Månadsarkiv: december 2010

De bästa böckerna från 2010

Ska man? Det är hemskt roligt med topplistor av olika slag, men samtidigt lite elakt. För alla kan ju inte ”vinna”. Och de som får sina böcker nämnda på en lista blir glada. Men sitter alla andra och undrar varför deras inte kom med? Hade jag inte sagt att jag gillade deras böcker också, kanske?

Jag kom fram till att tio i topp var inte bra. Då skulle gränsen bli omöjlig att dra. Tre är för lite. För min del blev det sex. Eller sju, beroende på hur man ser det. Keren David kom ut med två böcker som hör ihop, och jag kunde inte dela på When I Was Joe och uppföljaren Almost True.

De delar andraplatsen med Linda Sargents Paper Wings, som är en fantastiskt trevlig historia från 1950-talet. Lite gammaldags, men med en stark känsla för perioden.

Tredjeplatsen innehåller tre böcker; tredje delen i Patrick Ness-trilogin Chaos Walking, som heter Monsters of Men, samt Ellen Renners City of Thieves vilken är del två av fyra i en serie och vansinnigt mycket bättre än den första, och Gregory Hughes med Unhooking the Moon.

Och för er som inte redan somnat och som undrar vem som kom först, så var det (givetvis) Tall Story av Candy Gourlay. Jag läste den i mitten av januari, och visste redan då att den måste bli en av årets böcker.

2010 books

Jag ska väl så sakteliga börja samla till nästa års lista…

Annonser

Årets klappar

Vi drog ner ytterligare på klapparna i år. En per man till varje familjemedlem, så det var verkligen inte många paket under granen. Bra, för det är alltid krångligt att dra fram dem vid utdelningsdags.

Men jag är nöjd med vad som låg där. Den Bättre Hälften fixade en sådan där manick som man spelar över sina LP-skivor till sin iPod med. Sonen hade letat fram ett ex av Josephine Teys deckare om den uschla mördaren Richard III, vilken jag till min stora förvåning upptäckt att vi inte redan ägde. När jag gick och skulle plocka fram den på hyllan tidigare, vill säga. Och Dottern bidrog med en splitter ny DVD av Fem söker en skatt. Den riktigt gamla. Den som jag såg på bio när jag var sju år, och älskade.

I år känns det nästan som om jag kan hinna använda/njuta av klapparna meddetsamma, i stället för att bara lägga på hög. Har redan börjat läsa min deckare, och Roger Whittaker ligger på köksbordet i förhoppningen att han kan uppdateras till mp3. Så fort vi har ett hål i tevetittandet ska skattsökarna på.

Dottern fick ett presentkort på böcker av grannarna. Tyvärr. Det är från bokhandeln vi inte går in i. Förra året fick hon också ett presentkort dit, och Den Bättre Hälften körde Dottern dit vid en tidpunkt då vi visste att ägarna var på semester. (De informerade om det på sin website…) Den enda lösning vi kommit på nu är att Den Bättre Hälften skjutsar Farmodern dit och hon får (s)linka in och köpa en bok.

Fast, vi behöver ju inte precis några böcker.

Årets julbock

Julkort 2010

Jag önskar er alla en riktigt God Jul!

Bilderböcker till jul

För Bookwitch hade jag sparat en liten hög bilderböcker med julmotiv. Tyckte det kunde vara trevligt med ett jultema för bloggen en dag så här före jul. Och det är tillräckligt svårt att recensera bilderböcker att jag kände en grupp skulle fungera bättre. Annars blir det mest att man säger ”trevliga bilder och en käck text”. Och det blir enformigt i längden.

Men när jag satte mig att läsa böckerna, upptäckte jag att egentligen var två av de tre inte så roliga. De var mest bilderböcker med juliga tomteillustrationer och en inte alltför intressant ”story”. Det märktes speciellt för att den tredje var så bra och så annorlunda. Så jag skippar de första två.

Nummer tre är The Christmas Eve Ghost av Shirley Hughes, som är en gammal van illustratör, och som vet hur man skriver en enkel men fascinerande historia till.

The Christmas Eve Ghost

Sagan har Shirley baserat på sin egen barndom i trettiotalets Liverpool, och det märks att hon levt där och då. En ensamstående mamma, änka med två små barn, som tvättar åt folk för att ha något att leva på. Ibland måste hon lämna barnen ensamma, och de får absolut inte tala med någon, och minst av allt grannarna.

Det går som det går, och de ensamma barnen måste prata med grannarna. Och både de och mamman upptäcker att deras katolska grannar är precis lika normala och trevliga som alla andra människor.

Så man får en historielektion, och en tidig variant av att inte misstro dem som är olika från det man är van vid.

Lucia och Zimbabwe

Ska sätta mig på tåget senare idag för att resa till Liverpool och skandinaviska kyrkan för lite Lucia-firande. Har egentligen inte tid. De andra här hemma har definitivt inte tid att använda ett minimum av fem timmar på Lucia i år, så kommer inte att åka alls. Men jag åker. Missade det förra året. Och eftersom jag tar tåget räknar jag med att turen tar sju timmar. Drygt.

Tar något att läsa med mig, förstås. Och hoppas på att jag som ensam resenär kommer att hitta en sittplats.

Håller på med en ungdomsbok om Zimbabwe, som är kortlistad för Costa-priset. Out of Shadows handlar om en engelsk pojke i Zimbabwe 1983, precis efter landet blivit självständigt. Har inte kommit så långt än, men det jag läst (bra, givetvis) får mig att rysa och bli nervös för vad som kommer.

Antagligen ett tecken på en utmärkt bok.

Och så lastar jag en extra ryggsäck med böcker till en stor-läsare i kyrkan. Är så tacksam för en (nästan) tolvåring som tar emot vad jag inte kan konsumera eller är färdig med. Vi släpade två kassar till julbasaren för ett par veckor sedan, och i min iver att få plats med julgästerna har jag klämt fram fler icke behövda böcker.

Det blir liksom flera flugor i en Lucia-smäll.

Liten skandal

Vi har ett rekorderligt barnprogram på teve här, som heter Blue Peter. Det är på flera gånger i veckan efter skolan, och man tittar nog på det när man går på låg- och mellanstadiet ungefär. Vi brukade alltid titta under många år, men sedan växer man ifrån det.

Det ska vara ordentligt, men roligt. Och det lyckas för det mesta. Men de har lite skandaler då och då. Den senaste bröt ut i morse när de som organiserar  Blue Peters bokpris fick lite noja och bestämde att Andy Mulligan som var på kortlistan skulle åka av den igen. Hans bok Trash (som är en utomordentligt förträfflig bok) har ordet skit (fast på engelska) i den. Och man kan också läsa att man inte nödvändigtvis kan lita på polisen (i Manila, Filippinerna). Detta ansågs så vågat att man inte vill riskera att sexåringar skulle bli upprörda.

Själv hoppas jag att uppståndelsen ger Andy så mycket reklam att hans bok säljer bra och blir läst av många, i alla fall.

Lustigt nog finns det en ”filippinsk” roman till på kortlistan; Tall Story av Candy Gourlay.

Julkalas

När Philip Pullman gick förbi blev jag nästan förvånad. Trodde inte han ”nedlät” sig till att gå på förlags-julfester. Han blev föralldel inte långvarig, för han gick snart igen. Men han visade sig en stund, i alla fall.

Själv nedlät jag mig gärna. Det här var mitt första julkalas i bokvärlden, och jag hade hört att Randoms brukar vara extra bra. Nu var det lite kinkigt i år, både för mig och för de andra, och allt pga snö. Dagen före hade det varit lite lagom kaos med tågtrafiken så alla blev rädda och tackade hastigt nej. Själv bestämde jag mig bara fem minuter innan jag satte på mig kappan och pulsade ut. Som tur var gick tågen alldeles utmärkt, och jag kom dit, och jag kom hem igen.

Därmed var det inte lika knökfullt där, men samtidigt var det alltså en del författare som aldrig kom. Det fanns gott om dem ändå. Fast en hel del hann jag inte prata med, och vissa såg jag aldrig i trängseln. John Dickinson och Candy Gourlay missade jag helt. Eleanor Updale var där, och Anthony McGowan. Steve Cole såg jag tvärsöver rummet. Likaså Ian Beck och Jenny Downham. Pratade med Pete Johnson som jag inte kände alls tidigare, fast jag läste hans bok i vintras.

Stolpade fram till Sarah McIntyre som jag sett i Edinburgh tidigare. Hon ritar serier i David Ficklings nya boksatsning för serier. Sarah presenterade mig för sin seriekollega Neill Cameron, och han hade ett launch party för sin bok dagen efter, så vi pratade om det och om att göra robotar i kartong. Har aldrig provat, men Neill har och det tar för lång tid…

Gott småplock att äta, och möjligen åt jag upp alla deras breadsticks (vad nu det heter på svenska?). Vackra lokaler i Mayfair, med träpanel och porträtt på väggarna. Hade varit där tidigare på ett bokevenemang, så jag visste åtminstone vart jag skulle.

Men det var tröttsamt att stå och ropa åt folk när man ville utbyta tankar. Så det var rätt skönt att åka hem igen, också.