Monthly Archives: mars 2012

Skandinaviska böcker på radion

Fast de menade antagligen nordiska. Är/var Tove Jansson skandinav? Det är inte helt lätt, ens för dem som vet att man kan prata svenska i Finland.

I alla fall, Radio Four (BBC, alltså) serverade sina lyssnare en halvtimme om skandinaviska barnböcker i måndags. Mina förhoppningar var inte alltför stora. Oftast blir det samma gamla saker varenda gång (för ingen har ju någonsin lyssnat tidigare, eller hur?).

Men tänk, det var riktigt bra, och inte alls bara samma som förut. Givetvis presenterades det av Mariella Frostrup, som har skandinavisk anknytning, men inte lika mycket som namnet skulle få en att tro.

Det började med Sonens universitetslektor, dansken Bjarne Thomsen, så världen krympte genast lite grann. Tydligen är han intresserad av barnlitteratur, och det visste jag förstås inte. Måste börja googla folk lite oftare.

Sedan kom en bekant på facebook, Maria Nikolajeva, som har rysk och svensk och numera Cambridge-bakgrund. Så världen fortsatte att krympa. Jag gissar att det kan ha varit hennes inflytande som medförde att vi inte fastnade på Pippi och Mumin, för att sedan inte komma längre. Elsa Beskow är inte precis vardagsmat i engelskt litteraturprat.

De hade varit över i Sverige och gjort intervjuer (vilket jag visste för att de hade kontaktat min Liverpool-kyrka om hjälp…), och bl a pratade de med Gunna Grähs, om jag hörde rätt i deras kamp med svenska ord och namn. T o m Astrid Lindgren var med på ett hörn, fast det var kanske inte helt färskt.

Sedan pratade de med ett par svenska tonåringar som hade åsikter om lite av varje. Så den som lyssnade uppmärksamt kunde nog lära sig lite nytt, för en gångs skull. Ska se om jag kan begränsa mitt framtida klagande till efteråt, när man vet hur det var.

För det här var bra. Kanske det var nyttigt för BBC att flytta till Manchester?

Annonser

Redaktör’n i receptionen

Jag borde kanske kalla mig för redaktör? Det låter präktigt och fint. Så här i bloggturnéernas skede får jag allt fler erbjudanden om författare som kan skriva inlägg åt mig.

Och efter att ha fått ett sådant nyligen, som jag blev besviken på, måste jag nog snart insistera på att jag styr vad som skrivs. Jag vill absolut inte ha några högtravande historier om varför någon skrev sin nya bok om just detta ämne, och hur mycket de vet om bakgrunden till allt möjligt.

Joshua Doder, grk and the Phoney Macaroni

Jag vill ha en underhållande bit skriven av ett proffs som precis kommit ut med en ny bok, så att folk blir intresserade av den. Lite roligt, och intelligent.

Så i veckan som gått bestämde jag mig för att hoppa över förlags-personen och skrev direkt till Josh Lacey och sa vad jag ville han skulle skriva. Han blev lite rädd för att göra mig besviken, men jag har precis fått hans inlägg och det passar perfekt. Vem vill inte ha inlägg som kallar Sarkozy för diktator?

Och med min ‘journalist’-hatt på var jag ute på vift för ett par dagar sedan, för att träffa amerikanske författaren Michael Grant (egentligen Reynolds) på hans hotell i Manchester. Han hade en ledig stund mellan frukost och ett skolbesök, så jag tog ett tidigt tåg in till stan.

Och sedan stod jag där i hotellreceptionen och kollade in läget, medan jag väntade. Det är rätt intressant att se hur hotell funkar, och vem som bor där. I det här fallet väntade jag också på en PR-tjej som jag inte känner, så visste inte hur hon ser ut. Hoppades medan jag kollade in alla damer som passerade, att hennes kollega sagt att hon skulle se sig om efter en kort och tjock människa.

När Michael dök upp, visade det sig att hon redan var där och var en av dem jag ratat, pga hennes väska… Så det var tur att Michael och jag visste vem vi var, så att säga. Inte för att han visste att han skulle till Manchester, men det visste jag.

Michael Grant

Trevligt att ses igen och att prata om hans nya böcker, men varför måste alla hotell ha musik på så hög volym i bakgrunden? Man märker det inte förrän man försöker prata, och sedan igen när inspelningen från samtalet dränks i musik och allmänt slammer och oljud.

Vad jag försöker säga här är att jag kommer ut ibland, och att jag får kontakt med många intressanta människor via mejl. Och det passerar förvånansvärt många författare genom Manchester. Så egentligen behöver jag inte åka långt. Och klämmer skon kan jag ju bestämma och domdera via datorn.

Makt. Eller bara tur?

Känner mig allt lite nöjd, i alla fall.

På engelska Bookwitch är mitt absolut populäraste inlägg en fyra år gammal intervju med Derek Landy. Hans fans är lite extra galna och söker upp ‘allt.’ Verkar det som. Många kan inte läsa så bra. Verkar det som. De tror att jag är Derek, eller de ser inte att jag sagt tusen gånger att det inte finns några filmplaner, så det är ingen idé att be att få rollen som Valkyrie, även om de är tolv år och ser ut på precis rätt sätt.

Men så kom Derek och gästbloggade hos mig i oktober, och nyligen var det en tjej som lämnade ett par kommentarer och önskade sig att Derek skulle se vad hon sagt. Jag svarade att det var ju inte så troligt, men det är klart att jag kunde fråga honom.

Och så gjorde jag det, och så svarade han. Faktiskt.

Han skrev i sin oefterhärmliga stil, så nu har hon en personlig hälsning, vilket kan vara kul för en sådan enorm fan. (Tror inte hon är tjock. Bara en stor fan.)

Man kan inte be folk göra så särskilt ofta. Speciellt inte litterära superstars.

Det var kanske för att jag utmanade honom?

Lite väl svenskt

Det är rätt fantastiskt med folk som är så pigga på att skriva böcker att de bara går rakt på och skriver och sedan publicerar och säljer direkt på nätet. Själv har jag inte helt kläm på hur så många människor hittar dit för att handla.

Men annars har jag inte svårt att begripa att det kan gå från liten bäck till syndaflod och att man faktiskt kan tjäna en slant på en ebok på internet. Det finns flera exempel på tonårsromaner som har kommit till på detta sätt och som därefter blivit uppköpta av ett ‘riktigt’ förlag, och blivit riktig bok i papper med PR och allt det där.

För mig ser det mest ut som enklare kärleksromaner plus lite fantasy eller liknande, och jag väljer att inte läsa dem. Men jag önskar författare som Amanda Hocking all lycka i världen, för sådan företagsamhet måste man beundra.

Vad som fått mig att speciellt inte vilja läsa Amandas Switched eller Torn i hennes Trylle trilogi är att hon lånat svenska ord, och de ser konstiga ut i en engelsk text. Vad som händer i en svensk översättning (om det finns, eller ska bli en) har jag ingen aning om.

Jag gissar att det är det fornnordiska som spökar och att hon har frågat en svensk vän eller googlat sig fram till de svenska orden. Ordet ‘förening’ för enbart tankarna till något politiskt eller annat matnyttigt. Tycker inte det passar in som beskrivning av en klan eller dylikt. Och att ha en ‘mänsklig’ är lite bisarrt. Gissar att hon var ute efter ordet för ‘human’ och blandade ihop substantiv och adjektiv.

Och vid det här laget skulle jag ge pris till den författare som väljer att inte använda namnet Loki för en viss typ av man. Helst inte alls. Det blir klyschigt. Och det är det som en redaktör på ett förlag kan varna för och eventuellt plocka bort. Fast ofta gör de inte det numera och jag kan inte räkna ut om det är frihet, eller brist på kunskap, som ligger bakom.

Förr i tiden kunde man inte bara sätta sig ner och skriva en egen roman av den sorten man tycker bäst om och sedan publicera och sälja. Och man kunde inte sitta hemma och skriva syrliga kommentarer om vad folk hittar på heller, och kalla det för blogg, och lägga ut det på nätet så att vem som helst kan läsa.

Framgång, eller hur?

Mer eller mindre Marimekko

I början på bloggkarriären tillät jag mig att köpa mig själv en snygg pärm. Hade så mycket papper att hålla reda på, och det kändes liksom att det nog skulle bli bättre med en Marimekko-pärm. Det bidde en grön en, och jag har sedan kompletterat med lite annat grönt.

Sedan fick Dottern några pärmar till gymnasiet, fast hon övergav dem till slut eftersom hålen inte passar, och nu när hon dragit till universitetet har jag fått ärva dem. Så med tanke på att mitt ‘nya’ rum går i rosa-röda toner var limegrönt inte det bästa och jag har bytt ut den gröna till en röd. Fast vad jag ska göra med resten vet jag inte.

Och egentligen kan man fråga sig vad jag ska med en pärm till. Nu har jag både så lite tid och så mycket att spara på att mitt arkiverande har utvecklat sig till ett intrikat system av små lappar på skrivbordet. De hinner aldrig in i några pärmar alls.

Tog en stund en dag nyligen och gick igenom den gröna. Det mesta kunde slängas på direkten. Tydligen går det att blogga utan prydliga urklipp och ordentliga listor. Har kört med snygga (svenska, så klart) dagböcker också. De behövs inte heller. Numera planerar jag mina bloggar på baksidan av Random Houses utskickade och ihophäftade press releases.

Det blir bra det också. Nästan bättre, faktiskt.