Monthly Archives: juli 2011

Brittiskt

Vi tittade just på tvåans dokumentär om Agatha Christie. Frågan är varför de envisas med att uttala Agatha på svenska? Speciellt när speakern (hah…) sedan pratar om Miss Marple och drar till med ett riktigt amerikanskt uttal. Brist på konsekvens, om inte annat.

Vi var lite besvikna, för med Den Bättre Hälften i åtanke hade jag väntat mig att ett BBC-program skulle vara på engelska.

OK, vissa bitar var det, och de bitarna textades. Vi fick oss en ny intressant översättning till livs. Agatha deltog i första världskriget som sjuksköterska. ‘Agatha did it the Vera Brittain way’, sa författaren som skrev hennes biografi. Det bidde ‘på ett väldigt brittiskt sätt’. Och det var det ju på sätt och vis.

Vera Brittain var en mycket känd kvinna, vars självbiografiska bok Testament of Youth handlar om hennes tidiga liv, inklusive första världskriget och hennes upplevelser som sjuksköterska i Europa.

Jag hörde först talas om Vera när Linda Newbery kom till Glinas skola och pratade om inspirationen till sin bok om samma krig. När jag sedan sprang på Testament of Youth i en andrahandsaffär var jag bara tvungen att köpa den. Eftersom 700 sidor kändes som oerhört långt, speciellt när det handlade om så allvarliga saker, räknade jag med att ta ett kapitel då och då.

Men boken var så fantastisk att jag läste ut den på nolltid. Vera växte upp i mina Englandstrakter, och jag roar mig ibland med att tänka på hur hon åkte på samma järnvägslinje som jag, när hon skulle handla i Manchester. Och att vårt hus inte ens var byggt då.

Veras förste fästman dog i kriget, och han var verkligen underbar. Men hon hittade en ny kärlek, mycket senare. Och det var inte förrän långt efteråt som jag fick reda på att Vera var mamma till vår kända politiker Shirley Williams. I somras satt jag en meter ifrån Shirley när hon intervjuades i Edinburgh. Jag var frestad att böja mig fram och berätta hur mycket jag beundrade hennes mamma, men tänkte att det säger säkert alla.

So very British.

Yes. Som man säger i Sverige numera.

Annonser

En sommarlätt bok

Den vanliga frågan brukar vara om en barnboksförfattare ‘snart kommer att skriva en riktig – dvs vuxen – bok’. Många förutsätter att en barnbok är lätt att skriva och att när man väl lärt sig sitt hantverk så kommer man att gå vidare till ‘riktig’ litteratur.

Detta brukar komma från antingen utomstående eller vuxenförfattare som inte riktigt fattat att de inte nödvändigtvis är bäst och duktigast. Barnboksförfattare vet att deras jobb inte är vare sig lättare eller mindre värt.

Varbergs Fästning

Jag satte nästan filmjölken i halsen i morse när jag läste en intervju med Denise Rudberg i Hallandsposten. Hon har semester, så kopplar av med att skriva en barndeckare. Hon har inte ‘samma prestationskrav’ och det ‘är ett lustfyllt arbete.’

Så bra.

Man får verkligen en känsla av att denna deckare kommer att hålla hög kvalitet. Det är givetvis roligt att den kommer att delvis utspela sig i Varberg. Mindre roligt att den mest är ett semestertidsfördriv.

Jag har inte hört talas om Denise förut. Hon kanske är bra. Och duktig. Även på semestern.

Passar, passar inte

Vi har ju semester nu. Hade tänkt ta det lugnare. Men en ‘bok’ som jag måste fixa är nytt pass. Nya pass, snarare. Vi är två vars pass går ut senare i år.

Vi har inte skaffat nya pass i Sverige tidigare. Man fick inte, när man var ‘utlänning’. Men nu vill väl ambassaden slippa allt det nya besvärliga, så priset de satt på nya pass är så högt att man lika gärna kan resa ‘hem’ och göra det.

Tja, hem och hem. Man kan fråga sig om man får höra hemma någonstans, egentligen. Där hör man inte hemma, och här hör man inte hemma.

Jag som inte får ha två medborgarskap måste betala en förmögenhet för att få ett bevis på att jag inte gått och blivit brittisk sedan sist. Dottern som får ha två men inte är född i ‘rätt’ land förväntas ha svenska papper som bevisar allt möjligt. Det är ju liksom inte jag som organiserat vad det svenska datasystemet (som tidigare hade ‘allt’) har eller inte har. Hon har ett fortfarande giltigt svenskt pass, men nu när det fjärde svenska passet ska ansökas om, måste de försäkra sig om att hon är min dotter. Och det går inte.

De borde kanske gå in för DNA?

Hon är myndig, men behandlades som om den frånvarande Bättre Hälften också måste godkänna passansökan. Hur kan man vara säker på att han är den vi säger?

Och själv måste jag varje gång ha nytt bevis på att jag inte fallit i fiendens läger och bytt sida. Om jag hade det, skulle jag faktiskt inte göra mig allt besvär med dessa ansökningar. Faktiskt.

Enligt Skatteverket har jag föräldrar, men inga barn. Jag hade barn tidigare när de kollade, men de har väl ramlat ner i något svart hål. Synd, för jag tycker rätt bra om Glina. Och föräldrarna är inte i livet, så är mindre användbara i detta sammanhang. Dottern tycker jag ska berätta för Skatteverket att hon finns. Klart jag kan, men hur ska jag bevisa det?

Men vi har ju flera veckors semester att springa på polishuset, så det blir nog bra till slut. Kanske.

Nu vill jag bara göra ingenting

Gjorde det där vanliga felet för någon månad sedan när jag bokade in flera resor på kort tid. Tänkte att ‘det går så bra så’. Jag visste att jag gjorde ‘fel’, men tyckte det var värt det. Och det var det, så länge jag bara kan kollapsa lite nu. (Planer på att ändra om ‘lite’ hemma är ytterligare en vansinnig grej.)

Orion's party at the October Gallery

Efter de två bokpris-evenemangen jag berättat om tidigare, var Dottern och jag bjudna till Orion-förlagets sommarparty i London förra veckan. Vi åkte dit och minglade i ett par timmar och åkte sedan hem igen. Många av Orions författare var där och de vanliga i bokvärlden för övrigt. Intressant plats att ha partyt på ett galleri i Bloomsbury. Vi hade tur med vädret och kunde vara ute på deras gård i värmen och kvällssolen.

Caroline Lawrence var där, och Liz Kessler som precis återkommit från en research-resa på Hurtigruten. Lucy Coats, Lauren St John, Michelle Lovric och Francesca Simon samt många andra kom också. God plockmat, fast som vanligt lite väl mycket kött.

The hat incident

Vi ‘kopplade av’ med att åka till Skottland över veckoslutet, eftersom Sonens universitetsexamen skulle gå av stapeln i Edinburgh. Trevligt, men inte så värst mycket vila. Kul att se alla studenterna i sina slängkappor och trevligt att gå ut på lunch med Sonen och Farmodern, samt flickvännen Dodo med familj. Det är inte ofta jag lunchar i tre timmar, speciellt inte med champagne. Drack den visserligen inte, men ändå.

Dagen efter passade vi på att luncha med en författare som är nyinflyttad i Skottland. En trevlig pizza- och pastalunch, med äkta italiensk hemgjord glass, även om vi nu bara satt där i två timmar och pratade. Helen Grant hade familjen med sig, och våra gubbar hade mycket gemensamt, och hennes barn var bara en aning rädda för häxan. De arbetar sig igenom den skotska historien (i kronologisk ordning) för att lära känna sitt nya hemland. De hade precis kommit till vikingarna, så det var rätt lämpligt med mig. Så att säga.

Corrieri's

Igår kväll var det dags igen. London igen. Med Dottern igen. Det var utdelning av bokpriset Branford Boase, som är för förstagångsförfattare. Deras shortlist var mycket stark, och jag hade omöjligt kunnat välja. Priset gick till Jason Wallace för hans bok om Zimbabwe på åttiotalet. Det speciella med Branford Boase är att även redaktören får pris, eftersom deras arbetsinsats inte är att förakta. Charlie Sheppard hade jobbat med Jason på Out of Shadows.

Branford Boase 2011, authors and editors

Mycket folk där, med Jacqueline Wilson som prisutdelare i spetsen. Andra förhoppningsfulla var Candy Gourlay, Keren David, Pat Walsh och J P Buxton. Där var inte så många andra författare närvarande som det brukar vara, men France Hardinge, Simon Mason och Sarah McIntyre syntes i vimlet.

Och roligt som det var, kan jag nu bara tänka på att läsa och sova och ta det lugnt. Men så bra blir det inte. Här skas kånkas runt möbler. Vi var på IKEA i måndags…

Snäll? Jag?

Ber om ursäkt för ytterligare ett ‘anonymt’ inlägg, men ibland kan man inte skriva folks namn, och ibland kan jag inte gnälla på min engelska blogg så som det kunde behövas. Jag är inte snäll, men kan tidvis inte vara så elak som behövs.

För ett tag sedan blev jag kontaktad av en man som skriver och illustrerar och publicerar sina egna böcker. I vanliga fall undviker jag både sådana böcker och sådana personer. Och han begick det fel som man absolut inte ska när man försöker övertala någon att läsa och recensera ens bok. Speciellt en som man inte fått utgiven på traditionellt förlag.

Men han lät intelligent, speciellt på sin hemsida. I kontakt-mejlet påpekade han hur många barn som sagt att de älskar hans bok. Och han inkluderade citat och länkar till tvivelaktiga recensioner. Och det finns inte mycket värre saker än så.

Boken såg bra ut, så jag tackade ja, och i samma veva talade jag om allt han skulle låtit bli att säga. Han blev hemskt tacksam, och bad om mera råd. Och nu kommer det mejl då och då från honom.

Jag länkade till mitt positiva blogg-inlägg på facebook, och en av landets största barnboksrecensenter kommenterade och sa att hon hade läst den, men inte tyckte den var lämplig för barn. Och det fick hon ju tycka.

Nyligen skrev han och berättade att just denna person hade lovat läsa hans andra bok och eventuellt recensera i den stora välkända tidningen. Han var jätteglad. Jag undrade väl lite, men trodde det kunde gå bra. Sedan läste jag en kommentar hon gjort på facebook utan att nämna namn, och insåg att det var honom hon menade. Hon var rätt otrevlig, på ett sätt man är på skolgården när man är tio år och vill visa att man är populärare än den andra ungen.

Ganska snabbt hörde jag från honom igen, och han var nedslagen för att hon sagt att hon ‘inte hade plats’ för hans bok. Ja, det var ju inte precis vad hon sa privat. Där gnällde hon på idioter som publicerar sina egna böcker och som inte begriper att de borde dra åt skogen och inte besvära sådana som hon. Det är i och för sig sant vad gäller många böcker, men i det här fallet kunde hon varit snällare.

Jag ville inte säga till honom vad hon sagt, så drog till med något allmänt och vagt. Och nu sitter jag och läser boken, för att bilda mig en egen uppfattning. Tror att storyn är OK. Det märks att boken har tillkommit utan hjälp, men den är inte dålig. Med lite finputsning skulle den fungera bra.

Frågan är väl om jag ska säga det? För precis som hon den andra har jag inte tid att hjälpa till.