Adrian och häxorna

Nog är det väl så att svenskar älskar irländare? De är på något sätt allt det vi inte är själva. Fräkniga och rödhåriga och talföra.

Sammanträffade med en av ‘mina’ irländare igår. Adrian McKinty, som skriver superbra deckare, kommer från strax utanför Belfast. Numera bor han – tyvärr, får man nästan säga – i Australien, och det blir inte många resor hem till mamma, för det tar så hemskt lång tid att flyga, och det är dyrt.

Därför var jag tacksam över att hans brittiska förlag tog hit Adrian för lite PR för senaste boken, I Hear the Sirens in the Street, som kom ut i förra veckan. Det medförde att vi äntligen kunde träffas, och utan att jag behövde ta mig över vattnet till Nordirland. (Som faktiskt inte är riktigt lika fridfullt som man börjat tro. Adrian höll på att springa in i ett gatukrig häromdagen, men tog sig därifrån i sista stund.)

Men, i alla fall, för en författare som skriver fantastiska böcker, väntar man sig inte att han ska behöva vända på slantarna, och fundera på om det var ett misstag att överge jobbet som lärarvikarie. (Nej, vill jag säga. För jobbar han, blir det genast mindre tid för skrivandet.)

De senaste två romanerna (sista delen av trilogin kommer om ett år) utspelar sig i Carrickfergus utanför Belfast i början av 1980-talet. Sergeant Duffy är ensam katolsk polisman i en rätt så protestantisk poliskår. De löser vanliga brott, men det går givetvis inte att bortse från IRA och terrorism och annat. I första boken gästspelar Gerry Adams som hastigast.

Jag tycker det är oerhört fascinerande att läsa om hur det var för vanliga människor för 30 år sedan. Men enligt Adrian är det inte särskilt många som delar den åsikten. Amerikanerna har en romantisk syn på Irland, och den stämmer inte in på Adrians deckare. Britterna (säger han) vill inte läsa om irländare alls. Och de själva vill helst glömma ‘the troubles.’

I det läget tänkte jag att nog måste det finnas någon som skulle gilla det här. Svaret var svenska läsare. Nog är det så? Lite lagom hårdkokt, och lite lagom charmigt från brittiska öarna.

När vi pratade igår, sade jag att det känns som om Adrian kommit hem i böckerna om Duffy. Hans svar varade så länge och var så entusiastiskt, att jag tror han höll med. Och saken är att det märks i böckerna. Hans vanligen mycket bra böcker har blivit nästan perfekta böcker. Och det är sannerligen inte dåligt.

Men frågan är hur man får en svensk förläggare att hitta Adrian McKinty? (Som inte är vare sig fräknig eller rödhårig, förstås. ‘Bara’ talför så det förslår.)

Fast han har en onormal synpunkt vad gäller musik. Han anser att män inte ska sjunga. Vi får nog tjata lite mer tills han beriper hur fel han har…

Annonser

Episoder och avsnitt

Jag pratade med Den Pensionerade Barnbibliotekarien på telefon, och vår diskussion gick som den ofta gör till olika teveprogram. Jag nämnde att vi precis skulle starta andra säsongen av Borgen och blev förvånad över att hon inte ser på den, eller de andra danska serierna. På den gamla goda tiden var hon galen i allt danskt.

Fast hon hade ju sett Mordkommissionen. Som hon påpekade, den har Mads Mikkelsen som polis. Hon tyckte det borde göra Mordkommissionen mera lockande för något brittiskt tevebolag. (Jag sade ju att de borde köpa in den nu när folk är som tokiga i danskt.)

Men jag påpekade att Mads nog inte är ett hushållsnamn, trots sin medverkan i James Bond. Sedan bestämde jag mig snabbt för att hushållsnamn inte är ett svenskt ord, utan bara en direkt översättning av household name. Den Pensionerade Barnbibliotekarien höll med.

Jag kom faktiskt inte på något bättre, så får undvika att prata om Mads i fortsättningen. Jag nämnde hans bror, som var med i Forbrydelsen. Alla danskar är ju med i allt, verkar det som. Det var väl därför vi hade två statsministrar i samspråk senare på kvällen. En i Borgen och en från Forbrydelsen. Dottern skrattade högt när hon såg dem.

Så undrade Den Pensionerade Barnbibliotekarien om vi tittar på Downton Abbey. Det gör vi. Men det gör inte hon, vilket förvånade mig. Hon älskar Morden i Midsomer, och nog är det samma tittarunderlag för båda? Fast, hon hade förstås (?) sett senaste Downton, med det sorgliga slutet, i sällskap med sin syster. Hon hade varit tvungen att fråga om ALLT.

Klok som jag är sa jag att man kanske inte ska börja med sista episoden av ett program. Sedan tänkte jag att det antagligen inte heter episod. Kom på efteråt att avsnitt brukar man nog säga. (Det här med halvspråkighet är inte lätt, alla gånger.)

Fast, det var ju på stenåldern. Numera kanske man faktiskt kallar episod – jag menar avsnitt – för episod? Har upptäckt att alldeles för mycket inte är detsamma som tidigare. (En sång; Ingenting är längre som förut?)

Läste om nya svenska ord häromveckan. Gillar ogooglebart. Underbart ord.