Nördig dödsbok

För att vara helt uppriktig så hade jag bara hört talas om John Green för att jag fått en av hans tidigare böcker att recensera. Jag läste den aldrig, även om den verkade OK, och nu har den nog hamnat hemma hos någon annan tror jag. Så jag kände att han antagligen var en ‘up and coming’ amerikansk författare. Men det var allt.

Någon jag pratade med nyligen hade träffat John i New York, och han hade varit trevlig. Så klart. Det är ju folk ofta.

Sedan fick jag en press release från hans nya brittiska förlag om den senaste boken, The Fault In Our Stars. Den handlar om tonårscancer, så jag tänkte inte precis be om ett recensionsexemplar. Men jag råkade se att han skulle turnera runt om i landet, för utsålda hus. Så jag bad om en biljett till det i stället, utan att ha kollat om jag kunde ta mig dit. (Det blev lite besvärligt, men det gick till slut. Kunde hundratals unga tjejer komma dit, kunde jag väl också.)

Nu tyckte ju förlaget att skulle jag gå, så skulle jag läsa boken först. Alltså kom den hit i alla fall. De första kapitlen var bra, roliga, välskrivna. Men om cancer. Jag tog en paus, och ansåg att det var bättre att läsa efteråt om jag kände mig hågad.

Hank and John Green and Jennifer Pinches

John är en kultfigur (annars hade det nog inte blivit utsålt på nolltid), och många i publiken hade rest lång väg för det här. Och visst är han gullig och rolig. Men det var lite predikant över honom, i all roligheten. Och han hade ursprungligen tänkt sig att bli präst, men var så dålig på det att han hoppade av.

Lillebror Hank kom med och sjöng för oss. Och en olympisk stjärna hade frågestund med ‘pojkarna.’ En av frågorna gick ut på om John kunde uttala den svenska titeln. Låt oss bara säga att han kunde behövt hjälp med att säga Förr eller senare exploderar jag.

Men det är en bra titel. Bättre än den engelska. Och snyggt omslag.

John Green, Förr eller senare exploderar jag

Jag läste lite mer på resan dit och tillbaka, och jag fick boken signerad, i lila tusch. Men trots det har jag inte bestämt om jag ska läsa ut den eller inte. Den är som sagt bra. Lite för bra. Jag gillar inte dödsböcker, men det ska man helst inte säga. Även kallat sicklit.

Jag är för gammal för att uppskatta döende tonåringar, även om de är roliga och vitsiga, och saknar både ben och ögon. Det blev lite för mycket av det onda för mig.

Men titeln är bra.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s