Reser som en galning

Ja, var var vi nu? Här har det stressats länge, och inte syns det något ljus i slutet av tunneln, inte.

Eftersom jag faktiskt tyckte det var rätt lyckat med min tripp till Nottingham för att träffa Sara Paretsky förra året, ansåg jag att bedriften kunde upprepas, om än till ett annat ställe. I år blev det Glasgow, vilket inte var närmast precis, men datum och tid och annat bidrog till att göra det ett nästan vettigt val.

Att ta 06.37 tåget var inte helt roligt, speciellt efter en kort och dålig natt, och returresan förde mig hem 23.23. Å andra sidan var det inga problem med något av mina sex tåg, bortsett från att sex tåg är fyra för många.

Glasgow

Traskade genom Glasgow, som är förvånansvärt nergånget fortfarande (andra storstäder har snofsat till sig på senare år), och kom så fram till gatan som faktiskt är en motorväg, men inte som Den Bättre Hälften påstod ”uppe i luften”. Den var nere i underjorden, vilket gör att den inte syns så mycket.

Mitchell Library

Jag hann precis in på Mitchell Library (fint ställe) innan brandlarmet gick, så det blev ut på gatan igen, och för min del direkt in på puben mitt emot. Inte törstig. Ville bara gå på toa. Lyckades hitta Julie Bertagna på samma sidogata, för vi skulle egentligen setts inne på kaféet. Vi hann slänga i oss en snabb kopp innan vi rusade och satte oss strax före Sara och lokala deckarförfattaren Denise Mina placerade sig på scenen.

De pratade och Sara läste och publiken ställde frågor. Allt var bra, och nu vet vi hur Sara brukade hänga där Obama hade för vana att springa, och att de brukade handla i samma affär. Saras farfar var en duktig skräddare och kommer att gästspela i hennes nästa bok. Och Sara känner ofta för att däcka folk när hon blir irriterad.

Sara Paretsky and Denise Mina at the Mitchell Library

Medan Sara signerade böcker och delade ut tillfälliga tatueringar, hittade Julie och jag hennes förlagsrepresentant Jack, som är en riktig pratkvarn. Men trevlig. Han var lite sur för han behövde ta Sara runt ett museum efteråt, och han som var så hungrig.

Det var Julie och jag också, men vi kunde faktiskt gå och sätta oss på restaurang. Vi satt i tre timmar och pratade och skvallrade om bokbranschen, innan Julie gick med till stationen och såg till att jag kom med rätt tåg. Det gjorde hon sist också, så jag måste se verkligt hjälplös ut. Men det var hon som villade bort sig på restaurangens toalett. Så det så.

Fast jag får erkänna att ibland kan jag inte hålla reda på vilken knapp på den nya kameran är den man tar kort med. Ibland blir det avstängningsknappen i stället. Men det blev hyfsat, för en första gång, tycker jag.

Anledningen till att Julie inte blev förevigad alls, är att hon avskyr att bli fotograferad. En vacker dag struntar jag i det och tar bilder ändå. Om jag nu inte stänger av kameran av misstag.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s