Monthly Archives: november 2013

Kriget i 67:an

Fortfarande när jag tittar på en marginal i en dagstidning, så minns jag Mirjam. Hon skrev ner sin historia, och hade så ont om papper att hon till slut skrev på allt, t o m i marginalen på vad hon kunde hitta.

Mirjam var ju inte riktig, förstås. Hon var huvudpersonen i Mirjam i Amerika, av Lisa Tetzner, och den boken kommer lite mot slutet av Tetzners serie om barnen i 67:an. Men som barn startade jag med Mirjam, för jag hittade boken på biblioteket och visste inte att det fanns böcker både före och efter. Tror inte jag insåg det efteråt heller.

Men en dag fanns en annan bok i hyllan (minns inte vilken) och jag insåg att det var samma flicka. Så jag läste igenom alla jag kunde hitta, i den ordning som de dök upp. Det tycktes inte göra något att kronologin var lite hipp som happ.

Just då betydde andra världskriget inte särskilt mycket för mig. Det var som en rätt naturlig sak som hänt för inte så hemskt längesedan (på sextiotalet). Att Erwin från Berlin hamnade i norra Sverige var lite lustigt. Men det som gjorde allt så intressant var att kunna följa dessa barns öden och äventyr, vart i världen de än hamnade.

Och det som gjorde det bäst av allt – för mig – var slutet, när alla som varit skingrade, samlas i Schweiz efter kriget. Det inkluderar de andra karaktärer som ‘adopterats’ under bokresans gång, och kändes för mig som ett FN i miniatyr. Massor med språk, och vänskap över gränserna.

För ett svenskt barn som inte haft en aning om hur kriget påverkat folks liv (att höra mina släktingar prata om ransonering och mörkläggningsgardiner i Sverige är ju inte precis samma sak), var det en riktig uppenbarelse att läsa om Tyskland i ruiner. (Jag hade rest genom Tyskland men inte sett något av detta, och trodde förstås att det alltid sett ut som när jag var där.)

Lisa Tetzner, Barnen i 67:an

Lisa Tetzner kan inte gärna ha vetat vad som skulle komma, när hon började skriva om barnen i hyreshuset i det fattiga Berlin i början av trettiotalet. Det är det som gör det ännu mera fantastiskt; att hon anpassade böckerna efter verklighetens allvar. Själv fick hon fly undan Hitler och bodde i Schweiz resten av sitt liv.

När jag flyttade till England, tog jag för givet att denna världsförändrande bokserie var välkänd här med. Men det är den inte, för den har aldrig översatts till engelska. Och det har jag svårt att förstå.

Man kan tycka att det är för sent nu, men å andra sidan kommer det nya krigsböcker varje år, även från ‘andra sidan’ sett. Så jag tycker det kunde vara bra med en engelsk översättning. Jag insåg ju inte då att vi hade tur i Sverige, som fick böckerna på svenska nästan omedelbart.

Mitt problem är att jag lånade dem på biblioteket, vilket innebär att jag inte äger hela serien. När den återutgavs på åttiotalet köpte jag så många delar jag kunde, men det verkar som om de inte hann ge ut alla.

Jag läste högt för Sonen under några år tills han blev för gammal, med vilket jag menar att en trettonåring inte alltid kan anpassa sitt sänggående med sin mammas lästid. Så han övergavs halvvägs över Atlanten, och har aldrig läst resten. Kanske skulle säga till honom att läsa själv, nu när han kan. Och översätta, när han i alla fall är igång.

(För att se hur det kändes att läsa dem när de publicerades, kan jag rekommen-dera Enn Kokks blogginlägg om sina favoritböcker. Det var det första jag hittade när jag började söka efter ‘bevis’ att jag inte var galen.)

Annonser

Inför Hågkomstens Dag

Nej, jag visste inte (heller) att den 11 november (numera?) har ett så högtidligt namn. Eller om man ska säga i morgon, den 10, eftersom det är en söndag och det är då man minns de krigsdöda. Fast ofta blir det både söndagen och den ‘riktiga’ dagen.

Händer det något i Sverige då? Jag har bloggat tidigare om bristen på svenska krigsromaner, jämfört med brittiska. Sverige har ju som tur är inte så väldigt många som stupat i krig.

James Riordan, When the Guns Fall Silent

Medger att jag inte gärna går omkring med en pappersvallmo på rockslaget här. Gjorde det i början, men nästan aldrig numera.

Denna veckan har Bookwitch recenserat en hel hög med krigsböcker, som det tyvärr finns alldeles för många av i år. Man tycks vilja ‘fira’ att det nästa år är 100 år sedan första världskriget bröt ut. De återutger äldre böcker och kommer med nya. Man kan inte gärna klaga på det, och man får inte glömma hur hemskt det var, speciellt nere i skyttegravarna, och speciellt för de lägst stående soldaterna. De som kom från svåra hemförhållanden, till detta helvete.

Det är (för en svensk) extra svårt att inse hur nära de två världskrigen låg i tid. Om en familj inte utrotades genom att alla fruktbara män dog första gången, så tog nästa krig nästa generation. Minns inte om jag nämnt Den Bättre Hälftens farfar? Denne var för ung, men två av hans äldre bröder dog i samma vecka 1916 vid Somme. Tänk på deras mamma! Två barn inom en vecka. Hon hade visser-ligen minst fem till, men det hjälper ju inte.

Det var denna familj som åkte på semester sommaren 1917 och skrev en semesterbok genom att alla bidrog med något i ett häfte varje dag, ritade eller klistrade in biljetter och vykort. Man kan lätt tänka att det var ett typiskt medelklassbeteende, och hur charmigt var det? Men de yngsta var i mellersta tonåren, och de hade faktiskt förlorat två bröder bara ett år tidigare. Familjen var kanske mest ute efter att känna sig lite normal, denna semester medan folk fortfarande dog som flugor på andra sidan vattnet.

Och ‘bara’ en sådan sak som Farmodern, som var fem år 1939. Jag vet inte när hennes pappa gick ut i kriget. Gissar omkring 1940. Han kom hem igen. 1945. Det är många år för ett litet barn. Många år för mamman som stannade hemma också.

Ja, det var faktiskt inte detta jag satte mig ner för att skriva, men det kanske behövde komma fram. För det finns två krig, varje gång det blir krig. Det i pressen och historieböckerna. Och det som vanliga människor genomlider.