Monthly Archives: juli 2013

Någons hjälte

Mårten Sandén, Någons hjälte

Det här blir nästan ‘sommaren med Mårten’ för mig, men varför inte? Jag fick en tredje Mårten Sandén bok i förra veckan, och eftersom den lät så rolig, och hade ett så fint omslag, kunde jag inte vänta med att läsa.

Viktor Stenmark håller sig undan. Han gillar att trolla, men denne sjätteklassare är för blyg för att våga göra det inför publik. Åtminstone tills den dag då han plötsligt står framför en samling yngre barn och ska underhålla dem.

Det är inte bara trollandet som ‘bara händer’ den dagen. Stan får en superhjälte som räddar en kvinna från en brottsling. Vem var han, och vart tog han vägen? Trollade Viktor bort honom?

En rad slapstick-typ händelser förändrar snabbt Viktors liv, och han får plötsligt mycket mer kontakt med skolans finaste tjej, Nina. Viktor har en hög syskon också, från en ilsken storasyster till en riktigt användbar lillebror.

Jag ska inte säga mer, för då blir det mindre skojigt att läsa, för den som till äventyrs inte redan hittat Någons hjälte, vilken kom ut för ett par år sedan. Den är rolig på det där sättet som de riktigt bra barnböckerna på stenåldern (dvs när jag var liten) var. Är inte säker på hur vanligt eller ovanligt det är i Sverige, men på engelska saknar jag den här sortens underhållning.

Annonser

Babyn

‘Vicken baby?’ har folk sagt, när vi har sagt ‘och så väntar vi förstås på den nya babyn.’

‘Den kungliga babyn’ sade vi. ‘Vem?’ Och så har det gått. Det är väl tur, egentligen, att hysterin om Williams och Kates baby inte spritt sig riktigt överallt.

Och nu har det äntligen skett. Det bidde en liten prins.

Hos mig har det dessutom biddat en hög med kungliga babyböcker. Jag har läst och ‘recenserat’ och lagt på hög. För inte tyckte jag man kunde publicera i förväg. Jag är fortfarande skrockfull, men hoppas nu på det bästa för dem alla tre.

Hos den andra bokhäxan blir det idel babyböcker hela veckan, om inget annat inträffar.

Joanna Rivard and Adam Larkum, A Royal Fairytale

Man får väl räkna fårar

Det är verkligen inte lätt.

Vi har läst husorganet Ellos-katalogen ganska så flitigt under semestern. Vi har köpt kläder också, och till vår stora glädje har de haft varorna inne redan, och skickat ut dem med stor hastighet. Man är nöjd.

Men så kollade jag lite mer på inredningsavdelningen. De har coola saker, och hade jag behövt något, så skulle jag frestats att handla. Vem vill inte ha påslakan med tryck så det ser hemstickat ut?

Och där såg jag det. Örngottet, som fanns med fårskinns-prylarna och det ‘stickade’ lakanet. Örngottet som begriper att man kan ha sömnproblem, och att det är coolt med utrikiska ord tryckta ‘all over the place.’

Visst är det. De kunde t o m fått det att rimma (om de skrivit rätt). Nu blev det i stället ‘counting sheeps, to fall asleep.’

Yes, the dear old sheeps.

Counting sheeps

Kråkguldet

Jag lät Dottern välja vilken vi skulle titta på. Jag hade Kullamannen och Kråkguldet, varav vi redan sett det mesta av Kullamannen för flera år sedan. Fast det kom hon inte ihåg.

Kråkguldet var lite julig och snöig, men annars helt lämplig för sommarlovs-tittande. Själv mindes jag nästan inget heller, eftersom jag bara sett det den gången det var nytt, för över fyrtio år sedan. Men programmet höll.

Kråkguldet

Man var mer lättimponerad på den tiden, men om man bortser från att man som vuxen kan se att barnskådespelarna är precis det, så gjorde alla ett bra jobb. Som jämnårig med Maria och Åke kände jag igen alla kläderna (babymössa på vintern…), och även om min skola i stan var större, så kände jag igen mig i skolan också.

Däremot har jag ju inte gått omkring och hittat guldklimpar ute i naturen någon gång, som Staffan gjorde. Jag undrar om serien spelades in på våren, för det var ett vårlikt ljus över bygden, som inte stämde med julförberedelserna och Lussandet. Den Bättre Hälften var förbluffad över att barnen gick runt och trängde sig in hos folk på Luciamorgonen, och satte sig på folks sängar och serverade kaffe. (För att inte tala om att de letade efter sirap under folks skosulor.)

Det var kul att se, och serien är förvånansvärt kuslig, t o m för vuxna, så här på avstånd. Reservföräldrar känns som en bra idé. Och varför skulle inte barn springa omkring på egen hand överallt, eller vara ensamma hemma..? Däremot var det möjligen en mindre bra idé att ta geväret med till skolpjäsen.

Kråkguldet

Vackert fotograferat också. Svensk filmkonst står sig med åren.

(Nu ska vi se om vi hinner med Kullamannen också, eftersom Vissa Personer tydligen har dåligt minne, och för att vi faktiskt missade ett par avsnitt när den gick på teve för sådär tio-tolv år sedan. Och kuslig var den…)

En rasande eld

Mycket har redan sagts om Andreas Normans debutroman, En rasande eld. För en cyniker som mig var det faktiskt skönt att upptäcka att boken är precis så bra och spännande som den beskrivits. För svenska läsare som tar sin nordiska förträfflighet för given, är boken kanske inte så omstörtande som den framstår med ‘engelska’ ögon sett.

Eller hur den kommer att se ut när den väl publiceras i engelskspråkiga länder. OK, folk tänker inte längre enbart på Stieg Larssons böcker. Det finns många andra som är både bra och populära. Men ingen har blivit nästa Stieg, fastän spådomarna haglat friskt. Antagligen blir inte Andreas det heller, men jag anser att han har större chans än de flesta.

Andreas Norman, En rasande eld

Vem skulle kunna tro att det kan vara så fascinerande att läsa en inledning som täcker ämnesområden som hur man rekvirerar en ny kontorsstol om man jobbar på UD? Det märks att Andreas jobbar som diplomat och att han vet hur UD och allt det andra funkar. Man skulle inte kunna hitta på det.

Denna historia om en ung kvinna på UD som förlorar sitt jobb efter att hon mottagit en superhemlig rapport, är inte direkt höglitterär, men så spännande och så väl uppbyggd att man bara inte kan sluta läsa. När jag inte läste, tänkte jag på den.

Det känns som om det är relativt få ‘roller’ på scenen, i Stockholm och i Bryssel. Det är Carina på UD och hennes pojkvän Jamal, samt ett fåtal kolleger och vänner. Sedan är det säkerhetspolisen Bente Jensen i Bryssel, och hennes spionerande kolleger världen över, men mest i Bryssel. Brittiska MI6 uppför sig mycket illa, och det är intressant att se hur hemska de är, när man vanligtvis står på samma sida som dem. Inte här.

Jag tror att En rasande eld har en lysande framtid för sig. Betydligt sämre romaner säljer bra, och hur denna bok skulle kunna undvika att sälja bättre vore ett mysterium. Just nu vill jag bara berätta för alla thrillerfans världen över om vad som väntar dem.

NI HAR NÅGOT ATT SE FRAM EMOT!

Sedan får jag medge att jag redan väntar på bok nummer två.

Ett hus utan speglar

Vilken fin bok! Jag låter onödigt förvånad, men det är bara för att jag läser så få svenska barnböcker numera. Och Mårten Sandéns Ett hus utan speglar läste jag bara för att hans pappa är en oerhört ordentlig pappa. En sådan som erbjuder sin sons bok till häxor som bloggar och så.

Mårten Sandén books in the post

Nu var det i första hand den engelska versionen jag skulle läsa, för den kom ut i torsdags. Men jag fick båda två, och kollade givetvis in den svenska och den engelska. Läste den översatta först, för att se hur den var, och den kändes bra.

Roades av de oväntade svordomarna, i vad som ser ut som en bok för en ganska ung målgrupp. I England är det inte precis vad man räknar med. Jag blev nyfiken och måste se hur det såg ut på svenska, och vilka ord som använts. Intressant nog sade 11-åriga Thomasine ‘shit’ även på originalspråket…

Två generationer av en familj bor tillfälligt hemma hos gammalfaster Henrietta, som ligger för döden. Thomasines pappa Thomas är ledsen, medan hans syskon mest gnabbas om arvet de väntar på. Thomasine och hennes tre kusiner leker, men det är en allt annat än perfekt situation för dem.

När de hittar en garderob full med de speglar som saknas i hela huset, visar det sig att när man gått in i garderoben och kommer ut igen, så har något hänt. Undan för undan förändras familjemedlemmarna.

Detta är en mycket trevlig historia, och läsaren kan känna sig alldeles lugn och glad. Man kan i stort räkna ut vad som måste hända, men inte detaljerna. Väldigt tillfredsställande.

(Jag gissar att Mårten inte har problem att hitta läsare i Sverige. T o m jag hade ju hört talas om honom. Så i första hand hoppas jag att han hittar en ny publik i resten av världen.)