När Lars Kepler kom

De medgav att deras namn är rätt besvärliga. Jag hade inte varit säker på om det var OK att föra det på tal. Alexander och Alexandra Ahndoril var i London igår. Fast de kom som Lars Kepler, förstås, men det är nästan ännu svårare att att prata om två personer som en. Hypnotisören kom ut i England häromveckan, och deras engelska förlag slog på stort och flög hit dem som hastigast.

Eftersom mina tidigare förhandlingar med Alexandra inte lett till ett möte och en intervju i Sverige, passade jag på att tjata till mig en i London i stället. Så det var jag och The Sunday Times…

Lars Kepler

Vi träffades på deras hotell, på takterrassen och jag lyckades med att inte ramla av. Svindel, och allt det där. Rökigt var det, och högljudd musik, så om jag måste hitta på en del av deras svar är det inte mitt fel. Och de är faktiskt som en person; med en som börjar prata och den andra som avslutar.

Efteråt var det dags för ett litet lanserings-party på en bokhandel nära Leicester Square. Bortsett från en deckar-recensent jag känner till, vet jag inte vem mer som var där. Inga namnetiketter och inga introduktioner. Ingen som påstod sig vara värd. Vin fanns. Böcker fanns. Men det var något som saknades, kände jag.

The Hypnotist launch at Goldsboro Books

Kom på vad det var idag.

Läsare.

Det är vad som behövs när en bok ska lanseras. Speciellt av en ny och relativt okänd författare. Även om de är två och inte okända hemma.

En mera normal bokhandel än denna hade också varit bra. För försäljningssiffror och så, menar jag.

Advertisements

2 responses to “När Lars Kepler kom

  1. Hmm…ett lanseringasparty utan lasare? Men, hur skall de na ut till pubilken?
    Har det blivit nagon hype efter det har?

  2. Har inte sett något. Själva tyckte de att det var positivt att få bokhandelskontakt, och det hade det ju i princip varit om det var en normal affär. Men om man kilar in att handla där, då vet man redan vad man vill ha eller att man vill ha något, för de säljer bara dyra och signerade förstautgåvor. Alltså behöver de inte tala för varan.
    Waterstones eller en mindre, oberoende bokhandel skulle kunna ha charmats av dem och därmed i fortsättningen tjata på kunderna att det här är något de vill läsa.
    Som motvikt var jag igår på en lansering av en barnbok, med 500 ungar. Dom köpte böcker, dom. Och alla hade roligt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s