Nog är det väl så att svenskar älskar irländare? De är på något sätt allt det vi inte är själva. Fräkniga och rödhåriga och talföra.
Sammanträffade med en av ‘mina’ irländare igår. Adrian McKinty, som skriver superbra deckare, kommer från strax utanför Belfast. Numera bor han – tyvärr, får man nästan säga – i Australien, och det blir inte många resor hem till mamma, för det tar så hemskt lång tid att flyga, och det är dyrt.
Därför var jag tacksam över att hans brittiska förlag tog hit Adrian för lite PR för senaste boken, I Hear the Sirens in the Street, som kom ut i förra veckan. Det medförde att vi äntligen kunde träffas, och utan att jag behövde ta mig över vattnet till Nordirland. (Som faktiskt inte är riktigt lika fridfullt som man börjat tro. Adrian höll på att springa in i ett gatukrig häromdagen, men tog sig därifrån i sista stund.)
Men, i alla fall, för en författare som skriver fantastiska böcker, väntar man sig inte att han ska behöva vända på slantarna, och fundera på om det var ett misstag att överge jobbet som lärarvikarie. (Nej, vill jag säga. För jobbar han, blir det genast mindre tid för skrivandet.)
De senaste två romanerna (sista delen av trilogin kommer om ett år) utspelar sig i Carrickfergus utanför Belfast i början av 1980-talet. Sergeant Duffy är ensam katolsk polisman i en rätt så protestantisk poliskår. De löser vanliga brott, men det går givetvis inte att bortse från IRA och terrorism och annat. I första boken gästspelar Gerry Adams som hastigast.
Jag tycker det är oerhört fascinerande att läsa om hur det var för vanliga människor för 30 år sedan. Men enligt Adrian är det inte särskilt många som delar den åsikten. Amerikanerna har en romantisk syn på Irland, och den stämmer inte in på Adrians deckare. Britterna (säger han) vill inte läsa om irländare alls. Och de själva vill helst glömma ‘the troubles.’
I det läget tänkte jag att nog måste det finnas någon som skulle gilla det här. Svaret var svenska läsare. Nog är det så? Lite lagom hårdkokt, och lite lagom charmigt från brittiska öarna.
När vi pratade igår, sade jag att det känns som om Adrian kommit hem i böckerna om Duffy. Hans svar varade så länge och var så entusiastiskt, att jag tror han höll med. Och saken är att det märks i böckerna. Hans vanligen mycket bra böcker har blivit nästan perfekta böcker. Och det är sannerligen inte dåligt.
Men frågan är hur man får en svensk förläggare att hitta Adrian McKinty? (Som inte är vare sig fräknig eller rödhårig, förstås. ‘Bara’ talför så det förslår.)
Fast han har en onormal synpunkt vad gäller musik. Han anser att män inte ska sjunga. Vi får nog tjata lite mer tills han beriper hur fel han har…