Monthly Archives: september 2013

Bäckahästen

Tänk, det visste jag faktiskt inte!

Har precis bloggat om en skotsk folksagebok, där författaren Lari Don som tur är förklarar vad en kelpie är. När jag först stötte på en hade jag inte en aning om vad detta djur var.

Jag började fundera lite på detta, och kollade vad en kelpie skulle kunna vara på svenska. Bäckahästen. Hittills har jag bara varit och ätit på Bäckahästen (i restaurangform, vill säga, för jag äter inte häst), och visste inte att den var ett sagodjur också.

Precis som det brukar bli när man väl upptäckt något nytt, stötte jag sedan på kelpies i många olika böcker, men blev inte helt klok på dem, bortsett från att det rörde sig om något hästaktigt.

Theresa Breslin and Kate Leiper, An Illustrated Treasury of Scottish Folk and Fairy Tales

(Denna vackra häst kommer från Theresa Breslins bok An Illustrated Treasury of Scottish Folk and Fairy Tales, med jättefina bilder av Kate Leiper.)

Så tittade jag efter selkies, för att se om jag kunde upptäcka ännu mer, men har inte kommit någon vart. En säl som blir människa på land. Det måste vi väl ha i någon saga, eller?

Annonser

Kan man sluta när som helst?

Jag fick ett mejl från en läsare som undrade om jag visste när de två sista delarna av Michael Grants serie Gone kommer på svenska. Det gjorde jag inte, men man kan ju ta reda på saker.

Visste faktiskt inte ens att de fyra första delarna hunnit bli översatta, så det är relativt snabbt marscherat, får man säga. Men, svaret från förlaget var att de antagligen inte kommer att ge ut de två sista böckerna. Kanske senare, som eböcker.

Anledningen är väl att böckerna inte sålt fullt så bra som man hoppats på. Och det är synd, och jag är allt lite förvånad (fast folk har nog varit så otåliga att de har läst på engelska i stället) eftersom det är så väldigt spännande läsning.

Michael Grant, Fear

Och det i sin tur får mig att undra: hur kan man sluta mitt i? Det är inte direkt böcker som man tar en och en. Man läser som en galning och undrar hur det ska gå sedan.

Utan de två sista delarna kommer det att finnas läsare som får fortsätta att undra hur det blev. I och för sig kommer säkert de flesta i den situationen att göra en Harry Potter och läsa på engelska. Det går ju. Språket är inte så hemskt avancerat, och när man hela tiden vill veta hur det går på nästa sida, så brukar det inte vara ett problem att fortsätta. Man behöver inte begripa varje ord.

Men man kan fundera i alla fall. Ska man inte kunna vänta sig att en serie ska avslutas? Om första boken inte går bra, så kan man eventuellt låta bli att fortsätta. Men fyra av sex, och sedan inte mer?

Blodigare än väntat

The Albert Halls

Man lär så länge man lever.

Det blev en jobbig men mestadels rolig snabbhelg i Stirling. Nästa gång ska jag ha en vilodag före och en efter. Var helslut. Kom nästan inte ur sängen på måndagen när jag skulle åka hem. Yr och svimfärdig på samma gång.

Kanske det var Jo Nesbø-effekten. Hade väntat mig en charmig och intressant bästsäljande norrman. I stället blev det så tråkigt att jag reste på mig och gick efter mindre än halva tiden, och jag brukar vara rätt tålig. Som en vän till mig som såg honom på samma turné sade, han var en ‘arrogant tit.’ Och hon var en fan. Det hann inte jag bli, som tur var.

Mons Kallentoft såg jag inte röken av, men hittade Arne Dahl ett par gånger, samt bytte några ord med honom som hastigast när vi båda varit på andra events.

Stuart MacBride, Val McDermid and Craig Robertson

Det absolut bästa var Stuart MacBride (som jag bara läst en dyslexi-vänlig bok av, vilken var trevligt kort, för annars hade jag inte vågat fortsätta) som snackade med Val McDermid i en timme. De skämtade och hade sig, och det var nog ingen som ville gå när det var slut. Det är underhållning, det!

Linda Strachan and Sophie McKenzie

Första evenemanget var ungdomsböcker med Linda Strachan och Sophie McKenzie, och de bevisade att man inte behöver vara vuxen för att få bra böcker. Linda har en mordbrännare och Sophie en terrorist i sina senaste böcker, och deras små smakprov fick nog alla att vilja läsa mer.

James Oswald

Tyvärr hade Eoin Colfer fått ställa in i sista minute, och han ersattes av Skottlands nya deckarsensation James Oswald som fick prata med Colin Bateman. Det blev ju inte hel-irländskt på det viset, men James var intressant. Han gav ut sina första två deckare som eböcker och sålde flera hundra tusen ex innan han fick ett kontrakt med Penguin, och fick sin bok vald av Richard and Judy på teve. Han köpte en traktor för pengarna…

Stuart Neville

Mitt sista event var med Mark Billingham, som jag inte kände alls, och Stuart Neville, som nästan visste vem jag var, i alla fall. Nu vill jag läsa Marks böcker, men hur ska jag hinna med det? Han är redan på bok 14. Köpte faktiskt Stuarts nya bok, som jag hört en massa bra om. Ratlines är baserad på fakta om nazisterna i Irland efter andra världskriget.

Bloody Scotland bookshop on a Sunday morning

Jag köpte totalt tre böcker, vilket inte är dåligt för någon som i princip aldrig betalar för böcker. Nej, det blev två inköp. Den tredje boken fick jag av Colin Bateman för att jag är så snäll. Eller något sådant. Den Bättre Hälften har redan läst James Oswalds bok, som utspelar sig i Edinburgh. Räknade ut att hans detektiv måste bo granne med Sonen. Åtminstone en vecka till, innan Sonen flyr därifrån.

Alex Gray, The Swedish Girl

Svenskarna i Stirling

OK, och en norrman.

Jag är – nästan – på väg till Skottland för en weekend av mord och annat trevligt.

Jo Nesbø ska förstås dit. Ja, förstås och förstås. Vet inte vad en norrman ska göra på en skotsk deckarhelg, men föralldel. Utsåld är han givetvis också. Han är här på hemmaplan dagen före, vilket jag missar eftersom jag sitter på tåget för dagen därpå. Hänger ni med så långt? Och han ska vara på den stora bokhandeln och signera samma dag.

Arne Dahl ska också vara i Stirling, och honom ser jag inte heller, eftersom jag ska gå och lyssna på två ungdomsboksförfattare på samma tid i stället, Linda Strachan och Sophie McKenzie. Barnböckerna kommer före vuxendeckarna, till och med när det är svenskar med. Arne ska även han signera i bokhandeln i Manchester, som jag eventuellt skulle kunna hinna hem till. Fast just nu har vi utbytt mobilnummer för att kanske hitta några minuter i baren under helgen, mellan allt annat vi båda vill hinna med.

Mons Kallentoft, vars böcker jag inte vet något om alls, ska prata på samma gång som Eoin Colfer och Colin Bateman, så därför missar jag honom med. Han är utsåld, så det är ju bra. Det är väl charmen med allt det nordiska mordiska. Har jag tur finns han i baren, han med. Om jag känner igen honom.

Mons ska vad jag vet inte signera något i Manchester. Det ska däremot Lee Child, som är med i Stirling och som är mycket utsåld. Så klart. Så vi kommer allihop att virvla runt mellan Manchester och Stirling under några dagar.

Stuart Neville

Och så undrar jag vad mina irländare och nordborna har att göra med skotska mord. Ovan ser ni Stuart Neville, en trevlig irländare, som också kommer att vara med. Det kanske bara är så att Stirling blir en mötesplats för dem som kommer från höger och från vänster?

(Jag får klara mig utan min fotograf, dessutom. Så bilderna blir väl lite skakiga, så där.)

Glossigt värre

Så, hur har ni det med era glossiga enheter nuförtiden?

Är det helt glasklart vad jag pratar om? Man inser ju när det är för sent, att svenska språket har ‘movat on’ ganska rejält och att alla skriver/talar svengelska. Utom jag, som svenglar för att det snurrar runt i huvudet.

Jag måste medge att eftersom jag går i allvarliga husköpstankar, så är enheter något jag tittar på rätt mycket. Inte nödvändigtvis glossiga sådana, men jag är öppen för alla slags enheter.

Och jag vill nog helst ha enheter från IKEA. Har varit mycket nöjd med de vi köpte genom Jean i Älmhult för 25 år sedan (fast de var inte det minsta glossiga) och kan fortsätta många år till med något liknande.

Har inte sett en svensk IKEA-katalog på ett tag, så är inte säker på vad detta fenomen heter på originalspråket. (Kanske borde kolla… Aha, det heter precis vad jag hade väntat mig.)

Jo, jag blev så sugen på mer hustidskrifter när det var för mycket månad kvar efter min utomordentliga Hus & Hem tog slut i somras, att jag köpte ett par andra. Jag vet att inget är lika bra som H & H, men en svensk tidning borde i alla fall ha fina bilder att titta på. Hade redan provat ett par engelska tidningar och blivit besviken.

Men de var erbarmligt torftiga och ointressanta. Och man inbillar sig att de som jobbar på en redaktion skulle ha rudimentära kunskaper i skriftspråk.

Så man inbillar sig!

De använder artiklar skrivna av folk i andra länder och översätter (=google translate, antagligen) och ‘bearbetar’ texterna de får. Gissar att den som fick de glossiga enheterna (som i detta fallet verkligen kom från IKEA) inte ens korrekturläste  texten för att se vad det stod. Orden är ju riktiga ord. De bara betyder inte så mycket.

Och ju mer jag tittade, desto mer såg jag av galenskaper överallt. De glossiga enheterna var till slut bland det vettigaste i tidningen.

I originaltexten stod det väl glossy units. Och då är det ju klart som korvspad att de menar köksskåp. Med högglansiga dörrar.

Yes. Definitivt.

Synnerligen oglossiga kökskåp

Ovanstående kök är bland det snyggaste jag sett i husen till salu som funnits på nätet. Inte mycket har förändrats på de senaste 70 åren.