Monthly Archives: maj 2012

Naturligt

Egentligen gillar jag inte böcker om natur. Skönlitteratur, alltså. Fast det är väl precis som med böcker om t ex problembarn på ‘barnhem’ som jag inte heller är snabb med att välja att läsa.

Nu är det ju så att jag har läst många sådana romaner och gillat dem. Bara att ämnet inte lockar mig det allra minsta. Har just valt bort en bok som såg helt läsbar ut, pga att den handlade om en pojke med en farmor med Alzheimers. Bara kände inte för detta, fastän jag inser att den är guld värd för barn som är i en liknande situation.

Jag blev nästan tvingad att läsa Phil Earles Being Billy förra året, och när jag väl gjort det tyckte jag mycket om den. Det sämsta var faktiskt hur den beskrevs av förlagets PR-avdelning. Det var en mycket rörande, men sanningsenlig, historia om en pojke med många problem.

Men nu var det ju naturen jag började med att inte gilla. Tror att det är det präktiga i naturskildringar som jag ‘får utslag’ av. Men om jag inte läste naturböcker skulle jag ju ha missat Melvin Burgess fina romaner om vargar och rovfåglar och tigrar.

Det vore lätt att tänka att Melvin bara skriver om sex och vilda tonåringar, men han har ett stort intresse för naturen, och skriver fantastiskt bra om djur.

Jag hoppar gärna över böcker som låter alltför ordentliga och värdiga, bara för att de handlar om natur. Det kanske är så att jag inte har något emot att naturen, eller djuren, är där. Bara att det ska vara annat som kommer först i en historia.

Annonser

Han läser ju

Man kan ibland tycka att svenskar är lite väl snälla och intet ont anande. Men på samma gång är britter aningen för cyniska, och ibland i onödan. Man kan liksom vänta på en god anledning innan man tvivlar och gnäller.

Jag inser att Roy Hodgson inte direkt är den förste man tänker på för en bokblogg. Jag vet faktiskt inte vad ni läsare tänker eller tycker om honom alls. Kanske inget.

Som gammal Halmstadbo kan jag egentligen bara tänka på hur han drog upp Halmstad Bollklubb och fick laget att vinna Allsvenskan. Han lät oss tänka tankar som att vårt lilla lag var riktigt bra på fotboll.

Sedan har Roy varit runt och låtit andra lag lära sig hur det är att vara bra på fotboll också. Om England har tur, kommer han att göra det för engelska landslaget nu. (Fast man tvivlar ju…)

Han har många, om inte fiender, så folk som inte tycker han är något att ha. Jag vet inget om fotboll, men anser att kunde HBK, så kan eventuellt t o m England spotta upp sig, lite. Fastän de hade velat ha en annan tränare. En grabbigare typ.

Vad många har svårt för är att Roy är artig och försynt och kan tala flera utländska språk. Och, det här är det värsta, han läser böcker. Konstiga böcker, dessutom.

Förfärligt, när man tänker efter.

Vi har haft en intellektuell fotbollsspelare här i landet en gång tidigare. Minns inte namnet, men denne utlänning läste också böcker, och blev lite mobbad för det.

Och det kan man ju förstå. Inte ska folk komma och tro att de kan läsa och sparka på en boll.

Jag minns Doris

Men sedan kan jag inte påstå att jag minns mycket alls.

Hon klädde inte i grönt, sa hon, och det ledde Grannflickan till att tro att jag inte heller kunde ha grönt på mig. Men det kunde jag ju. Kan fortfarande. Och det var nog funderingar på gröna kläder som fick mig att tänka på Doris efter alla dessa år.

Hon hörde hemma i en bok som Grannflickan ägde. Den var rätt så gammal även då, på mitten av 1960-talet. Hon läste den, och lånade ut den till mig. Vi älskade denna bok, så jag vågar påstå att vi antagligen läste om den flera gånger.

Det var en dansk bok. Kommer inte ihåg vare sig titel eller författare. Den handlade om en dansk tjej som flyttar från det ‘vanliga’ Danmark till Bornholm. Och där bodde Doris.

Vi tyckte namnet Doris var så underbart att vi döpte våra pappersdockor till Doris. Dvs, vi hade varsin likadan, och båda hette de Doris. (Numera känns namnet en aning ålderstiget, och det är svårt att veta vad vi fascinerades av. Det var ovanligt för oss. Kanske räckte det.)

Nåväl, Doris kan inte ha grönt. Och ett sådant öde drabbar ju en del människor. Men Grannflickan tittade på bokomslaget och såg att Doris hade samma hårfärg som jag, och drog den felaktiga slutsatsen att jag inte heller skulle ha grönt.

Så det fick vi diskutera en del.

Kan undra vad det faktiskt var för en bok? (Tror ju helt på Google, så jag försökte leta. Det hjälpte inte alls.)

Krig

För 30 år sedan flyttade jag från Sverige för att bosätta mig i ett land som var i krig. Visserligen krigades det inte på hemmaplan, men det kändes ändå rätt konstigt att lämna det ‘fridsamma’ Sverige för Mrs Thatchers Storbritannien.

Det var ju mycket av en klass-sak. Om man inte kunde få ett bättre jobb, blev man soldat. Och blev det krig så kunde man dö på ‘jobbet.’ Min nye svågers flickvän hade tidigare varit ihop med en soldat, och på universitetet delade hon lägenhet med en tjej vars bror dog på Falklandsöarna.

Och nu har vi precis firat 30-årsminnet av detta krig. Varför firade vi? Det sägs att fler f d soldater har dött efter kriget, än under de där månaderna. De har tagit livet av sig, pga allt det hemska som hände. Och vi är ju i ett nytt krig nu. Det har även funnits tid för minst ett par andra krig under mellantiden.

Böcker om krig fortsätter att skrivas. Vi är fascinerade av våld och elände. Det blir givetvis böcker om de nya krigen, men också från de två stora världskrigen. Mest, skulle jag tro, från andra världskriget. Nu kan det inte vara för att de som skriver levde då, utan nu är det andra som ‘hittar’ på romaner från den tiden.

Jag tycker inte om krig, men jag måste medge att jag också är fascinerad av krigshistorier. Är inte säker på detta, men nog skrivs det ganska få krigsböcker på svenska? Här i Thatchers efterföljares land finns det hur många böcker som helst.

Jag dras till dem. Det är som om det är ‘lite mysigt’ med den perioden, på något sätt. Det är ju heltokigt, för det var både farligt och fattigt och inte trevligt alls. Vi har en teori att Farmodern (5 år då kriget bröt ut) har så många bord hemma för att de fick gömma sig under dem som bombskydd. Det låter löjligt, men det var faktiskt så.

Men det är ju något man glömmer när man läser om England under kriget. Jo, tyska plan attackerade och bombade. Men på det stora hela bodde man med sina egna, med få spioner och inga utländska soldater som bestämde. Man behövde inte gömma flyktingar med risk för sitt eget liv.

Jag har nyligen läst flera böcker som utspelar sig i andra europeiska länder, och man blir påmind om hur det måste ha varit att ha tyskarna i det egna landet och att alltid leva med hjärtat i halsen och att inte veta vem man kunde lita på.

Code Name Verity av Elizabeth Wein utspelar sig till stor del i Frankrike, med en motståndsrörelse som dagligen slåss mot tyska armén. Shirley Hughes har just kommit ut med en roman från Florens 1944, Hero on a Bicycle. Där håller visserligen tyskarna på att dra sig tillbaka, men faran är kvar. Att vara tvungen att gömma allierade soldater fastän man är rädd och i fara själv. Frågan vad man gör när ens tyskvänliga granne oanmäld stolpar in och ser saker. Att vara för ung för att gå med i motståndsrörelsen.

Eller K M Peytons Blue Skies & Gunfire, där huvudpersonen blir skickad ut på landet från London, men hamnar ur askan i elden, med tyska plan som bombar varje vecka, och en kärlekshistoria med en pilot. Måste han dö?

Häromveckan nämnde jag ett par indiska romaner. Siddhartha Sarma skrev om kriget i Assam och Burma, och det var verkligen inte enbart britter som slogs eller dog. Och Bali Rai skrev en hel bok om de indiska soldater som åkte till Europa för att kriga för snart hundra år sedan. Även Jamila Gavins bok har en bit om hur barnens pappa som var i London 1939, ryckte in som soldat och slogs för imperiet.

Så har jag precis avslutat Noel Streatfeilds A Vicarage Family, som är självbiografisk, och som slutar sommaren 1915 med att hennes kusin kommer hem på permission från kriget i Europa. Han gråter och är rädd, men måste återvända. Och givetvis kommer han aldrig hem igen. Det fanns tecken på detta genom hela boken, men man hoppas ju ändå… Och så gråter man en skvätt när telegrammet kommer.