Månadsarkiv: februari 2012

Det var (inte) bra

Av någon underlig anledning tycker jag att böcker ska vara bra. Åtminstone de böcker jag läser. Andra kan ju ligga där och vara lite dåliga om de så vill, bara de inte stör mig. Livet är helt enkelt för kort att slösa bort på halvbra böcker, när det finns massor med bra man kan välja.

Tyvärr är det ju så att man måste testa en del innan man ger upp. Jag blir bortskämd med alla recensionsex jag får hem. Om det var så att jag skulle gå ut och köpa, eller på annat sätt göra mig av med pengar på böckerna, är det en hel del jag aldrig ens skulle släppa in i huset.

Och då ska man nog tänka som så att de inte ska få ta min lästid heller. Igår morse startade jag en som verkade OK när författaren bad mig att recensera. (Och bara det är ju jobbigt. Svårt att säga nej. Svårt att låta bli att läsa. Och lika hemskt att behöva säga att man inte gillade boken.) Men femtio sidor in ansåg jag att den var nog ‘bara’ en kärleksroman. Visserligen med lite annat i receptet, men inte tillräckligt. Och dessutom saker som inte stämde, så möjligen hade hon glömt att tänka igenom allt.

Sedan fortsatte jag med en annan, som jag hade förhoppningar om. Men idag, med nästan hundra sidor avverkade, får den gå och ställa sig i skamvrån med den första. Efter en kvarts bok vill jag att den ska locka mig, verka lite bra, och så. Denna var en översättning, så det är svårt att gissa vilken effekt det haft. Lite bristande logik dessutom, precis som den första boken. Och mest kärleksroman, den med.

Efter två missar valde jag del fem av Michael Grants Gone serie. Då vet jag i alla fall vad jag får. Fear verkar lika bra som de andra, och nu är det bara en bok till och sedan vet vi vad som faktiskt hände när alla vuxna försvann.

Barry Hutchison, The 13th Horseman

Före dessa besvikelser läste jag en fantastiskt bra bok. Min första bok av Barry Hutchison, som heter The 13th Horseman. Vansinnigt rolig och lite av en Terry Pratchett-sort. Har varit medveten om Barry ett tag, men inte kollat in hans serie Invisible Fiends, eftersom de böckerna t o m skrämmer Barrys lille son, vilket han tycker är bra… Men själv är han skraj för ekorrar, så han har verkligen ingen rätt att säga något.

Lustigt, förresten, hur samma sak dyker upp i flera böcker på kort tid. Läste en bok i förra veckan om Digerdöden. Bra, men inte direkt upplyftande. Sedan recenserade jag ett par böcker av Ann Turnbull som jag läst för längesedan, och de hade pest i sig också. Och så kom jag till Barrys bok, där han t o m har en gubbe som heter Pest. Så nu har jag pestat nog för ett tag.

Och den där jag berättade lite om för att par veckor sedan; ja den visade sig vara en av de bästa böcker jag läst. Code Name Verity av Elizabeth Wein. Den där sortens bok som vill bli omläst ganska så omedelbart.

Och då kan man absolut inte slösa bort sin tid på fel böcker.

Annonser

Lansering, introduktion, eller vad?

Jag kan inte riktigt bestämma mig för vad ‘launch’ egentligen blir på svenska. Ordet är nog lansering, men inte lanserar man en bokfestival?

Carol Ann Duffy with students at New Charter Academy

Tja, i alla fall var jag iväg och gjorde det där igår. Manchesters barnboksfestival kommer tillbaka i juni, och programmet var färdigt så det skulle markeras på något sätt. De ‘hyrde’ in sig på en nybyggd högstadieskola och tog med sig vår hovpoet Carol Ann Duffy och Manchester Metropolitans Vice Chancellor och bjöd in lite pressfolk.

Det pratades och fotograferades, och undertecknad blev tvungen att säga något på lokalradion, som förhoppningsvis blir bortraderat innan det kommer ut i etern. Så anlände 150 mellanstadieelever för att lyssna på hovpoeten, och Carol Ann läste sin bok om en frusen prinsessa, med musik av hennes bästis John Sampson. Han spelade en massa flöjtar och liknande, och det var lika trevligt som när jag sist såg det hela.

När vi hade lanserat färdigt åkte Den Bättre Hälften och jag till Ikea. Först stack vi in på den näraliggande indiska vegetariska restaurangen och hämtade lite lunchmat, som vi sedan satt i bilen på Ikeas parkering och åt, medan vi tittade på bergen i fjärran. Sedan köpte vi (säng)ben till Sonen och osten Ost och kaviaren Smörgåskaviar och annat smått och gott.

(Fotot är dåligt. Jag hade en konstig kameravecka, men nu begriper jag vad jag gjort för fel. Ska försöka att inte upprepa det. Blir väl ett annat fel nästa gång.)

Kändisboken

Det finns ju kändisar, och sedan finns det kändisar. Och egentligen är jag inte speciellt galen i någon. Tycker man om en person så gör man, och det sitter inte i graden av kändis-het. (Det kan man inte säga, va?) Kändisskap…

Känner ni i Sverige överhuvudtaget till John Barrowman? Snygg skotte och amerikan som varit med i Doctor Who och Torchwood, och som numera är sångstjärna också, förutom att han är på teve och spelar i julpantomimer. Och annat jag nog glömt.

John Barrowman

Nåväl, nu har han även skrivit en barnbok. Eller snarare inte skrivit den. Men det sticker han inte under stol med. Storasyrran Carole har skrivit.

Och eftersom det är en barnbok, och eftersom han är så känd och populär så tyckte jag att han, och boken, skulle kollas in lite mera. Boken är sådär. Spännande och lagom för åldersgruppen 10-13 år skulle jag tro. Fast Dottern gillade den skarpt. Hon gillar ju JB också.

Så jag anhöll om intervju när John och Carole kom till barndomsstaden Glasgow igår, och jag reste dit hemifrån och Dottern/fotografen reste från sitt håll i Skottland. Johns fans köade i fyra timmar för en autograf, men vi kom in utan mer kroppsliga besvär än att resa halva morgonen.

Och nog var det värt det. De är båda fantastiskt trevliga och roliga och allt annat möjligt. Man kanske skulle bli trött på allt sprudlandet efter ett tag, men det vi gjorde var helt lagom. Och för en gångs skull var folk på facebook relativt imponerade.

Carole and John Barrowman

Hela veckan har jag kollat in alla deras besök på olika teveprogram där de suttit i soffan och pratat om sin bok. Utom ett program där Carole inte fick vara med… Kul att se, i alla fall.

Har skrivit lite på intervjun nu i kväll och skrattat igen. Hela inspelningen är rolig. Och så fort de pratar! 200 ord i minuten, mot vanliga drygt 100.

En humoristisk blick på andra världskriget

Jag läser en så bra bok just nu. Tänkte att ni kanske ville veta det.

Boken heter Code Name Verity och är skriven av Elizabeth Wein, en amerikanska bosatt i Skottland. Detta är hennes första bok. När jag först hörde talas om den, så var det lite press på mig från förlaget, men den lät OK så jag sade ja.

Den utspelar sig som sagt på 1940-talet, under brinnande krig. En av huvudpersonerna är en tjej som flyger plan hit och dit. Elizabeth är själv pilot, så vet vad hon pratar om. Just nu, halvvägs genom boken vet jag inte om Maddie kommer att överleva. Hon verkar rätt död för tillfället, men det är ju en ungdomsbok…

Och så har vi hennes bästa vän Queenie, som talar flytande tyska och sitter i tysk fångenskap i Frankrike och väntar på att bli avrättad.

Men som sagt, boken är rolig. Och man hoppas på att tjejerna ska överleva.

Halmstadbarn

Lika barn? Tja, på skolfotot från 1968 är Per Gessle förvånansvärt lik mig, från mitt klassfoto året före. Tjejerna har ‘samma’ kläder på sig, vi står likadant, samma hår, osv. Men sedan gick Per och blev lite olik mig. Våra bankkonton skiljer sig en aning, och jag kan inte spela gitarr eller sjunga. Och jag är fortfarande tjock.

Nu har jag arbetat mig igenom Sven Lindströms biografi om Per och den var bra mycket intressantare än väntat. Kul att se hur lika våra tidiga år tedde sig, i närliggande stadsdelar av Halmstad. Nu var ju, och är fortfarande, Per tre år yngre, men på avstånd syns inte det.

Livet i exil har medfört att jag inte följt med i hans karriär. Tyckte Gyllene Tider var ett barnsligt pojkband på den tiden. Roxette hörde jag knappt talas om alls i England. Men när de gamla musikerna återupplivades för ett antal år sedan lade jag märke till dem och köpte t o m en del CD till Glina. De har hamnat på min iPod också, så lite bildad har jag blivit med åren.

Efter Bokmässan 2007 skaffade jag mig Att Vara Per Gessle. Eller rättare sagt, Den Bättre Hälften fick gå ut och handla, då boken är både stor och tung. Jag hade hoppats få tag i den på Bokmässan, men genom någon miss var den inte färdig, så jag fick nöja mig med att titta på Per själv.

Att Vara Per Gessle

Och nu, närmare fem år senare har jag läst ut boken. Den är förvånansvärt intressant. Jag hade ingen aning om hur mycket småpill det är med att spela in skivor. Eller att ordna turnéer över hela världen. Men nu vet jag.

Boken är svårläst, inte bara pga storleken, utan för att varenda sida är superdesignad och ser ut som en LP-skiva. Smart och snyggt, men tidvis närmast oläsligt. ‘Allt’ är med, eller så verkar det i alla fall. Detaljer, listor (kanske samma sak?), foton, intervjuer med dem som levt eller arbetat med Per, etc, mm. En CD med sju sånger får man också.

Man pratar ibland om nutidshistoria. Det är nog det Att Vara Per Gessle är.