Monthly Archives: augusti 2012

2012 i Edinburgh

Tänkte sammanfatta årets bokfestival i Edinburgh, men så slog det mig att jag ju inte sagt så mycket tidigare. Men man kanske kan sammanfatta ändå.

Ice cream at Charlotte Square

Det var jobbigt. Jag börjar nog bli gammal. Äldre. Nästa gång bör jag komma ihåg att jag ska stå emot och inte åka. Eller låta det bli ett intensivt veckoslut på tre dagar. Max. Så om någon kan påminna mig om det när det drar ihop sig?

Svenskarna har jag nämnt. Där var ‘en del’ engelskspråkiga författare också. Vi försökte ta två eller tre seminarier per dag, annars blir det för mycket sitt och för mycket spring. Vi hade en lista på möjliga intervjuer, men även där måste man hålla koll på hur många man hinner skriva rent efteråt. Dottern intervjuade sin idol Professor Frank Close, och har redan ojat sig över hur länge det tog att skriva ut. Själv har jag knappt börjat renskrivandet av mina två offer, Andy Mulligan och Barry Hutchison.

Jag tiggde biljetter av en del, för att slippa köpa (för eibf har beslutat att inte ge pressbiljetter till barnförfattares seminarier…), och snälla som de är fick jag en hel del. Speciellt bra till utsålda evenemang.

Chris Close and Meg Rosoff

Ska jag bara rabbla namn nu? Vi såg Meg Rosoff, så klart. Theresa Breslin och Elizabeth Laird, samt Keren David och Cat Clarke. Chris Riddell i egenskap av politisk karikatyrtecknare. Och Sally Gardner med Celia Rees och Nicola Morgan.

Keren David, Another Life

Sedan var det Dotterns höjdpunkt, när Frank Close inte pratade ensam, utan fick sällskap av Peter Higgs (Higgs Boson), och det var inte utan att man kände att det var speciellt. T o m för icke-astrofysiker. Samma kväll stack hon och lyssnade till Michael Palin, medan jag tog Neil Gaiman med Chris Riddell, igen.

Tidigare samma dag hade vi plåtat Gordon Brown, så det var en dag för storkändisar. Han kom in bakvägen, med en SÄPO-typ stående vid grinden. Nästa dag hoppade vi över Alexander McCall Smith, för det kändes jobbigt, och gick bara till Sven Lindqvist.

Ledig dag, som tillbringades med att städa Sonens nya lägenhet, som vi lånade innan han flyttade in. Det blev t o m bredband installerat den dagen, så att vi till slut inte behövde gå på restaurang för att få wifi.

Charlotte Square

Patrick Ness pratade med Keith Gray, i en diskussion som slutade med att Keith sa ‘will you marry me?’ fast inte på det viset man kunde tro. Patrick hade fått rätt att gifta folk.

Philip Ardagh and victim

Skulle haft en ledig dag till, men blev bjudna på ett bokprisparty. The Kelpies Prize skulle delas ut, och det är ett pris som går till mest lovande manuskript, så det är en stor grej för opublicerade författare.

I lördags hamnade vi på skotska parlamentet för en debatt om hur man får unga att läsa (mera). I rent oförstånd råkade Dottern och jag få med oss våra Swiss Army-knivar in, men som tur var upptäckte ingen det. Sedan sprang vi vidare till Lee Weatherly som pratade om änglar. Skulle sedan hem, men gick på en Amnesty-läsning i stället, eftersom Steve Cole och Joanna Nadin var med. Ovanligt med flera barnboksförfattare på samma gång, på något så allvarligt.

Steve Cole and fan

Sista dagen var vi uppe tidigt för Michael Grant, och för att kolla in Steve Coles Spiderman-kostym. Han bar den med kilt ovanpå. Efter Peter Englund stannade vi sent för att Dottern skulle få höra på Doctor Who med Steve och Jenny Colgan. Jenny fixade en biljett till detta utsålda evenemang, trots att hon inte kände oss…

Sedan åkte vi hem. Och då har jag ändå inte gjort en lista på alla som vi ‘bara såg’ eller bytte några ord med. Jag känner mig mätt på kändisar och andra, och kommer säkert att stå mig i flera veckor.

Annonser

Nobel-Peter

Det blir nog aldrig ett Nobelpris för bloggandet, men jag har i alla fall skakat hand med Peter Englund. Det får duga.

Peter Englund

Peter var i Edinburgh i söndags och pratade om sin bok Stridens skönhet och sorg, som nyligen översatts till engelska, av Peter Graves (som bara råkar vara Sonens handledare i översättning).

Jag brukar inte köpa en massa böcker, ju, men medan Peter pratade om sin bok tyckte jag den lät så intressant att jag bestämde att Den Bättre Hälften behövde en present. Så det fick han.

Vi stötte på Peter redan vid pressfotografernas sejour med honom, då Dottern ropade instruktioner på svenska (så han skulle lägga märke till henne) om hur han skulle vända och vrida på sig. Och sedan bytte vi några ord över signeringen i bokhandeln efteråt.

Tyckte att Peter pratade bra engelska, utan alla dessa svengelska ord och uttryck man ofta måste genomlida. Det enda som chockerade mig var anledningen till att han skrev boken. Hans historiestudenter i Uppsala undrade om benämningen Andra Världskriget innebar att det även funnit ett Första Världskrig…

Ville Sven Lindqvist verkligen bli ihågkommen för gratängerna?

Jag trodde faktiskt att Sven Lindqvist var störst förr, då på 1970-talet när man skulle vara radikal och man läste böcker som hans. Själv verkar jag ha läst fler än jag mindes, men allra mest minns jag hans (dåvarande) fru Cecilias grönsaksgratänger. De var fattiga, och hon köpte billig, halvmöglig ost och gratinerade med gamla grönsaker. Jag tänker fortfarande på detta när jag själv står där och river ost till något som ska gratineras.

Så det är kanske värt att fundera på exakt vad man väljer att publicera från sina dagböcker. Politiska eller filosofiska idéer. Eller gratäng.

Sven Lindqvist

Nu är Sven i Edinburgh och chockerade och charmade sin publik. Sin publik, ja. Hade aldrig trott att han var så mycket läst i Storbritannien. Många i publiken i tisdags hade läst hans böcker och kom med vettiga, insatta frågor. Steven Gale som ledde samtalet, däremot, ställde frågan som fick Sven att säga att om ämnet kunde sammanfattas till några få ord, så hade han inte skrivit en bok om det…

Han berättade om sina tonår, när han fann Gide, som talade direkt till honom, och Thoreau, som blev hans vän. Och så fick vi höra om hur han letade efter Che Guevara i Bolivia 1967, men kom fram för sent. Jag har inte tidigare hört en så lyrisk beskrivning av detta, som Sven kom med.

Om det hade med detta att göra vet jag inte, men just då kollapsade en kvinna i publiken och fick bäras ut. Det var varmt, och beskrivningen av de uppstaplade liken kan inte ha hjälpt. Men det var imponerande hur rutinerad personalen var att ta hand om henne.

Vi kunde fortsätta, och Sven drog historien om en bodybuilder han träffade i bastun, och hur han gick till gymmet med honom, eftersom denne hade läst hans böcker.

Sven skriver genom att föreställa sig någon han känner mycket väl, sittande mitt emot sig vid skrivbordet. Och så berättar han för denna person. Han tror att det också förklarar de olika rösterna han använder i sina böcker.

Tillfrågad om åldern får honom att tro på sina egna myter, om eventuella falska minnen växer till egna myter, berättade han om råttan på julbordet. Han vet inte om det var en (mar)dröm, eller om det hände.

Och det är skillnad på att vara sexton och att vara åttio.

För egen del tyckte jag det var kul att träffa damen med Kånken. För två år sedan plåtade jag en snygg Kånk på caféet på bokfestivalen, och var säker på att ägaren var svensk. Denna veckan stod hon framför mig i signeringskön, så jag passade på att byta några ord med henne.

Haverdalsintervjun

Ja, så gick jag där och klippte gräset, och funderade lite på Haverdalsboken som visat sig vara intressantare än väntat. Precis som när man stryker, så kan det komma bra idéer i det gröna, och det gjorde det mycket riktigt nu också.

Jag måste intervjua Ingrid Magnusson Rading, eftersom vi nog båda befann oss i Haverdal just då! Travade in och kollade om hon hade kontaktmöjlighet på sin hemsida. Det hade hon, men innan jag klickade på knappen, tittade jag igen på informationen om henne.

Där fanns ett foto (inte samma som i Hallandsposten) och så stod det att hon bott i Halmstad under sina första tjugo år (det stod inte i boken). Det knäppte till i de grå cellerna och jag insåg att vi varit skolkamrater. Kom först inte på i vilken skola, men medan jag skrev mitt mejl mindes jag plötsligt att hon varit vän med en god vän till mig.

Som tur var svarade hon meddetsamma och vi bestämde oss för att ses. Ingrid höll på att måla hemma hos sig, så det blev träff hos mig i stället. Så kom hon cyklande, iklädd en snygg Gudrun Sjödén-klänning. Så svenskt! Och hon dricker te! Bara det…

Ingrid Magnusson Rading

Intervjun fick ett mindre utrymme, eftersom vi hade så mycket annat att prata om. Vi har faktiskt gått i både samma grundskola och samma gymnasieskola. Och hon träffar fortfarande den gemensamma vännen då och då.

Så det var roligt. Halmstadsområdet är litet nog för denna typ av samman-träffande. Vi pratade av oss så gott det gick, och det är nog inte helt uteslutet att vi ses igen.

Intervjun blev inte så dum den heller.

Man kan aldrig vara för ung

Det håller inte om man hela tiden måste vara värre än någon annan. I så fall skulle man snart skriva romaner i sin mammas mage. Att vara ung är inte fel, men det är inte nödvändigtvis bättre än andra stadier i livet.

Liv Jofjell, AB Ponnyexpressen

Som barn älskade jag AB Ponnyexpressen av Liv Jofjell. Hon var bara sexton år. Det kändes helt naturligt sett från min yngre synpunkt. Klart att man skriver böcker när man är så gammal. Faktiskt att man därmed bör skriva sin egen (haha) bok lite tidigare.

Så från fjorton års ålder kände jag mig misslyckad. Hade ju inte skrivit en bok.

Det har Samantha van Leer som kommit ut med en bok nu i sommar. Hon skrev den med sin mamma, Jodi Picoult. Förmodligen hjälpte det att ha mamma med i detta fallet, men antagligen hade Sammy fått sin bok publicerad ändå. Förr eller senare. Fast om det var senare hade hon kanske hunnit passera sexton.

Aningen yngre, tror jag, är Josh Degenhardt. Han vann novelltävlingen som utlystes i Manchester i höstas i samband med litteraturfestivalen, och med prisutdelning på barnboksfestivalen nu i juli. Julie Bertagna läste upp Joshs vinnande historia, och den var fruktansvärt bra.

Jag är inte alls förvånad att höra att Josh skriver på en roman.

Bara lite avundsjuk.

Haverdalsboken

För att vara alldeles uppriktig, så gav jag mitt tillstånd för Den Bättre Hälften att köpa Haver du sett Haverdal för att jag är snäll och tänkte att då blir han så nöjd och glad och det vore trevligt. Visste inte alls vad det var han hittat i bokhandeln, men ansåg att boken kunde vara lämplig sysselsättning under några semester-veckor.

Hur skulle jag ha kunnat gissa att jag själv skulle falla för boken och tycka att den var ett alldeles utmärkt sätt att använda två och en halv hundralappar? Den hittade till tebordet redan samma eftermiddag och jag upptäckte att Ingrid Magnusson Radings bok innehöll i stort sett allt man vill ha i en bok om Haverdal.

Haverdalsvy - omslag till Haver du sett Haverdal, av Ingrid Magnusson Rading

Och då underförstås att Haverdal är den plats man älskar och nästan hör hemma i, och som man saknar på vintrarna när man inte finns vid havet och kan äta glass barfota. Och annat roligt och soligt.

Som den utböling jag trots allt är, tänkte jag att mycket nog skulle gå mig över huvudet, men Ingrid har faktiskt tillbringat kortare tid i Haverdal än jag har, och hon känner det alldeles lagom. Det är inte alla vackra ‘coffee table books’ som nämner min gamle lantbrevbärare, eller skriver om min gamla arbetsplats, samt har fantastiska foton på alla mina favoritvyer, och skriver om de gamla matbutikerna som om man nästan fortfarande var där.

Jag är måttligt intresserad av kunskapsböcker, men både den historiska utvecklingen av Haverdal, och floran och faunan, och gnejsen och potatisen och stenbrotten är roligt att läsa om. Alltså är det lagom mycket information, skrivet i en lagom stil, och jag fattar t o m sådant som jag inte riktigt begrep på låg- och mellanstadiet. Sommargäster har för övrigt alltid varit ett knepigt släkte. Det inser jag nu.

Så är det då bilderna. Man kan sitta och bläddra fram och tillbaka och bara njuta. Det har jag gjort.

Och den lilla detaljen som att grundaren av Haverdals matbutik (som jag så att säga har ‘känt’ i nästan 40 år) visar sig ha ett förflutet i Pjätteryd.

Vad jag förstår har boken sålt så bra sedan den publicerades för knappt två månader sedan att det kan gälla att skynda sig om man vill ha ett ex. Och det vill man. Tro mig.

(Fotot har jag helt fräckt lånat från bokens omslag, för det är den mest Haverdaliga bild jag vet. Nästa projekt borde bli att översätta boken till engelska, så man kan sprida glädjen.)