en liten sammanställning av faktaböcker. Och jag lyckades få The Guardian online att intressera sig för ämnet, och de lät mig skriva en blogg för dem också.

Och jag fortsätter väl. Får fler och fler rekommendationer om böcker att läsa, och behovet av lämplig litteratur lär inte minska.

Bästa böcker och andra problem

Det var lättare förr. När få eller inga författare kände mig, kunde jag tycka precis som jag ville. Det kan jag så klart fortfarande, och jag anstränger mig för att vara rättvis och bara säga vad jag anser, såvida det inte är bättre att tiga.

Igår var facebook fullt av grattis kors och tvärs mellan författare efter att Carnegiemedaljens långlista på nominerade böcker tillkännagjorts. Jag tänkte hoppa in och gratta och ”like”, tills jag insåg att så många facebook-vänner var nominerade att det inte skulle gå att fördela kommentarerna rättvist.

Jag har favoriter, både bland personer och böcker. Men det finns en gräns för hur mycket man kan blogga om det.

I samma veva hade jag börjat sammanställa min egen lista för 2010 års bokhäxefavoriter, så att jag är förberedd när sista december plötsligt dyker upp. Förra året fick jag lite noja, och skippade min tio i topp och valde bara fem (OK, sex) böcker. Därmed blev det betydligt mera självklart hur jag skulle sålla. Med tio var gränsen alltför luddig.

Så det vete katten hur jag ska välja i år.

Bloggarkollegan och författaren Nicola Morgan har bett mig bidra till hennes bloggplan att göra en lista på böcker från 2010 man speciellt vill rekommendera. Hon var juste och sa att jag absolut inte fick inkludera hennes nya bok. Smart nog påpekade hon att det inte behöver vara de böcker man tycker är bäst, utan sådana man vill ge lite extra uppmärksamhet.

När författare kontaktar mig och erbjuder sin senaste bok är det näst intill omöjligt att tacka nej. Som tur är visar det sig oftast att boken är hemskt bra. Nackdelen med ”hemskt bra” böcker är å andra sidan att det i listsammanhang inte går att välja.

Så jag är aldrig nöjd.

Krutrök och döda kungar

Nu när halloween har tagit över, både här och där, hinner man knappt med de speciella datum man vant sig vid att markera. Fredag denna veckan är Bonfire Night, dvs dagen som Guy Fawkes försökte göra vad man kanske borde göra igen om saker inte blir bättre.

I år har jag bara sett en unge på gatan som tiggt pengar till att köpa något att spränga bort fingrarna med. Det är i alla fall vad jag tänker för mig själv, när jag kärringlikt spatserar förbi alla tiggande ungar som sitter på trottoaren med en oftast väldigt ful trasdocka bredvid sig och säger ”penny for the guy”. Hittills har jag aldrig skänkt en enda penny till detta ändamål. Och som sagt, i år har det bara funnits en tiggare på trottoaren utanför Spar. Förmodar det är en tradition på upphällningen.

Man orkar väl bara inte när man ”trick-or-treatat” endast fem dagar före. Så halloween är ”the new hösttradition”, även i England. Fast jag gissar att folk går man ur huse för att stå och glo på fyrverkerierna på kvällen den femte november. Brasor, fyrverkeri och diverse mat hör till. Jag lärde mig som nyanländ i norra England att man äter Parkin, som är en starkt ingefärskryddad kaka. Toffee apples, samt en äcklig svart sorts karamell hör också till kvällen.

Fördelen för en svensk är att morgonen den 6 november stinker det krutrök i hela grannskapet, vilket får en att tänka på Gustav II Adolf. Sedan tänker jag omedelbart på Gustav Adolfsbakelser, för jag tänker rätt ofta på goda saker man kan äta.

Såvida fyrverkerierna inte skjutits på till en lämplig dag på en weekend. Vissa ställen håller sig till den 5, men jag tror att vårt Bonfire Night-ställe alltid kör på lördagar, så det blir väl den 6 i år.

Precis som jag bara sett en penny-for-the-guy tiggare, så har jag inte sett mer än en person med en vallmo i knapphålet heller. Det är ju inför den 11 november, eller återigen, den närmaste söndagen. Som utlänning har jag aldrig vant mig vid att köpa en vallmo, och tycker det är så pilligt med en blomma och en knappnål att fästa med och tänker längtansfullt på majblommor varje gång.

Eftersom vi dessutom har en födelsedag i familjen, veckan för halloween känner jag mig som regel utfestad långt innan den 6 november. Fast en bakelse kan gå an.