Månadsarkiv: januari 2012

Och nu ska han översätta Strindberg

Det var inte alltid lätt att få Sonen att prata svenska. På något underligt vis gick det alltid bättre när han ville ha något. Som om jag var en så svag mamma att jag skulle falla för ett gammalt trick som det.

Och den där gången när han ville gå ut och göra något roligt med Pizzabella och Den Nya Bibliotekarien. Han bad mig att fråga dem om de ville, för de förstod ju inte engelska i den åldern. Då fräste jag att han kunde fråga själv, om det nu var så viktigt. Så det gjorde han. Sedan kollade jag med DNB vad han faktiskt sagt, och det verkade som om Sonen varit kapabel att sätta ihop en helt begriplig mening alldeles själv.

Efter det gick det snabbare. Han pratade med Mormor när hon kom på besök. Sedan fortsatte han att prata med henne i telefon. Lite senare började han faktiskt prata med sin mamma också. Och inte enbart när han ville ha något.

Därefter har det gått framåt i lagom takt. Med åldern kom en viss tolerans för att jag ibland rättade hans svenska. Efter året i Uppsala har han blivit riktigt ‘svensk.’ Och nu verkar det som om han ska översätta Strindberg.

Jag bör antagligen inte nämna vem som vill ha det gjort, men en teater ska – förmodar jag – sätta upp en Strindbergspjäs i år för att uppmärksamma 100-årsjubiléet. Normalt är tydligen att någon först översätter texten, så att en ‘riktig’ dramatiker sedan kan piffa till det så att det blir konstnärligt för scenen.

Så helt hopplös är han visst inte. Strindberg, alltså. Sonen är givetvis perfekt…

Annonser

Inte född igår, precis

Jag brukar alltid säga att jag inte har någon bok i mig. Om någon skulle fråga. För det är tydligen självklart att man liksom provar sig fram med en bagatell som en blogg, innan man sprutar igång med att skriva sina egna böcker.

Tycker dessutom att det låter så obekvämt med att ha en bok i sig. Kantigt. Vasst.

Fast, det måste medges, att det kunde vara kul att föreviga internet-versionen av bloggen med något på papper. Det skulle kännas mera permanent, vilket bara det är en orationell tanke. Papper kan brännas upp, t ex. Och nätet är så där halvpermanent. Det finns ju inga garantier för vare sig WordPress framtid eller hela internet. Och då kunde en bok vara trevlig att ha.

Svindyrt är vad det är. För det finns ju. Man kan köpa sig sin blogg i bokform. Jag tittade på det, men bortsett från priset, var deras layout dålig. (Min egen är ju så hemskt snygg…)

Men, så fick jag en kontakt-mejl idag. Från någon litterär agent, som tyckte att min blogg var trevlig. (Det hade hon ju i och för sig rätt i.) Och så ville hon veta om jag planerade att skriva någon bok. Antingen en roman eller sakprosa, baserat på bloggen, eller inte. Bara att höra av mig.

Jovisst. Men varför skulle en agent kontakta mig? Det är ju svårt nog för folk med riktigt bra romaner på gång att få en agent att ta sig an dem. Antingen skulle inget hända. Eller så skulle de sko sig på mig, på något sätt. Kollade in namnet. Agenturen finns, men deras hemsida har bara en adress.

Kollade därefter hur det hade gått för en annan bloggare. En av Englands populäraste bokbloggare fick kontrakt på en bok för några år sedan, och det slog mig att jag inget hört om det på länge. Googlar man finns det inget annat än hennes blogg. Och på den stora nätbokhandeln finns hon inte.

Så det säger ju en del. Och varför skulle folk vilja köpa i (dyr) bokform vad de redan har läst/kan läsa på nätet? Gratis.

Och en bra grej med bloggar är hur snabbt man kan komma ut med vad man vill säga. Och hur fort och lätt det går att starta en blogg. Ett av mina fans (ja tänk, jag har fans!) frågade mig nyligen om råd om att börja blogga. Hon är en tonåring från Irland, och fantastiskt bra på att skriva. Här finns hennes nyårslöfte. Det hade inte gått med en bok.

Fast jag skulle inte bli förvånad om hon har en i sig. De där irländarna är bra.