Monthly Archives: mars 2013

Kanadakorten

Sonen har varit på resande fot ett tag. Ja, han kommer hem – till sig – emellan, men det har nog inte varit lönt att packa upp väskan. Nu senast kom han ‘hem’ efter en tur till Kanada. Som den sparsamme Son han är tog han den billigaste vägen, från Skottland via Irland och Holland.

När han så kom hit på påskbesök, krävde jag att bli underhållen med foton från resan. Den Bättre Hälften har tre kusiner med makar och kusinbarn, samt med-hörande farbror och faster i Kanada. En kusin fixade så att Sonen skulle kunna träffa nästan hela klanen när han var där. (De gillar besök i Kanada. Nästan ingen gör sig besvär med att åka dit.)

OK, det blev visning av kort. Kort på kaffe han druckit. På kaffeställena. Annan mat han ätit. På tåg och bussar och spårvagnar och tunnelbanetåg och plan och båtar. Stationer. Niagara. Tornet i Toronto. Barer. Kanadagäss och vackra stränder.

Canadian breakfast

Från weekenden med släkten hade han kattfoton. Bilder på hundar. Bild på ett sådant där klätterträd för katter. Ett garage hos kusinen.

Men folk. Ja, där var ett ben och en arm bredvid en hund. Han trodde det var Kusin Ms. Och Kusin C och henne pappa syntes i bakgrunden på ett par bilder från promenaden de tog ner till stranden.

Och det räcker kanske.

Katter och kaffe är ju bra mycket intressantare.

Annonser

Sol. Snö.

Men ALMA, lilla. Det bidde ju ingenting.

För första gången någonsin, hade jag antecknat att det skulle tittas på tillkännagivandet av Astrid Lindgren-priset. Jag har tittat tidigare, men bara för att jag precis lyckats komma ihåg att det var på.

Idag gjorde jag smörgås och skalade apelsin och fixade te, så jag kunde sitta framför datorn och glo. Men där jag hade tänkt mig att det var åtta minuter kvar, ansåg deras nedräknare att det var en timme och åtta minuter. Kollade vad CET skulle vara. Det skulle vara som jag trodde (visste).

En minut över tolv (här, alltså) fick jag meddelandet på facebook att Isol fått priset. Och efter en timme och åtta minuter kunde ALMA-sidan inte visas alls. Error.

Grattis Isol! Det skedde i sol här. Och snö. Det är både och på samma gång. Men inte fick jag stirra på Larry Lempert medan han väntar på att klockan ska ‘slå’ inte. Kanske han inte behövde vänta i år. Vad vet jag?

Grattis Vi!

Vi har inte alltid varit vänner. Men nästan. Som barn tyckte jag att tidningen Vi var fruktansvärt tråkig, men som tur var blev jag gammal ganska tidigt. Och sedan dess har Vi och jag varit nästan oskiljaktiga.

Vi blev lite för dyr ett tag. Ja, inte för att Vi har slutat kosta ‘för mycket’ för oss utlänningar, men när inbetalningskortet kommer biter jag ihop tänderna och tänker på något annat. Skolkompisen bistod med sina färdiglästa tidningar under en period, men det är roligare att få Vi när den är färsk.

Vi ger mig hjälp med språket. Unge är bra på att reda ut svengelska begrepp, så man nästan fattar vad som är vad.

Vi kom med mig till University of Sussex 1977, och jag minns fortfarande den medlidsamma blicken jag fick av en av de andra tjejerna på kursen. Hur kunde jag släpa med mig sådant tråkigt skräp? (Hur enkelt som helst!)

Vi fixar julmatsrecepten och talar om vad som händer i Sverige och ute i världen när brittiska media glömmer att det finns andra länder.

Vi skriver om viktiga grejer, som att någon skickar autografer till Röda Kvarn i Borås. Man vill ju hålla sig underrättad.

Vi gav mig något som fick Sonen att nästan skratta ihjäl sig en gång; det var när Lars Westman – givetvis – pratade med en brevlåda.

Vi fyller 100 år idag. Grattis!

Den ‘sista’ att veta

Många författare biter samman tänderna och kontaktar folk som mig och nämner sin nya bok och undrar om jag möjligen kunde tänka mig..? Det skulle de inte behöva göra. Det är det som PR-folket är till för. De kanske också ‘känner’ mig och det blir lätt en börda, för man har svårare att säga nej. Boken kan låta ‘dålig’ eller det är bara det att tiden inte räcker och gränsen måste dras någonstans.

Men när man umgås på nätet med författarna, är det bra mycket knepigare att säga nej. De flesta är också generade för att de måste fråga om man vill läsa deras bok. Enligt principen att ju blygsammare de är, desto bättre är boken, så blir det ännu besvärligare. Och det är alltid lättare att säga nej till en framfusig person.

En av ‘mina’ allra blygsammaste korrespondenter är Hilary McKay. För en dryg vecka sedan läste jag en recension i Guardian, av hennes nya bok. En bok som jag inte ens visste hade skrivits eller publicerats. Än mindre hade i min ägo eller hade läst. Hon tyckte inte det var viktigt.

Och hennes förlag har jag alltid varit lite distanserad från och jag hade tydligen halkat av deras lista.

Nu har jag två ex av Binny for Short liggande här, och jag har precis läst ut boken. Den var lika underbar som jag hade väntat mig. Jag grät lite lagom på slutet. Det är så fantastiskt med böcker där folk dör och där folk är fattiga och ledsna, utan att det blir en, ja, vad ska man kalla det? Inte kärvt och eländigt, utan fortfarande kärleksfullt och roligt och gulligt och – som Askungen säger – alldeles underbart.

På slutet är det musik, och det första jag gjorde var att leta upp rätt musik på iTunes, och sedan mådde jag ännu bättre. Jag kan rekommendera andra att läsa och må också.

Hilary McKay, Binny for Short