Ville Sven Lindqvist verkligen bli ihågkommen för gratängerna?

Jag trodde faktiskt att Sven Lindqvist var störst förr, då på 1970-talet när man skulle vara radikal och man läste böcker som hans. Själv verkar jag ha läst fler än jag mindes, men allra mest minns jag hans (dåvarande) fru Cecilias grönsaksgratänger. De var fattiga, och hon köpte billig, halvmöglig ost och gratinerade med gamla grönsaker. Jag tänker fortfarande på detta när jag själv står där och river ost till något som ska gratineras.

Så det är kanske värt att fundera på exakt vad man väljer att publicera från sina dagböcker. Politiska eller filosofiska idéer. Eller gratäng.

Sven Lindqvist

Nu är Sven i Edinburgh och chockerade och charmade sin publik. Sin publik, ja. Hade aldrig trott att han var så mycket läst i Storbritannien. Många i publiken i tisdags hade läst hans böcker och kom med vettiga, insatta frågor. Steven Gale som ledde samtalet, däremot, ställde frågan som fick Sven att säga att om ämnet kunde sammanfattas till några få ord, så hade han inte skrivit en bok om det…

Han berättade om sina tonår, när han fann Gide, som talade direkt till honom, och Thoreau, som blev hans vän. Och så fick vi höra om hur han letade efter Che Guevara i Bolivia 1967, men kom fram för sent. Jag har inte tidigare hört en så lyrisk beskrivning av detta, som Sven kom med.

Om det hade med detta att göra vet jag inte, men just då kollapsade en kvinna i publiken och fick bäras ut. Det var varmt, och beskrivningen av de uppstaplade liken kan inte ha hjälpt. Men det var imponerande hur rutinerad personalen var att ta hand om henne.

Vi kunde fortsätta, och Sven drog historien om en bodybuilder han träffade i bastun, och hur han gick till gymmet med honom, eftersom denne hade läst hans böcker.

Sven skriver genom att föreställa sig någon han känner mycket väl, sittande mitt emot sig vid skrivbordet. Och så berättar han för denna person. Han tror att det också förklarar de olika rösterna han använder i sina böcker.

Tillfrågad om åldern får honom att tro på sina egna myter, om eventuella falska minnen växer till egna myter, berättade han om råttan på julbordet. Han vet inte om det var en (mar)dröm, eller om det hände.

Och det är skillnad på att vara sexton och att vara åttio.

För egen del tyckte jag det var kul att träffa damen med Kånken. För två år sedan plåtade jag en snygg Kånk på caféet på bokfestivalen, och var säker på att ägaren var svensk. Denna veckan stod hon framför mig i signeringskön, så jag passade på att byta några ord med henne.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s