Månadsarkiv: november 2012

Döden i dina ögon – Slutet

Så har jag äntligen läst hela Döden i dina ögon. Slutet, som heter Slutet, tog hand om det mesta jag funderat på. Kanske inte tycker att Rachel Ward gick i den riktning jag hade väntat mig, men det är nog bäst.

Rachel Ward, Döden i dina ögon - Slutet

Två år senare  bor Adam och Sarah och barnen i ett av många läger, men medan Sarah vill bli kvar och få ‘lugn och ro’ känner Adam att han måste hålla sig igång så ingen känner igen honom och hans ovanliga talang.

Men saker händer utanför deras kontroll, och tvååriga Mia kidnappas och de tvingas följa efter. Det verkar som om Mia har sin egen speciella talang som kan vara användbar för myndigheterna. Eller det kanske är Sarahs ofödda baby som är mest speciell?

Svårt att vara säker på vem av dem som är mest eftersökt. Och vem kan de lita på? Egentligen.

Det hela leder till något mera hoppfullt än jag trott, men inte riktigt som jag tänkt. Och där de två första böckerna var rätt komplicerade i hur det ena leder till det andra, så var det här en mycket enklare historia utan många sidospår.

Att läsa en engelsk serie på svenska har gått bättre än jag väntat mig. Trodde det kunde kännas både konstigt och fel, men Barbro Lagergrens översättning är bra och det mesta passar precis som det borde.

Annonser

Den konjaken…

Nu har jag ‘matat’ fruktkakan med konjak tre gånger. Först direkt efter baket, och därefter varannan vecka. Lär hinna med några gånger till, innan den ska lindas in i marsipan och kunglig glasyr. Jag äter inte ens julkaka. Har kommit fram till att jag gillar mina bakverk fetare och sötare och med mindre frukt och ingen sprit och absolut ingen vit täckelse, hur vacker den än ser ut.

Så till mig bakar jag – om jag hinner – en svensk ‘engelsk fruktkaka.’ Hur tokigt som helst. Men jag gillar den som fanns i DN för sisådär hundra år sedan, när jag var tonåring. Annas fruktkaka, som jag nyligen hittade i hennes kokbok, som jag inte äger, men Dottern ville ha. God kaksmet med alldeles lagom mängd frukt i. God frukt.

Fast det är det föralldel i julkakan också. Sonen – som jag helt misslyckats med, för han äter all möjlig engelsk mat – föredrar att slippa korinter, vilket jag håller med om. Hårda små uschlingar. Har slängt i massor med körsbär som ungen tycker om, samt annan god torkad frukt. Och konjak. Både före och efter.

När jag rapporterade på facebook att jag bakat, var det någon Englandssvenska som sa att hon aldrig lyckats med en julkaka. Men det går hur bra som helst om man bara följer receptet (och ändrar som man tycker…). Jag har Good Housekeepings kokbok, som är en större version av Vår Kokbok, typ. Det är den som har allt jag letar efter under bokstaven O, hur underligt det än låter.

Fast, jag har nog aldrig riktigt fått fason på mina mince pies. Där hjälper ingen kokbok i världen. För jag tycker inte om dem heller, och har ingen kläm på vad som gör en mince pie god, eller inte. Pilligt jobb är det också. Mycket enklare att skicka Den Bättre Hälften till Sainsbury’s eller Mark & Spencer.

Men min kärlek till familjen tar sig till uttryck med en julkaka. Sedan kan jag sitta där och knapra på en pepparkaksstjärna eller två. (Stjärnor är godare än hjärtan.) Förra året provade jag en Stollen enligt recept i the Guardian. Det var gott! Kommer antagligen att upprepa experimentet i år.

Så ibland är en kokbok bra. Ibland inte. Men man ska definitivt göra saker såsom infödingarna gör dem. Det kan vara ens egendomliga utrikiska idéer som inte funkar. T ex blir det numera engelsk sockerkaka. Den blir hur bra som helst. Svenska receptet blir alltid helkonstigt. Kan vara mjölet? Vet inte.

Deckarjobb, och bibliotek

Vissa organisatörer av bokpriser och liknande skickar ut press releases för att tala om vad som är på gång. Många gör det dessutom i förväg, eftersom resultat faktiskt ofta är klara långt innan det blir officiellt. Och genom ett gentlemen’s agreement är det så att de som får det inte omedelbart springer iväg och skvallrar för hela världen. Om nu världen är så intresserad av vad som kan vara en relativt liten grej.

Men mitt lokala barnbokspris gör inte det, och jag tror inte att ett förslag från mig skulle ha önskad effekt. Alltså luskar jag ut så mycket jag kan på egen hand. I år har det varit knepigare än vanligt, men jag har en god idé om vem som vunnit de olika kategorierna, och vem av dem som ska komma hit.

Dessutom har näraliggande kommunen Oldham lånat samma boklista (sparar väl jobb) och har sin prisceremoni kvällen före Stockport. I vissa fall betyder det att samma författare kommer till båda, men mestadels ser det ut som om det blir olika vinnare i de två städerna.

Alan Gibbons

Jag har bestämt träff med en av dem, och så här i sista stund har jag även fått inbjudan av Oldham att gå dit på kvällen. Så om jag kan räkna ut hur jag kommer dit, så sticker jag nog iväg på tisdag. Och kan jaga resten på deras hotell påföljande kväll.

Men jag ska inte gnälla över biblioteket här. Vi har i alla fall ett, och de arrangerar bokpriser för kommunens barn, som uppmuntras att läsa. Senaste nytt på biblioteksfronten är att Newcastle ska stänga nästan alla sina bibliotek (och kommunala swimmingpooler). Alan Gibbons som kämpat för landets bibliotek i flera år, har ordnat ett nödmöte i Newcastle på tisdag.

Återstår att se om det leder till något.

På Mull

Ni kanske minns Debi Gliori, som blev mobbad av en konstnär på ön Mull? Hon var ju så ‘förfärlig’ att hon skrev och illustrerade en bok om en katt som han hade tagit fotografier av.

Idag kom The Tobermory Cat ut, och Debi ska ha rest runt på Mull och pratat med skolbarn hela dagen. Jag hoppas att allt gått bra och att idioten legat lågt. Själv hade jag min lilla recension av boken på min andra blogg, fast det är alltid svårt att skriva om bilderböcker, och speciellt om man vill undvika att nämna bråket, som redan fått onödigt mycket plats överallt.

Debi Gliori, T Cat

Debis vänner och kolleger har bloggat och försvarat henne under de senaste veckorna. T o m the Guardian hade en artikel om henne, där konstnären lär ha avböjt att kommentera, och sedan gömde sig bakom en pseudonym och kommenterade som en galning. Detta retade flera författarvänner, t ex Gillian Philip som kommenterade tillbaka. Tyvärr vet vi inte vad hon sa, eftersom hennes inlägg blockerades p g a fult språk, e dyl. Så nog har det hänt saker alltid.

Själv misstänker jag att Debis motståndare är sjuk, snarare än bara dum. Men man vet ju inte. Känner inte direkt för att åka till Mull och söka upp honom.