Månadsarkiv: januari 2011

Januariboken

Det var till slut inte så mycket kvar av månaden när jag äntligen bloggade igång med första utmaningsboken för året. Jag fuskade lite, för den fick faktiskt representera två utmaningar. Inte bara min icke-brittiska utmaning, utan även den irländska.

Jag hade haft Adrian McKintys The Lighthouse War liggande ett bra tag. Ville inte rusa iväg och läsa del två i Adrians trilogi meddetsamma efter ettan, och sedan gick det som det brukar, och det blev jättelänge i stället.

Men boken var fantastisk, och Adrian är en av de författare som jag inte begriper varför han inte är både rik och berömd. Det kanske kommer…

Lighthouse-trilogin utspelar sig delvis på Nordirland, i Carrickfergus utanför Belfast, och en hel del i stjärnkonstellationen Pegasus eftersom den samtidigt är fantasy. Det fungerar en hel del bättre än vad man skulle kunna tro.

Och roliga är böckerna också. Adrian lyckades t o m pilla in en referens till Harry Potter.

Annonser

Vinn en bok

Meg Rosoff har försett mig med fler exemplar av sin nya bok på svenska – Den jag var – än jag behöver. Så det passar väl bra att jag lottar ut en bok?

Boken är givetvis hemskt bra. Den är inte det minsta lik de andra böckerna. Och det finns en häxa i historien som jag hoppas är baserad på mig. Tyckte jag liksom kände igen min egen förträfflighet…

Det är mycket enkelt att delta i utlottningen; skicka mig ett meddelande genom ”kontakta mig” överst på sidan. Tala om varför just du ska vinna boken, samt gissa hur många gånger jag fick krångla med att ladda ner ett användbart foto av bokens omslag till den här bloggen.

Meg Rosoff, Den jag var

För det tycks finnas mer än ett, och de är inte likadana. Hade först tänkt fotografera av boken, men bestämde att det går lätt att bara ta från internet. Det gjorde det alltså inte.

Ni har fram till slutet av söndagen den trettonde februari att skicka in det vinnande svaret. Och skulle det vara så att alltför många svar är alltför bra, så tänker jag be Meg att avgöra.

Den aggressiva författaren

Vem kunde ha anat – då på stenåldern – att man skulle träffa på, i mitt tycke, stora författare någon gång i framtiden? På en universitetskurs (kan inte minnas vilken) läste jag en ganska bra, om än lite deprimerande roman, av en redan då stor engelsk författare. Hon såg rätt trevlig ut på fotot i boken.

Nu stöter jag på henne på facebook. Ofta. Hon är en vän till en vän, så hennes kommentarer dyker upp för jämnan. Vad som slog mig redan från början var att hon alltid verkade så arg. Tänkte först att hon kanske bara hade problem med det första samtalsämnet, men hon har fortsatt med ilskan.

Och det intressanta är att hon oftast är arg och motvalls kärring i diskussioner som rör böcker, att skriva dem, att sälja dem, att recensera dem, osv. OK, det är väl kul att hon inte vänder kappan efter vinden, men jag tycker det blir jobbigt i längden.

Hon avskyr bloggare. Vi är urdåliga på att recensera böcker och hon vill verkligen inte att vi outbildade människor sysslar med sådant. En himla tur alltså att den av hennes böcker jag började läsa för ett par år sedan, och slutade läsa pga att den var både långsam och gammaldags, aldrig blev ett blogginlägg hos mig.

Som ni förstår kan jag inte gärna säga vem det är. Hade hon varit jag hade hon säkert lämnat ut namn, men som tur är kan jag fortfarande bestämma här. Har ibland funderat på att fråga folk som känner henne på riktigt, om hon är bättre i levande livet.

Köksalmanackan

Jag har inte alltför mycket vägg i köket. Ledig vägg, alltså. Alla de där Penguin-muggarna måste ju ha skåp att bo i, och skåp vill ha väggar att sitta på. Svensk som man är har jag sedan använt en bit vägg till en paradhanddukshållare, och ytterligare en till ett brickband med åtföljande brickor.

Efter det finns det en väggbit kvar som är 13 cm bred. Inte bred alls, med andra ord. Men den är som gjord för en liten långsmal almanacka. Alltid bra med en sådan om man råkar prata i telefon med någon och behöver veta hur framtiden ter sig. Och man kan som regel köpa små smala saker med fina bilder av hundar och kattungar och rosor.

Tills det gick inflation även i långsmala almanackor och de blev sisådär 15 cm breda, hela bunten. Så efter den sista rosenalmanackan fick vi börja tillverka våra egna. Det går ju faktiskt rätt bra, med tanke på att man kan ta ett A4-ark och få ut två långsmala bitar.

Jag kom på att i stället för hundvalpar kunde jag ha författare, så de senaste åren har jag haft en veritabel författarparad i mitt kök, på den lilla väggbiten.

Årets almanacka har nyligen blivit färdig och sitter nu på plats.

2011 calendar

De här två är Francesca Simon och Stuart Neville. En barnboksförfattare och en tuff irländsk hårding  i deckarbranschen (även om han ser snäll ut…). Ytterligare elva skribenter kommer att valsa förbi under året (två av dem delar månad).

Jag tycker det är ett roligt sätt att småprata med folk under en månad, innan de åker ut igen.

Do you speak British?

Det kan man väl ändå inte säga? Va?

Den Pensionerade Barnbibliotekarien skickade mig ett urklipp. Hon kanske inte håller med mig om så mycket numera, men hon vet vad jag vill se, så klippte ut biten om Philip Pullman i Aftonbladet. Jag är lite chockad över att hon ens sett Aftonbladet, men vad ska man göra?

Så det var en kort intervju med Philip, som tydligen varit i Stockholm i samband med att hans Jesus-bok kom ut på svenska.

Det är roligt att folk har lärt sig att skilja på engelskt och brittiskt och allt möjligt annat konstigt. Men sedan kan man överkompensera också. Här blev allt beskrivet som brittiskt. Man får faktiskt säga att Philip är engelsk, för det är han.

Men jag hajade till lite extra vid orden ”säger han på sin utsökta brittiska”. Sin brittiska vadå?

Språket heter engelska, t o m när det talas i andra länder. ”Med brittisk accent” kunde gå. Och han pratar trevligt, det gör han. Men utsökt? Njae. Rätt så sexig röst. Vårdad dialekt. Inte utsökt. Och språket har väl inte blitt brittiska medan jag blundade?

Philip Pullman

Who they?

För ett antal år sedan hade tidningen Vi en intervju med att par kända tjejer. Tyvärr kände jag dem inte alls, pga mitt exilboende. Fast det kunde varit intressant ändå. Man kan ju läsa och lära sig något nytt ibland.

Jag är barnsligt förtjust i (läs beroende av) att ha en bild till stöd för min läsning, så om det finns ett foto i en artikel vill jag veta vem som är vem. Står X till höger eller är det Y?

Normala människor som inte har bott utomlands alldeles för länge vet antagligen vem som är X och vem som är Y. Även utan bildtext. Men nu är man ju inte normal.

Det var inte detta som fick mig att göra en paus i min prenumeration, men det hjälpte till. Jag kände att jag var alltför långt borta från tidningens verklighet.

Nu har jag återupptagit min prenumeration (flera gånger, t o m) och håller nog ut. Men jag har precis läst om Filip och Fredrik. Och, ja ni kan nog gissa. Vem är F och vem är F? Skägg eller glasögon?

Bilderna är väldigt bra. De är många. Och bra. Som sagt. Men trots att jag har hört talas om Filip och Fredrik under årens lopp, så begriper jag fortfarande inte vad de gör. Intervjun med dem hjälpte inte i det fallet.

Antagligen är det helt oviktigt med bildtext om vänster och höger. Eller så är det mitt gamla spöke om att folk aldrig vet vad de vet. Och ännu mindre vet de vad jag vet.

Jag inser att man kan googla dem, och det ska jag nog göra. Men jag har googlat mig själv, så jag vet att det troligaste är att det dyker upp en bild av någon helt annan. Sara Paretsky, t ex. Eller Neil Gaiman. För att inte tala om den lättklädda människan i svart läder. Det är inte jag.

Vi-artikeln har jättefina foton av Evalotta Fredén, och jag vet var de är tagna, för det står. Jag gissar att det är F till höger…

Nä nu..!

Det kom en bokkatalog med posten. Det gör det ofta, men jag har inte handlat från dem på länge. De är billiga som sjutton, och pålitliga, men bortsett från att jag inte handlar så ofta numera, vill jag inte köpa från ett företag som inte betalar författarna.

Man kan se det på två sätt. Billiga böcker hamnar kanske hos en läsare som inte kunnat köpa annars. Och författarens verk sprids och det kan eventuellt leda till ”riktiga” inköp vid senare tillfälle. Caroline Lawrence föreslår ofta inför sina skolbesök att skolan tar hem en mängd multipackar (som toalettpapper, ungefär) från The Book People och så kan de sälja varje bok för ett pund och barnen får en billig bok, som kan skrivas på av Caroline.

Men många av mina författarbekanta är rätt så less på TBP. De tycker om att få betalt för sitt jobb, och det är inte helt orimligt. Om jag fattat rätt är det förlagen som ger TBP rätt att ge ut egna utgåvor av deras ”varor”. Och ett pund per bok är ett ganska tilltalande pris.

Nu såg jag att Debi Glioris Pure Dead Magic är till salu på TBP. Alla sex böckerna för sju pund. Jag har ofta rekommenderat dem, för de är alltför okända för så enastående böcker. Debi är inte glad över detta, men hon är å andra sidan maktlös. Hon lär inte tjäna mer pengar på sina fantastiska böcker. Så jag sätter en länk här till TBP (inte för att jag vet om man kan handla från Sverige) i förhoppningen att så många som möjligt läser Pure Dead Magic.

Går det inte, ställer jag gärna upp och skickar vidare. Debi är bra! Och med all skit som trycks och säljes är det förfärligt att en intelligent och rolig författare ska sitta hemma och vända på slantarna för att förlagen inte vågar satsa på rätt böcker.

Här nedan är mina PDM, fast så fina är inte de billiga från TBP. Men innehållet torde vara identiskt.

Velvet by Debi Gliori

Medan ni väntar på böckerna kan intervjun med Debi bli lagom läsning (igen).