Månadsarkiv: september 2012

Mässa?

Folk har tydligen kategoriserat mig som typen som kan hittas på bokmässan så här års. Inom loppet av några timmar fick jag förfrågan från flera personer som gärna skulle träffa mig i Göteborg, om jag nu skulle dit.

Men det skulle jag ju inte. Tyvärr.

Programmet ser bra ut, men inte så skräddarsytt för min del, som de brittiska festivalerna. Om jag mest vill höra engelskspråkiga författare, och helst barnboksförfattare, blir det inte lika stor utdelning i Göteborg som i Edinburgh eller Cheltenham eller Bath. Eller på hemmaplan, i Manchester.

Tänker ibland att jag borde åka vart fjärde år eller så, för balansens skull, men så är man slut efter allt det andra. Och så är det dyrt att bo. Men seminarie-salarna är bättre i Gbg. Toaletterna är sämre. Mer köer, och mer trafikstockning, så att säga. Finare soffor att vila i. Men ännu (tror jag) inte gratis internet.

Såg att Bananpojken ska vara där i år. Kunde varit roligt att kolla in honom, men jag har inte läst någon av hans böcker. Ulf Stark är där, men han är här på tisdag. Så vi får en del, vi också.

Jag brukar säga att det år de bjuder in Meg Rosoff åker jag. Oavsett hur jag har det. Hon pratade om det igen bara för ett par månader sedan, och sa att hon vill dit. Kan inte fatta varför de inte ber henne komma.

Ahmet Zappa

Det drar lite grann. Men inte nog.

(Så här bloggade jag för fem år sedan. Där finns en sju åtta inlägg i rad, om ärkebiskopar och grava accenter och annat väsentligt. Bilden t v är Ahmet Zappa, som var en trevlig bekantskap och som jag inte kunnat stöta på varsomhelst. Fick jobba för att komma fram för en autograf, för man hade ju fler köer att stå i, men det gick eftersom Ahmet var samarbetsvillig.)

Annonser

Men nu har jag verkligen tagit paus

Jag kom alltså hem från Skottland på måndagseftermiddagen, och skulle sedan iväg till London vid onsdag lunchdags. Det skulle vara absolut sista långresan på ett bra tag.

Är det fel av mig att vilja frottera mig med intressanta typer? I onsdag var det party för Terry Pratchetts senaste bok, Dodger. Och det är väl så att dels är Terry en speciell människa (och man vet inte hur länge till han kommer att hänga med), och dels äger hans bokpartyn rum på ovanliga och roliga ställen.

Sist var det en ångbåt. I år var det ett gammalt hus i Soho där man samlar in pengar till hemlösa. Dodger utspelar sig i Londons slumområden i mitten på 1800-talet, och det var passande att ha folk utklädda i viktorianska kläder och att Terry anlände med häst och vagn.

Philippa Dickinson and Terry Pratchett

Till skillnad från många liknande tillställningar verkar Terry ha mer vänner än journalister på gästlistan, och i onsdags lade jag märke till A S Byatt, som ju skriver böcker, men även recenserar. Jag kände igen henne, och vet att hon har en lika berömd syster, men inte kunde jag minnas namnet på systern. (Jo, när jag kom hem. Margaret Drabble.)

David Jason

Sedan såg jag ytterligare någon jag visste vem det var, men hade problem med namnet på. David Jason, skådespelare. Jag kunde säga vad han varit med i, men inte vad han hette.

Det är intressant med skådespelare. De har så fantastiskt fin röst, även privat. (För en vecka sedan hemma hos Farmodern, kom hennes gode vän Paul Temple hem för att fixa hennes gardiner som fastnat. Hans röst var också en njutning att lyssna till, där han stod uppflugen på en stege och lirkade med gardinerna.)

Men, som sagt. Nu är jag hemma.

Blodig tripp

Ska strax jaga iväg till ett tåg igen. Det är dags för Bloody Scotland, som låter så mycket vitsigare på engelska än när det blir Blodiga Skottland. För då kan det ju inte på samma gång låta som Jävla Skottland. Och det är synd, för ordvitsar är intressanta.

I alla fall så ska Skottlands egna deckarweekend gå av stapeln fredag till söndag i Stirling, och såsom Den Bättre Hälftens uppväxtort kunde det inte passa bättre. Jo, jag kunde vara mindre trött, och fotografen kunde låta bli att ha influensa. Men bortsett från det, så…

Stora namn som Ian Rankin och Val McDermid kommer. Och andra mellanstora namn och många smånamn i den skotska mördarvärlden. Det blir säkert trevligt. Hoppas jag.

Speciellt som Donna Moore har planerat att fylla 50 och gör det i Berlin och inte kommer alls och har föreslagit att jag ska blogga åt Bloody Scotland. Och jag sa ja, för man blir smickrad, men sedan undrar man om det blir för mycket och om ork finns till så mycket skriv.

Vi får se. Ska göra vad jag kan. Har jag tur kommer jag åtminstone fram.

Och så har jag blivit lovad en dammsugare till Sonen, som är trött på en smutsig lägenhet, av en förlagsredaktör/författare. Ska bli ‘kul’ att se hur man gör med yrkesmördare runtomkring en och en dammsugare i hälarna.

Majonnäs till te

Eller kanske till frukost? Jag läste i senaste Vi, där Ingemar Unge funderade på skillnaden mellan frukost och middag, i de fall där båda orden betyder lunch. Kunde inte bestämma mig för om han hade fel eller inte. I Halmstad åt vi definitivt middag i skolan (vid lunchdags…), medan Den Pensionerade Barnboksbibliotekarien i Stockholm alltid åt frukost vid samma tid. Storstad mot småstad.

I alla fall så fick hans funderingar mig att tänka på brevet jag fick från en väninna i Skottland, där hon berättade att hon bakat maränger, för det blev äggvitor kvar efter att maken gjort majonnäs till te. Det låter ju bara äckligt. Jag såg omedelbart en majonnäsklick som simmade runt i en tekopp.

Sedan sansade jag mig och räknade ut vad som gällde. (Sans och sans, förresten. Det var ju jag som inte begrep vad cream tea betydde när jag först fick erbjudandet om denna delikatess.) Te är inte en dryck. Och i detta fallet inte ens målet eftermiddagste. Tea är kvällsmat. Och till det kan man mycket väl ha majonnäs. Speciellt om man åt dinner till lunch, som bestod av en smörgås eller eventuellt enbart en påse potatischips.

Man fick lära sig att när andras ungar skulle följa med ens egna Glin hem efter skolan på eftermiddagen, så skulle de ha tea innan föräldrarna hämtade dem. Så man arbetade fram en lämplig tea-meny. Mest pizza, dvs köpepizza av tråkigaste slag. Eller korv med pommes frites. Med vita bönor i tomatsås. Eller fiskpinnar, med samma tillbehör.

För mig är dock te fortfarande Earl Grey. Gärna med maräng till, om nu någon råkat göra majonnäs som förorsakat överblivna äggvitor…

Givetvis grädde med marängen, fast inte i tekoppen.

Att hålla föredrag

Det var det värsta jag visste. T o m att stå där och inte bli vald till laget i gymnastiken var ‘trevligare’ än att hålla föredrag.

Jag var dålig på att analysera litteratur, också. Det är jag nog fortfarande, men det hindrar mig inte direkt från att sitta här och recensera böcker på löpande band.

Men att stå upp och prata inför publik..? Näe. Inte så att jag inget har att säga, numera. Det kan jag erkänna att jag har. Men ståendet framför folk? Usch.

För ett år sedan ringde Dotterns lärare från första klass (efter femton år!) och bad mig att komma och prata om mitt bloggande inför hennes damgrupp som har en ny talare varje månad. Inte kunde jag säga nej. Hon var ett fantastiskt stöd under ett hemskt år, och jag kände på mig att det nog skulle vara ‘bra för mig’ att genomlida detta.

Året gick sakta men säkert mot 3 september 2012, och i morse var det dags. Jag tog Dottern med mig som moraliskt stöd. Och visst överlevde jag. Men jag kan inte påstå att jag längtar efter att upprepa det hela. Någonsin.

Damerna var artiga och snälla och intresserade, och visste som tur var inget om bloggar alls. Flera av dem sa att de snart skulle prova att gå online och kolla om Bookwitch kunde hittas. En av dem sa att hennes projekt för vintern är att skaffa sig en iPad. Jag föreslog vad hon skulle göra för att lära sig använda den också.

Applåder är rätt trevligt att få. Men jag tycker inte om att vara nervös. Man blir så orolig av det.