Monthly Archives: april 2011

Bröllopsbestyr

Inte mina, alltså. Landet är delat mellan dem som älskar kungliga bröllop, och dem som inte gör det. Fast nog måste det finnas något lite i mitten. Om man inte tänker titta på spektaklet på teve betyder det inte en djup avsky för vare sig det unga paret eller kungligheter. Men den cyniska brittiska press som jag läser, anser att man ska hata allt som har med bröllopet i morgon att göra.

Jag hatar inte, men kommer nog inte att tillbringa dagen framför teven heller. En stund kanske. Har inte köpt in flaggor eller bjudit in mina vänner (om jag hade några) att festa i tevesoffan.

A young Diana

Tittade inte för trettio år sedan. Jag var på jobbet. Men jag tyckte det var roligt att upptäcka att jag känner någon som faktiskt var inbjuden på bröllopet den gången. Barnboksförfattaren Lucy Coats har bloggat i veckan om när hennes skolkamrat Diana gifte sig med sin inte alltför justa prins. Och det är intressant, och man blir ledsen, när man tänker på hur det gick.

Och bara därför tycker jag att vi ska önska William lycka till. Hans mamma gjorde honom så  normal man kan bli i det engelska kungahuset. Och jag hoppas Kate har nog med skinn på näsan för att stå pall för framtida vedermödor.

Själv har jag läst lite prinsessiga böcker. Det bara blev så. Bookwitch recenserade Ebony McKennas andra bok om Ondine, i det lilla hertigdömet Brugel. Och Askungen kommer på lördag, i en nygammal version av Sally Gardner. Om den inte vore utsåld, skulle den t o m finnas på svenska. Råttpojken av Philip Pullman är en annan prinsessbok som jag gillar.

Slutligen läser jag, efter att ha haft den i hyllan i tre år, en skojig och lite romantisk vuxendeckare om en utfattig Lady, barnbarnsbarn till drottning Victoria, som springer omkring i London 1932 och hittar lik och träffar kungligheter och annat. Her Royal Spyness av brittiska Rhys Bowen är skriven för den amerikanska marknaden, men är rolig ändå.

Annonser

Mina tre mini-intervjuer

Det är inte lätt, alltid. Man gör sitt bästa. Men det är inte nödvändigtvis bra nog.

Jag gjorde de där tre författarintervjuerna på Puffin för några veckor sedan. Ett par veckor senare satte jag upp dem på Bookwitch-bloggen, i tur och ordning som jag pratat med dem. Som jag brukar skickade jag länkarna till var och en.

Anna Perera

Morris Gleitzman

Ruta Sepetys

Folk är oftast rätt artiga i den situationen, och det enda de brukar påpeka är direkta sakfel eller stavfel som jag gjort. Och då rättar jag eller tar bort. Som någon sa nyligen, ”riktiga” journalister brukar inte vara så tillmötesgående. Men jag går inte omkring och intervjuar folk för att förolämpa dem.

Ju större namn det är frågan om, desto troligare är det att de inte klagar alls. Morris Gleitzman har tydligen inga problem med vad jag skrev ihop om honom. Mest kanske för att det är precis vad han sa. Minus eventuella ord som ”um, liksom, du vet, faktiskt”. Alla har något de upprepar alltför ofta. (Och ja, jag vet vilket mitt eget är.)

Ruta Sepetys gillade kontrasten mellan rubriken och första fotot. Och hon har vidarebefordrat intervjulänken till andra för spridning. Anna Perera svarade ganska snabbt, och hon tyckte intervjun var tråkig och fotona fula. Fotona drog till sig fler negativa kommentarer, så därför är hennes intervju nu helt bildlös. Anna är vad man brukar kalla en ”stilig kvinna”, och det framgick på mina foton. Tyckte jag. Men de var inte av den glatt leende poserande typen.

Och vill man ha en intressantare intervju, får man nog säga intressantare saker. Inte för att jag tyckte den var tråkig. Jag var nöjd med den, med bakgrunden till hennes nya bok som jag precis läst. Hon är tydligen ex-fru till en rockartist (vilket jag inte visste då) och ogillar att ex-mannen alltid nämns när det skrivs om henne. Kanske hon hade velat ha med gubben i alla fall?

Ska nu fundera på om jag vågar sätta upp några bilder här. Tar nog och provar. Kanske.

Tomorrow, When the War Began

Hade inte hört talas om John Marsden förrän den där dagen i juli 2000 när vi stod i Waterstones med Den Nya Bibliotekarien. Ja, inte för att hon var det då. Då var hon en 16-årig lästokig tjej som faktiskt inbillade sig att bara för att hon var i England så skulle det gå att finna ännu fler och bättre böcker av John Marsden.

Men så lätt var det inte, och jag har en känsla av att det bidde ingenting. Hoppas att det inte var så illa, men det framgick snart att Sverige är bättre för Marsden. Som vanligt tror jag det är för att Sverige och Australien har något gemensamt, som saknas i England. Engelskt är ”bäst” och då blir det mindre av det andra, även om det råkar vara skrivet på samma språk.

Jag fattade i alla fall att John Marsden skriver bra böcker. Har sedan stött på namnet då och då. Och min favorit Meg Rosoff medger glatt att hon knyckte hans historia till Så har jag det nu. Och det gjorde inte mig något, eftersom jag inte läst Tomorrow-serien.

Tänkte eventuellt att jag skulle prova på att läsa nu när jag har min icke-brittiska läsutmaning, men sedan jag fattat att det är ganska många böcker i serien har jag ändrat mig. Men film är ett lämpligt sätt att snabbt ta till sig böcker. Alltså såg jag fram emot dess ankomst.

Läste på svenska bloggar att den inte visas på SF-biograferna, och det är tråkigt, och ganska obegripligt. Men hit kom den, trots allt. Fast den gick bara i ca tio dagar, trots att det är påsklov och allt. Gissar att det faktum böckerna är så pass okända har medfört att intresset är lågt för filmen också.

Dottern hade inte ens hört talas om filmen, och var inte speciellt intresserad. Jag släpade med mig Den Bättre Hälften när det var två dagar kvar, och då bara en sen kvällsföreställning. Vi var ensamma i salongen till en början, fast det kom två tjejer senare. De gick efter så där två tredjedelar av filmen. Så de tyckte nog inte om den…

Det vete katten om Den Bättre Hälften gjorde heller. Men jag gillade filmen. Väntar med böckerna, men vill allt se de andra filmerna också.

Apropå turnéer

Man kan ju jämföra bloggturné-idén med de författare som verkar flänga världen runt jämt, för varje bok.

Idag var jag en sväng in till Manchester för att träffa Jodi Picoult. Igen. Fick ju prata med henne för ganska exakt ett år sedan när hon var i Storbritannien för att lansera förra boken. Nu är det redan dags för nästa bokturné.

Och om man betänker att Jodi faktiskt skriver ganska långa och riktigt bra böcker, med en hel del research att utföra så att hon vet vad hon pratar om, så kan hon inte anses ligga på latsidan precis. Kanske hon ”bara” reser runt och signerar så det står härliga till i USA och här, men ändå.

Ellen Wilber and Jodi Picoult

Hon ser inte ut som om hon lider, och det står två evenemang per dag på programmet, och idag skulle hon dessutom ut och shoppa emellan de två. Och självklart är det rejäla avstånd att resa mellan varje. Hon kom från Warwick idag och skulle vidare till Yorkshire någonstans för kvällens föredrag.

Jag gissar att Jodi säljer fler böcker genom detta, och speciellt om man jämför med online-turnéer. Hur får man fans att stå och köa flera timmar i förväg?

En kul grej med den senaste boken, Sing You Home, är att den kommer med en CD, eller så kan man ladda ner musiken. Jag har lyssnat på sångerna sedan jag kom hem och de är bra. Sångerskan är en god vän till Jodi, vid namn Ellen Wilber, och Ellen var med idag också. Fantastiskt fin sångröst.

Egentligen är det svårt att skriva en vettig blogg om vad som ”bara” var en boksignering, speciellt som jag redan gjort det. Men det är roligt när de stora namnen i bokbranschen kommer resande. Och då har jag kanske svarat på frågan om verklig gentemot virtuell turné?

PR på nätet

Kan bloggturnéer verkligen vara bra? Roliga och intressanta, ja. Men säljer de böcker? Egentligen är det en befängd idé att författare ska ut och kuska land och rike omkring, bara för att de råkar ha en ny bok ute. Men så har det ju blivit, och vi fans tycker det är kul att se favoriterna när de kommer till en bokhandel eller annat ställe nära oss.

Det hjälper inte nödvändigtvis att författare reser runt. De kan behöva påpeka på det strängaste att en skola måste se till att det finns böcker att köpa om de ska komma. En del bokhandlare ser det som sin rättighet att få dit en livs levande författare, och de anstränger sig inte heller. Och sedan finns det de som gör allt för att både författare och läsare och de själva ska få det bra. Då är det självklart vettigt att skicka en stackars författare ut i geografin.

Men det är jobbigt och det kostar pengar. Författare är människor de också och orkar inte hur mycket som helst. En del är dessutom så oförskämda att de är blyga och inte vill eller kan prata offentligt. Och förlagen har mindre pengar att lägga på PR. Förståeligt i dessa knapra tider, men frågan är om det stämmer helt.

Men hursomhelst hittade någon på bloggturnéer, och nu är det nästan bara sådana som är aktuella för vissa nya böcker. Och uppriktigt sagt börjar jag bli lite trött på dem. Först ville jag inte vara med. En recension skriver jag när jag läst och gillat en bok. I alla fall, alltså. Med eller utan turné.

Intervjuer gör jag också ändå. Fast jag kan givetvis skynda på och ta en när det passar ihop med utgivningen av en bok. Om inte annat än för att författaren har mer aktiviteter på gång, och kanske reser och kommer i närheten till mig. Och då passar det ju bra.

Men vill jag verkligen ha en författare att skriva en gästblogg? Det är ju faktiskt min blogg, och de må vara författare med aldrig så bra renommé, men bookwitch blir de aldrig. Det är jag det. Om de skriver roligt och intelligent så är det en sak, men tänk om de får ”tillstånd” av mig att skriva och det är skräp?

Ja, ja, nu har jag faktiskt startat, och det har gått bra. Dvs, ingen har förstört det för mig, men frågan är väl om de får ut något av sitt deltagande. Varför skulle John Smiths bok sälja bättre för att han skrivit en aldrig så bra blogg hos mig?

Däremot kan jag tänka mig att jag kunde få lite fler besök på bloggen den dagen som J K Rowling gästbloggar här. Eller om jag får en intervju med henne. Att recensera en bok, däremot, tror jag inte hjälper henne ett dugg. Å andra sidan är det förstås bra för en totalt okänd författare att jag har en recension av deras nya, kanske första, bok. Att finnas på nätet alls måste hjälpa.

Men jag har tittat på min statistik över besök och annat, nu när jag haft ett par bloggturnéer här. Skulle inte säga att jag fått särskilt mycket extra trafik, och inte heller att folk klickat vidare i ökad takt.

Så, motvalls kärring som man är, undrar jag om det mest är ett onödigt jippo. Kul ibland, men inte säljer det böcker. Det är jag säker på. Inte mer än en blogg-recension eller liknande skulle medföra i alla fall.

Min intervju med Katherine Langrish var min första turné. I veckan som gått hade jag Liz Kessler som gästbloggare. Det funkade, för Liz och jag har ett förflutet som gjorde att hennes gästspel var befogat. Och så skrev hon bra. Nästa vecka bjuder på ytterligare en gäst när Gillian Philip berättar om bakgrunden till sin nya bok, The Opposite of Amber, på torsdag.

Men man ska komma ihåg att jag startade mina bloggar för att plåga mina läsare med mina djupa och roande tankar om böckernas värld. De där författarnas jobb är att skriva böcker som jag kan läsa.

Te med Keren

Enligt Keren David gillar svenska läsare inte knivbrottslighet. Böcker om, alltså. Och, OK, det gör inte jag heller, om knivdådet så att säga är vad som är viktigt. Men om det nu är en oerhört bra bok, som bara råkar handla om huliganer med knivar då?

Jag ville nästan inte läsa Kerens första bok, When I Was Joe, när hon försynt undrade om jag kunde tänka mig att läsa den. Vi var vänner på facebook och jag visste ju att boken var på väg, så oroade mig, men kunde inte säga nej. Tur var väl det, eftersom When I Was Joe är en fantastiskt bra bok. Som bara råkar handla om knivar.

Bok nummer två, Almost True, var om möjligt ännu bättre, så jag är inte det minsta rädd vid tanken på trean som Keren skriver på just nu.

Keren David

Vi hade talat om att träffas ett tag, men varje försök stöp på praktiska problem, men till slut var det så att Keren hade ett evenemang på en skola nära mig, och så kom hon hit på te efteråt. Skolbesöket var ordnat av ett av hennes största fans, som tjatade på sin lärare tills denne bjöd in Keren att prata med klassen. Bara det är ju positivt, både för böckerna och för att läraren lyssnade på sin elev.

Det blev en liten intervju, men mest blev det skvaller om både det ena och det andra. Sådant som betydde att Keren sa att”det här får du inte berätta…” och då gör jag väl inte det.

Och jag frågade alltså om det blir några översättningar av hennes böcker. Tyska, än så länge, ”för svenskarna vill inte ha böcker om knivar”. Stämmer det?

Fågelskådning

Jag är trött! Förlåt att jag bara tänker på mig själv, men efter att ha varit trött hela gårdagen och sedan faktiskt sovit en hel natt, hade jag liksom väntat mig lite mera pigghet. OK, så det finns inte ett ord som pigghet. Jag är inte fullt så piggelin som väntat.

The Thames

Var i London i onsdags kväll, på en grej hos Puffin i Penguins högkvarter på the Strand. Fick för första gången komma upp på tionde våningen (visste inte ens att de har en tionde våning) och utsikten är fantastisk. Hade jag vågat mig närmare kanten hade fotot kunnat bli staketfritt, men någon måtta på hur modig man kan vara får det vara.

De bjöd på paneldebatt med Morris Gleitzman som kommit över från Australien, tillsammans med Ruta Sepetys, som visserligen kommer från USA, men som härstammar från Litauen, och Anna Perera, som kommit från sitt hem i London, en kvarts resa bort. Anna och Ruta är nya talanger, medan Morris hållit på ett tag.

Morris Gleitzman

Deras böcker om slumarbetare i Kairo, baltutrotning i Sibirien och en australisk religiös sekt hade nästan en röd tråd som höll ihop diskussionen med Claire Armitstead från the Guardian. Mycket intressant var det i alla fall. Det är inte alltid som dessa evenemang faktiskt är värda besväret att resa, men denna gången blev det bra.

Ruta Sepetys

Den inbjudna publiken bestod av skribenter, bibliotekarier, boksäljare och en författare (Candy Gourlay) som smög sig in för att hon bara måste träffa Morris. Nicholas Tucker, som väl måste vara the grand old man inom barnboksbranschen hade synpunkter på att alla tre böckerna var fulla med ondska. Han tyckte att läsarna kunde behöva kurator efteråt. Fast det höll folk inte med om. Barn tål ofta mer än vuxna i det fallet.

Och det pratades bajs. Alltid kul med toaletthumor, men alla tre författarna hade bajs-situationer i sina böcker som måste lösas.

Före debatten bjöd Puffin ett halvdussin bloggare till privat träff med Anna, Ruta och Morris. Så där satt vi och hörde lite mer om vad de tycker och tänker. Jag var dubbelt så gammal som de andra, så klart, och jag fick lära mig vad man kan åstadkomma med Twitter. Kanske måste prova på lite kvittrande trots allt.

Anna Perera

Tjatig som jag kan vara hade jag bett att få korta intervjuer med författarna när jag nu ändå hade släpat mig hela vägen dit. Så jag fick tio minuters speed-dating med var och en. Lustigt nog stod Ruta och Anna redan i receptionen när jag anlände, och jag visste inte om jag skulle kliva fram och hälsa eller inte. Så jag sa bara till receptionisten vem jag var, och då visade det sig att de mycket väl visste vem de var ditkallade att prata med. Morris ångade in strax efter, och för en person som ser så kort ut på sina foton, är han verkligen lång.

Så, i alla fall, det blev en bra men lång litterär utflykt. Jag hann t o m läsa en bok på resan, så det var en produktiv dag. Idag, däremot, blir nog lite av det motsatta…

Morris Gleitzman, Grace; Anna Perera, The Glass Collector; Ruta Sepetys, Between Shades of Gray