Monthly Archives: juni 2011

Bananer

Det hade blivit betydligt mindre vitsigt utan bananen från 1947. Bananhistorien är tydligen en standardsak som pappa David dragit för sina barn i alla dessa år, så det var naturligt att hans dotter Keren David lät bananen vara med i sitt vinnartal i lördags. Hon var lite nervös, för hon hade faktiskt missat det faktum att vinner man Lancashire Book of the Year så ska man hålla låda i tjugo minuter. Så det gällde att snabbt sno ihop något lämpligt, och som den duktiga författare hon är så klarade hon det.

Keren David

Joseph Delaney and Jim Carrington

C J Skuse

Adèle Geras

Hilary Freeman

Lancashire Book of the Year 2011

Jake Hope

Tydligen finns det ännu ‘värre’ historier i familjen, för på facebook dagen efter nämnde hennes syskon lite andra grejer. Men bananen dög fint.

Det var en jobbig, men rolig, dag i Preston för alla inblandade. Jag noterade intressanta fakta och Dottern plåtade så det stod härliga till. Vi kom hem med 395 bilder, vilket kanske var i överkant, t o m för mig.

Många tal hölls, och priser överlämnades och vi applåderade allt vad vi kunde. Sedan signerade de nio av tio författare som var där sina böcker och därefter troppade vi in i matsalen för en god lunch. I ett land där kommunala måltider ofta är rejält hemska, kan folket i Preston sannerligen laga mat.

Det var kul att träffa så många nya författare som jag inte vare sig läst eller pratat med tidigare. Hinner inte läsa alla deras böcker, tyvärr, men en nämndes ofta, så den måste jag kolla in lite närmare. Det var Blackout av Sam Mills, som är en tjej. Likaså är Chris Higgins en dam. Det var bara två manliga författare på årets lista, Jim Carrington och Joseph Delaney, som hade hört talas om mig under veckan, och det är verkligen oroväckande.

Pratade mycket med Jane Eagland, som inte skrivit en tramsig kärleksroman, även om hennes bokomslag såg ut som det. De övriga var Keris Stainton, C J Skuse och Hilary Freeman. Och att återse Adèle Geras för första gången sedan hennes flytt till Cambridge var roligt. Hon hade vett nog att inte ha samma klänning på sig som sist. Hon kom på att då skulle fotona se lite enahanda ut. Och så fick vi ju borsta av henne den gången, när det blivit för mycket fluff på det mörka  tyget.

På tal om kläder (även om det här är en bokblogg) hade den organiserande bibliotekarien en verkligt snygg svid på sig, för att fira att priset fyller 25 år.

Annonser

Smått och gott

Om jag tog det lugnt på ‘semestern’ så har jag verkligen slutat med det nu. Hann i princip nästan tömma resväskan, fast inte lägga undan allt. Sedan var det dags igen.

Det var bokprisutdelning i Liverpool-förorten Waterloo i Sefton i tisdags. Trodde inte jag kunde gå, eftersom någon försökt ‘lura’ i mig att det var i juli. Men när det hastigt och lustigt visade sig vara i juni, så gick det ju bra.

Tony Higginson, Mary Hooper, Jon Mayhew and Ellen Renner at Sefton Super Reads

Jon Mayhew vann. Igen. Och sedan gick han och vann ett pris till dagen därpå. Träffade även på Mary Hooper och Ellen Renner som var där, även om de nu inte vann. Mary mindes underligt nog att min frissa gillar hennes böcker. Det var fel. Det är frissans syster som gillar. Men tänk att hon kom ihåg en sådan detalj! Coola Ellen anlände iförd motorcykelmundering. Trevlig var hon också.

Tony Higginson at Sefton Super Reads

Lärde även känna Tony från bokhandeln Pritchards i Formby. Han är en verkligt hårt arbetande och superentusiastisk boksäljare. Precis sådan som man vill de ska vara. Och sällan är.

Mer pris idag, med Carnegiemedaljen, som vanns av Patrick Ness för Monsters of Men. Och det var välförtjänt. Fast många av de andra böckerna hade varit det med.

Caroline Lawrence

Jag var inte där, för jag hade besök av Caroline Lawrence som tittade in på frukost och intervju om sin nya serie med Vilda Västern-deckare. Inte dåligt att vara hos oss före nio, när hon rest från London.

Om vi orkar ur våra sängar i morgon, ska Dottern och jag till Preston för ytterligare ett pris. Keren David har vunnit Lancashire Book of the Year, och hon och många av de kortlistade författarna ska dit i dagarna två. Adèle Geras sitter i juryn, så ska också dit.

Stannar över natt gör vi inte, men om orken är extra stor kan vi tänkas åka även på lördag.

Allt det här resandet medför inte enbart stress. Man kan i alla fall sitta på tåget och läsa. Hann med Mary Hoopers Fallen Grace i tisdags, och den boken hade legat och väntat i ett år.

Julie Bertagna

Och lite extra trött blev jag eftersom jag satt uppe halva natten och fick färdigt Julie Bertagnas intervju. Denna trevliga tjej ville sedan bara ändra på ett enda ord! Det är annat än vissa som inte är nöjda vad man än gör.

Å andra sidan ligger mina uppackade persedlar där de ligger. Och det är inte odelat positivt.

Semesterboken

Ja, det var rätt. Boken. Släpade med mig fem böcker på min niodagars-tur, väl medveten om att jag inte skulle hinna med alla. Men det är skönt att ha lite att välja på.

Satte den tunnaste i handbagaget på utresan, och den läser jag fortfarande. Det är Eoin Colfers nya vuxendeckare, Plugged. Den är bra, så det är inte anledningen till att det går sakta. Har väl bara haft annat för mig under veckan. Och det är kanske också bra.

Eoin Colfer

Man bli aningen förvånad över hur Eoin kan skriva så hårdkokt och med så mycket svordomar, när man vant sig vid den skojiga tonen i Artemis Fowl och de andra barnböckerna. Men en bra författare kan mer än en sak, och Eoin bevisar att han vet vad som ska till för hårdkokta deckare.

En annan sak är att han skriver så övertygande om USA, även om hans huvudperson är irländare. Daniel McEvoy är fd soldat, och numera utkastare på en sliskig klubb. Hans ‘flickvän’ hittas mördad, och själv ‘råkar’ han ta livet av någon samma dag. Sedan gäller det för honom att inte åka fast och att hitta den som dödade tjejen.

Har som sagt inte kommit till slutet, men kan gissa ungefär hur det går. Frågan är om Eoin kommer att skriva fler vuxenböcker. Han gör det ju bra, men på sätt och vis skulle jag föredra att han inte slösar bort sin talang på vuxna. Barnen behöver honom.

Den andra frågan är om Eoin kommer att tjäna lika mycket, eller t o m mer, pengar på den här boken. Vanligen blir det bättre förtjänst på vuxenböcker, men risken finns väl att han mest ses som en barnboksförfattare, och att sk ‘vuxna’ läsare inte är så intresserade som jag anser att de borde vara.

(Ska tillägga att fotot är urgammalt. Nyligen har Eoin lagt sig till med skägg, och jag har inte riktigt vant mig vid det.)

‘I det skära’

Det kan man väl inte säga, egentligen. Jag hade ‘in the pink’ i tankarna, som ju betyder att man är lite rosig och har det bra och så.

Jag vet att färgen rosa är ‘avskyvärd’. Om man ska tänka på könsdiskriminering och annat. Och alltför många saker – däribland bokomslag – är rosa. Det är roligt med omväxling, men det betyder inte att man inte kan eller får gilla rosa. Också.

När jag packade böcker att ta med till Tyskland häromveckan, tog jag med en Hilary McKay. Omslaget är verkligen flickigt rosa, men innehållet är ju av god kvalitet. Skojade med min mottagare om färgen, och hon blev tillräckligt orolig för att säga att om den var för rosa ville hon nog inte läsa den.

Men jag vet ju vad jag gör.

Suzanne Selfors, Mad Love

Anledningen till att jag går på om skära böcker nu, är att jag har den här boken i min hög. Vet inte om jag kommer att läsa den, fast vid en första koll ser den lovande ut.

Suzanne Selfors, Mad Love

Men är inte det mångrosa omslaget för läckert? Vad man än anser om färgen? Det är typen bok (eller vilken annan typ av produkt som helst) som jag skulle riva åt mig i en affär bara för att den ser så fin ut.

Suzanne Selfors, Mad Love

Jag har inte hört talas om Suzanne Selfors tidigare. Namnet låter svenskt, men det är hon antagligen inte. Googlade henne precis. (Ja, jag vet att jag skulle gjort det först.) Hon tycks vara amerikanska, fast hennes website innehåller ganska lite personlig information.

Vi får se om boken blir läst. Under tiden njuter jag av att bara titta på den.

Mera Mary Stewart

Inte mera som i nya böcker. Men nyutgåvor av Mary Stewarts romaner. Jag blev glad när jag hörde om nylanseringen av hennes böcker, och ännu mera när jag insåg att hon faktiskt fortfarande lever. Man tror så lätt att gamla favoriter måste ha dött för länge sedan. Mary Stewart är ca 95, och änka, men still going (ganska) strong.

Jag blev kontaktad av förlaget för att jag någon gång någonstans hade deltagit i en online-diskussion om hennes böcker. De undrade om jag kunde tänka mig att blogga om de nya böckerna. Det kunde jag.

Fick önska mig vilka titlar jag ville, och med enorm självkontroll bad jag bara om fem. Ville inte framstå som enormt glupsk. Så nu har jag en liten fin hög bestående av Madam Will You Talk, Wildfire at Midnight, The Moonspinners, This Rough Magic samt My Brother Michael.

Mary Stewart, Wildfire at Midnight

De har fixat nya omslag i sann femtiotalsstil. Läckert. Det enda man kan säga är att den som gjorde dem inte har läst böckerna, för omslagen passar inte nödvändigtvis in på handlingen i respektive bok.

Det var Den Pensionerade Barnbibliotekarien som initierade min livslånga förtjusning i Mary Stewart. De passade utmärkt som tonårslitteratur och passar lika bra nu. Tänkte sagt att de var mina Twilight-böcker, men frågan är om man vill läsa om Twilight 35 år senare?

I tågluffandets barndom upptäckte jag hur billigt det var med pocketböcker i Storbritannien, och jag lärde mig att tränga ihop trosor och annat oviktigt i ryggsäcken så att den på hemvägen hade plats för tio eller tjugo böcker. Oftast var det Mary Stewart eller Alistair MacLean, och man fick dem för ca 30 pence. I Sverige kostade de minst 15 kronor.

Så jag äger redan (fortfarande) de flesta av Marys romaner, men man kan inte ha för mycket av det bästa. Jag går här och klappar de nya då och då.

Och så recenserar jag en i veckan, varje tisdag, på Bookwitch. Det är så man upptäcker att många favoritförfattare också älskar henne. Det är trevligt med gemensamt bok-älskande.

Favoriten är givetvis Madam, Will You talk, om den unga änkan som kör bil genom Frankrike som en galning. Och den underbare hjälten som kör lika bra och fort. Och så går det som det går. Nej, de kör inte ihjäl sig. De så att säga upptäcker att de i fortsättningen kan åka i samma bil.

Man blev lite bildad av romanerna. Och jag försökte att resa till platserna som fanns i böckerna, fast jag kom inte till så många. Men jag hade i alla fall en lång semester-önskelista.