Monthly Archives: maj 2013

När Spiderman kom på te

Det är inte var dag precis som trevliga unga författare kommer över på en kopp te, och sedan tar av sig kläderna. Jag bara säger, alltså.

Jag visste att Dottern skulle mörda mig (eftersom hon satt fast i tentor och annat elände, långt långt borta) men inte kan man låta bli att göra saker bara för det? Och jag hade hennes bror här i stället. (Det gjorde antagligen saken värre, faktiskt.) Men åtminstone hade jag ett förkläde när Spiderman klädde av sig.

Steve Cole

Steve Cole är alltså – en av – Dotterns absoluta favoriter när det gäller författare. Hon läser inte hans böcker direkt, eftersom hon inte längre är en åttaårig pojke. Men som person är Steve en av de gulligaste, även om barnboksförfattare är ett ovanligt gulligt släkte.

När jag såg att han skulle komma till den näraliggande bokhandeln och signera böcker, föreslog jag att han kunde komma hit på te också. (Eftersom vi är bannlysta i butiken, och så.) Konstigt nog höll Steve med, så han sms-ade när han var klar, och sa att det var dags att sätta på tevattnet.

Han hade fortfarande sin Spidermandress på sig när han kom, vilket gladde mig. Den är lite tokig. Som han. Insåg sedan att det hade han för den var svår att komma i (krävde tydligen assistans från en bibliotekarie på morgonen) och inte helt lätt att ta av sig heller. Så det ville han göra här.

Först hällde vi i Steve te och en hallonmuffin (inte lätt med Spidermanhandskar), och därefter begrep jag att han nog inte varit på toaletten på hela dagen. Oj oj.

Steve Cole, Magic Ink

Nåväl, han läste från en serietidning han ritat som barn, och han berättade om sin nya bok, Magic Ink, som handlar om just serier. Han sprang ut till bilen och hämtade ett ex till mig. (Jag sa väl att han är gullig?) Vi pratade om Doctor Who, eftersom han är en fan, och eftersom han skriver en del Doctor Who böcker. Och vi diskuterade hans 96-timmars deodorant.

Väldigt litterärt, med andra ord. Sedan tog han av sig Spidermanutstyrseln – i duschrummet – och satte på sig normala kläder, som jeans med stora hål på knäna. Han bredde ut kostymen på min lindrigt rena matta, och vek ihop den väldigt noga.

Och sedan var det hög tid för honom att köra hem till fru och barn.

Annonser

Vad gör jag med Kulla-Gulla?

Lite som med Anne på Grönkulla (det är två kullar, det) tyckte jag nog först att det är en fånig titel. Men det var längesedan, och när man väl läst Kulla-Gulla-böckerna så ändrar man sig antagligen.

Vi är väl i alla fall fler som verkligen älskat böckerna, än inte. Men jag ägde dem inte. Läste nog en blandning av lånade böcker från kompisar och från biblioteket. Tror jag. Och sedan räckte det.

Kulla-Gulla

Men när man sedan sitter där i exil får man en massa konstiga idéer, och en var tydligen att jag kunde behöva äga min egen Kulla-Gulla. (Inte var jag kapabel att förutse att jag trettio år senare skulle översållas med böcker till den milda grad att jag egentligen inte behöver mycket alls.)

Alltså sitter det en rad Kulla-Gullor i andra raden i en bokhylla. Hon relegerades till bakre raden när jag insåg att jag inte behövde se henne dagligen. Så jag har inte precis sett henne på ett tag. Men jag vet var hon finns, och att hon finns.

Nu när det skas flyttas, så är frågan dock om vi har ett framtida behov av Kulla-Gulla? Är hon en klassiker som bara måste sitta på den välsorterade hyllan hemma hos belästa personer? Eller kan hon gå?

Och om hon ska gå; vart då, om man får fråga? Stan vimlar inte direkt av svenskläsande personer. Misslyckades ju med att fixa till Glina så att de nöjesläser på svenska. Har redan bestämt (och det var så lätt för det behöver inte hända än) att vissa – ganska många – svenska saker nog får loppisa sig till nordiska kyrkan, där det kanske finns en publik som köper egendomliga utländska saker.

Kulla-Gulla, Bra Böckers Lexikon, handbroderade juldukar, svenskt porslin och glas. Allt det som jag under åren släpat över Nordsjön. Hur kunde jag gissa att det var helt onödigt?

Blöder blir bleeding

Sonen åkte på något slags översättarmöte i veckan. De träffades på ambassaden i London, där de försökte räkna ut hur de skulle göra sig intressantare. Vet inte om det gick så bra, men det hör inte hit.

Han fick i alla fall veta att Jenny Jägerfelds Här ligger jag och blöder ska komma ut som ebok i juni. Tydligen är det ett svenskt förlag som ger ut översättningen, Me on the Floor, Bleeding.

Översättningen är gjord av Susan Beard, och enligt henne ska det bli en pocket nästa år. Så det låter ju bra. Bra titel, också. Låter som den svenska, fast engelsk. Naturlig.

Nu får man bara hoppas att folk här inte svimmar av avhuggna fingrar.

Gammal skallig typ

Hans egna ord, så ingen ska klaga på att jag är elak eller så. Skrek gjorde fansen också, fastän Michael Grant är en gammal gubbe utan hår.

Michael Grant

Han är rätt cool i alla fall. Och det var väl det hans skrikande läsare tyckte, nu när han kom till Irland för första gången. Visserligen är det inte författaren som person, eller deras utseende som är viktigt, men nog är det bra att en författare lyckats skriva en bokserie som nästan förorsakar upplopp på gator och torg?

Det tyder ju på att tonåringarna inte bara läser, utan att de hittat något som verkligen är bra. Och det är bra.

Nu när Michaels Gone-serie är slut känner vi läsare oss både glada och ledsna. Det är synd att det inte blir mer, men det är fantastiskt att han kunde avsluta det hela med en bok som inte gjorde en besviken. Har sällan läst ett slut som kändes så rätt. Ibland blir det inte som man vill, eller man undrar varför författaren skulle kränga till en epilog som inte tillfredsställde.

Light – sista boken – hade allt man kunde önska sig. Jag har aldrig tidigare sett så många läsarkommentarer (på en del bloggar, men mest på facebook) där alla är så nöjda.

Och nu när Michael turnerat runt i England och till sist Irland, är fansen fortfarande nöjda. Det är väl därför de skrek, och köpte böcker så de tog slut. Jag är speciellt glad för efter första boken var jag sådär. Jag kunde ha slutat läsa, men gjorde det inte. Har upptäckt att många bra serier faktiskt funkar så. Det tar ett tag innan man inser vilken skatt man håller i.

Vi behöver mer sådant.