Månadsarkiv: maj 2011

Vad jag har för mig nu

Här pågår blogg-ransonering. Skriver så lite jag kan, för att vila handen. Övar upp vänsterhanden att slira runt på egen hand på min mouse pad (Vad heter det på svenska?) för det som går att klara utan högerstyrd mus. (Det här låter nästan som politik…)

Tvingade mig igenom Kepler-intervjun på engelska, så med Sonens hjälp blev den faktiskt färdig. Och när det är som värst måste jag välja bort nästan allt, och då läser man bara.

Har just avslutat Bjørn Sortlands bok vars titel jag har svårt att minnas på både norska och svenska. Kva tåler så lite at det knuser om du seier namnet på det? Tonårsboken rekommenderade den för min icke-brittiska utmaning, och den var verkligen bra. Det var ju intressant att upptäcka att den är på nynorsk, som jag inte är van vid.

Nicola Morgan, Write to be Published

Samtidigt med den slängde jag mig över en faktabok som anlände. Nicola Morgan har skrivit en bok om att skriva böcker och hur man faktiskt blir publicerad. Nicola är så trevligt vanvördig och spydig om det mesta att det är en njutning att bara läsa, även för den som inte drömmer om att bli publicerad författare. Write to be Published heter den, och nu på onsdag, tror jag det är, ska hon ha ett lanserings-party på Foyles i London, vilket inte är dåligt alls. Jag fick t o m en kasse som hon låtit tillverka speciellt för sin bok. Det är inte alla kvinnor som självmant kallar sig för Tjurig gammal fladdermus.

Gypsy

Sitter även halvvägs igenom den nya Hilary McKay, som fick ge vika när jag var på resande fot förra veckan, eftersom den är en stor och hård bok. Då tog jag med mig en ny bok av Aidan Chambers, The Kissing Game, som var bra, men inte fantastisk. Den lämnade jag hos min värdinna i Bonn, ihop med ca 25 andra. Hade hoppats kunna stoppa ner hennes hund i den nästan tomma resväskan på hemvägen, men det gick inte.

En annan bok som lästes under Tysklandsturen var Julie Bertagnas nyaste, Aurora, som kommer ut nu i veckan och avslutar hennes dystopiska trilogi om en värld som mestadels ligger under vatten. Julie kommer hitåt om en dryg vecka, så jag ville hinna med den.

Såg på John Connollys blogg i kväll att hans nyligen avslutade bokturné för den nya barnboken, Hell’s Bells, var jobbig. Det här är bara Johns andra barnbok och tydligen är det bra mycket svårare med barn som publik. Dottern och jag hörde honom i Manchester för tio dagar sedan, och han var fantastiskt bra. Precis som sin bok.

John Connolly

Och han har absolut inte plagierat Anthony McGowans Hellbent. Jag recenserade Hell’s Bells samma dag, och Anthony hörde av sig och var sur. Sedan hörde jag inte mer eftersom jag var inne i stan och träffade John, men vid hemkomsten möttes jag av mejl från Julie Bertagna som undrade vad jag hade satt igång, för nu var internet fullt av hans ilska. Som tur var hade jag frågat John om han läst Anthonys bok. Det hade han inte. Han tillade lite generat att han faktiskt aldrig ens hört talas om Anthony…

Det är inte lätt alltid.

Lämnar er med en Tysklandsbild. Kanske det verkligen var Roger Whittakers sista turné?

Anya Mahnken, Roger Whittaker and Angie Horn

Annonser

Jo, har ni sett

att Lars Kepler-intervjun är färdig? Här finns den att läsa.

Den tog lite tid, eftersom jag har försökt göra mig märkvärdig med att få ont i handen som skriver, för att inte tala om fingret. Så det talar vi inte om. Översättningen till engelska kommer strax, men originalet har i alla fall fixats.

Lars Kepler

Nu ska jag iväg till Tyskland över veckoslutet, så det blir om möjligt ännu tystare här på bloggen i några dagar. Väskan är packad med nästan bara böcker. De flesta ska jag ge min värdinna i Bonn, men några hoppas jag på att läsa själv.

När Lars Kepler kom

De medgav att deras namn är rätt besvärliga. Jag hade inte varit säker på om det var OK att föra det på tal. Alexander och Alexandra Ahndoril var i London igår. Fast de kom som Lars Kepler, förstås, men det är nästan ännu svårare att att prata om två personer som en. Hypnotisören kom ut i England häromveckan, och deras engelska förlag slog på stort och flög hit dem som hastigast.

Eftersom mina tidigare förhandlingar med Alexandra inte lett till ett möte och en intervju i Sverige, passade jag på att tjata till mig en i London i stället. Så det var jag och The Sunday Times…

Lars Kepler

Vi träffades på deras hotell, på takterrassen och jag lyckades med att inte ramla av. Svindel, och allt det där. Rökigt var det, och högljudd musik, så om jag måste hitta på en del av deras svar är det inte mitt fel. Och de är faktiskt som en person; med en som börjar prata och den andra som avslutar.

Efteråt var det dags för ett litet lanserings-party på en bokhandel nära Leicester Square. Bortsett från en deckar-recensent jag känner till, vet jag inte vem mer som var där. Inga namnetiketter och inga introduktioner. Ingen som påstod sig vara värd. Vin fanns. Böcker fanns. Men det var något som saknades, kände jag.

The Hypnotist launch at Goldsboro Books

Kom på vad det var idag.

Läsare.

Det är vad som behövs när en bok ska lanseras. Speciellt av en ny och relativt okänd författare. Även om de är två och inte okända hemma.

En mera normal bokhandel än denna hade också varit bra. För försäljningssiffror och så, menar jag.

Under asfalten, fast helst inte

Så glad jag blev!

Kollade just om Hilary McKays böcker om familjen Casson finns på svenska, och det gör de. Hade verkligen inte vågat hoppas på det. Fast en del av dem är markerade på Bokus sajt som ”definitivt slut” och det är mindre bra. Men de finns; på folks bokhyllor, i antikvariat, och de kan väl ha en chans att bli tryckta igen.

Det har kommit en ny Casson-bok i England just idag. Den handlar om Caddy och går tillbaka till när hon var tolv år. Måste erkänna att jag inte hunnit läsa den. Har faktiskt bara läst två av böckerna, av flera orsaker. Dels tog det länge innan jag begrep riktigt hur bra de är, och så känner jag att precis som Prinsesstårta föredrar jag lite gott då och då. Inte allt på en gång.

Böcker av Hilary McKay

Även om jag kunde smälla i mig alla böckerna meddetsamma, för jag har dem här.

Det började med att jag var ute och åt lunch med Sally Nicholls, som också skriver barnböcker. Intelligenta böcker av en intelligent person (om än ganska ung). Och jag blev mer än förvånad att höra att hon anser Hilarys böcker vara bland de bästa hon läst. Tänkte att antingen är det fel på henne eller på mig. Bokomslagen får en att vänta sig vilken vanlig rosa tjejbok som helst.

Tiggde Saffys ängel av förlaget, vilket var generöst av dem med tanke på att boken praktiskt taget var lastgammal vid det laget. Läste den och älskade den. Sally triumferade när hon hörde att jag hade fallit för familjen Casson.

Sedan blev det en paus, för jag ville inte betala för resten av böckerna om jag kunde slippa. Av en händelse hörde Hilary detta och erbjöd sig att skicka mig allihop. Hon är en lugn och sansad person som inte ens blir upprörd vid tanken på att hennes eventuellt osålda böcker blir pulpade och lagda som isolering under nya vägar. Men genom att jag fick fem stycken blev det genast lite mindre till något vägparti ute i geografin.

När den nya boken om Caddy gjorde entré här hemma frågade jag Hilary om jag kunde läsa den före de andra, med tanke på att den är en prequel. Hon var inte säker. Jag läste Indigos stjärna, om brorsan. Som är en pojke, även om jag har svårt att se Indigo som ett pojknamn. (Precis som Hilary är både pojk- och flicknamn.)

Och nu sitter jag här och vet inte om jag ska slänga mig över den nya, eller läsa igenom de gamla i en alltför hög hastighet. För mycket tårta på en gång är gott, men fortfarande för mycket.

Jag vill helst njuta i sakta mak. Och att läsa en senare skriven bok före de tidigare medför problem ibland. Man får reda på sådant man inte vill veta.

Och för den som vill veta vad serien handlar om är det familjen Casson, bestående av mamma och fyra barn. Pappa Casson är mest borta, och det är lite osäkert hur det hänger ihop med det. Mamma Casson målar tavlor och är så världsfrånvarande att man häpnar över hur klok hon kan vara när det kniper. Barnen är så fantastiska att man bara vill flytta in och bo där och bli vän med dem. Alla har sina speciella talanger och alla hjälper alla när det blir problem.

Det är roliga böcker. Hjärtknipande ibland. Intelligenta. Hilary är en av de vettigaste människorna  jag träffat på i den engelska bokvärlden.