Monthly Archives: oktober 2011

Eldsjälar

De finns, men inte överallt. Tony, som just har övertagit den bokhandel han jobbat i under många år, är en eldsjäl. Jag har länge hört talas om Pritchards of Formby, men har aldrig varit där. Formby ligger strax norr om Liverpool och är ett ganska välmående samhälle.

Många många författare har varit där och har bara bra saker att säga om Tony, som älskar barnböcker. Han t o m läser dem! Nu har han startat Formby Books i en mindre affärslokal efter att Pritchards stängde (svårt att konkurrera med amazon).

Han arrangerar en väldig massa evenemang. Så många att man undrar hur han hinner och orkar. Allt är inte perfekt, men kärleken till böckerna finns med hela tiden. Och inte är han fisförnäm som vissa, som inte ska nämnas.

Sefton ScareFest

Var på en tidig Halloween-tillställning igår kväll. Sex författare ställde upp, och gjorde skolbesök under dagen och var sedan med på en tretimmars grej i Seftons stadshus på kvällen. Så det blev rätt många hundra barn som fick sig till livs en eller flera författare.

Jag har läst böcker av Philip Caveney och Jon Mayhew tidigare. Har träffat Barry Hutchison och Joseph Delaney, medan Tommy Donbavand och Curtis Jobling var nya bekantskaper. Barry avslutade och gjorde det som den komiker han skulle kunna vara. Bajs. Ekorrar. Kul.

Annonser

Skandinaver och nordbor

De har lite svårt för detta med Skandinavien, här i ‘England’ som skandinaver och nordbor ofta säger när de faktiskt menar Storbritannien. Inte lätt, men vi får nog fortsätta att förolämpa varandra.

Yrsa Sigurðardóttir som inte är skandinav, men inte har alltför mycket emot att kallas för det i alla fall, och hennes norska kolleger K O Dahl och Thomas Enger var i Manchester igår kväll på stans litteraturfestival. Det ösregnade, men det var utsålt och fullt ändå. Nordmord säljer.

Thomas Enger, K O Dahl and Yrsa Sigurðardóttir

De tre pratade med Barry Forshaw, som är något av en specialist på nordiska deckare, och alldeles särskilt på Yrsa, verkade det som. Och det är rätt roligt, för det som många tänker på först när det gäller de syndiga och våldsamma nordiska länderna är ju sex och våld. Och ingen av dem gillar våld och försöker undvika det.

Och sex är inget de vill skriva om heller. Som Yrsa sade, Island är för litet för sex. Så det var det. Däremot tycker de nog att det ska vara politiskt juste bakgrund i böckerna, även om de inte ville kalla sig vänstervridna eller så.

Egentligen är det rörande hur förtjusta i nordiska deckare folk här är. Det är som om att är det nordiskt så är det likadant och lika bra som allt annat de läst. Nog måste det skilja ganska mycket mellan alla dessa ‘skandinaver’?

Jaja, folk köpte och ville ha signerade böcker. Mest Yrsas. De andra två fick leka lite med sina mobiltelefoner mot slutet. Yrsa var roligast i diskussionen. Inget tvivel om det.

Så väldigt svenska

Det kan ofta bli lite bonus så där, när man gör saker. Igår var jag i Newcastle och jag ville nästan inte åka. En kort period med resor till Skottland och en tandläkarvecka i Sverige var verkligen nog. Men jag hade ju en tågbiljett till Newcastle, så jag kravlade ur sängen och hoppade inte tillbaka in.

Det var en privat visning av en ny utställning om Jacqueline Wilson på Seven Stories, som är ett museum för barnböcker, som fick mig att inte somna om. Jacqueline var själv där, och likaså hennes illustratör Nick Sharratt.

Vi blev visade runt och sedan följde en presskonferens och fotografering. Eftermiddagste i deras café före det officiella öppnandet med tal och annat. Medan jag satt där och sörplade te i ett hörn (ville ha ett bord, så det var inte antisocialt beteende den här gången) tittade jag på folk.

Man gör ju det. Stirrar på folk. Och det var värst vad de två damerna framför mig (mamma och dotter) såg svenska ut. Pojken de hade med sig var blond och fin. Men man kan inte alltid gå omkring och ‘anklaga’ folk för att vara svenska.

Så det var inte förrän vi kom upp på vinden (!) för att lyssna på alla talen som jag hörde dem prata. Visst var de svenska. Och i samma ögonblick insåg jag att den yngre av dem var Brita Granström, svensk konstnär och illustratör av barnböcker med maken Mick Manning.

Var ju tvungen att prata lite med dem, fastän det var ytterligare ett sådant där tillfälle när jag måste medge att jag inte läst en persons böcker. Och vi har nästan sprungit på varandra på olika festivaler, men antingen var det fel dag eller så kolliderade tiderna med annat.

Men nu har vi alla fall träffats. Kanske t o m kommer att kolla in en bok eller två, trots att bilderböcker är min svaga sida.