Månadsarkiv: augusti 2013

En Edinburghbild till

Igår var sista dagen för bokfestivalen i Edinburgh, så här kommer jag med ytterligare ett foto som Dottern tog en vecka tidigare. Där Melvin Burgess ser helt normal och trevlig ut.

Melvin Burgess

En kort stund senare poserade han för The Guardians fotograf Murdo Mcleod på ett helt annat sätt. Bild nr tre, är det.

Annonser

Edinburgh 2013

Så här glad och fin var Jon Mayhew när Dottern ställde honom framför ‘vårt’ fototräd på Charlotte Square under årets bokfestival.

Jon Mayhew

Han var där på sin första (tror jag) festival, och gav Dottern en av sina gratisbiljetter. Själv hade jag ju bestämt mig för att avstå i år, för att undvika total överbelastning. Men Dottern var på närmre håll och kunde kosta på sig en dag där. Och då gav jag henne en lång lista på folk som hon ‘gott kunde fotografera’ åt mig.

Inte kan bibliotekarien bo där

Det har hon inte råd med. Lika lite som städhjälpen i Midsomer skulle kunna bo i den där gulliga stugan som man ser i teveserien. I verkligheten är det bara folk med rejäl inkomst och rejäl tur (att få tag i en sådan bostad) som bor så fint.

Men det är ju kul att fantisera. Och det var väl det de gjorde, de som restaurerade ett hus på Österlen, som man kan läsa om i en artikel i Hus & Hem. De tänkte sig en gammal engelsk dam, en pensionerad bibliotekarie (gamla bibliotekarier är ju så mysiga) som bor i vad som bortsett från det röda teglet är en typiskt svensk bostad (om man nu då förutsätter sådana typiska människor som platsar i ett inredningsreportage).

Kanske en gammal svensk bibliotekarie skulle ha råd. Speciellt om hon har en man/make/partner att dela kostnaderna med. Och om hon har låtit bli att köpa en massa kläder från Gudrun Sjödén. (Då räcker pengarna längre.)

Jag har själv haft en massa konstiga idéer om vad som är typiskt engelskt. För att göra saken svårare hade jag turen att besöka flera fina och otypiska hem på mina första Englandsresor.

Först var jag hos en gammal tant (se där!) som Häxmamman hade bott hos som ung. Ett fint gammalt hus med mörka träpaneler och blyinfattade fönster, en matsal möblerad med tunga ekmöbler, och ett sittrum med typiskt engelska fåtöljer och blommig heltäckningsmatta. Tanten var så där väldigt engelsk i sitt sätt, och serverade te som man gör. Och konverserade. Som man gör.

Andra resan hamnade jag hos hennes fd grannar i deras ännu större bostad dit de flyttat. Mycket fint. Stort, med flera sittrum, och enormt kök där mamman gjorde mammiga saker som att baka kakor att ge barnen att mumsa på när de satt framför teven (mitt på blanka eftermiddagen!) när de var hemma från internatskolan…

Så det arkitektritade huset från 1960-talet som jag fick bo i som studerande i Brighton, var ju först lite av en besvikelse, för det var inte så mysigt. På det där engelska sättet. Men jag lärde mig snabbt tycka om det också, och nu inser jag ju hur fint (och dyrt) det var.

Men så kallat vanligt folk, och dit hör bibliotekarier både före och efter pensioneringen, bor på ett helt annat sätt. Och det vill ni inte höra om. För det är inte charmigt eller mysigt; bara trångbott och fuktigt, med tråkiga möbler (eller kanske från IKEA) och dyrt som sjutton.

Kullamannen

‘Va, är den svartvit?’ Ungefär så reagerade jag när vi väl kom igång med Kullamannen. Det borde jag ju ha vetat, eftersom jag sett den tidigare. Men tidens gång, samt det faktum att Kråkguldet var i färg, hade väl gjort mig glömsk.

Men nog är det mycket effektivare med kusliga filmer när man inte har färg att liva upp det hela med? Inte hade inledningen till varje avsnitt varit det minsta skrämmande om det hade varit soliga vyer av Kullen, med det blå havet i bakgrunden, gröna ängar och vackra, blonda barn.

Två vita, två blå. Inte ens det kunde man se i färg, och ändå kände man precis hur ringen såg ut.

Och jag tror att jag äntligen kunde förklara för mig själv varför jag till att börja med tyckte så illa om Brix i Forbrydelsen. Skådespelaren är oerhört lik Farbror Ludvig i Kullamannen, och ser man ut på det viset, är man självklart en skum typ.

Kullamannen

Det är skönt att kunna besöka sin barndoms minnen, och inte bli besviken. Kullamannen var bra. Den håller än. Och på samma gång är den så tidstypisk, att man skulle kunna använda serien i historieundervisning om man ville.

Kullamannen

Tänk så aningslösa folk var då! Men barnvakten var inte så korkad eller slarvig som man kunde tro. Jag har aldrig glömt hur de springer omkring på Kastrup. Flygplatsen har förändrats, men minnet består. Ja, den är ju rena rama turistbroschyren, hela teveserien, egentligen. Ner i gruvan och titta. Gå och köp glass. Cykla i vacker natur. Bada och klättra. Ut och gör saker med opålitliga främlingar. Njae. Jaga efter konstiga utlänningar i grottor. Sov över i kojan, och prata med konstiga gubbar. Nej.

Kullamannen

Men de överlevde ju. Om det nu var sant, och inte påhittat för skoluppsatsen när skolan började igen…

Det blir nog Snape

Det hade jag inte trott. När vi flyttade till vårt nuvarande hus, eller snarare, när vi fortfarande tittade på olika hus, stötte jag på Mr Snake.

Han jobbade för en av de stora mäklarna i området, och han var en hårding att komma förbi. Jag ringde om något, och han var rätt påfrestande, tyckte jag. Hörde inte vad han hette, men det lät som Snake, så det skrev jag på min lilla lapp som ett kom-ihåg.

Efter inflyttningen, som inte blev till en av Snakes fastigheter, började jag så småningom se olika Till Salu-skyltar i området. Det stod Snape på dem. Aj sjutton, tänkte jag. Hette han Snape? Vilket konstigt namn. Men föralldel, trevligare än orm.

Under årens lopp har det blivit fler Snape-skyltar, och de är mera iögonfallande också. Ett stort gult S som syns på långt håll.

Min andra tanke om Snake-som-var-Snape kom senare. Omkring 1999, när jag läste Harry Potter. J K Rowling lär ha fått idén när hon var i Manchester. Jag gissade att hon nog sett en Snape-skylt eller två och blivit inspirerad. För namnet är inte vanligt. Och kanske hon tänkte ‘orm’ också.

Men nu ska vi ju alltså flytta igen. Förhoppningsvis. Och då måste hus säljas och mäklas och så. Och de hus i vårt område som lyckats bli sålda på senaste halvåret har mäklats av just Snape. Jag gissar att han fortfarande är på hugget, precis som jag tyckte för 26 år sedan.

Så det är anledningen till att vi ska ha hit någon från hans mäklarfirma att göra vad man nu gör när man offentliggör försäljning.

Det, och det faktum att en häxa liksom hör ihop med en Snape. Väl?

Att bli kvar

Jag hittade länken till Sven Wernströms blogg på det där stället där man får all sin information numera. Men det kvittar var det var. Det var intressant att se att Sven bloggar.

Och så den där reaktionen man ofta får; man blir glad att någon fortfarande finns, och hänger med, och det där. Så Sven lever, men han har precis blivit änkling. Det var det hans inlägg handlade om. Man kan ju fråga sig om man ska (kan) skriva om sådant. Men det är klart att man ska. Det är ett sätt att prata av sig, och t o m att meddela att något har hänt. Jag minns hur långsam jag var att berätta för många att jag nu var den äldsta generationen på min sida av familjen. Det tog emot.

Svens fråga om vad han ska hitta på nu kan jag inte svara på. Men det känns som om han kommit på det själv. Fortsätta skriva. Är man författare så är man.

Jag har inte läst någon av Sven Wernströms böcker på oerhört länge. Och när jag gjorde det, i övre tonåren, var jag lite sent ute. Men bättre sent än aldrig. Han hade mycket bra att säga. Sport. Kuba. Och Norrköping. Vem kunde tro att en serie böcker om trälar (ett sådant hemskt och tråkigt ord) i Norrköping kunde vara så fascinerande?

Inte jag i alla fall, tills jag läste. Och det gjorde jag väl bara för att de andra böckerna tog slut. Det kommer inte att vara den sista gången man upptäcker toppenböcker på det sättet. Jag är tacksam för de böckerna, Sven.

Sorgen vet jag alltså inte vad jag ska råda om. Men om det finns en god död, så låter det som om Inga och Sven fick ett långt och bra liv tillsammans. Nästan 70 år är inte dåligt. Att bli 88 år är också fantastiskt, speciellt om man får vara relativt frisk fram till dess. Och det verkar som om Ingas död – i Norrköping – var en så positiv upplevelse som döden kan vara. Sven är ledsen för att han blivit ensam, och inte för att Ingas bortgång blev speciellt traumatisk.

Samma dag såg jag en artikel om Tony Benn, en av de vettigaste brittiska politikerna. Han är också 88, och änkling, men har varit det i 15 år. Men artikeln handlade om just det. Mr Benn såg fram emot döden som ett äventyr, och han hoppas träffa Mrs Benn igen, någonstans, om det går.